Kjell Magnusson; Kulturella skillnader i Jugoslavien
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KJELL MAGNUSSON:
Kulturella skillnader
i Jugoslavien
Avgörande för dagens problematik i Jugoslavien är det faktum att de nordvästra delarna av
landet fram ti111918 lydde under
det habsburgska kejsardömet
medan de sydöstra under femhundra år tillhörde det osmanska imperiet.
Fortfarande är kulturgränsen
mellan ”Balkan” och ”Europa”
mer eller mindre påtaglig och
den spelar en viktig roll för de
sydslaviska folkens självbild och
syn på omvärlden. Det finns
också mer eller mindre betydande kulturskillnader inom de etniska grupperna och dessa spelar fortfarande en politisk roll.
Kjell Magnusson är forskare vid
Institutionen för östeuropastudier vid Uppsala Universitet.
D
en som reser genom det som en
gång hette Jugoslavien lägger
omedelbart märke till skillnaderna mellan olika kulturområden. De kommer till uttryck i arkitektur, matkultur,
musik, klädedräkt, dygnsrytm, och även i
det svårfångade begreppet mentalitet. I
norr möter man ett alplandskap med samma vita hus och barockkyrkor som i
Österrike eller Sydtyskland. Sloveniens
huvudstad Ljubljana påminner i hög grad
om Salzburg, skillnaden är att man i stället
för tyska hör ett slaviskt språk talas.
Den katolskt präglade kulturen fortsätter längre söderut, i Kroatien, både i inlandet och längs kusten. De dalmatinska
städerna: Split, Sibenik, Trogir eller
Dubrovnik hör ihop med Italien på andra
sidan havet och uppåt Jandet märks de
tydliga spåren av Österrike-Ungern.
I Belgrad börjar något annat, det ortodoxa och muslimska Balkan. Om Zagreb
till sin struktur är en mellaneuropeisk
stad, där centrum domineras av torg, rådhus och katedral och en äldre stadskärna,
är Belgrad en stad av samrna typ som
Athen, en till synes oöverskådlig samling
stadsdelar eller byar, en kokande kittel
där kulturerna möts. Man behöver bara ta
sig från Belgrads centrum till förstaden
Zemun på andra sidan floden, för att märka skillnaden. Man hamnar i vad som
skulle kunna vara en småstad vilken som
helst i den habsburgska monarkin.
I centrala Jugoslavien, i Bosnien, liksom
i Kosovo och Makedonien längst i söder, är
islams närvaro mycket påtaglig. Moskeerna, basarkvarteren, böneutroparna, kvinnorna i sina huvuddok, de vita kalotterna,
allt vittnar om närheten till Orienten, och i
städer som Skopje och Sarajevo finns även
en levande muslimsk högkultur.
På samma sätt som överallt i Osteumpa och på Balkan finns i Jugoslavien en
kulturtradition som genom sin frånvaro
är närvarande, den judiska. Ibland märks
det tydligt som när man åker förbi den
jättelika stängda synagogan i centrala
Novi Sad, provinsen Vojvorlinas huvudstad, eller som i Sarajevo där det religiösa
livet i den en gång stora judiska församlingen knappast existerar eftersom man
har svårt att samla de tio deltagare som
krävs för gemensam bön.
Balkan representerar uppenbart något
hemlighetsfullt och för främlingen mycket lockande. De dammiga bygatorna, torgen i middagshettan återfinns hos diktare
som Tomas Tranströmer eller Osten Sjö-
strand, och den svenske slavisten Alfred
Jensen (1859-1921) ägnade en stor del
av sitt liv åt att förmedla det sydslaviska
Balkans skiftande kulturatmosfärer.
Folklivet som vaknar upp på nytt efter
siestan, människorna som flanerar i den
ljumma kvällen i Skopje eller Pristina,
den legendariska gästfriheten, sammanhållningen i familj och släkt, den egenartade musiken, allt detta fascinerar. Kanske har det att göra med att historien verkar så nära. Det är fråga om unga stater,
men gamla länder och kulturer. Vid sidan
av de stereotypa höghusen eller kåkstä-
derna – exempel på en alltför snabb
samhällsförändring – hittar man fortfarande de karaktäristiska en- eller tvåvå-
ningshusen, med smidesbalkonger och
fönsterluckor, byggda av grekiska, turkiska, judiska eller serbiska köpmän. De
påminner om en stadskultur där livet
följde en annan och mer fridfull rytm och
där Österlandet var nära.
Men Balkan är också våldet. Det finns
ett slags mörker i södra Jugoslavien som
563
kontrasterar mot den mediterrana kulturen i andra länder. Det är minnen av krig
och elände, av härar som ständigt vandrade fram och tillbaka; av söner som rö-
vades från föräldrarna och återkom som
sultanens uppsyningsmän eller soldater i
en främmande arme; janitscharer som
kunde spetsa sina forna landsmän på
pålar.
Den kulturella rikedomen, kontrasterna mellan Balkan, Medelhavet och Mellaneuropa, banden till skilda kultursfärer
och traditioner gjorde Jugoslavien till ett
av Europas mest intressanta länder. Och
det tycktes dessutom länge vara ett efterföljansvärt exempel på hur man kunde
lösa nationalitetsfrågan.
Ändå brukade man under 70- och 80-
talen fråga: Hur kan Jugoslavien, med all
denna mångfald hållas ihop? I dag vet vi
att det inte gick. Frågan är om det berodde på alltför stora kulturskillnader, eller
om det finns andra förklaringar?
Kulturtraditioner
Jugoslavien är- eller var- vid sidan av
Sovjetunionen Europas mest mångnationella stat. Till formen en federation som
konstitueras av sex sydslaviska folk: serber, kroater, bosniska muslimer, slovener,
makedonier och montenegriner, som i
olika avseenden skiljer sig från varandra.
Vid sidan av de sydslaviska statsfolken
finns även ett stort antal minoriteter som
uppgår till ca 15 procent av befolkningen.
De största är albanerna och ungrarna. I
synnerhet det faktum att den albanska
folkgruppen är större än de statsbärande
folken ifrågasätter direkt Jugoslaviens
legitimitet som syd Iavisk federation.
På jugoslaviskt område möts även tre
564
stora religiösa traditioner: ortodox kristendom, katolicism och islam. Religion
och etnisk tillhörighet är dessutom nära
förbundna. Serber, montenegriner och
makedonier är ortodoxa. Slovener, kroater och en majoritet av ungrarna är katoliker. De serbokroatisktalande bosniska muslimerna, liksom albanerna och
turkarna tillhör islam.
I språkligt avseende utgör de sydslaviska dialekterna ett kontinuum från bulgariska till slovenska, och förhållandet
mellan de moderna standardspråken kan
kanske beskrivas på följande sätt: Om
serbokroatiska motsvarar svenska blir
makedonska och bulgariska norska och
danska, medan slovenskan i relation till
serbokroatiska befinner sig någonstans
mellan holländska och svenska.
Redan denna mångfald skulle i sig
vara problematisk. Till det kommer att
de olika folkgrupperna skiljer sig åt vad
gäller både territoriell koncentration och
dominans inom den egna republiken.
Vissa, som slovener och makedonier, lever nästan uteslutande inom den egna
republiken, medan andra, i synnerhet
serberna är spridda över stora delar av
Jugoslavien. På samma sätt är Slovenien
till övervägande del slovenskt, medan det
i Makedonien, liksom i Serbien, finns en
stor albansk minoritet. I Bosnien-Hercegovina har å andra sidan ingen folkgrupp
absolut majoritet, även om muslimerna
förr eller senare kommer att nå dithän.
Den etniska heterogeniteten är en
följd av speciella historiska och politiska
omständigheter, som bl a ledde till stora
migrationer vilka försköt den serbiska
folkgruppen mot norr och den albanska
mot öster.
Avgörande för dagens problematik är
det faktum att de nordvästra delarna av
Jugoslavien fram till 1918 lydde under
det habsburgska kejsardömet, medan de
sydöstra under femhundra år tillhörde
det osmanska imperiet. Det innebar att
Slovenien och Kroatien kom att utvecklas
enligt ungefär samma linjer som Mellaneuropa: Det var fråga om typiska feodalTrots att serber, kroater, (bosniska)
muslimer och montenegriner talar
samma serbokroatiska folkspråk
uppkom det aldrig en ”serbokroatisk” eller sydslavisk nation.
stater där kyrka och adel spelade en viktig roll. De upplevde som andra europeiska länder renässans, motreformation,
upplysning, urbanisering och industrialisering, samtidigt som Serbien, Makedonien, Mentenegro och Bosnien kom att
tillhöra en särpräglad Balkankultur som
fram till slutet av 1700-talet var avskuren
från kontakten med Västeuropa. Och
som därför relativt sent berördes av den
rationalism och individualism som vi hos
oss betraktar som självklar.
Det karaktäristiska för det osmanska
imperiet var att undersåtarna enligt det
s k ”milletsystemet” kategoriserades socialt och politiskt efter sin religionstillbörighet. Man var inte turk eller serb,
utan tillhörde en bestämd socioreligiös
grupp eller mil/et dvs man var muslim,
ortodox, jude eller katolik. Denna indelning var en naturlig följd av Islams specifika sätt att uppfatta världen. Islam gör
som religiöst system – i likhet med ortodox judendom – ingen åtskillnad mellan
en helig och profan sfär, mellan samhälle
och religion, stat eller kyrka. I själva verket saknar man i den muslimska traditionen ett religionsbegrepp av västerländsk
typ: Samhälle-kultur-religion utgör en
enhet där allt är underställt samma gudomliga lag, sharia. Eftersom de kristna
på Balkan inte utgjorde en del av den
muslimska gemenskapen var sharia inte
tillämplig i deras fall. I stället fick de i stor
utsträckning behålla sina egna lagar och
sedvänjor, och representerades politiskt
av sina religiösa ledare.
Det osmanska imperiet var således ett
samhälle där olika etniska grupper levde
sida vid sida, integrerade i samma administrativa struktur, men med ett stort
mått av social och kulturell autonomi.
Staten brydde sig, om man så vill, inte om
medborgarnas kulturella identitet eller
värderingar. Som motpol kan vi ta 1600-
talets Sverige, där kyrkan inte bara spelade en administrativ-politisk utan även en
ideologisk roll. Detsamma gäller för övrigt den katolska motreformationens
Europa.
Det turkiska väldet är för greker och
sydslaver en tid av förtryck, en lång mörk
natt då deras länder var underkuvade
och deras kulturer sov. Men, skall man
vara objektiv, var den turkiska tiden inte
enbart av ondo. Milletsystemet var –
innan imperiet degenererade – ett samhälle där jude och grek, turk och serb
kunde leva tillsammans. Var och en kunde dyrka sin Gud och uppfostra sina barn
på det sätt hans tradition bjöd. I Balkanländerna hade varje folkgrupp sina egna
kvarter, sina mahale, som fick sin särskilda karaktär av helgedom och bönehus, av
språk och klädedräkt. Man möttes på
marknaden och som regel var man flerspråkig. Många behärskade slaviska dialekter, grekiska och turkiska, kanske al- 565
banska. Vissa – de som tillhörde den
religiösa eliten- kunde sin fornkyrkoslaviska, arameiska eller arabiska. I de gudsförgätna balkanstäderna kunde man finna diktare och lärde som tillhörde den
internationella arabisk- och persisksprå-
kiga muslimska kulturkretsen.
Det är tankeväckande att de spanska
judarna när de tvingades fly på 1400-talet fann en fristad just i det turkiska imperiet. Thessaloniki, de sefardiska,
spansktalande judarnas centrum, blev
efter Warszawa Europas näst största judiska stad – och den sefardiska kulturen
hade utlöpare även i dagens Jugoslavien:
i Skopje, Bitola, Kosovo, Sarajevo och
Belgrad. På gravplatsen i Belgrad finner
man namn som Kojen, Danon, Demajo,
Samokovlija, David eller Pijade.
Denna relativa tolerans kom även till
uttryck i att turkarna som regel inte bedrev någon mission och att relativt få
sydslaver konverterade till Islam. Undantaget är Bosnien där ett mycket stort antal invånare gick över till den nya religionen. Enligt den vanligaste tolkningen
skulle detta ha berott på att den bogomilska kättarrörelsen under medeltiden
varit särskilt stark i Bosnien. Bogomilerna förföljdes av både katoliker och ortodoxa, och det skulle även ha funnits överensstämmelser mellan deras religion och
Islam. Andra framhåller sociala faktorer,
som den härskande klassens intresse av
att behålla sina privilegier. Hur det än
förhåller sig är dessa islamiserade sydslaver förfäderna till dagens serbokroatisktalande muslimska nation i Bosnien.
Den mångnationella kulturmiljön på
det jugoslaviska Balkan har med stor inlevelse skildrats av den bosniske nobelpristagaren Ivo Andric. Genom hans
566
mästerliga romaner Bron över Drina,
Konsulerna och Helvetets förgård har omvärlden kunnat återupptäcka en särpräglad kultur som är både europeisk och
orientalisk.
Det turkiska imperiets administrativa
struktur betydde att den serbiska ortodoxa kyrkan kom att spela en synnerligen
viktig roll som politisk institution och bevarare av iden om en serbisk egenart. r
synnerhet sedan det serbiska patriarkatet
i Pec hade återupprättats av vesiren
Mehrned Pasa Sokolovic 1557. (Mehmed
Pasa var inom parentes sagt en av de ynglingar som genom devshirme, blodsskatten, tvingades bort från sitt hem för att
uppfostras som muslim. Genom en typisk Balkanironi blev hans egen bror
Makarije den förste patriarken i den åter
självständiga kyrkan.)
En annan mycket viktig konsekvens av
det turkiska väldet var den sociala homogenisering och revitalisering av äldre,
patriarkala kulturmönster som ägde rum
bland de kristna. Den inhemska adeln
försvann och stadsbefolkningen utgjordes i stor utsträckning av icke-slaver. Den
stora massan sydslaver levde på landsbygden som bönder och herdar, och de
viktigaste sociala institutionerna var familjen och släkten. Ofta levde man tillsammans i flergenerationers storfamiljer,
s k zadruge.
Även om kyrkan spelade en politisk
roll var den samtidigt ekonomiskt och
kulturellt försvagad och det uppkom därför en specifik folkkultur som präglades
av en arkaisk religiositet där förkristna
element blandades med kristendom på
ett unikt sätt. Det är karaktäristiskt att de
katolska missionärer och sändebud som
reste i området under den turkiska tiden
ifrågasatte om den ortodoxa bondebefolkningen verkligen var kristen. Den
moderna religionshistoriska forskningens
främsta namn, rumänen Mircea Eliade,
talar i själva verket om en specifik ”Balkanreligion”, som visar stora likheter
med de s k primitiva eller skriftlösa folkens religioner.
Nationalbildningsprocessen började vidolika tidpunkteroch varännu
inte avslutad när den sydslaviska
statsbildningen grundades efter första världskriget.
Ett av de mest typiska kännetecknen
för den patriarkaliska Balkankulturen
var dess heroiska moral och hjältekult
Den berömda muntliga episka litteraturen, som framfördes till tonerna av den
ensträngade guslen, handlar om kampen
mot turkarna och de offer som varje generation gjorde. Man stred för ”det ärorika korset och den gyllene friheten” som
det heter i en berömd vändning. Senare, i
samband med uppkomsten av en modern
nationalism, får nederlaget vid Kosovo
1389 och det religiöst tolkade martyrskapet en modern ideologisk form som fortfarande spelar en stor roll i serbisk kultur.
Balkankulturen skilde sig avsevärt från
de förhållanden som rådde i Slovenien
och Kroatien där katolska kyrkan efter
motreformationen i hög grad präglade
befolkningens livsstil och världsuppfattning, och där element från högkulturen
på ett helt annat sätt nådde breda folklager. Ett exempel är att man i Kroatien
och Slovenien hade ett skolsystem innan
–
man i Serbien ens hade läroanstalter för
präster.
Sammanfattningsvis hade skillnaderna
mellan Balkan och Europa att göra med
graden av social differentiering, med individens relation till formella sociala institutioner, med kulturens karaktär och
inte minst med hur religionen var institutionaliserad i samhället.
Fortfarande är kulturgränsen mellan
”Balkan” och ”Europa” mer eller mindre
påtaglig, och den spelar en viktig roll för
de sydslaviska folkens självbild och syn
på omvärlden. Kroater och slovener har
t ex som ett viktigt argument för självständigheten ofta framhållit att de genom
sin kulturella tillhörighet utgör ett försvar
för den europeiska civilisationen.
Nu kan man om man vill, vilketjag antydde i inledningen, göra en mer detaljerad indelning av Jugoslavien i olika kulturområden. I själva verket har jugoslaviska och även utländska etnologer och
kulturhistoriker ägnat stort intresse åt att
kategorisera de jugoslaviska kulturområ-
dena.
Den serbiske kulturgeografen Jovan
Cvijic talade om fem kulturområden: ett
mellaneuropeiskt (Slovenien, Kroatien,
Vojvodina), ett romanskt-mediterranskt
(kusten), ett patriarkaliskt (Montenegro,
delar av Bosnien och Kroatien), ett byzantinskt (Serbien) och ett turkisktorientaliskt (Bosnien, Makedonien). Gesemann talar om samma kulturzoner
men ger dem delvis andra namn: en tyskmellaneuropeisk, en italo-romansk, en
patriarkalisk, en balkano-byzantinsk och
en turkisk.
Det viktiga i det här sammanhanget är
att den mer detaljerade indelningen visar
att det finns mer eller mindre betydande
567
kulturskillnader även inom de etniska
grupperna. Det gäller inte bara serberna,
som lever i flera republiker (mellaneuropeisk, patriarkalisk, byzantinsk, turkiskorientalisk) utan även t ex kroaterna i dagens Kroatien (mellaneuropeisk, romansk-mediterran, patriarkalisk). Dessa
kulturskillnaderna spelar fortfarande en
politisk roll, vilket har märkts inte minst
under den allra senaste utvecklingen. Det
finns en motsättning mellan serberna i
Serbien och dem som lever i Kroatien
eller Bosnien. På samma sätt finns i
Kroatien starka regionala strävanden
(Dalmatien, Istrien).
Nationsbildning och etniska
processer
Den viktigaste följden av den långvariga
habsburgska och osmanska dominansen
var att religionen – inte språket – för
majoriteten av sydslaverna kom att fungera som etnisk markör och därmed blev
utgångspunkt för en modern nationell
identitet. Vi är vana vid en situation där
språklig och etnisk tillhörighet närmast
är synonymer. I Jugoslavien är det inte så.
Trots att serber, kroater, (bosniska) muslimer och montenegriner talar samma
serbokroatiska folkspråk uppkom det
aldrig en ”serbokroatisk” eller sydslavisk
nation. De kulturskillnader som hörde
ihop med religionen och tillhörigheten
till olika samhällssystem var tillräckligt
stora för att, under de politiska förhållanden som rådde under 1800-talet, ge upphov till skilda etniska identiteter.
Under 1800-talets nationella renässans uppstod på sydslaviskt område dels
strömningar som strävade efter skapandet av en gemensam sydslavisk kultur
568
och statsbildning, dels sådana som i stället betonade den etniska särarten.
Det är viktigt att påpeka att denna kluvenhet berodde just på skillnaderna och
likheterna mellan de sydslaviska folken,
och att det alltsedan dess har funnits en
spänning mellan jugoslaviskt och nationellt, som varit mer eller mindre uttalad.
Det gemensamma serbokroatiska språ-
ket kunde ge upphov till föreställningen
om en enda jugoslavisk nation, men
också till pankroatiska och panserbiska
ideer, liksom till territoriella dispyter,
eller till att vissa folkgruppers etniska
identitet blev omstridd. Det senare gällde
särskilt makedanerna och de bosniska
muslimerna.
Samtidigt förhindrade kulturskillnaderna uppkomsten av en självklar jugoslavisk identitet, eftersom även synen på
det jugoslaviska var kulturbunden. För
en sloven eller en kroat förblev därför en
serb oftast serb, även om han sade sig
vara jugoslav. Det hör för övrigt till historiens iranier att de jugoslaviska stämningarna under förra seklet var mer utbredda i Kroatien än i Serbien.
Vad som komplicerat förhållandena i
Jugoslavien är att nationsbildningsprocessen började vid olika tidpunkter och
ännu inte var avslutad när den sydslaviska statsbildningen grundades efter
första världskriget. Det Jugoslavien som
bildades 1918 (1920) kallades till en början helt logiskt ”Serbernas, Kroaternas
och Slovenernas Kungarike” och fick
först 1929 namnet Jugoslavien. I samband med andra världskriget konstituerades en makedonsk nation, som fick politisk autonomi, skriftspråk och på sextiotalet även en egen ortodox kyrka. Mot
slutet av 1960-talet erkändes sedan de
serbokroatisktalande muslimerna i Bosnien som statsbärande nation. Under
namnet muslimer, Muslimani, fick de –
trots motstånd från serber och kroater –
samma status som övriga sydslaviska
folk. Man kan också tala om ett reellt erkännande av Kosovoalbanerna vid den
här tiden.
Det innebär att det med kommunistpartiets goda minne under olika perioder
ägde rum ett medvetet nationsbyggande i
Makedonien, Kosovo och Bosnien, där
den nationella identiteten och kulturtraditionen på olika sätt betonades och
framhävdes. En åtminstone indirekt följd
blev att skillnaderna gentemot andra
folkgrupper betonades, inte minst gentemot dem som levde på samrna territorium.
Eftersom nationsbildningen i Jugoslavien liksom i övriga Östeuropa sammanföll med en allmän moderniseringsprocess kom begreppet nation att spela en
central roll i samhälle och kulturliv, och
fick en emotionellladdning som i allmänhet saknas i Västeuropa. En viktig aspekt
i det sammanhanget var – och är fortfarande – den påfallande ambivalensen
både gentemot Europa och den egna kulturen. De intellektuella som under 1800-
talet var bärare av de nationella ideerna
identifierade sig med den västeuropeiska
kultur de kanske lärt känna under studier
i Paris, Wien eller Mi.inchen. Från den utgångspunkten, särskilt när man talar
franska eller tyska, blev Balkan och Sydösteuropa någonting efterblivet och primitivt, som man till varje pris ville bort
ifrån. Samtidigt var det just på den efterblivna landsbygden man fann den nationella ideologins genuina serber eller
kroater, de som ännu inte fördärvats av
–
mötet med väst. Eftersom det i politisk
mening saknades en historisk kontinuitet
var det trots allt den religiöst präglade
bondekulturen som – vid sidan av mer
eller mindre diffusa medeltida statsbildningar – utgjorde själva grunden för kravet på en egen stat. Känslan av underlägsenhet gentemot Europa sammanföll
därför ofta med en hatkärlek till hemlandet och ett överdrivet framhävande av allt
Kategorier som språk, religion och
kultur i vid mening, sätter på olika
nivåergränsermellande sydslaviska
folken.
i den egna kulturen eller historien som på
ett visst plan skulle kunna vara mer värdefullt, mer mänskligt och äkta än sina
europeiska motsvarigheter. Denna hållning återkommer i skönlitteratur och
humanistisk forskning och sätter än i dag
sin prägel på kultur och samhällsliv.
Under 1800-talet uppkom därför, förutom en ambivalent nationalism, även en
kulturell och psykologisk klyfta mellan
stad och landsbygd, mellan bildade klasser och lägre samhällsskikt, som är mer
påtaglig än i Västeuropa och som fått
mycket stor betydelse för den politiska
utvecklingen i alla Balkanländer.
Sammanfattningsvis: Kategorier som
språk, religion och kultur i vid mening,
sätter på olika nivåer gränser mellan de
sydslaviska folken. Det är i skärningspunkten mellan dessa kulturelement som
de moderna sydslaviska nationerna har
uppkommit. De kulturellt-religiösa skillnaderna mellan de serbokroatisktalande
folkgrupperna har varit en utgångspunkt
för nationsbildning. Samtidigt har språ-
569
ket i vissa fall inom de kulturellt-religiösa
traditionerna differentierat mellan etniska grupper. Skillnaden mellan Europa
och Balkan innebär samtidigt att det trots
språkliga skillnader finns en kulturell gemenskap mellan å ena sidan slovenerl
kroater och å a!ldra sidan serber, montenegriner, makedonier och i viss mån även
muslimer.
Jugoslavien var under mellankrigstiden ett av Europas allra fattigaste länder,
med utbredd analfabetism och en majoritet av befolkningen bosatt på landsbygden. Vissa jugoslaviska områden berördes av urbanisering och industrialisering
först efter andra världskriget, vilket betydde att de idealtypiska kulturskillnader
som jag har antytt levde kvar förhållandevis länge.
Strax före kriget genomförde antropologen Vera Erlich en undersökning i 300
jugoslaviska byar. Syftet var att studera i
vilken utsträckning den traditionella storfamiljen, zadruga, och den patriarkala
kulturen fortfarande var levande. Undersökningen genomfördes bland muslimer,
ortodoxa och katoliker i Makedonien,
Bosnien, Serbien och Kroatien, dvs
bland albaner, makedonier, serber, muslimer och kroater. Erlich fann att man
kunde kategorisera byarna i tre grupper
eller se dem som stadier i en utveckling:
de traditionella patriarkala byarna, de
som befann sig i vad Erlich kallade stormig förändring, samt de som enligt hennes terminologi uppmitt ny stabilitet. Enligt kriterier som relationer mellan manhustru, föräldrar-barn, bror-syster, de
olika rollernas auktoritet och inbördes
respekt, förekomsten av konflikter, liksom synen på äktenskapet och sexuellt
beteende, etc visade det sig att nästan
570
samtliga byar i Makedomen kunde klassificeras som patriarkala, i synnerhet de
albanska (muslimska), men också 85-
90% av de makedonska (ortodoxa). I det
muslimska Bosnien var 75% av befolkningen patriarkaliskt orienterad, i det
ortodoxa och katolska 50 %. I Serbien
kunde 25-30% av byarna betraktas
som patriarkaliska, i Kroatien kanske
lO%, i Dalmatien inga.
Det fanns alltså en klar skillnad mellan
de områden som hade dominerats av turkarna och de som levt under Habsburg.
Dessa skillnader har i modifierad form
existerat även under ~fterkrigstiden. Det
patriarkaliska syndromet rör emellertid
inte bara familjerelationer, utan yttrar sig
allmänt som en mer lokalistisk, traditionell och konformistisk attityd. Även en
positiv hållning till begrepp som ära och
tapperhet eller bejakaodet av social och
ekonomisk järnlikhet hör hemma i den
patriarkalaeller traditionella kulturen.
Det är därför ingen tillfällighet att den
jugoslaviska socialismen hade sitt starkaste fäste på det balkanska kulturområ-
det: i Serbien, Makedonien och Montenegro. Inte för att man där skulle ha
anammat en marxistisk filosofi och ideologi, utan pga att vissa värden som kommunismen i sin jugoslaviska form representerade stämde överens med det traditionella samhällets normer: uppslutningen bakom partisanerna var naturlig i de
områden där den heroiska traditionen
var levande och kom till uttryck även under efterkrigstiden i officersrekrytering
och partimedlemskap. De starka familjebanden kunde förenas med socialismens
kollektivistiska ideer, och det är ett faktum att släktrelationer, vänskapsband
och partistrukturer i södra Jugoslavien,
särskilt i Montenegro och Kosovo, har
varit intimt sammanflätade. Vilket betyder att det finns stora likheter mellan det
politiska livet i Grekland och södra Jugoslavien, oberoende av skillnader i politiskt system. På samma sätt är, som jag
nyss nämnde, den positiva inställningen
till social järnlikhet typisk för den patriarkaliska kulturen. Jugoslaviska sociologer
talar om det ”egalitära syndromet”, och
det är intressant att notera att jämlikhetsidealet stämde väl överens med den tidiga, mer eller mindre stalinistiska socialismen, medan det under självstyrelsesystemets betonande av individualism och stora löneskillnader, officiellt uppfattades
som ett hinder för ekonomisk utveckling.
De patriarkaliskt-egalitära attityderna
är således fördelade i Jugoslavien både
enligt socialgrupp och kulturområde: A
ena sidan: ju högre socialgrupp, desto
starkare individualism och modernism. A
andra sidan en nord-syd-axel där individualism och modernism är mest utbredd
i nordväst, i de tidigare habsburgska områdena.
Detta har stor betydelse för den politiska dynamiken i det jugoslaviska samhället. I alla delar av Jugoslavien har det
sedan slutet av sextiotalet funnits ett utbrett socialt och politiskt missnöje som
varit potentiellt mycket farligt för de
kommunistiska makthavarna och som
hör ihop med de här attitydkomplexen.
Jag skall strax återkomma till det.
De etniska processerna och konflikterna i Jugoslavien utspelas på skilda plan
och har även att göra med strukturella
faktorer, liksom med ekonomiska eller
politiska intressen. De kulturella aspekterna framträder på olika sätt och får olika betydelse beroende på typ av etnisk
process eller konstellation. Under efterkrigstiden har det funnits motsättningar
mellan republiker och federation, mellan
olika delrepubliker, liksom inom delrepublikerna. Det finns olika typer av majoritets- och minoritetsförhållanden och
situationen skiljer sig åt mellan områden
som genomgår en nationsbildningsprocess, eller där det sedan gammalt finns
flera etniska grupper, och sådana där det
uppstår motsättningar pga migration.
Både inom det makthavande socialistpartiet och oppositionenfinns en
orienteringmotRysslandoch detortodoxa Balkan.
Ett typfall är Slovenien, Jugoslaviens
mest homogena republik. I förhållande
till den serbokroatisktalande majoriteten
i Jugoslavien utgör slovenerna en minoritet som upplever den egna kulturen och
språket som allvarligt hotade. Samtidigt
har Slovenien sina egna minoritetsproblem. Sedan gammalt finns det bofasta
minoriteter, ungrare och italienare, som
är relativt fåtaliga och som åtnjuter olika
minoritetsrättigheter. Under de senaste
tio-femton åren har emellertid Slovenien
blivit ett invandrarland med ett mycket
stort antal gästarbetare från Jugoslaviens
södra, underutvecklade delar. I den situationen har det uppkommit kulturkonflikter och främlingsfientliga stämningar av
samma typ som i Sverige eller Västtyskland. I Slovenien har man emellertid haft
mycket liten förståelse för invandrarnas
krav på kulturbevarande åtgärder, samtidigt som man varit djupt oroad av hotet
571
mot slovensk kultur och de slovenska
gästarbetarnas och minoriteternas situation i Västeuropa.
Kosovo och Makedonien är å andra sidan typiska nationsbildningssituationer
där framhävaodet av majoritetskulturen
– den albanska respektive den makedonska – har skapat problem vad gäller samlevnaden med etniska minoriteter: i
Kosovo serber och i Makedoniens fall
albaner. Även i Bosnien pågår en liknande process, men här är kanske samspelet
religion-nationalism tydligare och intressantare.
Det grundläggande problemet i Jugoslavien, som orsakat de senaste årens
akuta konflikter, är annars den frustration bland serberna som på allvar gjorde
sig gällande under mitten av 1980-talet
och som var en följd av att Jugoslavien
utvecklades i riktning mot en konfederation trots att de flesta delrepubliker inte
var homogena nationalstater.
I Jugoslavien talar man ofta om faran
av en libanonisering och menar då möjligheten av ett utdraget och grymt inbördeskrig som skulle kunna pågå under de
närmaste tio åren. Oavsett hur det förhåller sig med den saken är termen korrekt i
en annan, mer specifik mening.
Nationalismen som fenomen handlar
ofta om den övriga världens möte med
västeuropeisk civilisation – jag vill understryka att jag betraktar begreppet civilisation som värdeneutralt De nationella
och kulturellt-politiska rörelser som uppkommit i den icke europeiska världen
eller i Europas randområden, i Östeuropa och på Balkan, och som hör samman
med typiska moderniseringssituationer,
kan i stor utsträckning ses som reaktioner på mötet med en kultur som man
572
både identifierar sig med och tar avstånd
ifrån.
Den klassiska motsättningen i ryskt
samhällsliv mellan slavofiler och västorienterade är ett typexempel. Ett annat
är det fenomen som går under namnet
islamisk fundamentalism och som uppträder i länder som Iran, Turkiet, Libanon eller Pakistan. r båda fallen återaktualiseras vissa traditionella värden, ofta i
en omvandlad och modernt ideologiserad form, som en reaktion på en snabb
samhällsutveckling där en stark påverkan
utifrån eroderat eller hotat grundläggande drag i den inhemska kulturen.
Detta gäller i hög grad även Jugoslavien. I själva verket har vi att göra med
tre skilda men likartade kulturella processer som alla kan definieras i relation
till Västeuropa och västeuropeisk kultur.
På ortodoxt område handlar det om
en allmän misstro mot väst. Den grundar
sig bl a på en känsla av att den europeiska kulturen genom sin individualism
och pragmatism bryter mot vissa grundläggande mänskliga värden som anses
vara typiska för den egna kulturen: solidaritet, m~dkänsla, moral. Misstänksamheten mot väst har även en självklar och
mer konkret grund i den traditionella
misstron mot katolska kyrkan, som både
under tidigare och nyare historia haft
missionerande ambitioner vad gäller de
ortodoxa. Inte minst spelar minnena från
a.11dra världskriget en stor roll.
I den rådande situationen har sådana
stämningar fått förnyad kraft. Det är t ex
påtagligt hur det bland serbiska politiker,
både inom det makthavande socialistpartiet och oppositionen, finns en orientering mot Ryssland och det ortodoxa Balkan. Författaren Vuk Draskovic, ledare
för det största oppositionspartiet SPO
(serbiska förnyelserörelsen), har medvetet odlat kontakter med Grekland och de
nuvarande ledarna i Ryssland. Draskovie
har också öppet talat om behovet av en
ortodox allians, och framhållit att Europa
aldrig kan enas förrän man erkänt den
ortodoxa civilisationen som likaberättigad. På samma sätt har Milosevic-regimen sökt stöd hos Grekland och Ryssland, även om man haft otur när det gäller valet av partner. (Jag vet inte i vilken
utsträckning det är bekant i Sverige att
ledande serbiska politiker hörde till det
fåtal världen runt som offentligt uttryckte
sin tillfredsställelse med kuppen i Sovjet.)
En betydelsefull roll spelas naturligtvis
i det här sammanhanget av den serbiska
ortodoxa kyrkan, vars ledande företrädare redan under mellankrigstiden diskuterade i de här banorna. Man bör emellertid observera att kyrkan tagit avstånd
från extrem nationalism och de tendenser till ortodoxt inspirerad fascism eller
fascistoida rörelser som gjort sig gällande
under senare tid.
För de jugoslaviska muslimerna är det
fråga om de problem som är förenade
med en tidigare enhetskulturs möte med
ett modernt samhälle. Under milJetsystemet tillhörde såväl turkar som albaner
och serbokroatisktalande bosnier samma
”nationalitet”. Dvs, de var muslimer i
Islams mening och det var först när det
osmanska imperiet började falla sönder
och milJetsystemet urholkades som muslimerna tvingades definiera sig även etniskt. I den situationen uppstår mycket
speciella problem som rör avgränsningen
mellan religion och politik, mellan etnisk
och religiös identitet, vilket leder till
reaktioner som i grunden är desamma i
–
hela den muslimska världen och som vi
från vår horisont uppfattar som en säregen blandning av religion och politik. r
Bosnien komplicerades läget av att muslimerna talade samma språk som katoliker (kroater) och ortodoxa (serber), nå-
got som i längden emellertid inte kunde
hindra framväxten av en bosnisk-muslimsk nation. Den politiskt-religiösa mobiliseringen bland de bosniska muslimerna, som pågått sedan 1960-talet och
Jag tror att det socialistiska samhällssystemet i stor utsträckning bär
skulden till att de etniska konflikterna fått en så allvarlig karaktär.
kommer till uttryck inte minst inom den
tekniska intelligentian, förkroppsligas i
dag genom Bosniens president Alija Izetbegovic, som under 80-talet satt i fängelse under flera år för sin religiösa hållning.
De katolska slovenerna och kroaterna
har å andra sidan under det senaste decenniet drivit iden om en centraleuropeisk gemenskap, ett gemensamt österrikiskt-ungerskt kulturarv. Det är samtidigt
fråga om en negativ identifikation med
Jugoslaviens ortodoxa och muslimska
folkgrupper. Man markerar sitt avstånd
till den ortodoxa kulturen, som betraktas
som primitiv och efterbliven och anses ha
en speciell benägenhet till våldsam nationalism med klara imperialistiska anspråk.
Man möter relativt ofta även tanken att
de ortodoxa, jämfört med katolikerna,
skulle vara mer mottagliga för de socialistiska ideerna. Mot vissa serbers tal om
573
en antiserbisk sammansvärjning inspirerad av bl a Vatikanen och Tyskland, står
alltså det ”serbokommunistiska” eller
”ortodoxt-bolsjevikiska” syndromet.
Är det då så att kulturskillnaderna redan från början var alltför stora för att
den jugoslaviska statsbildningen skulle
ha en rimlig chans att lyckas?
Det är visserligen sant att det inom
Jugoslaviens gränser rådde en kulturell
distans som påminner om relationen
Wien-Damaskus, vilket i sig naturligtvis
skapar stora påfrestningar. Samtidigt hör
jag till dem som tror att det socialistiska
samhällssystemet i stor utsträckning bär
skulden till att de etniska konflikterna
fått en så allvarlig karaktär. Ofta menar
man att nation2.lismen uppträder som en
logisk konsekvens av att det efter socialismens sönderfall har uppstått ett ideologiskt vakuum. Denna ide är som jag ser
det tveksam av flera skäl. För det första
förutsätter den att befolkningen i Jugoslavien och andra f d socialistiska länder
verkligen hade anammat den socialistiska
ideologin, vilket knappast är troligt. Sociologiska undersökningar från Jugoslavien har visat att det inte förhåller sig så.
För det andra utgår man från tanken att
det i ett samhälle måste finnas en gemensam ideologi, något som knappast stämmer med hur moderna samhällen verkligen ser ut.
Jag vill understryka att jag inte hävdar
att socialismen skulle ha saknat inflytande. Systemets följder är både djupgående
och allvarliga, men de ligger på ett annat
plan. De är inte en följd av framgångsrik
indoktrinering via massmedia eller skolsystem, utan snarare en konsekvens av de
socialistiska samhällssituationernas sätt
att fungera.
574
Vad som kännetecknade Jugoslavien
jämfört med andra socialistiska stater i
Östeuropa var att det rådde en viss grad
av frihet som tillät en relativt öppen diskussion. Problemet var emellertid att det
inte var tillåtet att kritisera vare sig systemet som sådant eller den officiella ideologin, samtidigt som politiska konflikter
mellan delrepublikerna var konstitutionellt legitima. Det innebar att varje politisk fråga mycket lätt fick etniska dimensioner och att nationella motsättningar
ständigt aktualiserades på nytt.
Avgörande för den fortsatta utvecklingen blev att de korporativistiska dragen i det jugoslaviska samhällssystemet,
tillsammans med den existerande ”pseudodemokratin”, under några mycket viktiga år i början av 1980-talet försvårade
uppkomsten av en genuin folkligt förankrad demokratisk rörelse. I det rådande
kulturella och politiska klimatet hårdnade i stället de etniska motsättningarna
innan de hann neutraliseras av ett annat,
mer pluralistiskt politiskt system. När
förändringarna i Östeuropa kom var det
för sent: allmänheten i Jugoslavien var
redan mobiliserad på etniska grunder.
De traditionella kulturskillnaderna
och etniskt förankrade symbolsystemen
har därför under de senaste åren spelat
en mycket stor roll som katalysatorer och
uttrycksmedel för politiska protester och
nationella konflikter på skilda nivåer.
Inom alla kulturområden får religionen
en allt större betydelse som symbol för
nationell identitet och enighet. Inom alla
kulturområden går man tillbaka till personligheter, stämningar och ideologier
från andra världskriget, mellankrigstiden
eller ännu tidigare perioder. Symbolerna
blir tecken som i vissa situationer mycket
snabbt aktualiserar bestämda kulturmönster och attityder där motståndarna
är onda och de egna goda.
Den kulturella klyfta mellan stad och
landsbygd, mellan de intellektuella och
folket, som jag berörde tidigare, fick i det
här sammanhanget viktiga konsekvenser,
särskilt i Serbien. Den serbiska oppositionens problem är att den i stor utsträckning, med vissa karaktäristiska undantag,
är koncentrerad till Belgradområdet Det
makthavande partiet har däremot skickligt utnyttjat det uppdämda sociala och
politiska missnöje bland arbetare och
bönder som bottnade i konfrontationen
mellan den socialistiska verkligheten och
de patriarkaliskt-egalitära värderingarna.
Milosevic och hans anhängare lyckades
med det fantastiska konststycket att kanalisera antikommunistiska och populistiska stämningar mot regimerna i Vojvodina, Montenegro, Kosovo, Kroatien och
Slovenien, samtidigt som kommunisterna
i Serbien kunde behålla sin makt!
Till sist: Man kan endast till en viss
gräns förklara fenomen som det nu pågå-
ende kriget i Jugoslavien. Det våld och
den grymhet som kommer till uttryck befinner sig bortom alla rationella samhällsvetenskapliga förklaringsmodeller.
–
Kulturella skillnader
i Jugoslavien
Avgörande för dagens problematik i Jugoslavien är det faktum att de nordvästra delarna av
landet fram ti111918 lydde under
det habsburgska kejsardömet
medan de sydöstra under femhundra år tillhörde det osmanska imperiet.
Fortfarande är kulturgränsen
mellan ”Balkan” och ”Europa”
mer eller mindre påtaglig och
den spelar en viktig roll för de
sydslaviska folkens självbild och
syn på omvärlden. Det finns
också mer eller mindre betydande kulturskillnader inom de etniska grupperna och dessa spelar fortfarande en politisk roll.
Kjell Magnusson är forskare vid
Institutionen för östeuropastudier vid Uppsala Universitet.
D
en som reser genom det som en
gång hette Jugoslavien lägger
omedelbart märke till skillnaderna mellan olika kulturområden. De kommer till uttryck i arkitektur, matkultur,
musik, klädedräkt, dygnsrytm, och även i
det svårfångade begreppet mentalitet. I
norr möter man ett alplandskap med samma vita hus och barockkyrkor som i
Österrike eller Sydtyskland. Sloveniens
huvudstad Ljubljana påminner i hög grad
om Salzburg, skillnaden är att man i stället
för tyska hör ett slaviskt språk talas.
Den katolskt präglade kulturen fortsätter längre söderut, i Kroatien, både i inlandet och längs kusten. De dalmatinska
städerna: Split, Sibenik, Trogir eller
Dubrovnik hör ihop med Italien på andra
sidan havet och uppåt Jandet märks de
tydliga spåren av Österrike-Ungern.
I Belgrad börjar något annat, det ortodoxa och muslimska Balkan. Om Zagreb
till sin struktur är en mellaneuropeisk
stad, där centrum domineras av torg, rådhus och katedral och en äldre stadskärna,
är Belgrad en stad av samrna typ som
Athen, en till synes oöverskådlig samling
stadsdelar eller byar, en kokande kittel
där kulturerna möts. Man behöver bara ta
sig från Belgrads centrum till förstaden
Zemun på andra sidan floden, för att märka skillnaden. Man hamnar i vad som
skulle kunna vara en småstad vilken som
helst i den habsburgska monarkin.
I centrala Jugoslavien, i Bosnien, liksom
i Kosovo och Makedonien längst i söder, är
islams närvaro mycket påtaglig. Moskeerna, basarkvarteren, böneutroparna, kvinnorna i sina huvuddok, de vita kalotterna,
allt vittnar om närheten till Orienten, och i
städer som Skopje och Sarajevo finns även
en levande muslimsk högkultur.
På samma sätt som överallt i Osteumpa och på Balkan finns i Jugoslavien en
kulturtradition som genom sin frånvaro
är närvarande, den judiska. Ibland märks
det tydligt som när man åker förbi den
jättelika stängda synagogan i centrala
Novi Sad, provinsen Vojvorlinas huvudstad, eller som i Sarajevo där det religiösa
livet i den en gång stora judiska församlingen knappast existerar eftersom man
har svårt att samla de tio deltagare som
krävs för gemensam bön.
Balkan representerar uppenbart något
hemlighetsfullt och för främlingen mycket lockande. De dammiga bygatorna, torgen i middagshettan återfinns hos diktare
som Tomas Tranströmer eller Osten Sjö-
strand, och den svenske slavisten Alfred
Jensen (1859-1921) ägnade en stor del
av sitt liv åt att förmedla det sydslaviska
Balkans skiftande kulturatmosfärer.
Folklivet som vaknar upp på nytt efter
siestan, människorna som flanerar i den
ljumma kvällen i Skopje eller Pristina,
den legendariska gästfriheten, sammanhållningen i familj och släkt, den egenartade musiken, allt detta fascinerar. Kanske har det att göra med att historien verkar så nära. Det är fråga om unga stater,
men gamla länder och kulturer. Vid sidan
av de stereotypa höghusen eller kåkstä-
derna – exempel på en alltför snabb
samhällsförändring – hittar man fortfarande de karaktäristiska en- eller tvåvå-
ningshusen, med smidesbalkonger och
fönsterluckor, byggda av grekiska, turkiska, judiska eller serbiska köpmän. De
påminner om en stadskultur där livet
följde en annan och mer fridfull rytm och
där Österlandet var nära.
Men Balkan är också våldet. Det finns
ett slags mörker i södra Jugoslavien som
563
kontrasterar mot den mediterrana kulturen i andra länder. Det är minnen av krig
och elände, av härar som ständigt vandrade fram och tillbaka; av söner som rö-
vades från föräldrarna och återkom som
sultanens uppsyningsmän eller soldater i
en främmande arme; janitscharer som
kunde spetsa sina forna landsmän på
pålar.
Den kulturella rikedomen, kontrasterna mellan Balkan, Medelhavet och Mellaneuropa, banden till skilda kultursfärer
och traditioner gjorde Jugoslavien till ett
av Europas mest intressanta länder. Och
det tycktes dessutom länge vara ett efterföljansvärt exempel på hur man kunde
lösa nationalitetsfrågan.
Ändå brukade man under 70- och 80-
talen fråga: Hur kan Jugoslavien, med all
denna mångfald hållas ihop? I dag vet vi
att det inte gick. Frågan är om det berodde på alltför stora kulturskillnader, eller
om det finns andra förklaringar?
Kulturtraditioner
Jugoslavien är- eller var- vid sidan av
Sovjetunionen Europas mest mångnationella stat. Till formen en federation som
konstitueras av sex sydslaviska folk: serber, kroater, bosniska muslimer, slovener,
makedonier och montenegriner, som i
olika avseenden skiljer sig från varandra.
Vid sidan av de sydslaviska statsfolken
finns även ett stort antal minoriteter som
uppgår till ca 15 procent av befolkningen.
De största är albanerna och ungrarna. I
synnerhet det faktum att den albanska
folkgruppen är större än de statsbärande
folken ifrågasätter direkt Jugoslaviens
legitimitet som syd Iavisk federation.
På jugoslaviskt område möts även tre
564
stora religiösa traditioner: ortodox kristendom, katolicism och islam. Religion
och etnisk tillhörighet är dessutom nära
förbundna. Serber, montenegriner och
makedonier är ortodoxa. Slovener, kroater och en majoritet av ungrarna är katoliker. De serbokroatisktalande bosniska muslimerna, liksom albanerna och
turkarna tillhör islam.
I språkligt avseende utgör de sydslaviska dialekterna ett kontinuum från bulgariska till slovenska, och förhållandet
mellan de moderna standardspråken kan
kanske beskrivas på följande sätt: Om
serbokroatiska motsvarar svenska blir
makedonska och bulgariska norska och
danska, medan slovenskan i relation till
serbokroatiska befinner sig någonstans
mellan holländska och svenska.
Redan denna mångfald skulle i sig
vara problematisk. Till det kommer att
de olika folkgrupperna skiljer sig åt vad
gäller både territoriell koncentration och
dominans inom den egna republiken.
Vissa, som slovener och makedonier, lever nästan uteslutande inom den egna
republiken, medan andra, i synnerhet
serberna är spridda över stora delar av
Jugoslavien. På samma sätt är Slovenien
till övervägande del slovenskt, medan det
i Makedonien, liksom i Serbien, finns en
stor albansk minoritet. I Bosnien-Hercegovina har å andra sidan ingen folkgrupp
absolut majoritet, även om muslimerna
förr eller senare kommer att nå dithän.
Den etniska heterogeniteten är en
följd av speciella historiska och politiska
omständigheter, som bl a ledde till stora
migrationer vilka försköt den serbiska
folkgruppen mot norr och den albanska
mot öster.
Avgörande för dagens problematik är
det faktum att de nordvästra delarna av
Jugoslavien fram till 1918 lydde under
det habsburgska kejsardömet, medan de
sydöstra under femhundra år tillhörde
det osmanska imperiet. Det innebar att
Slovenien och Kroatien kom att utvecklas
enligt ungefär samma linjer som Mellaneuropa: Det var fråga om typiska feodalTrots att serber, kroater, (bosniska)
muslimer och montenegriner talar
samma serbokroatiska folkspråk
uppkom det aldrig en ”serbokroatisk” eller sydslavisk nation.
stater där kyrka och adel spelade en viktig roll. De upplevde som andra europeiska länder renässans, motreformation,
upplysning, urbanisering och industrialisering, samtidigt som Serbien, Makedonien, Mentenegro och Bosnien kom att
tillhöra en särpräglad Balkankultur som
fram till slutet av 1700-talet var avskuren
från kontakten med Västeuropa. Och
som därför relativt sent berördes av den
rationalism och individualism som vi hos
oss betraktar som självklar.
Det karaktäristiska för det osmanska
imperiet var att undersåtarna enligt det
s k ”milletsystemet” kategoriserades socialt och politiskt efter sin religionstillbörighet. Man var inte turk eller serb,
utan tillhörde en bestämd socioreligiös
grupp eller mil/et dvs man var muslim,
ortodox, jude eller katolik. Denna indelning var en naturlig följd av Islams specifika sätt att uppfatta världen. Islam gör
som religiöst system – i likhet med ortodox judendom – ingen åtskillnad mellan
en helig och profan sfär, mellan samhälle
och religion, stat eller kyrka. I själva verket saknar man i den muslimska traditionen ett religionsbegrepp av västerländsk
typ: Samhälle-kultur-religion utgör en
enhet där allt är underställt samma gudomliga lag, sharia. Eftersom de kristna
på Balkan inte utgjorde en del av den
muslimska gemenskapen var sharia inte
tillämplig i deras fall. I stället fick de i stor
utsträckning behålla sina egna lagar och
sedvänjor, och representerades politiskt
av sina religiösa ledare.
Det osmanska imperiet var således ett
samhälle där olika etniska grupper levde
sida vid sida, integrerade i samma administrativa struktur, men med ett stort
mått av social och kulturell autonomi.
Staten brydde sig, om man så vill, inte om
medborgarnas kulturella identitet eller
värderingar. Som motpol kan vi ta 1600-
talets Sverige, där kyrkan inte bara spelade en administrativ-politisk utan även en
ideologisk roll. Detsamma gäller för övrigt den katolska motreformationens
Europa.
Det turkiska väldet är för greker och
sydslaver en tid av förtryck, en lång mörk
natt då deras länder var underkuvade
och deras kulturer sov. Men, skall man
vara objektiv, var den turkiska tiden inte
enbart av ondo. Milletsystemet var –
innan imperiet degenererade – ett samhälle där jude och grek, turk och serb
kunde leva tillsammans. Var och en kunde dyrka sin Gud och uppfostra sina barn
på det sätt hans tradition bjöd. I Balkanländerna hade varje folkgrupp sina egna
kvarter, sina mahale, som fick sin särskilda karaktär av helgedom och bönehus, av
språk och klädedräkt. Man möttes på
marknaden och som regel var man flerspråkig. Många behärskade slaviska dialekter, grekiska och turkiska, kanske al- 565
banska. Vissa – de som tillhörde den
religiösa eliten- kunde sin fornkyrkoslaviska, arameiska eller arabiska. I de gudsförgätna balkanstäderna kunde man finna diktare och lärde som tillhörde den
internationella arabisk- och persisksprå-
kiga muslimska kulturkretsen.
Det är tankeväckande att de spanska
judarna när de tvingades fly på 1400-talet fann en fristad just i det turkiska imperiet. Thessaloniki, de sefardiska,
spansktalande judarnas centrum, blev
efter Warszawa Europas näst största judiska stad – och den sefardiska kulturen
hade utlöpare även i dagens Jugoslavien:
i Skopje, Bitola, Kosovo, Sarajevo och
Belgrad. På gravplatsen i Belgrad finner
man namn som Kojen, Danon, Demajo,
Samokovlija, David eller Pijade.
Denna relativa tolerans kom även till
uttryck i att turkarna som regel inte bedrev någon mission och att relativt få
sydslaver konverterade till Islam. Undantaget är Bosnien där ett mycket stort antal invånare gick över till den nya religionen. Enligt den vanligaste tolkningen
skulle detta ha berott på att den bogomilska kättarrörelsen under medeltiden
varit särskilt stark i Bosnien. Bogomilerna förföljdes av både katoliker och ortodoxa, och det skulle även ha funnits överensstämmelser mellan deras religion och
Islam. Andra framhåller sociala faktorer,
som den härskande klassens intresse av
att behålla sina privilegier. Hur det än
förhåller sig är dessa islamiserade sydslaver förfäderna till dagens serbokroatisktalande muslimska nation i Bosnien.
Den mångnationella kulturmiljön på
det jugoslaviska Balkan har med stor inlevelse skildrats av den bosniske nobelpristagaren Ivo Andric. Genom hans
566
mästerliga romaner Bron över Drina,
Konsulerna och Helvetets förgård har omvärlden kunnat återupptäcka en särpräglad kultur som är både europeisk och
orientalisk.
Det turkiska imperiets administrativa
struktur betydde att den serbiska ortodoxa kyrkan kom att spela en synnerligen
viktig roll som politisk institution och bevarare av iden om en serbisk egenart. r
synnerhet sedan det serbiska patriarkatet
i Pec hade återupprättats av vesiren
Mehrned Pasa Sokolovic 1557. (Mehmed
Pasa var inom parentes sagt en av de ynglingar som genom devshirme, blodsskatten, tvingades bort från sitt hem för att
uppfostras som muslim. Genom en typisk Balkanironi blev hans egen bror
Makarije den förste patriarken i den åter
självständiga kyrkan.)
En annan mycket viktig konsekvens av
det turkiska väldet var den sociala homogenisering och revitalisering av äldre,
patriarkala kulturmönster som ägde rum
bland de kristna. Den inhemska adeln
försvann och stadsbefolkningen utgjordes i stor utsträckning av icke-slaver. Den
stora massan sydslaver levde på landsbygden som bönder och herdar, och de
viktigaste sociala institutionerna var familjen och släkten. Ofta levde man tillsammans i flergenerationers storfamiljer,
s k zadruge.
Även om kyrkan spelade en politisk
roll var den samtidigt ekonomiskt och
kulturellt försvagad och det uppkom därför en specifik folkkultur som präglades
av en arkaisk religiositet där förkristna
element blandades med kristendom på
ett unikt sätt. Det är karaktäristiskt att de
katolska missionärer och sändebud som
reste i området under den turkiska tiden
ifrågasatte om den ortodoxa bondebefolkningen verkligen var kristen. Den
moderna religionshistoriska forskningens
främsta namn, rumänen Mircea Eliade,
talar i själva verket om en specifik ”Balkanreligion”, som visar stora likheter
med de s k primitiva eller skriftlösa folkens religioner.
Nationalbildningsprocessen började vidolika tidpunkteroch varännu
inte avslutad när den sydslaviska
statsbildningen grundades efter första världskriget.
Ett av de mest typiska kännetecknen
för den patriarkaliska Balkankulturen
var dess heroiska moral och hjältekult
Den berömda muntliga episka litteraturen, som framfördes till tonerna av den
ensträngade guslen, handlar om kampen
mot turkarna och de offer som varje generation gjorde. Man stred för ”det ärorika korset och den gyllene friheten” som
det heter i en berömd vändning. Senare, i
samband med uppkomsten av en modern
nationalism, får nederlaget vid Kosovo
1389 och det religiöst tolkade martyrskapet en modern ideologisk form som fortfarande spelar en stor roll i serbisk kultur.
Balkankulturen skilde sig avsevärt från
de förhållanden som rådde i Slovenien
och Kroatien där katolska kyrkan efter
motreformationen i hög grad präglade
befolkningens livsstil och världsuppfattning, och där element från högkulturen
på ett helt annat sätt nådde breda folklager. Ett exempel är att man i Kroatien
och Slovenien hade ett skolsystem innan
–
man i Serbien ens hade läroanstalter för
präster.
Sammanfattningsvis hade skillnaderna
mellan Balkan och Europa att göra med
graden av social differentiering, med individens relation till formella sociala institutioner, med kulturens karaktär och
inte minst med hur religionen var institutionaliserad i samhället.
Fortfarande är kulturgränsen mellan
”Balkan” och ”Europa” mer eller mindre
påtaglig, och den spelar en viktig roll för
de sydslaviska folkens självbild och syn
på omvärlden. Kroater och slovener har
t ex som ett viktigt argument för självständigheten ofta framhållit att de genom
sin kulturella tillhörighet utgör ett försvar
för den europeiska civilisationen.
Nu kan man om man vill, vilketjag antydde i inledningen, göra en mer detaljerad indelning av Jugoslavien i olika kulturområden. I själva verket har jugoslaviska och även utländska etnologer och
kulturhistoriker ägnat stort intresse åt att
kategorisera de jugoslaviska kulturområ-
dena.
Den serbiske kulturgeografen Jovan
Cvijic talade om fem kulturområden: ett
mellaneuropeiskt (Slovenien, Kroatien,
Vojvodina), ett romanskt-mediterranskt
(kusten), ett patriarkaliskt (Montenegro,
delar av Bosnien och Kroatien), ett byzantinskt (Serbien) och ett turkisktorientaliskt (Bosnien, Makedonien). Gesemann talar om samma kulturzoner
men ger dem delvis andra namn: en tyskmellaneuropeisk, en italo-romansk, en
patriarkalisk, en balkano-byzantinsk och
en turkisk.
Det viktiga i det här sammanhanget är
att den mer detaljerade indelningen visar
att det finns mer eller mindre betydande
567
kulturskillnader även inom de etniska
grupperna. Det gäller inte bara serberna,
som lever i flera republiker (mellaneuropeisk, patriarkalisk, byzantinsk, turkiskorientalisk) utan även t ex kroaterna i dagens Kroatien (mellaneuropeisk, romansk-mediterran, patriarkalisk). Dessa
kulturskillnaderna spelar fortfarande en
politisk roll, vilket har märkts inte minst
under den allra senaste utvecklingen. Det
finns en motsättning mellan serberna i
Serbien och dem som lever i Kroatien
eller Bosnien. På samma sätt finns i
Kroatien starka regionala strävanden
(Dalmatien, Istrien).
Nationsbildning och etniska
processer
Den viktigaste följden av den långvariga
habsburgska och osmanska dominansen
var att religionen – inte språket – för
majoriteten av sydslaverna kom att fungera som etnisk markör och därmed blev
utgångspunkt för en modern nationell
identitet. Vi är vana vid en situation där
språklig och etnisk tillhörighet närmast
är synonymer. I Jugoslavien är det inte så.
Trots att serber, kroater, (bosniska) muslimer och montenegriner talar samma
serbokroatiska folkspråk uppkom det
aldrig en ”serbokroatisk” eller sydslavisk
nation. De kulturskillnader som hörde
ihop med religionen och tillhörigheten
till olika samhällssystem var tillräckligt
stora för att, under de politiska förhållanden som rådde under 1800-talet, ge upphov till skilda etniska identiteter.
Under 1800-talets nationella renässans uppstod på sydslaviskt område dels
strömningar som strävade efter skapandet av en gemensam sydslavisk kultur
568
och statsbildning, dels sådana som i stället betonade den etniska särarten.
Det är viktigt att påpeka att denna kluvenhet berodde just på skillnaderna och
likheterna mellan de sydslaviska folken,
och att det alltsedan dess har funnits en
spänning mellan jugoslaviskt och nationellt, som varit mer eller mindre uttalad.
Det gemensamma serbokroatiska språ-
ket kunde ge upphov till föreställningen
om en enda jugoslavisk nation, men
också till pankroatiska och panserbiska
ideer, liksom till territoriella dispyter,
eller till att vissa folkgruppers etniska
identitet blev omstridd. Det senare gällde
särskilt makedanerna och de bosniska
muslimerna.
Samtidigt förhindrade kulturskillnaderna uppkomsten av en självklar jugoslavisk identitet, eftersom även synen på
det jugoslaviska var kulturbunden. För
en sloven eller en kroat förblev därför en
serb oftast serb, även om han sade sig
vara jugoslav. Det hör för övrigt till historiens iranier att de jugoslaviska stämningarna under förra seklet var mer utbredda i Kroatien än i Serbien.
Vad som komplicerat förhållandena i
Jugoslavien är att nationsbildningsprocessen började vid olika tidpunkter och
ännu inte var avslutad när den sydslaviska statsbildningen grundades efter
första världskriget. Det Jugoslavien som
bildades 1918 (1920) kallades till en början helt logiskt ”Serbernas, Kroaternas
och Slovenernas Kungarike” och fick
först 1929 namnet Jugoslavien. I samband med andra världskriget konstituerades en makedonsk nation, som fick politisk autonomi, skriftspråk och på sextiotalet även en egen ortodox kyrka. Mot
slutet av 1960-talet erkändes sedan de
serbokroatisktalande muslimerna i Bosnien som statsbärande nation. Under
namnet muslimer, Muslimani, fick de –
trots motstånd från serber och kroater –
samma status som övriga sydslaviska
folk. Man kan också tala om ett reellt erkännande av Kosovoalbanerna vid den
här tiden.
Det innebär att det med kommunistpartiets goda minne under olika perioder
ägde rum ett medvetet nationsbyggande i
Makedonien, Kosovo och Bosnien, där
den nationella identiteten och kulturtraditionen på olika sätt betonades och
framhävdes. En åtminstone indirekt följd
blev att skillnaderna gentemot andra
folkgrupper betonades, inte minst gentemot dem som levde på samrna territorium.
Eftersom nationsbildningen i Jugoslavien liksom i övriga Östeuropa sammanföll med en allmän moderniseringsprocess kom begreppet nation att spela en
central roll i samhälle och kulturliv, och
fick en emotionellladdning som i allmänhet saknas i Västeuropa. En viktig aspekt
i det sammanhanget var – och är fortfarande – den påfallande ambivalensen
både gentemot Europa och den egna kulturen. De intellektuella som under 1800-
talet var bärare av de nationella ideerna
identifierade sig med den västeuropeiska
kultur de kanske lärt känna under studier
i Paris, Wien eller Mi.inchen. Från den utgångspunkten, särskilt när man talar
franska eller tyska, blev Balkan och Sydösteuropa någonting efterblivet och primitivt, som man till varje pris ville bort
ifrån. Samtidigt var det just på den efterblivna landsbygden man fann den nationella ideologins genuina serber eller
kroater, de som ännu inte fördärvats av
–
mötet med väst. Eftersom det i politisk
mening saknades en historisk kontinuitet
var det trots allt den religiöst präglade
bondekulturen som – vid sidan av mer
eller mindre diffusa medeltida statsbildningar – utgjorde själva grunden för kravet på en egen stat. Känslan av underlägsenhet gentemot Europa sammanföll
därför ofta med en hatkärlek till hemlandet och ett överdrivet framhävande av allt
Kategorier som språk, religion och
kultur i vid mening, sätter på olika
nivåergränsermellande sydslaviska
folken.
i den egna kulturen eller historien som på
ett visst plan skulle kunna vara mer värdefullt, mer mänskligt och äkta än sina
europeiska motsvarigheter. Denna hållning återkommer i skönlitteratur och
humanistisk forskning och sätter än i dag
sin prägel på kultur och samhällsliv.
Under 1800-talet uppkom därför, förutom en ambivalent nationalism, även en
kulturell och psykologisk klyfta mellan
stad och landsbygd, mellan bildade klasser och lägre samhällsskikt, som är mer
påtaglig än i Västeuropa och som fått
mycket stor betydelse för den politiska
utvecklingen i alla Balkanländer.
Sammanfattningsvis: Kategorier som
språk, religion och kultur i vid mening,
sätter på olika nivåer gränser mellan de
sydslaviska folken. Det är i skärningspunkten mellan dessa kulturelement som
de moderna sydslaviska nationerna har
uppkommit. De kulturellt-religiösa skillnaderna mellan de serbokroatisktalande
folkgrupperna har varit en utgångspunkt
för nationsbildning. Samtidigt har språ-
569
ket i vissa fall inom de kulturellt-religiösa
traditionerna differentierat mellan etniska grupper. Skillnaden mellan Europa
och Balkan innebär samtidigt att det trots
språkliga skillnader finns en kulturell gemenskap mellan å ena sidan slovenerl
kroater och å a!ldra sidan serber, montenegriner, makedonier och i viss mån även
muslimer.
Jugoslavien var under mellankrigstiden ett av Europas allra fattigaste länder,
med utbredd analfabetism och en majoritet av befolkningen bosatt på landsbygden. Vissa jugoslaviska områden berördes av urbanisering och industrialisering
först efter andra världskriget, vilket betydde att de idealtypiska kulturskillnader
som jag har antytt levde kvar förhållandevis länge.
Strax före kriget genomförde antropologen Vera Erlich en undersökning i 300
jugoslaviska byar. Syftet var att studera i
vilken utsträckning den traditionella storfamiljen, zadruga, och den patriarkala
kulturen fortfarande var levande. Undersökningen genomfördes bland muslimer,
ortodoxa och katoliker i Makedonien,
Bosnien, Serbien och Kroatien, dvs
bland albaner, makedonier, serber, muslimer och kroater. Erlich fann att man
kunde kategorisera byarna i tre grupper
eller se dem som stadier i en utveckling:
de traditionella patriarkala byarna, de
som befann sig i vad Erlich kallade stormig förändring, samt de som enligt hennes terminologi uppmitt ny stabilitet. Enligt kriterier som relationer mellan manhustru, föräldrar-barn, bror-syster, de
olika rollernas auktoritet och inbördes
respekt, förekomsten av konflikter, liksom synen på äktenskapet och sexuellt
beteende, etc visade det sig att nästan
570
samtliga byar i Makedomen kunde klassificeras som patriarkala, i synnerhet de
albanska (muslimska), men också 85-
90% av de makedonska (ortodoxa). I det
muslimska Bosnien var 75% av befolkningen patriarkaliskt orienterad, i det
ortodoxa och katolska 50 %. I Serbien
kunde 25-30% av byarna betraktas
som patriarkaliska, i Kroatien kanske
lO%, i Dalmatien inga.
Det fanns alltså en klar skillnad mellan
de områden som hade dominerats av turkarna och de som levt under Habsburg.
Dessa skillnader har i modifierad form
existerat även under ~fterkrigstiden. Det
patriarkaliska syndromet rör emellertid
inte bara familjerelationer, utan yttrar sig
allmänt som en mer lokalistisk, traditionell och konformistisk attityd. Även en
positiv hållning till begrepp som ära och
tapperhet eller bejakaodet av social och
ekonomisk järnlikhet hör hemma i den
patriarkalaeller traditionella kulturen.
Det är därför ingen tillfällighet att den
jugoslaviska socialismen hade sitt starkaste fäste på det balkanska kulturområ-
det: i Serbien, Makedonien och Montenegro. Inte för att man där skulle ha
anammat en marxistisk filosofi och ideologi, utan pga att vissa värden som kommunismen i sin jugoslaviska form representerade stämde överens med det traditionella samhällets normer: uppslutningen bakom partisanerna var naturlig i de
områden där den heroiska traditionen
var levande och kom till uttryck även under efterkrigstiden i officersrekrytering
och partimedlemskap. De starka familjebanden kunde förenas med socialismens
kollektivistiska ideer, och det är ett faktum att släktrelationer, vänskapsband
och partistrukturer i södra Jugoslavien,
särskilt i Montenegro och Kosovo, har
varit intimt sammanflätade. Vilket betyder att det finns stora likheter mellan det
politiska livet i Grekland och södra Jugoslavien, oberoende av skillnader i politiskt system. På samma sätt är, som jag
nyss nämnde, den positiva inställningen
till social järnlikhet typisk för den patriarkaliska kulturen. Jugoslaviska sociologer
talar om det ”egalitära syndromet”, och
det är intressant att notera att jämlikhetsidealet stämde väl överens med den tidiga, mer eller mindre stalinistiska socialismen, medan det under självstyrelsesystemets betonande av individualism och stora löneskillnader, officiellt uppfattades
som ett hinder för ekonomisk utveckling.
De patriarkaliskt-egalitära attityderna
är således fördelade i Jugoslavien både
enligt socialgrupp och kulturområde: A
ena sidan: ju högre socialgrupp, desto
starkare individualism och modernism. A
andra sidan en nord-syd-axel där individualism och modernism är mest utbredd
i nordväst, i de tidigare habsburgska områdena.
Detta har stor betydelse för den politiska dynamiken i det jugoslaviska samhället. I alla delar av Jugoslavien har det
sedan slutet av sextiotalet funnits ett utbrett socialt och politiskt missnöje som
varit potentiellt mycket farligt för de
kommunistiska makthavarna och som
hör ihop med de här attitydkomplexen.
Jag skall strax återkomma till det.
De etniska processerna och konflikterna i Jugoslavien utspelas på skilda plan
och har även att göra med strukturella
faktorer, liksom med ekonomiska eller
politiska intressen. De kulturella aspekterna framträder på olika sätt och får olika betydelse beroende på typ av etnisk
process eller konstellation. Under efterkrigstiden har det funnits motsättningar
mellan republiker och federation, mellan
olika delrepubliker, liksom inom delrepublikerna. Det finns olika typer av majoritets- och minoritetsförhållanden och
situationen skiljer sig åt mellan områden
som genomgår en nationsbildningsprocess, eller där det sedan gammalt finns
flera etniska grupper, och sådana där det
uppstår motsättningar pga migration.
Både inom det makthavande socialistpartiet och oppositionenfinns en
orienteringmotRysslandoch detortodoxa Balkan.
Ett typfall är Slovenien, Jugoslaviens
mest homogena republik. I förhållande
till den serbokroatisktalande majoriteten
i Jugoslavien utgör slovenerna en minoritet som upplever den egna kulturen och
språket som allvarligt hotade. Samtidigt
har Slovenien sina egna minoritetsproblem. Sedan gammalt finns det bofasta
minoriteter, ungrare och italienare, som
är relativt fåtaliga och som åtnjuter olika
minoritetsrättigheter. Under de senaste
tio-femton åren har emellertid Slovenien
blivit ett invandrarland med ett mycket
stort antal gästarbetare från Jugoslaviens
södra, underutvecklade delar. I den situationen har det uppkommit kulturkonflikter och främlingsfientliga stämningar av
samma typ som i Sverige eller Västtyskland. I Slovenien har man emellertid haft
mycket liten förståelse för invandrarnas
krav på kulturbevarande åtgärder, samtidigt som man varit djupt oroad av hotet
571
mot slovensk kultur och de slovenska
gästarbetarnas och minoriteternas situation i Västeuropa.
Kosovo och Makedonien är å andra sidan typiska nationsbildningssituationer
där framhävaodet av majoritetskulturen
– den albanska respektive den makedonska – har skapat problem vad gäller samlevnaden med etniska minoriteter: i
Kosovo serber och i Makedoniens fall
albaner. Även i Bosnien pågår en liknande process, men här är kanske samspelet
religion-nationalism tydligare och intressantare.
Det grundläggande problemet i Jugoslavien, som orsakat de senaste årens
akuta konflikter, är annars den frustration bland serberna som på allvar gjorde
sig gällande under mitten av 1980-talet
och som var en följd av att Jugoslavien
utvecklades i riktning mot en konfederation trots att de flesta delrepubliker inte
var homogena nationalstater.
I Jugoslavien talar man ofta om faran
av en libanonisering och menar då möjligheten av ett utdraget och grymt inbördeskrig som skulle kunna pågå under de
närmaste tio åren. Oavsett hur det förhåller sig med den saken är termen korrekt i
en annan, mer specifik mening.
Nationalismen som fenomen handlar
ofta om den övriga världens möte med
västeuropeisk civilisation – jag vill understryka att jag betraktar begreppet civilisation som värdeneutralt De nationella
och kulturellt-politiska rörelser som uppkommit i den icke europeiska världen
eller i Europas randområden, i Östeuropa och på Balkan, och som hör samman
med typiska moderniseringssituationer,
kan i stor utsträckning ses som reaktioner på mötet med en kultur som man
572
både identifierar sig med och tar avstånd
ifrån.
Den klassiska motsättningen i ryskt
samhällsliv mellan slavofiler och västorienterade är ett typexempel. Ett annat
är det fenomen som går under namnet
islamisk fundamentalism och som uppträder i länder som Iran, Turkiet, Libanon eller Pakistan. r båda fallen återaktualiseras vissa traditionella värden, ofta i
en omvandlad och modernt ideologiserad form, som en reaktion på en snabb
samhällsutveckling där en stark påverkan
utifrån eroderat eller hotat grundläggande drag i den inhemska kulturen.
Detta gäller i hög grad även Jugoslavien. I själva verket har vi att göra med
tre skilda men likartade kulturella processer som alla kan definieras i relation
till Västeuropa och västeuropeisk kultur.
På ortodoxt område handlar det om
en allmän misstro mot väst. Den grundar
sig bl a på en känsla av att den europeiska kulturen genom sin individualism
och pragmatism bryter mot vissa grundläggande mänskliga värden som anses
vara typiska för den egna kulturen: solidaritet, m~dkänsla, moral. Misstänksamheten mot väst har även en självklar och
mer konkret grund i den traditionella
misstron mot katolska kyrkan, som både
under tidigare och nyare historia haft
missionerande ambitioner vad gäller de
ortodoxa. Inte minst spelar minnena från
a.11dra världskriget en stor roll.
I den rådande situationen har sådana
stämningar fått förnyad kraft. Det är t ex
påtagligt hur det bland serbiska politiker,
både inom det makthavande socialistpartiet och oppositionen, finns en orientering mot Ryssland och det ortodoxa Balkan. Författaren Vuk Draskovic, ledare
för det största oppositionspartiet SPO
(serbiska förnyelserörelsen), har medvetet odlat kontakter med Grekland och de
nuvarande ledarna i Ryssland. Draskovie
har också öppet talat om behovet av en
ortodox allians, och framhållit att Europa
aldrig kan enas förrän man erkänt den
ortodoxa civilisationen som likaberättigad. På samma sätt har Milosevic-regimen sökt stöd hos Grekland och Ryssland, även om man haft otur när det gäller valet av partner. (Jag vet inte i vilken
utsträckning det är bekant i Sverige att
ledande serbiska politiker hörde till det
fåtal världen runt som offentligt uttryckte
sin tillfredsställelse med kuppen i Sovjet.)
En betydelsefull roll spelas naturligtvis
i det här sammanhanget av den serbiska
ortodoxa kyrkan, vars ledande företrädare redan under mellankrigstiden diskuterade i de här banorna. Man bör emellertid observera att kyrkan tagit avstånd
från extrem nationalism och de tendenser till ortodoxt inspirerad fascism eller
fascistoida rörelser som gjort sig gällande
under senare tid.
För de jugoslaviska muslimerna är det
fråga om de problem som är förenade
med en tidigare enhetskulturs möte med
ett modernt samhälle. Under milJetsystemet tillhörde såväl turkar som albaner
och serbokroatisktalande bosnier samma
”nationalitet”. Dvs, de var muslimer i
Islams mening och det var först när det
osmanska imperiet började falla sönder
och milJetsystemet urholkades som muslimerna tvingades definiera sig även etniskt. I den situationen uppstår mycket
speciella problem som rör avgränsningen
mellan religion och politik, mellan etnisk
och religiös identitet, vilket leder till
reaktioner som i grunden är desamma i
–
hela den muslimska världen och som vi
från vår horisont uppfattar som en säregen blandning av religion och politik. r
Bosnien komplicerades läget av att muslimerna talade samma språk som katoliker (kroater) och ortodoxa (serber), nå-
got som i längden emellertid inte kunde
hindra framväxten av en bosnisk-muslimsk nation. Den politiskt-religiösa mobiliseringen bland de bosniska muslimerna, som pågått sedan 1960-talet och
Jag tror att det socialistiska samhällssystemet i stor utsträckning bär
skulden till att de etniska konflikterna fått en så allvarlig karaktär.
kommer till uttryck inte minst inom den
tekniska intelligentian, förkroppsligas i
dag genom Bosniens president Alija Izetbegovic, som under 80-talet satt i fängelse under flera år för sin religiösa hållning.
De katolska slovenerna och kroaterna
har å andra sidan under det senaste decenniet drivit iden om en centraleuropeisk gemenskap, ett gemensamt österrikiskt-ungerskt kulturarv. Det är samtidigt
fråga om en negativ identifikation med
Jugoslaviens ortodoxa och muslimska
folkgrupper. Man markerar sitt avstånd
till den ortodoxa kulturen, som betraktas
som primitiv och efterbliven och anses ha
en speciell benägenhet till våldsam nationalism med klara imperialistiska anspråk.
Man möter relativt ofta även tanken att
de ortodoxa, jämfört med katolikerna,
skulle vara mer mottagliga för de socialistiska ideerna. Mot vissa serbers tal om
573
en antiserbisk sammansvärjning inspirerad av bl a Vatikanen och Tyskland, står
alltså det ”serbokommunistiska” eller
”ortodoxt-bolsjevikiska” syndromet.
Är det då så att kulturskillnaderna redan från början var alltför stora för att
den jugoslaviska statsbildningen skulle
ha en rimlig chans att lyckas?
Det är visserligen sant att det inom
Jugoslaviens gränser rådde en kulturell
distans som påminner om relationen
Wien-Damaskus, vilket i sig naturligtvis
skapar stora påfrestningar. Samtidigt hör
jag till dem som tror att det socialistiska
samhällssystemet i stor utsträckning bär
skulden till att de etniska konflikterna
fått en så allvarlig karaktär. Ofta menar
man att nation2.lismen uppträder som en
logisk konsekvens av att det efter socialismens sönderfall har uppstått ett ideologiskt vakuum. Denna ide är som jag ser
det tveksam av flera skäl. För det första
förutsätter den att befolkningen i Jugoslavien och andra f d socialistiska länder
verkligen hade anammat den socialistiska
ideologin, vilket knappast är troligt. Sociologiska undersökningar från Jugoslavien har visat att det inte förhåller sig så.
För det andra utgår man från tanken att
det i ett samhälle måste finnas en gemensam ideologi, något som knappast stämmer med hur moderna samhällen verkligen ser ut.
Jag vill understryka att jag inte hävdar
att socialismen skulle ha saknat inflytande. Systemets följder är både djupgående
och allvarliga, men de ligger på ett annat
plan. De är inte en följd av framgångsrik
indoktrinering via massmedia eller skolsystem, utan snarare en konsekvens av de
socialistiska samhällssituationernas sätt
att fungera.
574
Vad som kännetecknade Jugoslavien
jämfört med andra socialistiska stater i
Östeuropa var att det rådde en viss grad
av frihet som tillät en relativt öppen diskussion. Problemet var emellertid att det
inte var tillåtet att kritisera vare sig systemet som sådant eller den officiella ideologin, samtidigt som politiska konflikter
mellan delrepublikerna var konstitutionellt legitima. Det innebar att varje politisk fråga mycket lätt fick etniska dimensioner och att nationella motsättningar
ständigt aktualiserades på nytt.
Avgörande för den fortsatta utvecklingen blev att de korporativistiska dragen i det jugoslaviska samhällssystemet,
tillsammans med den existerande ”pseudodemokratin”, under några mycket viktiga år i början av 1980-talet försvårade
uppkomsten av en genuin folkligt förankrad demokratisk rörelse. I det rådande
kulturella och politiska klimatet hårdnade i stället de etniska motsättningarna
innan de hann neutraliseras av ett annat,
mer pluralistiskt politiskt system. När
förändringarna i Östeuropa kom var det
för sent: allmänheten i Jugoslavien var
redan mobiliserad på etniska grunder.
De traditionella kulturskillnaderna
och etniskt förankrade symbolsystemen
har därför under de senaste åren spelat
en mycket stor roll som katalysatorer och
uttrycksmedel för politiska protester och
nationella konflikter på skilda nivåer.
Inom alla kulturområden får religionen
en allt större betydelse som symbol för
nationell identitet och enighet. Inom alla
kulturområden går man tillbaka till personligheter, stämningar och ideologier
från andra världskriget, mellankrigstiden
eller ännu tidigare perioder. Symbolerna
blir tecken som i vissa situationer mycket
snabbt aktualiserar bestämda kulturmönster och attityder där motståndarna
är onda och de egna goda.
Den kulturella klyfta mellan stad och
landsbygd, mellan de intellektuella och
folket, som jag berörde tidigare, fick i det
här sammanhanget viktiga konsekvenser,
särskilt i Serbien. Den serbiska oppositionens problem är att den i stor utsträckning, med vissa karaktäristiska undantag,
är koncentrerad till Belgradområdet Det
makthavande partiet har däremot skickligt utnyttjat det uppdämda sociala och
politiska missnöje bland arbetare och
bönder som bottnade i konfrontationen
mellan den socialistiska verkligheten och
de patriarkaliskt-egalitära värderingarna.
Milosevic och hans anhängare lyckades
med det fantastiska konststycket att kanalisera antikommunistiska och populistiska stämningar mot regimerna i Vojvodina, Montenegro, Kosovo, Kroatien och
Slovenien, samtidigt som kommunisterna
i Serbien kunde behålla sin makt!
Till sist: Man kan endast till en viss
gräns förklara fenomen som det nu pågå-
ende kriget i Jugoslavien. Det våld och
den grymhet som kommer till uttryck befinner sig bortom alla rationella samhällsvetenskapliga förklaringsmodeller.
–