Gunnar Dahmén; Tro och politik
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUNNAR DAHMEN:
Tro och politik
V
ad slags tro, vad slags politik? Tro
och politik, kristendom och politik, kyrka och politik, präster och
politik – är inte samma sak. ”Tro och politik” vill belysa samspelet ur internationell
såväl som svensk synvinkel, historiska
perspektiv och framtidsvisioner. Ett område så stort att man från bokens 150 sidor kan endast skönja konturerna. Var
man än hamnar behöver man en karta för
att se vart vägarna leder. Vem kunde för
bara några decennier sedan ana att religioner kunde vara så invävda i politiska
sammanhang?
Sven-Arne Flodeli (red): Tro och Politik.
Yerbum 1991
Vad är befrielseteologi? Förklädd marxism, kristet trots eller anpassning? Var
står kyrkorna i Sydafrika? Vilken roll
spelade kyrkorna i östregimernas sammanbrott? Är Svenska Kyrkan politiserad? Några frågor som besvaras av ett
antal präster och lekmän. Inte någon teologisk systematik men väl en rad fakta och
kommentarer. Inläggen kommer från Åke
Holmberg, historiker och tidigare missionär, Sven-Arne Flodell, kyrkoherde med
erfarenhet från Latinamerika, Sam
Dahlgren, tidigare europasekreterare i
Lutherska Världsförbundet, religionssociologen Göran Gustafsson i Lund och
ytterligare några.
Kyrkorna i öst fick under nödåren leva
om också icke verka utåt. De svarade för
den enda trosåskådning man kunde omfatta utom marxismen och de troende utgjorde en gemenskap som inte är lika självklar
när det nu står var och en fritt att bekänna
sin tro. V<iclav Havel är den som mest vältaligt erinrat om tron som en andlig faktor i
ett moraliskt tomrum. Den ”dialog” mellan
kristendom och marxism som man i väst
under sextiotalets revolutionsromantik försökte sig på ter sig i dag helt parodisk, om
den nu någonsin varit något annat. Ett
intressant förhållande är att ö !regimerna
ibland opportunt om också motvilligt lät
landets kyrka stå som historisk symbol för
folket och nationen. Något att tänka på för
vårt kyrkomöte som ur psalmboken lät lyfta ut inte bara ”Fädernas kyrka” utan naturligtvis också Gustav Adolfs fältpsalm
”Förfäras ej du lilla hop”.
”Kyrkan över partierna” var en valappell som tidigare kunde höras men i dag
är utan mening. Kyrkan står i dag under
partierna. Man behöver inte vara någon
anhängare av systemet prästkyrka för att
inte ta sig för huvudet inför de groteska
exempel Dag Sandahl ger på hur partipampar kan bestämma över angelägenheter i en kyrka, där icke ens biskoparna
är självskrivna ledamöter i Kyrkomötet.
En mera troskyldig syn på vad gott politiker kan åstadkomma svarar Carl-Eric
Lundgren (s) för. ”Jag är politiker” skriver
han, ”främst på grund av att jag är kristen”
och naturligtvis kan kristen tro så snart
den ska omsättas i gärning bli politik. Kyrkohistorien såväl som profanhistorien ger
emellertid inte någon särskilt övertygande
bild av kyrkornas engagerande som organisationer betraktade. Det är de enskilda
kristnas vittnesbörd som betyder något.
En Martin Niemöller under hitlertiden,
en kardinal i Mindszenty i Ungern och väl
också Nelson Mandela hördes längre och
kraftigare under den tid de som fångar
icke kunde göra sig hörda. Fria och med
möjligheter att framträda som representanter för kyrkor eller partier försvagades
deras inflytande.
Tro och politik
V
ad slags tro, vad slags politik? Tro
och politik, kristendom och politik, kyrka och politik, präster och
politik – är inte samma sak. ”Tro och politik” vill belysa samspelet ur internationell
såväl som svensk synvinkel, historiska
perspektiv och framtidsvisioner. Ett område så stort att man från bokens 150 sidor kan endast skönja konturerna. Var
man än hamnar behöver man en karta för
att se vart vägarna leder. Vem kunde för
bara några decennier sedan ana att religioner kunde vara så invävda i politiska
sammanhang?
Sven-Arne Flodeli (red): Tro och Politik.
Yerbum 1991
Vad är befrielseteologi? Förklädd marxism, kristet trots eller anpassning? Var
står kyrkorna i Sydafrika? Vilken roll
spelade kyrkorna i östregimernas sammanbrott? Är Svenska Kyrkan politiserad? Några frågor som besvaras av ett
antal präster och lekmän. Inte någon teologisk systematik men väl en rad fakta och
kommentarer. Inläggen kommer från Åke
Holmberg, historiker och tidigare missionär, Sven-Arne Flodell, kyrkoherde med
erfarenhet från Latinamerika, Sam
Dahlgren, tidigare europasekreterare i
Lutherska Världsförbundet, religionssociologen Göran Gustafsson i Lund och
ytterligare några.
Kyrkorna i öst fick under nödåren leva
om också icke verka utåt. De svarade för
den enda trosåskådning man kunde omfatta utom marxismen och de troende utgjorde en gemenskap som inte är lika självklar
när det nu står var och en fritt att bekänna
sin tro. V<iclav Havel är den som mest vältaligt erinrat om tron som en andlig faktor i
ett moraliskt tomrum. Den ”dialog” mellan
kristendom och marxism som man i väst
under sextiotalets revolutionsromantik försökte sig på ter sig i dag helt parodisk, om
den nu någonsin varit något annat. Ett
intressant förhållande är att ö !regimerna
ibland opportunt om också motvilligt lät
landets kyrka stå som historisk symbol för
folket och nationen. Något att tänka på för
vårt kyrkomöte som ur psalmboken lät lyfta ut inte bara ”Fädernas kyrka” utan naturligtvis också Gustav Adolfs fältpsalm
”Förfäras ej du lilla hop”.
”Kyrkan över partierna” var en valappell som tidigare kunde höras men i dag
är utan mening. Kyrkan står i dag under
partierna. Man behöver inte vara någon
anhängare av systemet prästkyrka för att
inte ta sig för huvudet inför de groteska
exempel Dag Sandahl ger på hur partipampar kan bestämma över angelägenheter i en kyrka, där icke ens biskoparna
är självskrivna ledamöter i Kyrkomötet.
En mera troskyldig syn på vad gott politiker kan åstadkomma svarar Carl-Eric
Lundgren (s) för. ”Jag är politiker” skriver
han, ”främst på grund av att jag är kristen”
och naturligtvis kan kristen tro så snart
den ska omsättas i gärning bli politik. Kyrkohistorien såväl som profanhistorien ger
emellertid inte någon särskilt övertygande
bild av kyrkornas engagerande som organisationer betraktade. Det är de enskilda
kristnas vittnesbörd som betyder något.
En Martin Niemöller under hitlertiden,
en kardinal i Mindszenty i Ungern och väl
också Nelson Mandela hördes längre och
kraftigare under den tid de som fångar
icke kunde göra sig hörda. Fria och med
möjligheter att framträda som representanter för kyrkor eller partier försvagades
deras inflytande.