Charlotte Cederschiöld; Höjd pensionsålder för kvinnor
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD:
Höjd pensionsålder
för kvinnor?
Om förslaget i socialdemokraternas 90-talsprogram att förlänga intjänandetiden i ATP till
40 år går igenom, kommer detta
att gå ut över kvinnorna. Knappt
en kvinna av tio kommer upp i
40 års förvärvsarbete. Kvinnorna skulle med en sådan regel
förlora 25 % av pensionen.
Utveckla ATP till en bra
grundpension och skapa utrymme för kompletterande påbyggnadspensioner, så kan man å-
stadkomma individuellt rättvisare pensioner, uppmanar Charlotte Cederschiöld.
Riksdagsledamoten Charlotte
Cederschiöld är andre vice ordförande i Moderata Kvinnoförbundet.
S
ocialdemokraterna drev igenom ett
pensionssystem som bygger på luft,
ett system som fungerar som ett
kedjebrev – de som kommer tidigt in vinner och de som kommer senare in förlorar.
Det beror i första hand på att tillväxten
har förstörts av att incitamenten till arbete
och sparande har eroderats under socialdemokratiskt maktinnehav. Men även befolkningstillväxten påverkar systemet. Ett
faktum är att sparandet minskat sen ATPsystemets tillkomst och sparandet i sig har
ett inte oväsentligt samband med möjligheten till investeringar som ger tillväxt.
Pensionssystemet är en koloss på lerfötter. Allt färre förväntas försörja allt fler
med en tillväxt som inte finns. Fortsätter
vi som hittills kommer dagens folkpensionsavgift och ATP-avgift på tillsammans
20,45 procent att ha stigit till 46 procent
på 2000-talet. Motsättningarna mellan
generationerna blir då stora. En ändring
måste till. Pensionsberedningar och utredningar har avlöst varandra utan att
någon egentligen lyckats komma till skott.
Nu är det dags igen.
Skall kvinnorna betala?
Inför denna omgång finns det bland socialdemokraterna uppenbarligen ett intresse för att låta kvinnorna få betala konsekvenserna av att socialdemokraterna
infört ett pensionssystem som bygger på
en önskedröm. Först tog man änkepensionen från kvinnorna i stället för att ta
pensionsbesluten vid ett tillfälle, visserligen i samförstånd med övriga partier, men
ändå på socialdemokratiskt initiativ. Utgångspunkten att det råder jämställdhet,
dvs samma försörjningsmöjligheter och
–
–
karriärchanser för män och kvinnor var
fel då och är fel nu. Ingen hänsyn kommer
för framtida kvinnor att tas till att villkoren faktiskt är olika.
15/ 30-årsregeln, som säger att pensionen ska tjänas in under 30 år och beräknas på de 15 bästa inkomståren, är oerhört viktig för att kvinnor ska kunna klara
familj och ändå hinna arbeta in en någorlunda rimlig pension. Den moderata partistämman har helt och fullt ställt upp för
Fortsätter vi som hittills kommer
dagens folkpensionsavgift och ATPavgiftpå tillsammans 20,45% att ha
stigit til/46 %på 2000-talet.
15/ 30-årsregeln, för kvinnornas skull,
eftersom efterlevnadepensioneringen så
försämrades för kvinnor. Detta har också
sedermera följts upp i riksdagen med moderata reservationer.
Nu, fyra år senare, föreslår socialdemokraterna i sitt 90-talsprogram att 15/
30-årsregeln byts ut mot en 20/ 40-årsregel. Tyvärr tycks även folkpartiet gå i den
riktningen. In~änandetiden skulle förlängs till 40 år. Knappt en kvinna av tio
kommer upp i den tiden, kvinnorna skulle
med en sådan regel således förlora 25
procent av sin pension. Detta kombinerar
socialdemokraterna med rätt (i praktiken
lika med krav) att arbeta till 67 års ålder.
Med denna kombination av intjänandetid och pensionsålder höjer man i praktiken pensionsåldern för kvinnor till67 år
för drygt 90 procent av kvinnorna, medan
de flesta män kommer att kunna pensioneras vid 65 år. Det förefaller mig vara en
ganska ociviliserad modell jämfört med
andra europeiska länder där man anting- 45
en har samma pensionsålder för kvinnor
och män eller möjlighet för kvinnor att gå
tidigare, inte ekonomiskt tvång att gå senare. En borgerlig regering med två familjevänliga partier som gått framåt och ytterligare ett som månar om familjerns valfrihet kan inte expediera sådana förslag.
Skälet till att kvinnor skulle tvingas till
detta är att de tar större ansvar för dem
som verkligen betalar våra pensioner, den
efterföljande generationen, en insats som
tillmäts så gott som intet värde i vårt pensionssystem till skillnad från i flera andra
europeiska system. Visserligen har vi
folkpension för alla, men själva vårdinsatsen tillmäts knappast något värde.
I Tyskland och Österrike ger vård av
barn upp till sju år pensionsrätt, i Canada
kan makar och exmakar frivilligt dela
pensionen.
Möjliggör individuell anpassning
I många länder ges möjlighet att själv på-
verka intjänandetiden genom att hela
pensionen inte ligger i ett kollektivt system, utan i en individanpassad del via avtal eller i ett ekonomiskt utrymme för privat inbetalning som kompletterar grundpensionen.
Om den enskilde själv kan påverka utformningen av sina pensionsvillkor och
det finns ett större samband mellan inoch utbetalning skapas större rättvisa och
rimligare stimulanser. Att fortsätta att endast utveckla dagens kollektiva system
kommer ytterligare att försvåra pensionssytemets anpassning till en alltmer flexibel och internationell arbetsmarknad. I
stället måste det skapas ett ekonomiskt
utrymme som verkligen möjliggör en individuell anpassning av pensionerna. Det
46
kan ske genom att avgiften motsvarar utfallet i högre utsträckning än i dag.
Människor är olika, lever olika och behöver därför göra olika stora avsättningar
under olika antal år. Män som arbetar under många år kan då göra mindre avsättningar varje år, och inom ramen för ett individuellt påbyggnadssystem få ut pension för sitt arbete även för de år som ligger utanför 30-årsperioden. Medan kvinnor och i viss mån långtidsutbildade som
ofta har behov av att göra större insättningar under ett mer begränsat antal år
kan göra det.
Om ATP får utvecklas till en bra
grundpension, intjänandepensionens rättigheter ligger fast och utrymme skapas
för kompletterande påbyggnadspensioner via avtal och privat, skapas möjlighet
att successivt åstadkomma individuellt
rättvisare pensioner. Om detta inte blir
fallet kommer särintressen och olika
grupper att bekämpa varandra i pensionsfrågan. Att låta ändringarna i pensionssystemet varje gång sluta i att man ger sig
på någon viss grupp och låter den stå för
huvuddelen av besparingen kommer inte
att lösa pensionsfrågan långsiktigt.
På den framtida arbetsmarknaden
kommer arbetstagarna att kräva att få
veta vad de får i pension. Dagens situation
där de flesta inte vet vad de kommer att få
och där sambandet mellan in- och utbetalning är mycket svagt kommer inte att
hålla. Inte minst är det viktigt att få ett arbetsanpassat system till 2000-talet, då
man räknar med fler ”atypiska” arbetsformer i form av deltider, säsongsarbete,
konsult- och projektjobb och där 9-17-
arbete 10 månader om året blir ovanligare
än i dag.
Den enskildes val
Därför finns det ingen anledning att ändra
intjänandetiden för den grundpension
som ATP utvecklas till. Däremot bör den
enskilde själv få avgöra om han/hon vill
kosta på sig en kortare intjänandetid för
den påbyggnadsdel som ska komplettera
ATP-pensionen.
Somliga kommer att finna det nödvändigt för att ge sina barn en bra start, andra
kommer att anse att daghem och barnomsorgstjänster täcker barnens behov och
får då lägre årliga pensionskostnader om
de arbetar in pensionen under längre tid.
Valet blir den enskildes. Det blir en alldeles egen folkomröstning där var och en
kan följa sina önskemål. Nya kollektiva
enhetssystem framtagna genom en folkomröstning riskerar att passa den enskilde individen dåligt och bli populistiskt utformade dvs utan hållbar finansiering
som det nuvarande systemet.
Ju rörligare arbetskraften blir desto
viktigare blir det att svenska socialförsäkringssystem är konkurrenskraftiga och
effektiva. Behovet av flexibilitet blir på-
tagligt. Förändringen i det kollektiva pensionssystemet bör då kombineras med civilrättsliga ändringar som ökar möjligheterna till flexibilitet, familjepension och
sparande.
Pensionssystemet ska ge möjlighet till
olika sätt att leva om det ska kunna uppfylla de krav människor har rätt att ställa
på ett pensionssystem som ska fungera
för kvinnor och män på 2000-talet.
Höjd pensionsålder
för kvinnor?
Om förslaget i socialdemokraternas 90-talsprogram att förlänga intjänandetiden i ATP till
40 år går igenom, kommer detta
att gå ut över kvinnorna. Knappt
en kvinna av tio kommer upp i
40 års förvärvsarbete. Kvinnorna skulle med en sådan regel
förlora 25 % av pensionen.
Utveckla ATP till en bra
grundpension och skapa utrymme för kompletterande påbyggnadspensioner, så kan man å-
stadkomma individuellt rättvisare pensioner, uppmanar Charlotte Cederschiöld.
Riksdagsledamoten Charlotte
Cederschiöld är andre vice ordförande i Moderata Kvinnoförbundet.
S
ocialdemokraterna drev igenom ett
pensionssystem som bygger på luft,
ett system som fungerar som ett
kedjebrev – de som kommer tidigt in vinner och de som kommer senare in förlorar.
Det beror i första hand på att tillväxten
har förstörts av att incitamenten till arbete
och sparande har eroderats under socialdemokratiskt maktinnehav. Men även befolkningstillväxten påverkar systemet. Ett
faktum är att sparandet minskat sen ATPsystemets tillkomst och sparandet i sig har
ett inte oväsentligt samband med möjligheten till investeringar som ger tillväxt.
Pensionssystemet är en koloss på lerfötter. Allt färre förväntas försörja allt fler
med en tillväxt som inte finns. Fortsätter
vi som hittills kommer dagens folkpensionsavgift och ATP-avgift på tillsammans
20,45 procent att ha stigit till 46 procent
på 2000-talet. Motsättningarna mellan
generationerna blir då stora. En ändring
måste till. Pensionsberedningar och utredningar har avlöst varandra utan att
någon egentligen lyckats komma till skott.
Nu är det dags igen.
Skall kvinnorna betala?
Inför denna omgång finns det bland socialdemokraterna uppenbarligen ett intresse för att låta kvinnorna få betala konsekvenserna av att socialdemokraterna
infört ett pensionssystem som bygger på
en önskedröm. Först tog man änkepensionen från kvinnorna i stället för att ta
pensionsbesluten vid ett tillfälle, visserligen i samförstånd med övriga partier, men
ändå på socialdemokratiskt initiativ. Utgångspunkten att det råder jämställdhet,
dvs samma försörjningsmöjligheter och
–
–
karriärchanser för män och kvinnor var
fel då och är fel nu. Ingen hänsyn kommer
för framtida kvinnor att tas till att villkoren faktiskt är olika.
15/ 30-årsregeln, som säger att pensionen ska tjänas in under 30 år och beräknas på de 15 bästa inkomståren, är oerhört viktig för att kvinnor ska kunna klara
familj och ändå hinna arbeta in en någorlunda rimlig pension. Den moderata partistämman har helt och fullt ställt upp för
Fortsätter vi som hittills kommer
dagens folkpensionsavgift och ATPavgiftpå tillsammans 20,45% att ha
stigit til/46 %på 2000-talet.
15/ 30-årsregeln, för kvinnornas skull,
eftersom efterlevnadepensioneringen så
försämrades för kvinnor. Detta har också
sedermera följts upp i riksdagen med moderata reservationer.
Nu, fyra år senare, föreslår socialdemokraterna i sitt 90-talsprogram att 15/
30-årsregeln byts ut mot en 20/ 40-årsregel. Tyvärr tycks även folkpartiet gå i den
riktningen. In~änandetiden skulle förlängs till 40 år. Knappt en kvinna av tio
kommer upp i den tiden, kvinnorna skulle
med en sådan regel således förlora 25
procent av sin pension. Detta kombinerar
socialdemokraterna med rätt (i praktiken
lika med krav) att arbeta till 67 års ålder.
Med denna kombination av intjänandetid och pensionsålder höjer man i praktiken pensionsåldern för kvinnor till67 år
för drygt 90 procent av kvinnorna, medan
de flesta män kommer att kunna pensioneras vid 65 år. Det förefaller mig vara en
ganska ociviliserad modell jämfört med
andra europeiska länder där man anting- 45
en har samma pensionsålder för kvinnor
och män eller möjlighet för kvinnor att gå
tidigare, inte ekonomiskt tvång att gå senare. En borgerlig regering med två familjevänliga partier som gått framåt och ytterligare ett som månar om familjerns valfrihet kan inte expediera sådana förslag.
Skälet till att kvinnor skulle tvingas till
detta är att de tar större ansvar för dem
som verkligen betalar våra pensioner, den
efterföljande generationen, en insats som
tillmäts så gott som intet värde i vårt pensionssystem till skillnad från i flera andra
europeiska system. Visserligen har vi
folkpension för alla, men själva vårdinsatsen tillmäts knappast något värde.
I Tyskland och Österrike ger vård av
barn upp till sju år pensionsrätt, i Canada
kan makar och exmakar frivilligt dela
pensionen.
Möjliggör individuell anpassning
I många länder ges möjlighet att själv på-
verka intjänandetiden genom att hela
pensionen inte ligger i ett kollektivt system, utan i en individanpassad del via avtal eller i ett ekonomiskt utrymme för privat inbetalning som kompletterar grundpensionen.
Om den enskilde själv kan påverka utformningen av sina pensionsvillkor och
det finns ett större samband mellan inoch utbetalning skapas större rättvisa och
rimligare stimulanser. Att fortsätta att endast utveckla dagens kollektiva system
kommer ytterligare att försvåra pensionssytemets anpassning till en alltmer flexibel och internationell arbetsmarknad. I
stället måste det skapas ett ekonomiskt
utrymme som verkligen möjliggör en individuell anpassning av pensionerna. Det
46
kan ske genom att avgiften motsvarar utfallet i högre utsträckning än i dag.
Människor är olika, lever olika och behöver därför göra olika stora avsättningar
under olika antal år. Män som arbetar under många år kan då göra mindre avsättningar varje år, och inom ramen för ett individuellt påbyggnadssystem få ut pension för sitt arbete även för de år som ligger utanför 30-årsperioden. Medan kvinnor och i viss mån långtidsutbildade som
ofta har behov av att göra större insättningar under ett mer begränsat antal år
kan göra det.
Om ATP får utvecklas till en bra
grundpension, intjänandepensionens rättigheter ligger fast och utrymme skapas
för kompletterande påbyggnadspensioner via avtal och privat, skapas möjlighet
att successivt åstadkomma individuellt
rättvisare pensioner. Om detta inte blir
fallet kommer särintressen och olika
grupper att bekämpa varandra i pensionsfrågan. Att låta ändringarna i pensionssystemet varje gång sluta i att man ger sig
på någon viss grupp och låter den stå för
huvuddelen av besparingen kommer inte
att lösa pensionsfrågan långsiktigt.
På den framtida arbetsmarknaden
kommer arbetstagarna att kräva att få
veta vad de får i pension. Dagens situation
där de flesta inte vet vad de kommer att få
och där sambandet mellan in- och utbetalning är mycket svagt kommer inte att
hålla. Inte minst är det viktigt att få ett arbetsanpassat system till 2000-talet, då
man räknar med fler ”atypiska” arbetsformer i form av deltider, säsongsarbete,
konsult- och projektjobb och där 9-17-
arbete 10 månader om året blir ovanligare
än i dag.
Den enskildes val
Därför finns det ingen anledning att ändra
intjänandetiden för den grundpension
som ATP utvecklas till. Däremot bör den
enskilde själv få avgöra om han/hon vill
kosta på sig en kortare intjänandetid för
den påbyggnadsdel som ska komplettera
ATP-pensionen.
Somliga kommer att finna det nödvändigt för att ge sina barn en bra start, andra
kommer att anse att daghem och barnomsorgstjänster täcker barnens behov och
får då lägre årliga pensionskostnader om
de arbetar in pensionen under längre tid.
Valet blir den enskildes. Det blir en alldeles egen folkomröstning där var och en
kan följa sina önskemål. Nya kollektiva
enhetssystem framtagna genom en folkomröstning riskerar att passa den enskilde individen dåligt och bli populistiskt utformade dvs utan hållbar finansiering
som det nuvarande systemet.
Ju rörligare arbetskraften blir desto
viktigare blir det att svenska socialförsäkringssystem är konkurrenskraftiga och
effektiva. Behovet av flexibilitet blir på-
tagligt. Förändringen i det kollektiva pensionssystemet bör då kombineras med civilrättsliga ändringar som ökar möjligheterna till flexibilitet, familjepension och
sparande.
Pensionssystemet ska ge möjlighet till
olika sätt att leva om det ska kunna uppfylla de krav människor har rätt att ställa
på ett pensionssystem som ska fungera
för kvinnor och män på 2000-talet.