Arne Fältheim; Vart går Zaire


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARNE FÄLTHEIM:
Vart går Zaire?
Zaire, det väldiga landet i Afrikas centrum, har trots enastå-
ende naturresurser, som borde
gjort det till Sydafrikas ekonomiska jämlike, sjunkit ned till
världsfattigdomens bottenskikt
på grund av president Mobutus
kvartsekellånga despotiska vanstyre. Nu är räkenskapens tid
inne för honom men oppositionen inger föga hopp.
Arne Fältheim, som vistats i
landet i sommar, förutspår
mycken dramatik och turbulens,
kanske något värre, utöver vad
som redan inträffat och bedömer landets framtid som höggradigt osäker.
Arne Fältheim har varit ambassadör i bl a en rad afrikanska
länder.
F
å länder i världen uppvisar en så-
dan spännvidd mellan ekonomisk
potential och reell utvecklingsnivå
som Zaire, tidigare belgiska Kongo. Detta
väldiga land i centrum av Afrika, fem
gånger så stort som Sverige eller lika stort
som hela Västeuropa, med en befolkning
på bortåt 40 miljoner, har begåvats med
enastående naturresurser av alla de slag,
som borde fört det till en ekonomisk stormaktsställning i Afrika fullt i paritet med
Sydafrika. I stället har det sedan självständigheten 1960 sjunkit ned till att bli
ett av världens allra fattigaste länder.
Hur har det kunnat gå så illa?
En del av förklaringen är att under
kolonialepoken från 1885 fram till självständigheten anpassades landets infrastruktur och ekonomi främst till att förse
belgiska företag med råvaror. Samtidigt
lyftes dock befolkningen sakta men säkert
upp mot civilisation. Analfabetismen eliminerades t ex raskare här än i andra
kolonialvälden i Afrika. Belgien satsade
emellertid länge helt på primärundervisning och först 1954 invigdes ett då imponerande universitet (idag en dyster skugga
av sin forna storhet) utanför dåvarande
huvudstaden Leopoldville, numera Kinshasa. Belgien trodde sig ännu ha gott om
tid att fullborda en utveckling som skulle
sätta en sedermera självständig stat i
stånd att stå stadigt på egna ben. Den
snabba avvecklingen av de franska och
brittiska kolonialväldena under de
Gaulles respektive MacMillan’s ledning
tog helt enkelt Belgien på sängen. Svåra
kravaller i Leopoldville accelererade
ytterligare förloppet. Självständigheten
inleddes därför med fem mörka år av
kaos, våld, stundtals inbördeskrig, FN-intervention mot utbrytareprovinsen Katanga, då Dag Hammarskjöld mötte sin
död och betydande bl a svenska militärstyrkor deltog. Denna dystra epok slutade
med att dåvarande armechefen Mobutu
grep makten. Den besitter han ännu idag,
26 år senare. Åtskilligt tyder dock på att
hans tid nu snart är ute.
Mobutus politik
Mobutu har styrt landet med järnhand
och undanröjt åtskilliga av sina politiska
motståndare med grymma metoder,
varom Amnesty International regelbundet kunnat vittna. Andra opponenter har
omvänts med materiella fördelar. Mobutu
har visat sig överlägset skicklig att befästa
sin ställning bl a genom täta regeringsskiften och en väl omhuldad maktelit Landets ekonomiska skötsel och befolkningens välstånd har däremot varit honom likgiltiga, samtidigt som hans personliga förmögenhet och slöseri antagit groteska
proportioner. Ideologiskt är han svårplacerad förutom att han utgör ett typexempel på kleptokrati. Den ”autencitetspolitik” han lancerade 1971 var relativt oskyldig: landets medborgare tvingades byta
sina europeiska namn mot afrikanska,
Kongo döptes om till Zaire, det blev förbjudet att bära västerländska kläder
inklusive slips och i stället infördes en
dress i Mao-stil etc. Direkt förödande var
däremot den samtidiga ”zairiseringen” av
alla utiandsägda företag som antingen
förstatligades eller övergick till enskilda
inhemska ägare.
Samtidigt infördes en ny ekonomisk
politik med storvulna planer på att industrialisera landet genom ett fåtal gigantiska projekt. Staten fick på detta sätt en
dominerande ekonomisk planeringsroll
511
som den var sällsynt illa skickad att axla.
Avsikten var att Zaire skulle bli en storexportör av stål, energi och olja i regionen,
men satsningen slutade i fiasko. Utländska krediter finansierade denna gigantomani och landet släpar sedan dess på en
enorm skuldbörda.
Parallellt med denna utveckling antog
personkulten kring Mobutu ömsom löjeväckande men ömsom skrämmande proportioner.
Zaires allt sjukare ekonomi försämrades under hela 1980-talet. Levnadsstandarden fortsatte att sjunka och misären i
framför allt de snabbt växande städerna
tilltog. För att få nya lån från IMF och
Världsbanken måste Mobutu söka nödtorftigt sanera ekonomin genom åtstramningar, vilket ledde till våldsamma studentkravaller i huvudstaden i slutet av
1989.
Zaires ställning har förändrats
Vid samma tidpunkt inleddes det epokgörande händelseförlopp i Europa som
innebar det kalla krigets slut. Därmed
reducerades på ett drastiskt sätt Mobutus
möjligheter att trots alla sina defekter
kunna räkna på visst stöd från Väst.
Mobutus utrikespolitik hade genom åren
· varit utpräglat västvänlig och Väst hade å
sin sida betraktat Zaire som en strategisk
tillgång ej blott på grund av landets viktiga
mineraltillgångar utan främst geopolitiskt. När inbördeskriget i Angola inleddes 1975 och sovjetiska vapen och ”rådgivare” jämte kubanska trupper i tiotusental ryckte in till stöd för landets kommunistiska regim fann USA angeläget att
backa upp gerillarörelsen Unita med
vapen, vilket enklast kunde ske via flyg- 512
baser som Mobutu ställde till förfogande.
Fredsuppgörelsen först i Namibia och
nyligen i Angola samt de allt vänskapligare relationerna mellan Washington
och Moskva har sedan dess kraftigt minskat Zaires strategiska betydelse i regionen. Därtill kommer att Mobutus förhållande till den alltjämt mycket betydelsefulla forna kolonialmakten Belgien dramatiskt försämrats de senaste åren. Efter
en massaker på studenter i Lubumbashi i
landets sydöstra del krävde.Belgien att en
internationell undersökningskommission
skulle få utreda tragedins omfattning, vilket misshagade Mobutu i så hög grad att
han lät stänga flertalet belgiska konsulat,
halverade SABENA:s flygningar samt utvisade samtliga 700 belgiska biståndsarbetare.
Som den förslagne politiker Mobutu är
insåg han dock våren 1990 att Zaires
ställning i världen förändrats och att det
gällde att göra regimen mera salongsfähig
för att ej riskera total isolering. I ett historiskt tal till nationen tillkännagav han att
hädanefter skulle tre politiska partier tilllåtas, varav ett skulle vara det dittills allenarådande ”Mouvement populaire de la
revolution”, i vilken samtliga medborgare
dittills automatiskt inträtt vid födseln. Val
skulle hållas under 1991, konstitutionen
skulle ändras, fria fackföreningar och
verkligt fri press tillåtas. För att konkret
inskärpa att en ny era inletts tillade
Mobutu att han ej såg något hinder för invånarna att hädanefter bära västerländska kläder- vilket lett till att slips numera
ses som ett oppositionstecken mot Mobutu. En riklig pressflora började också
blomma och journalisterna tävlar nu förtjusta om att beteckna Mobutu med nedsättande epitet.
Nationalkonferensen
Viktigare är dock att Mobutu steg för steg
nödgats acceptera oppositionens allt högljuddare krav på en ”nationalkonferens”
för att styra demokratiseringsprocessen.
En sådan företeelse är på modet litet varstans i Afrika och har bl a under vårens
lopp ägt rum i grannstaten Kongo.Mabutus brist på entusiasm kan blott ha ökat
när han dagligen i 1V-rutan kunnat bevittna hur hans kommunistiska diktatorskollega på andra sidan floden – blott tre
kilometer skiljer de bägge huvudstäderna
Brazzaville och Kinshasa – malträterats
av den kongolesiska oppositionen vid
nationalkonferensen där för att slutligen
reduceras till en ren staffagefigur. Samtidigt har skådespelet ingjutit nytt mod i
den zairiska oppositionen.
Efter många krumbukter kom trots allt
en nationalkonferens igång i Kinshasa i
augusti men mötte snart så gott som
oöverstigliga svårigheter. Under tiden förvärrades det redan katastrofartade ekonomiska förfallet. Armens uteblivna
löner blev den tändande gnistan för den
förhärjande plundring och blodsutgjutelse som främst Kinshasa utsattes för i
slutet av september. Tack vare snabba
franska och belgiska truppinsatser kunde
lugnet nödtorftigt återställas och västerlänningarna evakueras. Men dessa trupper kommer att snarast återkallas för att
ej insnärjas i det inrikespolitiska spelet.
När detta skrivs i början av oktober ter
sig därför Zaires framtid höggradigt
osäker. Mobutu har ingalunda givit upp.
Redan före nationalkonferensen försökte
han in i det sista få till stånd en nationell
samlingsregering ägnad att dämpa känslosvallet under konferensen. Oppositionsledarna var ej helt ovilliga men ställ- –
de krav på autonomi att sköta dels ekonomi och finanser – Mobutus självsvåld
med landets kassakista måste upphöradels utrikespolitiken – säkert främst för
att snarast normalisera förbindelserna
med den tidigare store biståndsgivaren
Belgien. På dessa två krav stupade överläggningarna då. Måhända får Mobutu nu
ge efter, men det kommer att ske tum för
tum.
Överläggningarna om någon form av
samlingsregering, endosserad av nationalkonferensen, äger rum i ett klimat som
i än högre grad än tidigare kännetecknas
av lurpassningar, intriger, misstänksamhet
och försåt. Nationalkonferensen framstår
också allt mer som en oframkomlig väg
mot demokrati i ett så komplicerat land
som Zaire. Den är föga representativ, har
inte föregåtts av några demokratiska val
och verkar på papperet att ge Mobutu en
betryggande majoritet bland de 2 850 delegaterna. 750 av dem representerar nämligen den offentliga förvaltningen, 1100
”la societe civile” d v s olika yrkessammanslutningar etc. 100 inbjuds som ”personligheter” och slutligen kommer 900
från de politiska partierna, där ett fåtal
verkliga oppositionspartier trängs med ett
otal, ofta av Mobutu subventionerade,
grupperingar. Allt som allt finns nämligen
numera 230 partier – man befinner sig
verkligen långt från de av Mobutu ursprungligen anbefallda tre. Men i synnerhet efter den senaste tidens händelser har
Mobutu trots allt säkert svårt att hålla en
sådan konferens under kontroll och slippa utsättas för en sådan förödmjukande
storbyk av regimens försyndelser som
kollegan i Brazzaville fick utstå. Idag hjälper kanske också föga att Mobutu vid behov kan plocka fram dossier om mot- 513
ståndarnas egna förlöpningar. Zaire har
under ett kvartsekel av Mobutustyre haft
43 regeringar, vilket innebär att nära nog
alla toppolitikerna som nu kräver regimändring själva sitter djupt i korruptionssmeten.
Det var i somras trist att konstatera att
nära nog ingen av de talrika utländska observatörerna Kinshasa tilltrodde ”den
verkliga oppositionen” någon förmåga att
på ett ansvarsfullt sätt överta ledningen av
landet. Den saknar program, dess enda
mål var att få bort Mobutu från makten,
”sedan skall vi nog presentera ett program”. Misstankarna var starka att oppositionsledarna blott eftertraktade att själva installera sig vid köttgrytorna för att
snabbast möjligt – de är mestadels i
Mobutus ålder d v s drygt 60 år – börja
roffa åt sig för egen räkning. Det är f ö en
av de många paradoxerna i detta säregna
land att ett så ungt folk, som alltsedan
självständigheten utvecklat en omfattande klass av intellektuella, fortfarande faller tillbaka på samma ledargarnityr som
för trettio år sedan.
Hur blir framtiden?
Idealscenariet för Zaires närmaste framtid tycktes ännu i somras för såväl de utländska observatörerna som oppositionsledarna vara att Mobutu ej skulle helt försvinna genom t ex frivillig exil, ty då skulle
landet starkt riskera en upprepning av de
tragiska åren strax efter självständigheten.
Till Mobutus få förtjänster räknades att
han förmått hålla samman detta väldiga
land under fredliga förhållanden – om än
till ett högt pris. I Kinshasa följde regeringen med spänd uppmärksamhet om
Eritrea skulle bryta sig ur Etiopien och bli
514
en självständig stat. Då skulle ett farligt
prejudikat skapas i Afrika med dess
många artificiella men hittills sakrosankta
gränser och för Zaires del- landet inrymmer bortåt 300 etniska grupper – kunna
på nytt aktualisera bl a Katanga-problematiken. Nej idealet ansågs snarare vara
att Mobutu under i vart fall en övergångsperiod – hans sjuåriga presidentmandat
utlöper nu i december men skulle då kunna förlängas en kortare tid – skulle nöja
sig med att vara konstitutionell president
utan egentliga maktbefogenheter och
överlåta åt en regering av teknokrater –
skickliga sådana saknas ej – att få rätsida
på landets ekonomi, vilket kanske skulle
kräva bortåt tio år. Men knappast någon
tilltrodde då Mobutu sådan klokhet. Diktatorer avstår ytterligt sällan frivilligt från
makten.
Att skissera katastrofscenarier för
Zaire är ingen konst. Att söka teckna
något som skulle föra landet och dess plå-
gade invånare mot en bättre era är långt
svårare och därtill – inom överblickbar
framtid – orealistiskt. Det är en ringa
tröst att med hänsyn till landets storlek,
läge och ekonomiska betydelse har man
svårt tro att Väst skulle kunna möta kaos
och inbördeskrig där med samma likgiltighet som när det gällt Liberia och Somalia.