Per-Olof Samuelsson; Egoism är att sköta sig själv
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PER-OLOF SAMUELSSON:
Egoism är att sköta sig själv
J
ag kan omöjligt lämna Danne Nordtings replik på mitt inlägg i Svensk
Tidskrift 3/90 obesvarad,för den gör
det fullkomligt klart att han inte har den
ringaste aning om vad han talar om; ändå
yttrar han sig som om han sutte inne med
expertkompetens och kunde ”klargöra”.
Till att börja med ville han ”klargöra”
att ”Ayn Rand inte förordade egoism i
den betydelse ordet har i allmänt språkbruk”. Men det var precis vad hon gjorde.
I det allmänna språkbruket står termen
”egoism” för sådant som ”sköta sig själv”,
”se om sitt eget hus”, ”var och en är sig
själv närmast” etc; kort sagt: att ta tillvara
sina egna intressen. Och det var exakt det
Ayn Rand sade att vi skulle göra.
A andra sidan har termen ”egoism” i
det allmänna språkbruket också en
mängd pejorativa konnotationer: den är
”rå, hänsynslös, kallhamrad, cynisk, inskränkt, kortsiktig”, etc ad nauseam. Ayn
Rand avvisade dessa pejorativa konnotationer; men är detta en fråga om skiljaktigt ”språkbruk”? Nej, det är fråga om en
skiljaktig moralisk värdering. Anser man
att det är ont att ta tillvara sina egna intressen, då talar man illa om egoismen;
anser man att det är gott, då talar man väl
om den.
För det andra vill Nordting ”klargöra”
att Ayn Rand inte förespråkade egoism
”på andras bekostnad”. Sant; men skälet
är att hon inte ansåg att det finns något så-
dant som olösliga intressekonflikter mellan människor, så länge de följer sitt förnuft; därför uppstår inte heller ”bekostnadsproblemet” förrän man överger förnuftet.
Om man tror att ”den enes bröd är den
andres död”, och att detta faktum är metafysiskt snarare än människatillverkat
(rotat i tingens natur snarare än i mänskligt oförstånd), ja då blir allt man företar
sig ”på någons bekostnad”, valet mellan
att ”äta eller ätas”, och egoism är i så fall
varken bättre eller sämre än altruism.
Lyckligtvis är hela denna föreställning
falsk.
För det tredje vill Nordling ”klargöra”
att Ayn Rand inte förespråkade egoism
”på det gemensamma bästas bekostnad”.
Men Ayn Rand hävdade bestämt att ”det
gemensamma bästa” är en term utan reell
mening, en ljudräcka utan annan innebörd än en mystisk, ett ogiltigt begrepp av
samma slag som ”Gud” eller ”tomtar och
troll”. Man kan förstås inte göra något ”på
bekostnad av” något som inte finns; men
detta är heller inte mycket att göra en
”klargörande” poäng av.
För det fjärde vill Nordling ”klargöra”
att Ayn Rand motsatte sig föreställningen
att ”altruism skulle vara en allt uppoffrande plikt”. Men altruismen saknar varje
grund iförnuftet och verkligheten och kan
därför inte vara annat än ett övernaturligt
påbud och en mystisk ”plikt”. Och det var
faktiskt altruismen Ayn Rand motsatte
sig, inte Danne Nordlings egendomliga
”föreställning” om den.
Frågan om ”oginhet” är för övrigt ett
stickspår: att likställa ”oginhet” med egoism och ”frikostighet” med altruism är
blott och bart ett knep som altruister använder sig av för att sockra sitt budskap.
Ingen av de punkter jag tagit upp här
hör till objektivismens mera ”esoteriska”
läror (om uttrycket tillåts); jag kan presentera dem klart och tydligt, huvudsakligen
därför att jag kan läsa innantill. Så frågan
är varför Danne Nordling inte kan göra
detsamma? Det är ju ändå inte förbjudet
att läsa en text och sedan inte hålla med
364
om vad som står i den; så varför i stället
låtsas som om texten utsäger något helt
annat än vad som faktiskt står i den?
Detta är en företeelse som jag har förundrat mig över i årtionden: sornliga människor tycks inte kunna läsa den text de
har framför sig; vad de läser är i stället
sina egna slumpmässiga associationer inför texten.
Ännu mer förbryllande är detta: somliga gör hackmat av en meningsmotståndares text för att kunna ta avstånd från den.
Detta är i varje fall begripligt, om än inte
alltid ursäktlig. Men Nordting försöker
tydligen göra hackmat av Ayn Rand för att
kunna hålla med henne. Vad är vitsen
med det?
(Han vill också gärna ge henne en farbroderlig klapp på axeln: ”om du bara varit lika smart som jag, skulle du nog formulerat dig annorlunda”. Men sådana
axelklappar får allt komma från Aristoteles för att vara intressanta.)
Nordting menar att meningsmotsättDANNE NORDLING:
ningen oss emellan grundar sig på ”olika
uppfattningar om vad egoism egentligen
är” (min kursivering). Min uppfattning lå-
ter sig mycket lätt sammanfattas: egoism
är ”omsorg om ens egna intressen, bottnande i insikten att ens eget liv är ett självändamål”. Nordlings uppfattning tycks
vara att egoism kan vara vilken som helst
av femtioelva olika saker; att den i själva
verket är som det bekanta molnet i Hamlet. först en kamel, sedan en vessla, till sist
en valfisk. Men detta är mer än en oenighet om egoismens natur; det är en oenighet om det mänskliga språkets och allmänbegreppens natur. Har våra ord överhuvudtaget någon bestämd betydelse –
eller skifta de ideligen innebörd, som
molnen skiftar form? Har våra begrepp
några referenter i verkligheten – eller är
de bara nycker och påfund och hugskott?
Den ena av dessa båda uppfattningar
leder till meningsfull kommunikation
mellan människor.
Den andra leder till struntprat.
Egoism är mer än ofarligt egenintresse
P
er-Olof Samuelsson replikerade
ursprungligen på min artikel ”Antiegoismens två dimensioner” i SvT
6/ 89. I den visade jag att det som i vanligt
språkbruk betecknas som altruism, solidaritet, oegennytta, osjälviskhet etc (antiegoism) i själva verket består av två skilda
egenskaper. Den ena kallade jag genuin
altruism som jag definierar som en vilja
att gynna andra (genom att avstå från
egna fördelar) utan att ~äna på det självinte ens på lång sikt. Den andra kallade
jag rationell solidaritet som jag definierar
som en vilja att gynna andra etc för att
genom ”samarbete” också tjäna på det
själv.
Egoism är att sköta sig själv
J
ag kan omöjligt lämna Danne Nordtings replik på mitt inlägg i Svensk
Tidskrift 3/90 obesvarad,för den gör
det fullkomligt klart att han inte har den
ringaste aning om vad han talar om; ändå
yttrar han sig som om han sutte inne med
expertkompetens och kunde ”klargöra”.
Till att börja med ville han ”klargöra”
att ”Ayn Rand inte förordade egoism i
den betydelse ordet har i allmänt språkbruk”. Men det var precis vad hon gjorde.
I det allmänna språkbruket står termen
”egoism” för sådant som ”sköta sig själv”,
”se om sitt eget hus”, ”var och en är sig
själv närmast” etc; kort sagt: att ta tillvara
sina egna intressen. Och det var exakt det
Ayn Rand sade att vi skulle göra.
A andra sidan har termen ”egoism” i
det allmänna språkbruket också en
mängd pejorativa konnotationer: den är
”rå, hänsynslös, kallhamrad, cynisk, inskränkt, kortsiktig”, etc ad nauseam. Ayn
Rand avvisade dessa pejorativa konnotationer; men är detta en fråga om skiljaktigt ”språkbruk”? Nej, det är fråga om en
skiljaktig moralisk värdering. Anser man
att det är ont att ta tillvara sina egna intressen, då talar man illa om egoismen;
anser man att det är gott, då talar man väl
om den.
För det andra vill Nordting ”klargöra”
att Ayn Rand inte förespråkade egoism
”på andras bekostnad”. Sant; men skälet
är att hon inte ansåg att det finns något så-
dant som olösliga intressekonflikter mellan människor, så länge de följer sitt förnuft; därför uppstår inte heller ”bekostnadsproblemet” förrän man överger förnuftet.
Om man tror att ”den enes bröd är den
andres död”, och att detta faktum är metafysiskt snarare än människatillverkat
(rotat i tingens natur snarare än i mänskligt oförstånd), ja då blir allt man företar
sig ”på någons bekostnad”, valet mellan
att ”äta eller ätas”, och egoism är i så fall
varken bättre eller sämre än altruism.
Lyckligtvis är hela denna föreställning
falsk.
För det tredje vill Nordling ”klargöra”
att Ayn Rand inte förespråkade egoism
”på det gemensamma bästas bekostnad”.
Men Ayn Rand hävdade bestämt att ”det
gemensamma bästa” är en term utan reell
mening, en ljudräcka utan annan innebörd än en mystisk, ett ogiltigt begrepp av
samma slag som ”Gud” eller ”tomtar och
troll”. Man kan förstås inte göra något ”på
bekostnad av” något som inte finns; men
detta är heller inte mycket att göra en
”klargörande” poäng av.
För det fjärde vill Nordling ”klargöra”
att Ayn Rand motsatte sig föreställningen
att ”altruism skulle vara en allt uppoffrande plikt”. Men altruismen saknar varje
grund iförnuftet och verkligheten och kan
därför inte vara annat än ett övernaturligt
påbud och en mystisk ”plikt”. Och det var
faktiskt altruismen Ayn Rand motsatte
sig, inte Danne Nordlings egendomliga
”föreställning” om den.
Frågan om ”oginhet” är för övrigt ett
stickspår: att likställa ”oginhet” med egoism och ”frikostighet” med altruism är
blott och bart ett knep som altruister använder sig av för att sockra sitt budskap.
Ingen av de punkter jag tagit upp här
hör till objektivismens mera ”esoteriska”
läror (om uttrycket tillåts); jag kan presentera dem klart och tydligt, huvudsakligen
därför att jag kan läsa innantill. Så frågan
är varför Danne Nordling inte kan göra
detsamma? Det är ju ändå inte förbjudet
att läsa en text och sedan inte hålla med
364
om vad som står i den; så varför i stället
låtsas som om texten utsäger något helt
annat än vad som faktiskt står i den?
Detta är en företeelse som jag har förundrat mig över i årtionden: sornliga människor tycks inte kunna läsa den text de
har framför sig; vad de läser är i stället
sina egna slumpmässiga associationer inför texten.
Ännu mer förbryllande är detta: somliga gör hackmat av en meningsmotståndares text för att kunna ta avstånd från den.
Detta är i varje fall begripligt, om än inte
alltid ursäktlig. Men Nordting försöker
tydligen göra hackmat av Ayn Rand för att
kunna hålla med henne. Vad är vitsen
med det?
(Han vill också gärna ge henne en farbroderlig klapp på axeln: ”om du bara varit lika smart som jag, skulle du nog formulerat dig annorlunda”. Men sådana
axelklappar får allt komma från Aristoteles för att vara intressanta.)
Nordting menar att meningsmotsättDANNE NORDLING:
ningen oss emellan grundar sig på ”olika
uppfattningar om vad egoism egentligen
är” (min kursivering). Min uppfattning lå-
ter sig mycket lätt sammanfattas: egoism
är ”omsorg om ens egna intressen, bottnande i insikten att ens eget liv är ett självändamål”. Nordlings uppfattning tycks
vara att egoism kan vara vilken som helst
av femtioelva olika saker; att den i själva
verket är som det bekanta molnet i Hamlet. först en kamel, sedan en vessla, till sist
en valfisk. Men detta är mer än en oenighet om egoismens natur; det är en oenighet om det mänskliga språkets och allmänbegreppens natur. Har våra ord överhuvudtaget någon bestämd betydelse –
eller skifta de ideligen innebörd, som
molnen skiftar form? Har våra begrepp
några referenter i verkligheten – eller är
de bara nycker och påfund och hugskott?
Den ena av dessa båda uppfattningar
leder till meningsfull kommunikation
mellan människor.
Den andra leder till struntprat.
Egoism är mer än ofarligt egenintresse
P
er-Olof Samuelsson replikerade
ursprungligen på min artikel ”Antiegoismens två dimensioner” i SvT
6/ 89. I den visade jag att det som i vanligt
språkbruk betecknas som altruism, solidaritet, oegennytta, osjälviskhet etc (antiegoism) i själva verket består av två skilda
egenskaper. Den ena kallade jag genuin
altruism som jag definierar som en vilja
att gynna andra (genom att avstå från
egna fördelar) utan att ~äna på det självinte ens på lång sikt. Den andra kallade
jag rationell solidaritet som jag definierar
som en vilja att gynna andra etc för att
genom ”samarbete” också tjäna på det
själv.