Dagens frågor


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÄGOR
När blir det fri radio?
D
rygt två år efter det att Sovjetunionen fick sin första fria, kommersiella radiostation utsågs
Birgit Friggebo till statsråd, med ansvar
för bl a mediefrågorna. Äntligen var det
dags för fri radio även i Sverige, trodde vi
vänner av borgerlig ordning.
Men ack vad vi bedrog oss. Regeringsförklaringen utlovade visserligen ”i princip fri etableringsrätt” på radioområdet,
men någon tidtabell angavs icke. Utan
den saken överläts till det ansvariga statsrådet Friggebo.
Först sa hon ingenting, sen sa hon ingenting. Och sen, den 5 november, i ett
tal inför Tidningsutgivarföreningen, lät
statsrådet meddela att en avreglering av
radio skall inledas: ”sändningar bör kunna inledas vid nästa årsskifte” (dvs januari 1993).
Frågan om verklig yttrandefrihet, även
i etermedierna, är en politisk anständighetsfråga för Sverige. Därför måste den
behandlas raskt. De tekniska hindren för
en fri etableringsrätt inom radioområdet
är redan undanröjda, så vi frågar oss vad
de egentligen håller på med på Friggebos
departement.
\
Möjligen blev det ändå lite för många
frågor att hålla reda på för statsrådet.
Utan lidelse och personligt engagemang
l går det inte att förändra Sverige. Då ligger det nära till hands att nöja sig med de
besked som ges av tjänstemän, vars pannor lagts i djupa veck: ock, ock, ock. Det
är en svår fråga det här. Den måste vi se
över i en utredning. Vi får inte skynda för
fortfram …
Eller vad är det annars som pågår?
En fri radio skulle kunna införas nästan omgående. Förutsättningen är endast
att tre friheter uppfylls: frihet för etablering (för organisationer, enskilda och
företag), frihet för programinnehåll (staten skall int~ styra) och frihet för finansiering.
Därtill måste kön ordnas för dem som
söker frekvenser. Men detta kan omöjligen behöva ta ett år och fyra månader. I
övrigt behöver ju intet annat göras, såvida inte Friggebos departement planerar
”sinnrika” koncessionssystem (se frågan
om TV-koncession …). Med detaljerade
krav på programinnehåll, ägare och krav
på statliga utvärderingskomrnissioner.
Men det var ju inte därför vi fick en
borgerlig regering.
Du skall inte bära falskt
vittnesbörd mot din nästa
A
If Svensson är en KGB-agent.
Hurså? Ja, hm, han har visst varit på något möte någonstans
med gamla KGB-are. Eller om det var
gamla CIA-are. Va? Påstår Alf Svensson
att det är fel? Va bra, då har vi åtminstone
väckt debatt om de obehagliga tendenserna.
Nej, så här kan man inte fara fram med
lösa anklagelser. Men det är precis vad
Alf Svensson gjort mot Sveriges tre baltiska grannfolk.
Svenssons uttalande ledde till fullt
massmediapådrag i en vecka. Men ”nazimötena” fanns inte. I själva verker rörde
det sig om krigsveteraner, från flera armeer som påtvingats Estland, som samlades för att bilda organisationer för sin
sociala trygghet, t ex för att få invalidpensioner från Finland och Tyskland.
De som kallat detta för ”nazimöten”
måste nu upp till bevis. Var är hakkorsen,
var är uniformerna, var är hedersbetygelserna åt fallna nazister, var är de antisernitiska parollerna, var är kampsångerna?
Inte vid något av dessa möten, som samtliga har refererats i estniska media, har
det förekommit tillstymmelse till sådant
som skulle kunna kallas nazistiskt, antisernitiskt eller ens ss-glorifierande.
I Litauen har man upphävt ett stort antal sovjetiska domar, inte för att man därigenom vill rehabilitera några krigsförbrytare, utan därför att man vet vad det
sovjetiska ”rättsväsendet” varit värt. Så-
dant upphävande av kommunistiska domar sker i dag över hela Östeuropa och i
någon mån även it ex Ryssland.Det ligger
inget antisernitiskt i att vägra acceptera
kommunistdiktaturens rättsövergrepp.
Om någon frikänns i efterhand som inte
borde frikänts så måste nya, demokratiska rättsprocesser äga rum. Det har
Litauen också förklarat sig berett till. Tyvärr sitter KGB fortfarande med praktiskt
taget alla anklagelseakter och annat material. En ytterligare komplikation är att vad
gäller ansvariga för krigsförbrytelser så är
dessa imånga fall redan avrättade och kan
inte straffas igen.
En intressant följd av Alf Svenssons uttalande var att ett antal svenska socialistiska tillskyndare av den tidigare sovjetmakten i Baltikum plötsligt vädrade morgonluft. Riksdagsman Hans Göran
Franek (s), som länge legat lågt med sitt
undertecknande av svensk-sovjetiska
vänskapsförbundets hyllningsadress,
vältrar sig nu förnöjt i den lika oväntade
551
som välkomna svenssonska indirekta rehabilitering av Franeks tidigare
utrikespolitiska snedsteg.
Men värst är inte de socialistiska urtidsandarnas uppvaknande. Det kan vara
nyttigt avslöjande. Värre är att hela debatten drar uppmärksamheten från de krigsförbrytare som i full frihet fortsätter sin
gärning i Baltikum – den sovjetiska
ockupationsarmen.
Fria universitet
D
et sägs ju ingenting är så praktiskt som en bra teori. Och äntligen övergår nu frågan om fria
universitet från en teoretiskt avlägsen vision till en näraliggande verklighet. Utbildningsminister Per Unekel har visat att
den nya regeringen menar allvar med den
kanske största institutionella förändringen av det svenska högskole- och universitetsväsendet på många år.
Argumenten för varför det är viktigt
och bråttom med en frigörelse från staten
av de svenska universiteten är välkända
bland SvT:s läsare. Utöver alla de skälen
kan läggas två aspekter, kanske mindre
vanliga i debatten.
För det första är frigörelsen, stiftelseomvandlingen eller vad vi ska kalla den,
inte bara en klok åtgärd i sig, betingad av
akademiska integritets- och kvalitetsskäl,
utan dessutom en strategisk förändring
som får verkningar långt utanför den
akademiska världen. Förändringen är
strategisk i den meningen att den i sig
själv uppmuntrar ytterligare förändringar
i tänkandet bland tiotusentals studenter.
– – ~~—
\
l
552
Deras syn på statens ansvar och begränsningar kommer att förändras den dag de
inte längre läser vid statliga enhetsinstitutioner utan väljer mellan en mångfald
av specialiserade och olika inriktade
institutioner och högskolor. Deras uppfattning om konkurrens, kvalitet och högskoleutbildningens verkliga värde – vare
sig detta visar sig vara högt eller i verkligheten en dålig ”affär” kommer också att
påverkas. Vi får helt enkelt på lite sikt en
individualisering av studenterna och deras syn på sin utbildning som ytterligare
en konsekvens, och det är bra. Dessutom
är förändringen strategisk även i den meningen att den blir irreversibel, det blir
inte lätt – för att inte säga omöjligt – för
en tänkbar ny socialdemokratisk regering
att återförstatliga de nyligen befriade universiteten. Det blir lika svårt som att
resocialisera privatiserade företag eller
utförsålda allmännyttiga lägenheter till
de boende. Och just därför lika viktigt.
Den andra aspekten har vi nyligen fått
smakprov på i samband med diskussionerna om nuvarande Umeå universitet
ska bli pilotprojekt. Att det finns en viss
tvekan inför en omvandling av denna
storlek är närmast naturligt. Många –
inte bara professorer, lärare och studenter – är lite skeptiska inför förändringar.
Men mindre självklart är vem eller vilka
som ska ha rätt att företräda denna skepticism. Är det rimligt, t ex, att en studentkår med annat än i mycket formell bemärkelse en mycket liten minoritet av
studenterna bakom sig, tillåts representera alla studenters uppfattning i frågan
om universitetens framtid? Frågan bär
längre än så här. Hur ska den nya regeringen hantera de gamla instititionernas
vilja att på mycket svaga grunder representera ett större kollektiv när regeringen
vill genomföra nödvändiga förändringar?
Det är rimligt att studenterna vid
Umeå universitet och på andra ställen,
får säga sitt vid en förändring av formerna för ”deras” universitet, men är det
därmed sagt att en studentkår och dess
fullmäktige med i Ume-fallet nio (!) procents valdeltagande (eller kanske snarare
91 procents monumentalt ointresse) ska
vara förhandlingspart i en fråga som i
hög grad berör den förkrossande majoritet som valt att inte delta i studentkårens
arbete?
Vad denna problemställning visar är
att informationen till och diskussionerna
med studenterna måste ta sig helt andra
vägar vid stora förändringar som dessa
än vi är vana vid i Sverige. Utan information uppstår hallucination, heter det.
Problemet just nu är att vi har studenter
som än så länge bara är oinformerade,
och ”fackliga” företrädare som i många
fall redan är hallucinerade. Vi står således inför en utmaning inte bara i själva
sakfrågan, utan kanske i lika hög grad
vad gäller den politiska pedagogiken.
Äntligen betyg
R
egeringen har ändrat direktiven
till den sittande betygsberedningen. Sedan ett år arbetar den med
att få fram ett system med målrelaterade
betyg, som skall mäta kunskapsnivån, i
stället för det nuvarande relativa betygssystemet.

Betyg kommer att ges tidigare än nu
och i flera steg. De skall också kunna
kompletteras.
Eftersom skolminister Beatrice Ask tidigare i höst aviserat att blockämnena
skall försvinna, kommer nu elevernas
kunskaper i enskilda ämnen att kunna
mätas.
I dag ges betyg först i årskurs åtta. Då
är det alldeles för sent att täppa tillluckor
som kan ha uppstått på tidigare stadier i
skolan.
Av någon sorts missriktad strävan att
inte klassa elever som dåliga har de styrande på undervisningsområdet länge
nog hindrat elever och föräldrar att få klara skriftliga besked om hur det går i skolan.
553
Allt är relativt
N
är valutgången kommenteras är
det brukligt att jämföra med närmast föregående val. 1991 års
valutgång har därför i allmänhet jämförts
med 1988 års siffror.
Politisk Tidskrift – centerrörelsens
ide- och debattskrift – använder en annan modell. Tidskriften jämför med valet
för sex år sedan och kommer fram till att
centern gått framåt.
”I en jämförelse med valet 1985 har
Stockholms stad gått fram och de andra
storstadsområdena plus Kalmar och
Norrbotten klarat sig hyfsat”, skriver Politisk Tidskrift.
Vid valet i september förlorade centern fyra av sina fem mandat i Stockholms
stadsfullmäktige. En jämförelse med förra valet hade därför inte blivit så positiv.
1985 försvann centern helt ur Stockholms stadsfullmäktige, så visst är det
sant att ett mandat är mer än noll.
Med statistik kan allt bevisas. Det gäller bara att välja rätt ingångsvärde vid en
jämförelse.
Ge
Svensk Tidskrifts
JUBILEUMSNUMMER
som present!
Jubileumsnumret- 3/91, 144 s- kan rekvireras
genom att kr 95:- insättes på Svensk Tidskrifts
postgiro nummer 7 27 44-6