kjell M Torbiörn; Let History Judge
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
förtjänar formuleringen. Stilen kanske
uppfattas som prov på elakhet: Den som
har kunskapen vill visa att den politiskt
upphöjde inget vet eller begriper.
KJELL M TORBIÖRN:
Let History Judge
Al
t som den ryske historikern Roy
Medvedev ägna större delen av
in forskargärning åt att skildra
Stalins mordiska regim kan knappast vara
speciellt upplyftande, särskilt som mån~a
av hans egna anhöriga fanns med bland
offren. Ändå får man intrycket av att han
är besatt av att i sitt monumentalverk ”Let
History Judge” uppenbara sanningen, hela den ofattbara sanning det innebar att
Stalin, Lenins arvtagare, så totalt kunde
usurpera ett system som ju ursprungligen
var tänkt att leda till arbetarklassens slutliga frigörelse. Varje sida i det nästan 900-
sidiga verket är den samvetsgranne krönikörens verk, men ett oändligt sorgset så-
dant – liksom om han genom att räkna
upp namnen på tusentals offer kunde, om
inte återuppväcka så ändå återupprätta
dem; som om i avsaknaden av en straffande Gud historiebeskrivningen (”Let History Judge”), om än senkommen och
ofullständig, skulle kunna fylla Hans
funktion; som om det sovjetiska folket endast skulle kunna ta sig an framtiden om
det erfarit allt om sitt förgångna.
69
Men ironin kan också ha en annan
funktion: att hålla den förskräckliga verkligheten på sådant avstånd att man kan
hantera den.
Roy Medvedev: Let History Judge. Oxford University Press 1989
Medvedev söker svaren på gåtan Stalin
redan i dennes georgiska barndom: en
bestialisk och ständigt berusad far; en
föga kärleksfull mor; präststudier, snart
nog avbrutna, som uteslutande tycks ha
bestått i litanierabblande och det tveklösa
ananunandet av dogmer. Finner vi i det
sistnämnda en av orsakerna till Stalins sedermera fatala tilltro till radikala, skoningslösa lösninger på komplicerade problem såsom industrialisering och jordbruksutveckling? Möjligtvis, men samtidigt var, blev, Stalin en första rangens antiideolog, en nihilist som bara använde sig
av ideologi för att främja sin egen makt,
bryta ned allt motstånd.
Detta stod klart redan under 1890-talet och vårt sekels första årtionde, då den
unge Stalin tyckts ha arbetat ömsom för
den nybildade bolsjevistiska revolutionä-
ra rörelsen, ömsom för tsarens hemliga
polis. Flera gånger landsförvisad till Sibi- 70
rien återfinner vi honom 1906 plötsligt i
vårt eget Stockholm nävarande vid den
ryska socialdemokratiska kongressen tillsammans med bland annat Lenin. Efter
1917 års revolution är han åter vid Leruns
sida, snart nog som ”Generalsekreterare”,
en ursprungligen ganska obetydlig befattning i den nytormade bolsjevikregeringen.
Denna post passade Stalin som handen
i handsken. Såsom ansvarig för kommunistpartiets sekretariat kunde han undan
för undan fylla hierarkin med sina egna
anhängare och därmed styrka sin position
inför maktkampen efter Lerun. Denne,
svårt medtagen efter ett slaganfall, varnade alltmer enträget partiet för Stalin, men
varrungar är en sak, kontrollen av maktapparaten en annan. Andra barrikadkämpar – som Trotskij och Bukarin – var populära bland massorna och bättre talaregeorgiern Stalin talade hela sitt liv bristfällig ryska och hade framför allt inte oratorns intellekt- men Stalin utmanövrerade dem alla, uteslöt dem ur partiet för
föregiven ”vänsteropposition” eller ”hö-
gerdeviationism”, eller tvingade dem i
landsflykt som den sedermera avrättade
Trotskij.
Så började tvångsomdaningen av det
sovjetiska samhället. Med Stalins mekarustiska, människoföraktande syn på tillvaron – för den delen inte olik Hitlers –
framstod den fullständiga industrialiseringen och kollektiviseringen som det
högsta goda, det som skulle förvandla
Sovjetunionen till en ekonomisk och militär världsmakt. Kollektiviseringen av
jordbruket (Stalin misstrodde djupt bönderna) skulle bland annat förhindra uppkomsten av oavhängiga ekonomiska
centra, förse industrin med på landsbygden frigjord arbetskraft samt kapital (genom tvångsleveranser till underpris).
Denna utsvältning av landsbygden – som
i mitten av 30-talet ledde till rent folkmord bland annat i Ukraina- har Sovjeturuonen ännu ej hämtat sig från, och den
utgör i dag en av de viktigaste orsakerna
tilllandets försörjningssvårigheter på livsmedelssidan. Uppskattningsvis tio miljoner självägande bönder, så kallade kulaker, och andra oskyldiga lantbor fördrevs
till Sibiriens tundror, fängslades eller dö-
dades.
Om dessa förföljelser mer var uttryck
för Stalins grandiosa samhällsplaner, så
var likvideringen av städernas politiskt
oliktänkande en följd av hans absoluta
maktbegär, sadism och sjukliga misstänksamhet. Författaren· nämner en mängd
namn (tack vare glasnost har många Sovjetmedborgare kunnat bidra med dem),
mer som symboler för de uppemot fem
miljoner som arresterades bara mellan
1936 och 1938. Han relaterar därvid
många av diktatorns mer excentriska
drag. Så kunde Stalin till exempel sitta
böjd i dagar över långa listor på ”misstänkta” och i samråd med Jeshov, Beria
och andra bödlar kryssa för dem som
skulle arresteras, förhöras, torteras, fås att
erkänna fritt uppfunna brott samt till slut
skjutas i natten i Lubjankafängelset eller
annorstädes. De flesta av offren, oftast
övertygade kommuruster, vägrade in i det
sista att tro på Stalins skuld till vad som
hände dem. Kamrat Stalin, Partiet, hade
rätt, men någonstans hade ett missförstånd uppstått … om bara Stalin visste .. .
eller var de kanske i själva verket skyldiga? … var de avfällingar? . .. hade de haft
samröre med sioruster, kapitalister eller,
från 1941 och framåt, tyskarna?
Sådant var det psykologiska klimat
som rådde i enhärskarstaten, och tyrannen själv tycktes njuta av det i högsta grad.
Under skenrättegångarna 1936-1938 lär
han själv ha suttit gömd bakom en pelare
högt under taket i rättegångssalen, och
endast röken från hans pipa bolmade då
och då fram. När en hög tjänsteman som
redan stod på dödslistan skadades svårt i
huvudet under skridskoåkning, lät Stalin
tillkalla medicinska specialister från utlandet. Så fort patienten tillfrisknade avrättades han. ·
Medvedev ägnar stor plats åt Stalin
som fältherre. Domen är hård. Trots varningar från militären och kontraspionaget
(bland annt mästerspionen Sorge iTokyo)
vägrade han att tro på ett anfall av vapenbrodern (sedan 1939 års tysk-sovjetiska
nonaggressionspakt) Hitler, och de ryska
styrkorna i väster, vilka enligt nya rön förberedde ett anfallskrig mot Tyskland följande år, kunde lätt rullas upp av angriparna sommaren 1941, framför allt som
större delen av officerskåren utrotats under åren dessförinnan. När tyskarna stod
framför Moskva var den djupt deprimerade Stalin spårlöst försvunnen under ett
par dagar, även om senare rysk propaganda gjorde mycket av hans föregivna vägran att lämna den hotade staden. Under
en kritisk sommarvecka 1941 var han
likaledes oanträffbar och bidrog därmed
enligt Medvedev avsevärt till de sovjetiska försvarslinjernas upplösning.
Förtrycket, avrättningarna och plågandet till döds i fånglägren fortsatte efter
kriget, om än i något mindre omfattning.
Medvedev ägnar särskilda kapitel åt diktatorns utrensningar i sitt plötsligt åt väster utvidgade imperium, samt åt den
gränslösa personkult som möjliggjordes
71
av hans fullständiga underkastande av
konst, kultur och vetenskap. Stalin blev,
liksom sedermera Ceaucescu, det ateistiska samhällets Gud.
Men även en gud, försåvida köttslig,
måste en gång dö, och Stalin blev mot slutet av sitt liv alltmer plågad av tanken.
Han hade ansatts av hjärtbesvär redan på
30-talet, och varje kväll innan han lade sig
sökte han igenom sitt rum på jakt efter
bomber. Den 2 mars 1953 drabbades han
av en allvarlig hjärnblödning, och dog
samma dag efter flera timmars intensiv
plåga. Som en yttersta ironi kan tilläggas
att hundratals Moskvabor omkom i
trängseln vid hans ”lit de parade”.
Hur många människor mördades på
Stalins order, eller dog som en avsiktlig,
direkt följd av hans politik? Medvedev
anger ingen siffra, men säkert uppgår den
till10, troligen 15, kanske till och med 20
miljoner, det vill säga lika många som föll
offer i kriget mot Tyskland. Sovjetunionen har ännu inte återhämtat sig från denna åderlåtning av sitt livsblod.
Den enda invändning man kan resa
mot den ändlöst sorgsne krönikören Roy
Medvedev är hans analys av orsakerna till
Stalins uppgång. I den 1971, endast i väst
utgivna första utgåvan av ”Let History
Judge”, ansåg han den vara ett historiens
felsteg som lika gärna kunnat undvikas
om någon annan av Lenins presumtiva
tronföljare – Trotskij, Sinovjev eller Kamenev- tagit överhanden. I 1989 års betydligt utvidgade och omarbetade utgåva
börjar han misstänka att mycket av Lenins
verk, framför allt 1922 års konstitution
som koncentrerade all makt till kommunistiska partiet i allmänhet och dess politbyrå i synnerhet, faktiskt underlättade för
Stalin att kornrna till makten.
72
Vad läsaren här saknar är insikten om
att ett system och ett styre som Lenins,
utan några som helst ”checks and balances” och med Lenin själv som frekvent
masslikvidator, nästan oundvikligen måste ge upphov till en StaHn redan vid första
stafettväxlingen.Vad han också förundras
över är Medvedevs epilogiska försvar för
socialismen, även om han varnar oss för
att ”om sociaHsmen inte förenas med demokrati kan den bH en grogrund för nya
brott”. Här hade man kunnat vänta sig att
ett bränt barn mer skulle sky elden.
Ändå är boken i sin helhet ytterst gripande, och den bör läsas inte bara av alla
politiskt och historiskt engagerade, utan
även av kommunismens dåtida och,förså-
vida de ännu finns kvar, nutida anhängare
och apologeter. Man undrar till exempel
hur Jan Myrdal skulle reagera, han som
under många år betraktade Albanien som
paradiset på jorden. 1973 skrev han så
här i ”Skriftställning 4” (Pan/Norstedts, s
168): ”Stalin ledde de sovjetiska folken
under deras svåraste tid. Då när de genomförde en omöjHg uppgift och lyfte sig
själva från en lusig och analfabetisk och
vidskeplig och korrupt eländighet till det
sovjetfolk som stod Hitler emot, som
gjorde sitt land till en supermakt. När
uppgiften ställdes i slutet på tjugotalet var
den lika nödvändig som omänsklig. Just
därför att revolutioner är så entusiasmerande kan det vara nödvändigt att säga att
det sovjetiska trettiotalet för vilket Stalin
blivit symbol … tillhör de verkligt heroiska epokerna i mänsklighetens historia.”
Det är tur att historien inte bara skrivs
av Myrdalar, utan även av Medvedevs.
uppfattas som prov på elakhet: Den som
har kunskapen vill visa att den politiskt
upphöjde inget vet eller begriper.
KJELL M TORBIÖRN:
Let History Judge
Al
t som den ryske historikern Roy
Medvedev ägna större delen av
in forskargärning åt att skildra
Stalins mordiska regim kan knappast vara
speciellt upplyftande, särskilt som mån~a
av hans egna anhöriga fanns med bland
offren. Ändå får man intrycket av att han
är besatt av att i sitt monumentalverk ”Let
History Judge” uppenbara sanningen, hela den ofattbara sanning det innebar att
Stalin, Lenins arvtagare, så totalt kunde
usurpera ett system som ju ursprungligen
var tänkt att leda till arbetarklassens slutliga frigörelse. Varje sida i det nästan 900-
sidiga verket är den samvetsgranne krönikörens verk, men ett oändligt sorgset så-
dant – liksom om han genom att räkna
upp namnen på tusentals offer kunde, om
inte återuppväcka så ändå återupprätta
dem; som om i avsaknaden av en straffande Gud historiebeskrivningen (”Let History Judge”), om än senkommen och
ofullständig, skulle kunna fylla Hans
funktion; som om det sovjetiska folket endast skulle kunna ta sig an framtiden om
det erfarit allt om sitt förgångna.
69
Men ironin kan också ha en annan
funktion: att hålla den förskräckliga verkligheten på sådant avstånd att man kan
hantera den.
Roy Medvedev: Let History Judge. Oxford University Press 1989
Medvedev söker svaren på gåtan Stalin
redan i dennes georgiska barndom: en
bestialisk och ständigt berusad far; en
föga kärleksfull mor; präststudier, snart
nog avbrutna, som uteslutande tycks ha
bestått i litanierabblande och det tveklösa
ananunandet av dogmer. Finner vi i det
sistnämnda en av orsakerna till Stalins sedermera fatala tilltro till radikala, skoningslösa lösninger på komplicerade problem såsom industrialisering och jordbruksutveckling? Möjligtvis, men samtidigt var, blev, Stalin en första rangens antiideolog, en nihilist som bara använde sig
av ideologi för att främja sin egen makt,
bryta ned allt motstånd.
Detta stod klart redan under 1890-talet och vårt sekels första årtionde, då den
unge Stalin tyckts ha arbetat ömsom för
den nybildade bolsjevistiska revolutionä-
ra rörelsen, ömsom för tsarens hemliga
polis. Flera gånger landsförvisad till Sibi- 70
rien återfinner vi honom 1906 plötsligt i
vårt eget Stockholm nävarande vid den
ryska socialdemokratiska kongressen tillsammans med bland annat Lenin. Efter
1917 års revolution är han åter vid Leruns
sida, snart nog som ”Generalsekreterare”,
en ursprungligen ganska obetydlig befattning i den nytormade bolsjevikregeringen.
Denna post passade Stalin som handen
i handsken. Såsom ansvarig för kommunistpartiets sekretariat kunde han undan
för undan fylla hierarkin med sina egna
anhängare och därmed styrka sin position
inför maktkampen efter Lerun. Denne,
svårt medtagen efter ett slaganfall, varnade alltmer enträget partiet för Stalin, men
varrungar är en sak, kontrollen av maktapparaten en annan. Andra barrikadkämpar – som Trotskij och Bukarin – var populära bland massorna och bättre talaregeorgiern Stalin talade hela sitt liv bristfällig ryska och hade framför allt inte oratorns intellekt- men Stalin utmanövrerade dem alla, uteslöt dem ur partiet för
föregiven ”vänsteropposition” eller ”hö-
gerdeviationism”, eller tvingade dem i
landsflykt som den sedermera avrättade
Trotskij.
Så började tvångsomdaningen av det
sovjetiska samhället. Med Stalins mekarustiska, människoföraktande syn på tillvaron – för den delen inte olik Hitlers –
framstod den fullständiga industrialiseringen och kollektiviseringen som det
högsta goda, det som skulle förvandla
Sovjetunionen till en ekonomisk och militär världsmakt. Kollektiviseringen av
jordbruket (Stalin misstrodde djupt bönderna) skulle bland annat förhindra uppkomsten av oavhängiga ekonomiska
centra, förse industrin med på landsbygden frigjord arbetskraft samt kapital (genom tvångsleveranser till underpris).
Denna utsvältning av landsbygden – som
i mitten av 30-talet ledde till rent folkmord bland annat i Ukraina- har Sovjeturuonen ännu ej hämtat sig från, och den
utgör i dag en av de viktigaste orsakerna
tilllandets försörjningssvårigheter på livsmedelssidan. Uppskattningsvis tio miljoner självägande bönder, så kallade kulaker, och andra oskyldiga lantbor fördrevs
till Sibiriens tundror, fängslades eller dö-
dades.
Om dessa förföljelser mer var uttryck
för Stalins grandiosa samhällsplaner, så
var likvideringen av städernas politiskt
oliktänkande en följd av hans absoluta
maktbegär, sadism och sjukliga misstänksamhet. Författaren· nämner en mängd
namn (tack vare glasnost har många Sovjetmedborgare kunnat bidra med dem),
mer som symboler för de uppemot fem
miljoner som arresterades bara mellan
1936 och 1938. Han relaterar därvid
många av diktatorns mer excentriska
drag. Så kunde Stalin till exempel sitta
böjd i dagar över långa listor på ”misstänkta” och i samråd med Jeshov, Beria
och andra bödlar kryssa för dem som
skulle arresteras, förhöras, torteras, fås att
erkänna fritt uppfunna brott samt till slut
skjutas i natten i Lubjankafängelset eller
annorstädes. De flesta av offren, oftast
övertygade kommuruster, vägrade in i det
sista att tro på Stalins skuld till vad som
hände dem. Kamrat Stalin, Partiet, hade
rätt, men någonstans hade ett missförstånd uppstått … om bara Stalin visste .. .
eller var de kanske i själva verket skyldiga? … var de avfällingar? . .. hade de haft
samröre med sioruster, kapitalister eller,
från 1941 och framåt, tyskarna?
Sådant var det psykologiska klimat
som rådde i enhärskarstaten, och tyrannen själv tycktes njuta av det i högsta grad.
Under skenrättegångarna 1936-1938 lär
han själv ha suttit gömd bakom en pelare
högt under taket i rättegångssalen, och
endast röken från hans pipa bolmade då
och då fram. När en hög tjänsteman som
redan stod på dödslistan skadades svårt i
huvudet under skridskoåkning, lät Stalin
tillkalla medicinska specialister från utlandet. Så fort patienten tillfrisknade avrättades han. ·
Medvedev ägnar stor plats åt Stalin
som fältherre. Domen är hård. Trots varningar från militären och kontraspionaget
(bland annt mästerspionen Sorge iTokyo)
vägrade han att tro på ett anfall av vapenbrodern (sedan 1939 års tysk-sovjetiska
nonaggressionspakt) Hitler, och de ryska
styrkorna i väster, vilka enligt nya rön förberedde ett anfallskrig mot Tyskland följande år, kunde lätt rullas upp av angriparna sommaren 1941, framför allt som
större delen av officerskåren utrotats under åren dessförinnan. När tyskarna stod
framför Moskva var den djupt deprimerade Stalin spårlöst försvunnen under ett
par dagar, även om senare rysk propaganda gjorde mycket av hans föregivna vägran att lämna den hotade staden. Under
en kritisk sommarvecka 1941 var han
likaledes oanträffbar och bidrog därmed
enligt Medvedev avsevärt till de sovjetiska försvarslinjernas upplösning.
Förtrycket, avrättningarna och plågandet till döds i fånglägren fortsatte efter
kriget, om än i något mindre omfattning.
Medvedev ägnar särskilda kapitel åt diktatorns utrensningar i sitt plötsligt åt väster utvidgade imperium, samt åt den
gränslösa personkult som möjliggjordes
71
av hans fullständiga underkastande av
konst, kultur och vetenskap. Stalin blev,
liksom sedermera Ceaucescu, det ateistiska samhällets Gud.
Men även en gud, försåvida köttslig,
måste en gång dö, och Stalin blev mot slutet av sitt liv alltmer plågad av tanken.
Han hade ansatts av hjärtbesvär redan på
30-talet, och varje kväll innan han lade sig
sökte han igenom sitt rum på jakt efter
bomber. Den 2 mars 1953 drabbades han
av en allvarlig hjärnblödning, och dog
samma dag efter flera timmars intensiv
plåga. Som en yttersta ironi kan tilläggas
att hundratals Moskvabor omkom i
trängseln vid hans ”lit de parade”.
Hur många människor mördades på
Stalins order, eller dog som en avsiktlig,
direkt följd av hans politik? Medvedev
anger ingen siffra, men säkert uppgår den
till10, troligen 15, kanske till och med 20
miljoner, det vill säga lika många som föll
offer i kriget mot Tyskland. Sovjetunionen har ännu inte återhämtat sig från denna åderlåtning av sitt livsblod.
Den enda invändning man kan resa
mot den ändlöst sorgsne krönikören Roy
Medvedev är hans analys av orsakerna till
Stalins uppgång. I den 1971, endast i väst
utgivna första utgåvan av ”Let History
Judge”, ansåg han den vara ett historiens
felsteg som lika gärna kunnat undvikas
om någon annan av Lenins presumtiva
tronföljare – Trotskij, Sinovjev eller Kamenev- tagit överhanden. I 1989 års betydligt utvidgade och omarbetade utgåva
börjar han misstänka att mycket av Lenins
verk, framför allt 1922 års konstitution
som koncentrerade all makt till kommunistiska partiet i allmänhet och dess politbyrå i synnerhet, faktiskt underlättade för
Stalin att kornrna till makten.
72
Vad läsaren här saknar är insikten om
att ett system och ett styre som Lenins,
utan några som helst ”checks and balances” och med Lenin själv som frekvent
masslikvidator, nästan oundvikligen måste ge upphov till en StaHn redan vid första
stafettväxlingen.Vad han också förundras
över är Medvedevs epilogiska försvar för
socialismen, även om han varnar oss för
att ”om sociaHsmen inte förenas med demokrati kan den bH en grogrund för nya
brott”. Här hade man kunnat vänta sig att
ett bränt barn mer skulle sky elden.
Ändå är boken i sin helhet ytterst gripande, och den bör läsas inte bara av alla
politiskt och historiskt engagerade, utan
även av kommunismens dåtida och,förså-
vida de ännu finns kvar, nutida anhängare
och apologeter. Man undrar till exempel
hur Jan Myrdal skulle reagera, han som
under många år betraktade Albanien som
paradiset på jorden. 1973 skrev han så
här i ”Skriftställning 4” (Pan/Norstedts, s
168): ”Stalin ledde de sovjetiska folken
under deras svåraste tid. Då när de genomförde en omöjHg uppgift och lyfte sig
själva från en lusig och analfabetisk och
vidskeplig och korrupt eländighet till det
sovjetfolk som stod Hitler emot, som
gjorde sitt land till en supermakt. När
uppgiften ställdes i slutet på tjugotalet var
den lika nödvändig som omänsklig. Just
därför att revolutioner är så entusiasmerande kan det vara nödvändigt att säga att
det sovjetiska trettiotalet för vilket Stalin
blivit symbol … tillhör de verkligt heroiska epokerna i mänsklighetens historia.”
Det är tur att historien inte bara skrivs
av Myrdalar, utan även av Medvedevs.