Stellan Bojerud; Automatiserad byråkrati


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TILLSIST
STELLAN BOJERUD:
Automatiserad byråkrati?
I
Konungariket Sverige skall enligt
grundlagarna den offentliga makten
utövas av folket, representerat av Sveriges Riksdag, vilken är den lagstiftande
församlingen.
I vad mån riksdagens ledamöter verkligen är medvetna om vilka lagar de stiftar,
har sedan länge varit föremål för undran
och denna förundran minskar knappast
efter genomläsning av alstret ”Lag av den
22 mars 1990 om ändring i lagen
1982:639 om anordnande av visst automatspel”.
Det handlar alltså om förströelsespel
av typen ”flipperspel” och liknande. Behovet av dessa borde inte vara större än
att de kan klassas som sådant, som man
både kan ha och mista. Därav följer att
man alltså borde kunna antingen tillåta
sådana automatspel eller förbjuda dem.
Så icke i Sverige. I sökandet efter ”den
tredje vägens politik”, har den socialistiska regimen funnit på en nygammal
trollformel för att komma runt ställningstagandet mellan ett enkelt ja eller nej och
tillfört alternativet ”ja, men med byråkrati”, vilket blivit riksdagens beslut.
Om man nu vill tillåta automatspel av
den typ, som här är i fråga, skulle man ju
kunna dela ut någon slags broschyr med
anvisningar och förmaningar till spelanordnarna och sedan i mån av misskötsamhet dra in tillståndet ifråga.
Detta vore onekligen enkelt och rationellt, men har utifrån socialistisk samhällssyn den nackdelen att man då inte
skapar några arbetstillfällen. Därför har i
stället ett komplicerat regelverk och en
välförgrenad beslutsordning med flera
remissinstanser tillskapats.
Tänker vi oss att kafeidkaren N.N. vill
ha tillstånd för att ställa upp en spelautomat i kafeets entrehall, har denne att –
givetvis på en särskild, för ändamålet specialkonstruerad blankett – inlämna en
ansökan till den tydligen undersysselsatta
socialnämnden i kommunen. Sökanden
har även att inbetala en ansökningsavgift
om ettusen kronor, som inte återbetalas i
händelse av avslag.
Kafeägaren har alltså här att på egen
hand spela ett litet lotteri med socialnämnden i form av en vadhållning om vilken ståndpunkt socialnämndens handläggare skall inta. Insats: l 000 kronor.
Oddsen kan ibland vara lite vanskliga,
såsom t ex i Sundbybergs kommun, där
socialnämnden spelar efter egna regler:
”Socialnämndens restriktiva hållning har
– – – inte delats av de organ som prövat
överklaganden. Socialnämndens tidigare
restriktiva bedömningsgrunder bör enligt
socialnämndens mening alltfort vara vägledande vid prövning av tillstånd att anordna automatspel.” Så står det faktiskt! I
stället för att anpassa sin praxis till högre
tillståndsmyndighets normer, vidhåller
socialnämnden i Sundbyberg sin ”restriktiva hållning”, vilket har då fördelen av att
fler av nämndens beslut överklagas och
att sysselsättningen i riket därmed befrämjas! Men är detta en positiv sysselsättning som genererar välstånd? Här
tvingas alltså sökanden att skriva ytterligare inlagor till kammarrätten, som infordrar genmäle från socialnämnden, vilket kommuniceras till sökanden, vilken i
sin tur inkommer med erinringar, intyg
och vittnesutsagor etc etc. Sedan fattas
med tiden beslut, som skall kopieras, sändas ut och arkiveras.
Men redan innan ärendet nått denna
nivå, har många byråkrater satts i arbete.
Socialnämnden är enligt lag skyldig in- 80
hämta yttrande från polismyndigheten –
ja just den polisen, som inte kunde komma då Ni hade källarinbrott, satt just och
filade på de sista formuleringarna i ett
remissyttrande – samt inom kommunen
från bl a skolstyrelsen och kultur- och fritidsnämnden. Undrar Ni varför aldrig
rektor ringde Er när Kalle hade problem i
skolan? Han var naturligtvis upptagen
med att skriva remissyttranden. Gällde
det inte automatspel denna gång, så var
det väl något annat. Betänk hur många
underbara arbetstillfällen som sammantaget skapas genom alla remissförfaranden!
Att kafeägaren N.N. trots vetskapen
om all byråkratisk fördröjning och oförutsebarhet ändå lämnat in en ansökan,
kan endast betyda att denne lider av en
närmast oerhörd självöverskattning och
knappast närmare satt sig in i vilka krav,
som en bifallen ansökan kommer att ställa
på honom.
Enligt 2 paragrafen i lagen om automatspel stadgas det nämligen bl a att
”spelanordnaren skall ha vilja och förmå-
ga (kurs här) motverka alkohol- och drogmissbruk, kriminalitet eller ordningsstö-
rande beteende”. Vartill behövs polis,
åklagare och socialtjänstemän egentligen,
när det finns en enklare lösning lagfäst!
Eftersom varje licensierad automatspelsanordnare uppenbarligen har förmågan
att motverka missbruk och kriminalitet är
ju lösningen på de flesta av Sveriges sociala problem enkel: Tillsätt fler licensierade automatspelsanordnare! Myndigheterna synes emellertid inte fullt ut beakta de
möjligheter lagstiftaren här anvisar.
Det är emellertid inte bara fysiska personer, som lagen om automatspel ställer
krav på, utan även döda ting förväntas
agera: ”Lokalen skall främja ordning och
trevnad”. Hur lokalen därvid förväntas gå
tillväga, lämnar lagstiftaren dessvärre inget besked om, men ägaren förmodas väl
ge sin lokal utförliga instruktioner.
Men vår kafeägare har fler byråkratiska nålsögon att lotsa sin kamel genom.
Det är vettigt och rimligt att sökanden
skall var myndig och ha rätt att driva rö-
relse i landet samt att krav skall ställas på
skötsamhet, inte minst i ekonomiskt avseende.
Men kuriöst ter sig då kravet att ”sö-
kanden skall ha förutsättningar att sköta
rörelsen på ett ur ekonomisk synpunkt
tillfredsställande sätt”. Man frågar sig då
vilka förutsättningar en vanlig socialsekreterare i normalfallet skall anses besitta
för att bedöma den eventuella framtida
ekonomin i en rörelse – och vilka klienter, som får antichambrera några timmar
extra medan vederbörande socialtjänsteman ifråga sliter med frågan.
Man kan för sitt inre öga se hur skolstyrelseledamöterna med rynkade pannor
funderar över kafeidkarens ansökan. Ligger kafeet för nära skolan? Kan ungdom
gå dit och spela bort sina veckopengar?
(Vilket parentetiskt sagt torde vara målsättningen med automatspel i den mån
det inte – hemska tanke! – är pensionä-
rer, som förväntas göra detta. I så fall ett
nytt fall för socialnämnden?)
Ambassadör Carl Lidbom- den folkkäre ”Calle Batong” – blev på sin tid tämligen ryktbar för illa genomtänkt lagstiftning, men i detta fall är han av allt att
döma helt oskyldig. Som ett avslutande
omdöme om lagen SFS 1990:104 om anordnandet av visst automatspel, lämpar
sig emellertid ett av hans herostratiskt
ryktbara uttalanden ganska väl: Trams!