Per Dahl; Kleios väktare
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PER DAHL:
Kleios väktare
D
e som brukat glädjas åt essäsamlingarna om antiken från Helsingfors har fått ett sorgebesked:
Henrik Zilliacus har avlidit. Som få levandegjorde professorn sin kunskap om antiken i sina essäsamlingar – Kleios väktare
blev den sista i raden. Ater är ämnet grekiskt: essäerna kretsar kring tre historiker
under klassisk tid, Herodotos, Thukydides och Polybios, med några utvikningar
till bl a Lukianos och Prokopios.
Henrik Zilliacus: Kleios väktare. Söderströms 1991
Man har klagat på att Zilliacus i denna sin
sista bok inte kunnat ta med den modernaste diskussionen i de behandlade ämnena. Kanske är det så. För den intresserade amatören är det denna gång dock
kanske inte de nya perspektiven som
fascinerar, eller det oväntade. Herodotos,
Thukydides och Polybius tillhör antikens
grundkurs. Men vad Zilliacus i stället ger i
sin skenbart enkla framställning är en personlig framställning av ett av humanismens huvudteman. Han visar på den
historiska framställningens gradvisa utveckling genom de tre. Sanningskärleken
tolkas och nytalkas i och med historieskrivandets gradvisa sekularisering.
Thukydides är centralfiguren. Zilliacus
kan inte avhålla sig från att dröja vid framställningen i hans historia om det peloponnesiska kriget. Denna, Thukydides
äreminne över Athens guldålder, utvecklas hos Zilliacus som en tragedi där krigets nedbrytande krafter fräter bort andan hos såväl det försiktiga, hedersstyrda
och konservativa Sparta som hos det ursprungligen humana och handlingskraftiga Athen. Att demokrati och imperialism
mycket väl kan samexistera, med fruktansvärda följder om inte humaniteten
och rättskänslan bevaras, lärde sig redan
melierna.
Kleios väktare gav kanske inte så
mycket oväntat som Zilliacus tidigare
essäsamlingar. Men författaren frilade en
av vårt medvetandes rötter, och visade
hur den ännu, långt ned i de antika lagerföljderna, stadigt för med sig näring och
vatten till nuets grenverk. Må Zilliacus
essäer bli varaktigare än kopparn …
Pärmarför inbindning av årgång 1991
kan rekvirerasfrån Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 72744-6
Kleios väktare
D
e som brukat glädjas åt essäsamlingarna om antiken från Helsingfors har fått ett sorgebesked:
Henrik Zilliacus har avlidit. Som få levandegjorde professorn sin kunskap om antiken i sina essäsamlingar – Kleios väktare
blev den sista i raden. Ater är ämnet grekiskt: essäerna kretsar kring tre historiker
under klassisk tid, Herodotos, Thukydides och Polybios, med några utvikningar
till bl a Lukianos och Prokopios.
Henrik Zilliacus: Kleios väktare. Söderströms 1991
Man har klagat på att Zilliacus i denna sin
sista bok inte kunnat ta med den modernaste diskussionen i de behandlade ämnena. Kanske är det så. För den intresserade amatören är det denna gång dock
kanske inte de nya perspektiven som
fascinerar, eller det oväntade. Herodotos,
Thukydides och Polybius tillhör antikens
grundkurs. Men vad Zilliacus i stället ger i
sin skenbart enkla framställning är en personlig framställning av ett av humanismens huvudteman. Han visar på den
historiska framställningens gradvisa utveckling genom de tre. Sanningskärleken
tolkas och nytalkas i och med historieskrivandets gradvisa sekularisering.
Thukydides är centralfiguren. Zilliacus
kan inte avhålla sig från att dröja vid framställningen i hans historia om det peloponnesiska kriget. Denna, Thukydides
äreminne över Athens guldålder, utvecklas hos Zilliacus som en tragedi där krigets nedbrytande krafter fräter bort andan hos såväl det försiktiga, hedersstyrda
och konservativa Sparta som hos det ursprungligen humana och handlingskraftiga Athen. Att demokrati och imperialism
mycket väl kan samexistera, med fruktansvärda följder om inte humaniteten
och rättskänslan bevaras, lärde sig redan
melierna.
Kleios väktare gav kanske inte så
mycket oväntat som Zilliacus tidigare
essäsamlingar. Men författaren frilade en
av vårt medvetandes rötter, och visade
hur den ännu, långt ned i de antika lagerföljderna, stadigt för med sig näring och
vatten till nuets grenverk. Må Zilliacus
essäer bli varaktigare än kopparn …
Pärmarför inbindning av årgång 1991
kan rekvirerasfrån Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 72744-6