Per Dahl; Politik med och utan moral


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER DAHL:
Politik med och utan
moral
Läsningen av Kjell-Olof Feldts
memoarer och den nyligen genomlevda valrörelsen har föranlett Per Dahl att komma med
några reflektioner om politik och
moral.
Per Dahl är redaktör.
N
är 1V några dagar före valet hade
samlat några äldre statsmän för
att ge distans till årets valdebatt
frågade man före själva debatten ut Gösta
Bohman, Thorbjörn Fälldin och KjellOlof Feldt om den politiska tillvaron.Tittaren slogs av den stora skillnaden mellan
Fälldins och Bohmans erfarenheter å ena
sidan och Feldts å den andra. Medan de
borgerliga veteranerna i stort sett hade
ljusa minnen av de politiska åren och gott
samvete av hur de agerat, tycktes KjellOlof Feldt inte alls ha haft stort nöje av
sina regeringsår.
Varför spelade då den högt begåvade
finansministern med så länge iett spel han
allt mindre trodde på? Kjell-Olof Feldt
fick utstå hårda omdömen när hans memoarer offentliggjordes. Från regeringsoch partikolleger kom anklagelserna om
illojalitet mot partiet inför ett avgörande
val, från motståndarna anklagelserna om
alltför stor lojalitet mot bättre vetande
med partiet i ett tidigare val.
Inget samlat ansvarstagande
För den som själv inte deltagit i spel kring
regeringsbildning och regeringsmakt ens i
de yttersta vågskvalpen är det en faktor
som framträder alldeles särskilt tydligt i
Feldts skildring: frånvaron av samlat ansvarstagande i regeringens arbete, ja till
och med frånvaron av närmare umgänge
mellan ministrar. Företrädare för fackdepartement nämns i memoartexten iförsta hand när de krånglar, motsätter sig besparingar och tvingar upp avgöranden till
statsministernivå.
Undantag är dels de ministrar som ingår i Feldts eget stall, dels naturligtvis
statsministrarna. Mats Hellström och

Bengt K AJohansson är allierade mot de
övriga, statsministrarnas beteende mer
komplicerat. Olof Palme tycks låta mycket bli som det blir utan att visa alltför
grundligt intresse. När han någon gång ingriper sker det i ett slags störtdykningar
som lämnar deltagande parter och åskå-
dare i stort sett okunniga om vilka ledstjärnor statsministern haft för sitt domslut – eller om han i ett obevakat ögonblick gjort det lätt för sig genom att singla
slant.
De borgerliga regeringarna slapp
dock LO:s tunga hand körd innanför kraglinningen Så lindrigt kom
inte ministrarna i regeringarna Palme och Carlsson undan.
Ingvar Carlsson står för en helt annan
metod: den saggande formaldemokratiska som ger alla inblandade, och i synnerhet då de regeringsledamöter som
motsätter sig förändringar, den tid de vill
ha för att formulera sina invändningar.
Det innebär nu inte att samarbetet mellan honom och finansministern blir mer
harmoniskt än tidigare. Kjell-Olof Feldt
upptäcker att han faktiskt inte vet om den
politik han förespråkar, en hörnsten i regeringens arbete, har statsministerns stöd
eller ej. Regeringskaos, för något annat
kan man inte kalla det, tycks nu inte vara
enbart ett socialdemokratiskt privilegium.De olika skildringarna av hur Fälldins
koalitionsregeringar kämpade sig igenom
perioden 1976-1982 ger ungefär samma
intryck: det var vid ytterst få tillfällen som
regeringens ministrar faktiskt handlade i
harmoni med varandra. Om inte annat så
487
gled de isär av händelsernas snabba takt:
det fanns ingen tid att samordna. Vad de
borgerliga regeringarna dock slapp var
LO:s tunga hand körd innanför kraglinningen. Så lindrigt kom inte ministrarna i
regeringarna Palme och Carlsson undan.
I bjärt kontrast till den bristande förmågan hos regeringen att överhuvud taget
föra en samlad politik står i finansministerns skildring den äppelkindade tilltron till kompetenta ekonomers och finansdepartements förmåga att sitta vid
den nationella ekonomins reglage. KjellOlof Feldt behandlar sällan ekonomiska
frågor i ett mikroperspektiv, hur enskilda
medborgares villkor direkt skulle förändras av de åtgärder han föreslår. Han ifrå-
gasätter aldrig det storskaligas legitimitet.
Eftersom han tror att verkan i stort av ingreppen skall bli gott, får ingreppen själva
gärna vara häftiga. Ja helst så häftiga som
möjligt, har man en känsla av. Skall det
devalveras, skall det tas i ordentligt. Skall
Reuter-skärmar rassla till skall det höras
med besked i finanshusen såväl som från
talarstolen.
Okoordinerade kommandon
Då och då talas det om politik i mekaniska termer: politiker står vid rodret på
statsskutan, sitter bakom ratten eller
manipulerar ekonomins reglage och hävstänger. Kjell-Olof Feldt drar på ordentligt – skall liknelsen fullföljas anser han
sig köra en stark BMW, inte en motorsvag
Messerschmidtbubbla. Skall liknelsen
dras ett steg till sitter han vid styrspakarna
i en större byggkran med påmonterad rivkula – men i en maskin med många parallellkopplade manöverhytter. Följderna
blir då ganska oväntade: när den ene drar
488
på bromsar den andre, när den ene svänger för fullt skjuter den andre ut kranbalken. Resultatet av alla samtidiga men
okaordinerade kommandon in ger ett förödande kaos ut.
Finansministern är själv medveten om
detta. Kunskap inom departementet om
ekonomins svåra problem räcker inte: ty
politikens beslut fattas inte av en upplyst
despot utan av många oberoende aktörer
vars bevekelsegrunder oftast står i konflikt med varandra. ”När obehagliga saker
behöver uträttas är det ofta för tidigt – ur
politisk synpunkt. Och när de kan uträttas
är det ofta för sent – ur ekonomisk synpunkt.”
Några kommentatorer har upprörts av
det omoraliska i en regeringspolitik och
en valkampanj 1988 som gick ut på att
förtiga Sveriges verkliga läge, ja hårt angripa dem som vågade säga som det var.
Hur kunde Kjell-Olof Feldt med bibehållen heder gå med på sådant? Men denna
kritik har sällan skjutit in sig på såväl orsaken som den verkligt politiskt omoraliska
frånvaron av samlat ansvar. Man kan ju
alltid hoppas på att det till slut blir bättre
-att de ljuspunkter som ändå kan urskiljas långsamt smälter ihop till en ny dager.
Ett intensivt politiskt spel förkortar väl
ofta också aktörens perspektiv: vissa
saker fick vi ändå igenom – kanske skall
vi hålla ut lite till och hoppas på ett genombrott för förnuftet? Toleransen gentemot ministerkollegers klavertramp och
obstruktioner ökar: mot ens vilja cementeras regeringen samman av de inbördes
konflikterna, inte till handlingskraft men
till allmän närsynthet.
Brist på politisk insikt
Det talas om politikerförakt. Men egentligen är det Kjell-Olof Feldts brist på politisk insikt som gör läsaren kritisk. Finansministern är en teknokrat, som tror att
Kjell-OlofFeldt var till slut endast
teknokraten som var lojal mot sin
rörelse.
han från sitt makroperspektiv skall kunna
agera som den ekonomiskt kunnige teknokraten, när den som egentligen krävdes
på taburetten var en kraftfull och slipad
politiker som kunde föra samhällsekonomin i hamn inte genom sin ekonomiska
kompetens utan genom sin starka förmåga att övertyga regeringskolleger och
allmänhet. Skall man ge en dom över finansministerns fögderi blir det just denna:
han var till slut endast teknokraten som
var lojal mot sin rörelse. Det politiska ansvaret kunde han aldrig fylla eftersom han
inte var politiker.