Robert L Wolkoff; On the Law of Nations
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROBERT L WOLKOFF:
On the Law of Nations
O
m USA skulle bestämma sig för
att ändra sitt politiska system,
och ersätta presidenten med en
platonisk filosofkung, finns det en enda
lämplig kandidat. Han heter Daniel
Pat1ick Moynihan – f d ambassadör i
Indien och i FN, professor i statsvetenskap vid Harvard Universitet, idag senator (D) med tunga poster i både senatens
utrikes- och underrättelseutskott Han är
troligen den bäst utbildade och mest vältalig<! amerikanska politikern, och är
dessutom högaktad av både liberala och
konservativa över partigränserna. Han är
kanske mest känd för sina år i FN, där han
-under den tid då FN var som värst i sin
vänstervridning och våldsromantik –
framstod som en orubblig försvarare av
amerikanska ideal.
Daniel Patrick Moynihan: On the Law of
Nations. Harvard University Press,
Massachusetts och London 1990
I denna bok försvarar han återigen amerikanska ideal – men den här gången genom att poängtera (med både dräpande
humor och punkt-och-pricka-faktaunderlag) den missaktning med vilken den
reaganska regeringen behandlade internationell lag (”the law of nations”). Med
hänsyn till Iran-contras-skandalen, skriver han: ”Begreppet ’internationell lag’
hade bleknat. Lika viktig var dock det faktum att det under 1980-talet hade förknippats med svagheter i utrikespolitiken.
Riktiga karlar citerade inte Grotius.”
Det vill säga, förutom Daniel P Moynihan. I sin post på underrättelseutskottet,
skulle han informerats om administrationens (illegala) planer gentemot Nicaragua
– för att ha möjlighet att, som här skulle
varit fallet, genom senaten förhindra dessa planer. Inte bara det att administrationen inte informerade honom, utan också
ljög och hävdade att han både hade informerats och godkänt planerna. Hans kapitel om denna skandal och dess katastrofala konsekvenser, ”A Normless Normalcy?” (ungefär: ”Normlösa normala förhållanden?”) är ett ”vad-var-det-jag-sade” av
sällan skådat intellektuellt mått. (En
liknande polemik beträffande det under
1980-talet skandalomsusade Sverige
skulle vara minst sagt uppfriskande.)
Moynihans uppgörelse med den amerikanska ”cowboy”-diplomatin (typ Vietnam, Grenada, Nicaragua, Panama, med
-tyvärr- flera) är dock endast en del av
hans viktigare tes, nämligen att världens
hopp för framtiden ligger i expansionen
av internationell lag till allt fler områden,
och att den, som för att främja sina egna
intressen avviker från den, i längden skadar just dessa intressen. Ett konkret exempel: ”Då man invaderade Goa, hävdade Indien att gränser som hade etablerats
genom kolonialerövring saknar stöd i internationell lag. Ett år senare, invaderade
de kinesiska kommunisterna Indien, med
samma förklaring.”
Moynihan granskar sin tes genom en
redovisning av 1900-talets historia, en
redovisning som är en guldgruva av
detaljinformation och samtidigt ett nästan
symfoniskt sammanflätande av trender
som sträcker sig genom decennier.
Kortfattat kan Moynihans bild beskrivas så här: Vid sekelskiftet rådde det en
allmän tro bland världens politiker att
1900-talet skulle beskåda en värld under
lagens styre. Detta låg helt i linje med
amerikanska ideal. I USA är nämligen
internationell lag enligt författningen
542
(§VI) ”the supreme Law of the Land”.
Man bör inte glömma, poängterar Moynihan, att nästan hälften av dem som undertecknade USA:s självständighetsdeklaration var jurister, och att två tredjedelar av
alla senatorer än idag har detta yrke. ”Lagens triumf’ betraktades historiskt som
en amerikansk seger. En idag bortglömd
överenskommelse mellan USA och Storbritannien om att lösa konflikter på fredligt sätt, beskrivs i amerikanska tidningar
år 1897 som lika viktig som både Magna
Carta och USA:s självständighetsdeklaration. President Theodore Roosevelt –
knappast någon pacifist – blev den första
amerikanen att vinna Nobels fredspris för
sina insatser att bringa kriget mellan Ryssland och Japan till ett slut. Världen var på
väg mot en ljus, och laglig, framtid.
Sedan inträffade det otänkbara – första världskriget – och ”ljusen släcktes
överallt i Europa,” som Viscount Grey
sade. Med rätta tillade han: ”Vi skall inte
se dem tändas igen under vår livstid.” Det
”totalkrig” som var första världskriget (lO
miljoner döda, 30 miljoner skadade) ledde till ”totalitarianismen”, med nihilismen
som rådande ”juridisk” princip. Samtidigt
(bokstavligen) som nationerna i väst försökte återhämta sig från katastrofen genom fredskonferensen i Paris, och planerna för ”Nationernas Förbund”, inledde
Komintern sin verksamhet.
Och en viss kopra! från axelmakternas
besegrade arme, vid namn A Hitler, sin.
Det som skulle bli lagens århundrade
blev istället ideologins. Och detta, mer än
något annat, ledde till sammanbrottet i
den amerikanska lojaliteten till internationell lag. Lag, om den skall ha någon
positiv verkan, måste gå ut på antagandet
att konflikten mellan inblandade parter
kan lösas genom överenskommelse, om
nödvändigt genom medling av en neutral
domare. Men som den sovjetiska tänkaren Maxim Litvinov sade år 1922, i en
ideologiskt splittrad värld kan det inte finnas en neutral domare. Dessutom går det
inte att lösa konflikter genom överenskommelse med ideologier som har messianska förtecken, som anser sig vara historiens slutmål. Man kan endast underkasta
sig eller kämpa emot.
I amerikansk utrikespolitik började
överträdelser av internationell lag långsamt, som en reaktion till de olika uttrycken för totalitär laglöshet. Så småningom
blev reaktionen nästan automatisk. Om
en konflikt uppstod någonstans i världen,
var den första frågan inte ”vem har rätt?”
utan i stället ”vems djävel är det?”. Maynihan skriver angående 1970-talet: ”Amerikansk politik utgick från en enkel kalkyl.
De kommunistiska makterna hade sina
klienter, vi hade våra. Det som våra klienter ville ha, ville vi ha – och ännu mer om
deras klienter … ville ha annat.” Ett konkret exempel: Den ovannämnda indiska
erövringen av Goa fördömdes av FNambassadören Adlai Stevenson som ”en
grov överträdelse av en av de mest grundläggande principerna i FN-stadgan.” Då
Moynihan själv satt i FN och Marocko
invaderade Västsahara, och Indonesien
Öst-Timor, instruerades han av den amerikanska regeringen att inte fördöma dessa lika grova överträdelser. Marocko och
Indonesien var ju ”våra djävlar”. ”Att detta var vägen till etiskt fördärv var tydligt
nog … först senare blev det dock klart för
mig att bredare amerikanska intressen var
inblandade, och att dessa intressen inte
heller tjänade på det,” skriver Moynihan.
Dessa reaktiva överträdelser, eller tystnad inför andras överträdelser, hårdnade
så småningom under Reagan-åren till en
fast attityd, en motideologi, s a s Jeane J
Kirkpatrick, liksom Moynihan en f d FNambassadör, och en av de mest betydande
rösterna i amerikansk utrikespolitik, sade
att USA inte kunde utöva ”unilateral uppfyllelse av internationella juridiska regler
som dess motståndare ostraffat överträdde. FN-stadgan, sade Kirkpatrick, var inte
’en självmordspakt’.” Den kontroversiella
domaren (vars nominering till USA:s
högsta domstol blockerades av kongressen) Robert H Bork skrev: ”I en diskussion av internationella förhållanden
under Woodrow Wilsons tid, sade senator
Moynihan instämmande, att ”begreppet
lag framhärdade, även då det inte var
framgångsrikt” [”persisted, even when it
did not prevail” – Moynihans eleganta
retorik bör inte förbises, RLW].’ ”Detta”,
fortsätter Bork, ”är dock precis problemet. Eftersom lagen inte är framgångsrik,
framhärdandet av iden att den överhuvudtaget finns kan bli perniciöst. Det kan
inte finnas något autentiskt ’lagens styre’
till dess att nationerna har en gemensam
politisk moral … ” Ett skrämmande uttalande från någon som kunde blivit domare vid USA:s högsta domstol, och ett
talande exempel på problemets allvar.
Moynihan replikerar att denna logik,
som Kirkpatricks, inte är annat än iden:
”Ryssarna lyder inte lagen. Varför skall vi
det?” Det är dock ännu värre än så. Moynihan påpekar att denna attityd, som långsamt började som reaktion på totalitära
stater (typ Nazityskland eller Sovjet) nu
tillämpas rr.ot marxistiska regimer i allmänhet (typ Grenada), eller blott och bart
kriminella regimer (typ Noriegas Panama).
543
Hur USA skulle komma ur denna situation om det inte vore för kommunismens sammanbrott, är inte klart. Men
kommunismen har kollapsat, och ett tydligt tecken på det är just de åtekommande
pläderingarna från bl a Gorbatjov och
Shevardnadze för ett gemensamt återvändande till internationell lag i stället för
ideologiska manipulationer. Shevardnadze sade exempelvis, beträffande
UNESCO:s förfall: ”Då vi undersöker
problemets orsaker, försöker vi inte skylla
skulden från oss. Vi påverkades av konfrontationen och agerade i dess anda …
det överdrivna ideologiska förfårandet
underminerade den tolerans som är
väsentlig för UNESCO.” Till och med
”Non-aligned Nations” (typ KUBA!), bad
i ljuset av kommunismens bortgång,
plötsligt FN att proklamera ett ”decennium av internationell lag.”
Problemet är dock enligt Moynihan att
inte någon i Washington på slutet av
1980-talet hade den blekaste aning om
vad man skulle göra med sådana uttalanden. Ljusen tänds överallt i Europa, men
man hade blivit van vid mörkret. Kommunismens kollaps hade börjat redan
1980 i Gdansk, och, som Moynihan på-
pekar, ”Då ideer dör i centrum, tar det tid
för budskapet att nå periferin.” Det var
alltså bara en tidsfråga innan länder som
Nicaragua, Angola m fl som följde i
Moskvas fotspår skulle komma till samma återvändsgränd. Låt dem, föreslår
Moynihan till dess ”få uppleva fröjderna
av ’björnens’ omfamning.”
Men USA- eller, åtminstone, Reaganadministrationen – kände sig mer hotad
av ”världskommunismen” under 1980-
talet än någon gång sedan 1950-talet.
Alltså, samtidigt som Lech Walesa ledde
544
strejken i Polen ”utan att ens krossa ett
fönster”, försåg amerikanska underrättelseagenter sina centralamerikanska klienter med ”lönnmordshandböcker” för att
motarbeta det kommunistiska hotet.
Kommer USA att nu återhämta sig,
och återvända till sitt traditionella förespråkande av internationell lag, lag som
har för avsikt ”rättens, den mänskliga rättens försvar” och inte ”hämnd eller segerberusat hävdande av nationens fysiska
styrka” (för att citera Woodrow Wilson)?
Eller kan man, i en tid av ökande etniska
konflikter, förvänta sig fler ”Grenada”?
Man bör hålla i minnet att den nuvarande
amerikanska presidenten George Bush,
ansvarar både för invasionen av Panama
Quridiskt sett, minst sagt dubiös) och för
det väl orkestrerade (och juridiskt nästan
exemplariska) internationella agerandet
mot Irak. Att Bush är den enda amerikanska president som själv har erfarenhet
från FN är kanske ett positivt tecken.
Hans ”nya världsordning” kommer kanske att återspegla president Wilsons framtidsvision.
Det är ju omöjligt att veta precis vart vi
är på väg, men våra funderingar över detta spörsmål kan förvisso fördjupas genom
att vi får veta varifrån vi har kommit.
Moynihans bok är i detta avseende en utmärkt vägvisare.
On the Law of Nations
O
m USA skulle bestämma sig för
att ändra sitt politiska system,
och ersätta presidenten med en
platonisk filosofkung, finns det en enda
lämplig kandidat. Han heter Daniel
Pat1ick Moynihan – f d ambassadör i
Indien och i FN, professor i statsvetenskap vid Harvard Universitet, idag senator (D) med tunga poster i både senatens
utrikes- och underrättelseutskott Han är
troligen den bäst utbildade och mest vältalig<! amerikanska politikern, och är
dessutom högaktad av både liberala och
konservativa över partigränserna. Han är
kanske mest känd för sina år i FN, där han
-under den tid då FN var som värst i sin
vänstervridning och våldsromantik –
framstod som en orubblig försvarare av
amerikanska ideal.
Daniel Patrick Moynihan: On the Law of
Nations. Harvard University Press,
Massachusetts och London 1990
I denna bok försvarar han återigen amerikanska ideal – men den här gången genom att poängtera (med både dräpande
humor och punkt-och-pricka-faktaunderlag) den missaktning med vilken den
reaganska regeringen behandlade internationell lag (”the law of nations”). Med
hänsyn till Iran-contras-skandalen, skriver han: ”Begreppet ’internationell lag’
hade bleknat. Lika viktig var dock det faktum att det under 1980-talet hade förknippats med svagheter i utrikespolitiken.
Riktiga karlar citerade inte Grotius.”
Det vill säga, förutom Daniel P Moynihan. I sin post på underrättelseutskottet,
skulle han informerats om administrationens (illegala) planer gentemot Nicaragua
– för att ha möjlighet att, som här skulle
varit fallet, genom senaten förhindra dessa planer. Inte bara det att administrationen inte informerade honom, utan också
ljög och hävdade att han både hade informerats och godkänt planerna. Hans kapitel om denna skandal och dess katastrofala konsekvenser, ”A Normless Normalcy?” (ungefär: ”Normlösa normala förhållanden?”) är ett ”vad-var-det-jag-sade” av
sällan skådat intellektuellt mått. (En
liknande polemik beträffande det under
1980-talet skandalomsusade Sverige
skulle vara minst sagt uppfriskande.)
Moynihans uppgörelse med den amerikanska ”cowboy”-diplomatin (typ Vietnam, Grenada, Nicaragua, Panama, med
-tyvärr- flera) är dock endast en del av
hans viktigare tes, nämligen att världens
hopp för framtiden ligger i expansionen
av internationell lag till allt fler områden,
och att den, som för att främja sina egna
intressen avviker från den, i längden skadar just dessa intressen. Ett konkret exempel: ”Då man invaderade Goa, hävdade Indien att gränser som hade etablerats
genom kolonialerövring saknar stöd i internationell lag. Ett år senare, invaderade
de kinesiska kommunisterna Indien, med
samma förklaring.”
Moynihan granskar sin tes genom en
redovisning av 1900-talets historia, en
redovisning som är en guldgruva av
detaljinformation och samtidigt ett nästan
symfoniskt sammanflätande av trender
som sträcker sig genom decennier.
Kortfattat kan Moynihans bild beskrivas så här: Vid sekelskiftet rådde det en
allmän tro bland världens politiker att
1900-talet skulle beskåda en värld under
lagens styre. Detta låg helt i linje med
amerikanska ideal. I USA är nämligen
internationell lag enligt författningen
542
(§VI) ”the supreme Law of the Land”.
Man bör inte glömma, poängterar Moynihan, att nästan hälften av dem som undertecknade USA:s självständighetsdeklaration var jurister, och att två tredjedelar av
alla senatorer än idag har detta yrke. ”Lagens triumf’ betraktades historiskt som
en amerikansk seger. En idag bortglömd
överenskommelse mellan USA och Storbritannien om att lösa konflikter på fredligt sätt, beskrivs i amerikanska tidningar
år 1897 som lika viktig som både Magna
Carta och USA:s självständighetsdeklaration. President Theodore Roosevelt –
knappast någon pacifist – blev den första
amerikanen att vinna Nobels fredspris för
sina insatser att bringa kriget mellan Ryssland och Japan till ett slut. Världen var på
väg mot en ljus, och laglig, framtid.
Sedan inträffade det otänkbara – första världskriget – och ”ljusen släcktes
överallt i Europa,” som Viscount Grey
sade. Med rätta tillade han: ”Vi skall inte
se dem tändas igen under vår livstid.” Det
”totalkrig” som var första världskriget (lO
miljoner döda, 30 miljoner skadade) ledde till ”totalitarianismen”, med nihilismen
som rådande ”juridisk” princip. Samtidigt
(bokstavligen) som nationerna i väst försökte återhämta sig från katastrofen genom fredskonferensen i Paris, och planerna för ”Nationernas Förbund”, inledde
Komintern sin verksamhet.
Och en viss kopra! från axelmakternas
besegrade arme, vid namn A Hitler, sin.
Det som skulle bli lagens århundrade
blev istället ideologins. Och detta, mer än
något annat, ledde till sammanbrottet i
den amerikanska lojaliteten till internationell lag. Lag, om den skall ha någon
positiv verkan, måste gå ut på antagandet
att konflikten mellan inblandade parter
kan lösas genom överenskommelse, om
nödvändigt genom medling av en neutral
domare. Men som den sovjetiska tänkaren Maxim Litvinov sade år 1922, i en
ideologiskt splittrad värld kan det inte finnas en neutral domare. Dessutom går det
inte att lösa konflikter genom överenskommelse med ideologier som har messianska förtecken, som anser sig vara historiens slutmål. Man kan endast underkasta
sig eller kämpa emot.
I amerikansk utrikespolitik började
överträdelser av internationell lag långsamt, som en reaktion till de olika uttrycken för totalitär laglöshet. Så småningom
blev reaktionen nästan automatisk. Om
en konflikt uppstod någonstans i världen,
var den första frågan inte ”vem har rätt?”
utan i stället ”vems djävel är det?”. Maynihan skriver angående 1970-talet: ”Amerikansk politik utgick från en enkel kalkyl.
De kommunistiska makterna hade sina
klienter, vi hade våra. Det som våra klienter ville ha, ville vi ha – och ännu mer om
deras klienter … ville ha annat.” Ett konkret exempel: Den ovannämnda indiska
erövringen av Goa fördömdes av FNambassadören Adlai Stevenson som ”en
grov överträdelse av en av de mest grundläggande principerna i FN-stadgan.” Då
Moynihan själv satt i FN och Marocko
invaderade Västsahara, och Indonesien
Öst-Timor, instruerades han av den amerikanska regeringen att inte fördöma dessa lika grova överträdelser. Marocko och
Indonesien var ju ”våra djävlar”. ”Att detta var vägen till etiskt fördärv var tydligt
nog … först senare blev det dock klart för
mig att bredare amerikanska intressen var
inblandade, och att dessa intressen inte
heller tjänade på det,” skriver Moynihan.
Dessa reaktiva överträdelser, eller tystnad inför andras överträdelser, hårdnade
så småningom under Reagan-åren till en
fast attityd, en motideologi, s a s Jeane J
Kirkpatrick, liksom Moynihan en f d FNambassadör, och en av de mest betydande
rösterna i amerikansk utrikespolitik, sade
att USA inte kunde utöva ”unilateral uppfyllelse av internationella juridiska regler
som dess motståndare ostraffat överträdde. FN-stadgan, sade Kirkpatrick, var inte
’en självmordspakt’.” Den kontroversiella
domaren (vars nominering till USA:s
högsta domstol blockerades av kongressen) Robert H Bork skrev: ”I en diskussion av internationella förhållanden
under Woodrow Wilsons tid, sade senator
Moynihan instämmande, att ”begreppet
lag framhärdade, även då det inte var
framgångsrikt” [”persisted, even when it
did not prevail” – Moynihans eleganta
retorik bör inte förbises, RLW].’ ”Detta”,
fortsätter Bork, ”är dock precis problemet. Eftersom lagen inte är framgångsrik,
framhärdandet av iden att den överhuvudtaget finns kan bli perniciöst. Det kan
inte finnas något autentiskt ’lagens styre’
till dess att nationerna har en gemensam
politisk moral … ” Ett skrämmande uttalande från någon som kunde blivit domare vid USA:s högsta domstol, och ett
talande exempel på problemets allvar.
Moynihan replikerar att denna logik,
som Kirkpatricks, inte är annat än iden:
”Ryssarna lyder inte lagen. Varför skall vi
det?” Det är dock ännu värre än så. Moynihan påpekar att denna attityd, som långsamt började som reaktion på totalitära
stater (typ Nazityskland eller Sovjet) nu
tillämpas rr.ot marxistiska regimer i allmänhet (typ Grenada), eller blott och bart
kriminella regimer (typ Noriegas Panama).
543
Hur USA skulle komma ur denna situation om det inte vore för kommunismens sammanbrott, är inte klart. Men
kommunismen har kollapsat, och ett tydligt tecken på det är just de åtekommande
pläderingarna från bl a Gorbatjov och
Shevardnadze för ett gemensamt återvändande till internationell lag i stället för
ideologiska manipulationer. Shevardnadze sade exempelvis, beträffande
UNESCO:s förfall: ”Då vi undersöker
problemets orsaker, försöker vi inte skylla
skulden från oss. Vi påverkades av konfrontationen och agerade i dess anda …
det överdrivna ideologiska förfårandet
underminerade den tolerans som är
väsentlig för UNESCO.” Till och med
”Non-aligned Nations” (typ KUBA!), bad
i ljuset av kommunismens bortgång,
plötsligt FN att proklamera ett ”decennium av internationell lag.”
Problemet är dock enligt Moynihan att
inte någon i Washington på slutet av
1980-talet hade den blekaste aning om
vad man skulle göra med sådana uttalanden. Ljusen tänds överallt i Europa, men
man hade blivit van vid mörkret. Kommunismens kollaps hade börjat redan
1980 i Gdansk, och, som Moynihan på-
pekar, ”Då ideer dör i centrum, tar det tid
för budskapet att nå periferin.” Det var
alltså bara en tidsfråga innan länder som
Nicaragua, Angola m fl som följde i
Moskvas fotspår skulle komma till samma återvändsgränd. Låt dem, föreslår
Moynihan till dess ”få uppleva fröjderna
av ’björnens’ omfamning.”
Men USA- eller, åtminstone, Reaganadministrationen – kände sig mer hotad
av ”världskommunismen” under 1980-
talet än någon gång sedan 1950-talet.
Alltså, samtidigt som Lech Walesa ledde
544
strejken i Polen ”utan att ens krossa ett
fönster”, försåg amerikanska underrättelseagenter sina centralamerikanska klienter med ”lönnmordshandböcker” för att
motarbeta det kommunistiska hotet.
Kommer USA att nu återhämta sig,
och återvända till sitt traditionella förespråkande av internationell lag, lag som
har för avsikt ”rättens, den mänskliga rättens försvar” och inte ”hämnd eller segerberusat hävdande av nationens fysiska
styrka” (för att citera Woodrow Wilson)?
Eller kan man, i en tid av ökande etniska
konflikter, förvänta sig fler ”Grenada”?
Man bör hålla i minnet att den nuvarande
amerikanska presidenten George Bush,
ansvarar både för invasionen av Panama
Quridiskt sett, minst sagt dubiös) och för
det väl orkestrerade (och juridiskt nästan
exemplariska) internationella agerandet
mot Irak. Att Bush är den enda amerikanska president som själv har erfarenhet
från FN är kanske ett positivt tecken.
Hans ”nya världsordning” kommer kanske att återspegla president Wilsons framtidsvision.
Det är ju omöjligt att veta precis vart vi
är på väg, men våra funderingar över detta spörsmål kan förvisso fördjupas genom
att vi får veta varifrån vi har kommit.
Moynihans bok är i detta avseende en utmärkt vägvisare.