Kay Glans; Tyskland och efterkrigstidens slut


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KAYGLANS:
Tyskland och
efterkrigstidens slut
När och på vilket sätt skall Tredje riket bli historia, d v s upplevas med en viss distans och
inte vara lika närvarande i den
offentliga diskussionen?
Det är långt ifrån en homogen
nation som nu av allt att döma
är på väg att bildas. l DDR är
mycket ogjort vad gäller bearbetningen av den nationalsocialistiska perioden. Av förklarliga
skäl har man under den kommunistiska diktaturen inte haft
en kritisk diskussion om auktoritetslydnad och intolerans mot
oliktänkande.
l synnerhet om DOA-medborgarna uppfattar sig som förlorare i en kommande integrationsprocess kommer det förflutna att hinna ikapp dem. Västtyskarna kan däremot förhålla
sig mer bejakande till sin historia
efter 1945, som ju på många
sätt varit framgångsrik.
l Kay Glans är författare. l
Denk ich an Deutschland in der Nacht,
Dann bin ich um den Schlaf gebracht
Heinrich Heine
L
ängtan efter modern i Tyskland
fick Heine att skriva denna berömda strof i Frankrike på 1840-
talet. I dag får raderna en annan innebörd:
utvecklingen i DDR och Förbundsrepubliken sedan murens fall förra året stör
mångas nattsömn med förhoppningar och
farhågor. DDR genomgår en drastisk avveckling av planekonomin, eftersom man
omedelbart utsätts för stark konkurrens
från västtyska företag. De östtyska industrier man vill omstrukturera kommer i
många fall att snabbt slås ut. Händelserna
i Tyskland bekräftar att efterkrigstiden är
slut, och att en ny era inleds. Först nu konfronteras vi påtagligt politiskt med den
filosofiskt vunna insikten att historien inte
följer lagbundna mönster; framtiden är
öppen, det finns ingen given riktning,
mycket kan hända.
”Livet bestraffar den som kommer för
sent”, sade Gorbatjov om Honecker, men
det bestraffar sannolikt även den som
kommer för tidigt. Det är inte bara ekonomiska och politiska beslut som forceras, och inte bara DDR-medborgarna
som hamnat i en tidsmaskin vilken slungar dem in i framtiden. Även omvärldens
känslor och attityder utsätts nu för stort
förändringstryck Vem trodde sig inte ha
synnerligen gott om tid att verkligen ta
ställning till de båda tyska staternas eventuella förening? 1988 kallade Willy
Brandt tron på återföreningen för ”den
andra tyska republikens livslögn”. Många
hållningar inför tyskarna måste nu definitivt klargöras. Hur stark är egentligen vår
–….. -~ —
242
misstro mot dagens tyskar och hur mycket
av den kan artikuleras i hållbara argument? Det är av största vikt att omvärlden
tänker klart i denna fråga, eftersom negativa förväntningar på tyskarna kan provocera fram den ”Alleingang” som så många
fruktar och på så sätt bli en självuppfyllande profetia.
Redan under ”Historikerstreit” 1986
frågade historikern Christian Meier sig,
huruvida denna offentliga kontrovers om
jämförbarheten mellan nationalsocialismens och stalinismens förbrytelser
markerade efterkrigstidens slut. Det är en
sak att teoretiskt resonera fram till att en
historisk period är slut, något helt annat
att på djupet uppleva det. Jag befann mig i
Prag förra året under de dramatiska dagar
när den kommunistiska regimen föll, och
det var först bland massorna på gatorna
där som jag verkligen insåg att den
politiska, tankemässiga och känslomässiga ordning, som jag levt med hela mitt liv
var på upphällningen. Denna ordning
präglades av reaktionen på de nationalsocialistiska förbrytelserna och av det
kalla krigets polära struktur, som gjorde
konfliktmönstren förutsägbara.
Nationalsocialismen · komprometterade de traditionalistiska hållningarna överhuvudtaget. Den fria pedagogik som jag
mötte i skolan på 60-talet hade till stor del
sitt upphov i att man trodde att disciplin
fostrade en auktoritär och potentiellt
fascistisk karaktär. Ungdomskulturens
genombrott efter andra världskriget
hängde också samman med, att det nationalsocialistiska barbariet ägt rum i en
framstående kulturnation. Det väckte tvivel på den traderade erfarenhetens värde
och stärkte ungdomens och nuets ställning. Naturligtvis eroderades den traditionella kulturen av det moderna samhällets utveckling som sådan, men tolkningen av nationalsocialismen som en utlöpare av konservatismen påskyndade avgjort processen.
Till denna efterkrigstids mentala ordning hör att en rad ideer och hållningar,
som omfattades av nationalsocialister
eller som av olika skäl kom att associeras
med dem, har varit tabuerade. I de flesta
fall har detta naturligtvis varit både nödvändigt och förtjänstfullt, och det är oroväckande att se hur en öppen antisemitism nu träder fram t ex i Sovjetunionen.
Men det finns andra ideer vilkas tabuering inte är lika välmotiverad eller självklart konstruktiv. Det var länge kontroversiellt- i synnerhet i Förbundsrepubliken – att tala om nationalkaraktärer, eftersom föreställningen att folkslag i grunden var olika spelade en så stor roll i nationalsocialismen. Men denna typ av generaliseringar innehåller viktiga insikter
om socialisationsmönster och kollektiva
sätt att reagera på historiska erfarenheter.
Nationalsocialismens extrema självhävdelse har också, som bl a den tysk-judiske
sociologen Norbert Elias påpekat, gjort
det svårt, i synnerhet iTyskland, att diskutera fenomenet nationalstolthet, d v s det
faktum att vår självkänsla som individer
är beroende av hur det kollektiv vi tillhör
värderas.
Nationalsocialismens socialdarwinism
har också starkt bidragit till att frågan om
det biologiska arvets betydelse överhuvudtaget trängts bort. Efterkrigstiden
har insisterat på att kulturen och inte
naturen formar människor, och på så sätt
överskattat människors föränderlighet.
Det har vidare varit mer eller mindre
omöjligt att hävda unga människors behov av auktoriteter utan att bli misstänkt
för ”kryptofascism”.
Uppräkningen skulle kunna göras
mycket längre. På gott och ont håller
många tabun på att eroderas och tillsammans med utvecklingsoptimismens bortfall skapar det ett nytt klimat. Nietzsche
visade sin samtid att den inte insett den
enorma betydelsen av Guds död. På liknande sätt kan man hävda att vår tid ännu
inte insett hur dramatiskt världen har förändrats genom utvecklingstrons bortfall,
och hur akut behovet av nya kollektiva
meningar är. Produktion och konsumtion
ger inte tillräckligt livsinnehåll, och det
finns gränser för hur mycket mening individer kan alstra genom privata livsprojekt. Meningsupplevelsen är beroende
av en social koordination – att vi agerar
tillsammans med andra för gemensamma
mål och mot gemensamma motstånd. Europeerna kommer knappast att stanna vid
den rådande fragmentariserade livsupplevelsen, utan snart söka efter något som
kan ersätta utvecklingsföreställningen
som koordinator av de individuella handlingarna. Pendelrörelsen mellan kaos och
ordning kan studeras i Nietzsches tänkande. Under 80-talet har man koncentrerat
sig på hans upplösande av all ordning och
ignorerat den Nietzsche som tar nästa
steg och funderar över nya sätt att ordna
världen.
Nationalsocialismen var ett drastiskt
försök att övervinna den moderna världens fragmentansering och skapa ett allomslutande centrum. Det finns på många
håll i världen avsevärda risker för en besläktad typ av ”politics of cultural despair”, som Fritz Stern kallade fenomenet,
och förmodligen påverkar denna generella kris- och riskmedvetenhet reaktio- 243
nen inför händelserna i Tyskland, som ju
redan en gång genomgått en kris av detta
slag. Det är förstås aldrig en dålig gissning
att Tyskland kommer att vara involverat i
nya konvulsioner, eftersom det är så stort
och ligger i Europas centrum.
*
Det finns en allmän övertygelse om att
tyskar bör ta speciella hänsyn vid handhavandet av makt. Misstron, som även
gäller dem som är födda långt efter kriget,
kolliderar nu tvärt med perspektivet av en
eventuell tysk hegemoni i Europa. Det är
möjligt att EG och annan utveckling kommer att göra att nationalstaterna förlorar
en stor del av sin betydelse, men om så
inte blir fallet, är en tysk dominans sannolik. De båda tyska staternas enande, som
trots återstående komplikationer, främst
gällande den militärpolitiska tillhörigheten, i skrivandets stund förefaller obevekligt antågande, samt Östeuropas frigörelse från Sovjetunionen, tycks möjliggöra den gamla visionen om ett mitteneuropa under tysk ledning. I två förödande världskrig har omvärlden försökt
hindra den tyska hegemonin, och även om
det nu vinns på fredlig väg och av stater
som åtminstone temporärt distanserat sig
från militära ambitioner, så avviker detta
prospekt från en utbredd uppfattning om
vad tyskar kan tillåta sig. Misstron mot
tyskarna är en fundamental europeisk
motsägelse. Rudolf Augstein har onekligen rätt i att omvärlden inte samtidigt kan
använda och bestraffa tyskarna. Den kan
inte kräva av dem att de skall ta ett stort
ansvar för stabiliteten i Europa och samtidigt förklara att man inte litar på d_em.
Men det finns avsevärda svårigheter
244
med att översätta misstron till hållbara
argument. I viss bemärkelse innebär den
att man överför skulden för nationalsocialisternas förbrytelser på efterkommande generationer. Föreställningen
om en tysk kollektivskuld är problematisk
redan när det gäller de tyskar som var
vuxna under andra världskriget, och den
är ännu svårare att motivera med avseende på de tyskar som lever nu. Man kan
som den tysk-judiske historikern Michael
Wolffsohn påpekat, inte blunda för att det
finns en antigermanism, en föreställning
om att tyskarna som folk är oföränderligt
skyldiga och onda. Denna uppfattning är
mer lik antisemitismen än vad den själv
vill medge.
Jag tror inte att många med anspråk på
rationalitet vill göra gällande, att det är
sannolikt att tyskarna kommer att göra
om Auschwitz, men föreställningen om
förbrytelsernas möjliga upprepning är
känslomässigt livaktig, inte minst på det
omedvetna planet. Denna misstro bottnar
i antagandet att nationalsocialismen var
djupt förankrad i den tyska historien och
nationalkaraktären. Att traditionella element i den tyska kulturen var viktiga för
nationalsocialismen är obestridligt. Nu
senast har Norbert Elias, utifrån sitt civiliseringsperspektiv, visat på kollektiva
egenheter i aggressionsutlevelsen och
överjagsbildningen hos tyskarna. Att
Tredje riket skulle vara en ”logisk kulmination” av den tyska historien är emellertid en förhastad slutsats. Närliggande
händelser, som nederlaget i första världskriget, bolsjevikrevolutionen och kriserna
på 20-talet, var avgörande för nationalsocialismens uppkomst. Den utgjorde på
viktiga punkter ett brott med den tyska
traditionen, och som Rainer Zitelmann
har visat i sin avhandling ”Hitler.
Selbstverständnis eines Revolutionärs”
fanns det många revolutionära och promodernistiska element i Hitlers åskådning.
Man kan alltså inte betrakta Hitler som
en extrem konservativ eller som ett redskap för traditionella eliter. Som framgår
av Broszats/-Schwabes nyutkomna antologi ”Die deutschen Eliten und der Weg in
den Zweiten Weltkrieg” hade Hitler initiativet gentemot de traditionella eliterna
och manövrerade ut dein. Han spelade en
central roll för andra världskrigets utbrott
och mordet på judarna. Det betraktas ofta
som suspekt att påpeka detta, som om
man därmed urskuldade alla andra. Så är
det naturligtvis inte; Hitler hade många
bara alltför villiga medbrottslingar på
olika nivåer. Men utan honom hade historien otvivelaktigt tagit ett annat förlopp.
Den komplexa bild forskningen ger av
Tredje rikets uppkomst och karaktär underminerar föreställningen att det var en
kulmination av den tyska traditionen och
därmed också antagandet att sådana
rörelser är en permanent fara i Tyskland.
*
Den aktuella utvecklingen spetsar till
frågan om, när och på vilktt sätt Tredje
riket skall bli historia, d v s upplevas med
en viss distans och inte vara lika närvarande i den offentliga diskussionen. Förebråelsen att västtyskarna tränger bort sitt
förflutna var riktig före 60-talet, men inte
därefter; diskussionen har aldrig varit så
intensiv som i slutet på 80-talet. Den s k
”Historikerstreit” under vilken Jurgen
Habermas anklagade konservativa historiker för ”apologetiska tendenser” blev en
mediahändelse av stora mått, vilket inte är
vanligt när det gäller historiska spörsmål.
I den politiska diskussionen är analogier
till NS-perioden mycket frekventa; man
diskuterar allt från AIDS, aborter, genteknologi m m i ljuset av det förflutna, och
få motstår frestelsen att försöka kompromettera motståndarens position genom
att på något sätt förknippa den med nationalsocialismen. Anklagelsen för att vara·
”apologetisk” kan ha ett mycket vagt intellektuellt underlag; det handlar praktiskt
taget aldrig om att någon ursäktar nationalsocialismens förbrytelser, utan om att
de på olika sätt avviker från motståndarnas förklaringsmodeller. Ändå drabbar
anklagelsen ofta med full moralisk kraft.
Filosofen Hermann Liibbe menar att debattklimatet i Förbundsrepubliken domineras av en ”politisk moralism”, vilket bl a
innebär att man istället för att vederlägga
någons åsikter uttrycker indignation över
att han har dem.
Ett exempel på hur affekterad stämningen kan bli erbjuder Jenningers öde,
talmannen som tvingades att avgå därför
att han vid åminnelsen av pogromen 1938
höll ett tal som ansågs skandalöst. Men
talet ifråga innehåller resonemang som är
allmänt accepterade inom historievetenskapen, och man kan tvärto~p. se det som
ett försök att bryta genom ritualiserade
avståndstaganden och förskönanden.
Jenninger påpekade bl a att Hitler på höjden av sin makt obestridligen var mycket
populär bland tyskarna, något som man
annars. gärna bortförklarar med hänvisning till att NSDAP inte fick absolut
majoritet i fria val.
Reaktionen på talet speglar en stor
osäkerhet i hur man skall förhålla sig till
det förflutna. Avståndstagandena tenderar att bli ritualiserade och förlora sin
245
emotionella och moraliska substans.Martin Broszat påpekade i en inflytelserik
essä 1985, ”Plädoyer fiir eine Historisierung des Nationalsozialismus”, att det
kategoriska distanserandet från NSperioden som helhet snarast skär av relationen till det förflutna. Man ställer Tredje
riket i ett giftskåp och så angår det en inte
mer, ger inte upphov till någon kvalificerad moralisk reflektion. Broszat pläderade för en historisering, en ”normalisering”
av det historiska medvetandet, vilket innebär att man också varseblir att inte allt
som hände då tjänade regimens brottsliga
syften.
Hans appell har vunnit gehör i synnerhet bland yngre historiker, som forskar
kring de hopp om social och ekonomisk
förändring som fick många att ansluta sig
till nationalsocialismen. Men att uppmärksamma t ex den sociala utvecklingen
under NS-perioden kan förstås leda till
att mordet . på judarna och andra förbrytelser blir mindre dominerande i perspektivet. Den judiske historikern Saul
Friedländer har ihärdigt polemiserat mot
Broszat och menar att man inte kan avkriminalisera någon aspekt av denna
brottsliga regim. Varje insats stödde
mordapparaten. Broszat har replikerat att
en sådan attityd om man renodlar den,
blockerar insikten i epoken. Denna polemik mellan två framstående historiker
visar att det intefinns ett gemensamt perspektiv från vilket Tredje riket glider bort i
tiden.
Frågan hur det förflutna skall hållas
levande är synnerligen relevant när det
gäller de unga tyskarna, för vilka Tredje
riket börjar kännas avlägset i tiden. Man
bör vara försiktig med att likställa denna
känsla av att det var länge sedan med
246
bortträngning och bagatellisering. Att
känna sig mindre berörd av det förflutna
är heller inte samma sak som att önska det
eller dess värderingar åter. I åtskilliga fall
väcker försöken att få ungdomar att känna sig drabbade av det förflutna snarast
en motsatt reaktion. Historien ingår ju
också i en maktkamp mellan nya generationer. Författaren Adolf Muschg har på-
pekat att skollärare, som är födda strax
före eller efter· kriget, ibland använder
Auschwitz som ett maktmedel mot yngre.
Eftersom lärarna politiskt ofta är oppositionella, ser de sig som hypotetiska offer
för nationalsocialismen; under Tredje
riket skulle de ju ha varit förföljda. De
ungdomar som angriper dem och vad de
står för, hamnar därför på bödlarnas sida.
*
Är det då så att tyskarna plågas av sitt förflutna? Människor i Förbundsrepubliken
går knappast med ”böjda ryggar”, men
förvisso har Norbert Elias rätt i att
”tyskarnas vi-bild är nersmutsad genom
minnet av nazisternas övergrepp” och det
gäller också för yngre tyskar. Är det då
inte ytterst önskvärt att tyskarna efter
denna orgie i brutal självhävdelse har ett
problematiskt och eftertänksamt förhållande till sig själva? Självklart, samtidigt
som man bör vara medveten om att det
finns ett samband mellan en negativ självbild och extrem chauvinism. Elias på-
pekar att tyskarna, liksom befolkningen i
andra högindustrialiserade länder, avkrävs en omfattande transformation av de
individuella driftstrukturerna, men att
den psykiska ekonomi som gör denna
självkontroll relativt uthärdlig inte fungerar särskilt bra för tyskarna. Försakelsen kompenseras vanligtvis genom att
civiliseringen inlemmar en i ett kollektiv
som förhöjer ens individuella vär<;le. Men
”belöningen i form av en känsla av
speciellt värde i att vara västtysk, förblir
ganska begränsad – ifall den överhuvudtaget existerar”.
Den tyska nationella identiteten saknar
den stabilitet som den franska och engelska har, vilket ger extrem nationalism ett
spelrum. Det är lätt att glömma hur
många drastiska för~dringar det tyska
samhället egentligen har genomgått i modern tid. Enandet 1871, novemberrevolutionen 1918, maktövertagandet 1933, nederlaget och delningen efter 1945, och nu
1990 den hägrande återföreningen. seklets händelser har sannerligen inte gjort
det lättare för tyskatna att etablera en
sansad självbejakelse.
Historiska händelser påverkar människor i många generationer, påpekar
Elias, och omfattande integrations- och
reaktionsprocesser efter Tredje riket
kvarstår säkert. Det utesluter dock inte att
den intensiva relation till NS-perioden
som har präglat Förbundsrepublikens
offentlighet de senaste åren kan komma
att modifieras. Den har sannolikt hängt
samman med den blockering av initiativet
som efterkrigstidens låsta ordning medförde. Relationen till det förflutna och
den tyska självbilden utsätts nu för ettförändringstryck när möjligheter till en omgestaltning av Europa öppnar sig. Augsteins påpekande att man inte samtidigt
kan använda och straffa tyskarna har
också en intern relevans. De som omformar Europa kommer sannolikt att få en
mer positiv syn på sig själva som kollektiv.
Man kan heller inte utesluta att det finns
ett uppdämt behov av mer okomplicerad
självbejakelse hos tyskarna efter den
långa askesen.
Socialdemokraten Peter Glotz befarar
att en förkrigsnationalism får en .renässans i Tyskland. Andra tror att Europas
ekonomiska integration och massmediernas sammansmältning av världen har
gjort nationalismen överspelad. Jag tror
tvärtom att världens svåröverskådlighet
kommer att stimulera avgränsade identiteter, regionala eller nationella. Ett globalt sammanhang är svårt att relatera till
och medger inte den täta vi-känsla som är
så betydelsefull. Nationalismen blir också
relevant av den anledningen att de framtidsorienterade världsbilderna har kollapsat,och därmed också en rad meningsbärande strukturer; mycket tyder på att
man kommer att kompensera sig för det
genom en starkare och tätare kollektiv
identitet. På olika håll i Östeuropa ersätter nationalismen kommunismen som
identitets- och meningsskapande föreställning.
Tidigare enanden av tyskarna i Europa
har lett till en sådan styrka att frestelsen
att ”gripa efter makten i världen” vuxit sig
stark. Mycket har förändrats i världen i
och med andra världskriget men ett kommande förenat Tyskland i en kontinent
utan blockindelning och med ett försvagat
Sovjet, kan bli mäktigt nog för att aktualisera för Europa svårhanterliga maktambitioner. På denna punkt finns anledning till viss långsiktig oro, eftersom
maktpotential nästan automatiskt alstrar
strävan efter förverkligande. Av den anledningen är det orimligt att föreställa sig
ett neutralt Tyskland: så stora formationer är inte neutrala eftersom de är kapabla att själva föra maktpolitik.
*
247
Inte för att väst- och östtyskar f n befinner sig i något gemenskapsrus. För tillfället växer friktionen mellan dem, och
SPDs Lafontaine förefaller vara beredd
att försöka exploatera den politiskt. Västtyskarna är tveksamma till att betala priset för återföreningen i form av höjda
skatter, förvärrad bostadsbrist och ökad
arbetslöshet. Östtyskarna å sin sida fruktar för att bli andra klassens medborgare.
Omvärlden har i stor utsträckning förlikat
sig med ett enande därför att det antas
vara enda möjligheten att vända flyktingströmmen, hindra DDRs sammanbrott
och en överbelastning på Förbundsrepublikens resurser. Obestridligen kommer många processer att löpa smidigare
om staterna äriörenade, men det utesluter inte att det forna DDR kollapsar. Konkurrensen från väst kommer att knäcka
många DDR-företag; några tror att upp
-till 70 % av dem saknar möjlighet att
överleva i en marknadsekonomi och det
finns prognoser som talar om upp ti1 3,5
miljoner arbetslösa i DDR. De västtyska
företagen är intresserade av DDR som
marknad, men har relativt litet behov av
att utöka sin produktionskapacitet. Av
mycket tal och kontakter har därför blivit
mycket få konkreta investeringar. På
officiellt håll hoppas man att småföretag
skall fylla ut luckorna, men risken finns att
massarbetslöshet ändå driver folk västerut.
Tyskarnas nationella identitet har som
sagt länge varit problematisk och det är
långtifrån en homogen nation som nu av
allt att döma är på väg att bildas. Under de
gångna åren har man hunnit skaffa sig
olika beteenden och historia; hur djupt
skillnaderna sitter vet ännu ingen. Att
många östtyskar längtar efter kapita- 248
lismen kan förleda en att tro att de också
är redo för den, men tillvaron i en planekonomi har satt sina spår. ”Miljoner
märutiskors mentalitet förändras inte på
en dag”, konstaterar Elmar Pieroth,
Lothar de Maizieres västlige rådgivare.
Det finns också en avsevärd misstänksamhet mot östtyskarna från västtyskarnas sida. Karl Heinz Bohrer påpekar i
tidskriften ”Merkur” att västtyska studenter misstänker att östtyskarna har kvar
mycket av den auktoritära karaktären.
Den östtyske psykiatern Maaz bekräftar
denna misstanke med sin beskrivning av
östtysken i gemen: ”Han är auktoritetsberoende, ängslig och känslomässigt
blockerad, framför allt hämmad i sin
aggressivitet. Men under denna yta, som
brister först vid stort tryck, pyr de häftigaste känslor: mordiskt raseri, vanmäktig
ångest, samt djup smärta och förlamande
sorg.”
Vad som skiljer omvälvningen i DDR
från den i andra östländer är att de
intellektuella inte spelat en särskilt framträdande roll. studenterna har i stor utsträckning förhållit sig passiva. Det finns
överhuvudtaget en klyfta mellan de intellektuella och massan i DDR. Revolutionen och viljan till återförening kom som
en överraskning, eftersom stämningen
bland folket inte blivit artikulerad. Som
historikern Peter Brandt påpekat är de
tyska intellektuella genom historiska erfarenheter misstrogna mot sitt eget folk.
De har stötts ut såsom varande ”riksfiender”, ”november-förbrytare”, ”judiska
marxister” etc. I DDR har man haft en
större tro på socialismen än vad som varit
fallet i många andra östeuropeiska länder,
hävdar Hubertus Knabe i inledningen till
antologin ”Aufbruch in eine andere
DDR”. Det gäller i varje fall för de intellektuella. Självklart har många författare
låtit sig köpas och korrumperas av regimen, men även oppositionella som vågat
ta strid för sina åsikter befinner sig till
vänster, fastän de nu är osäkra på vad det
innebär.
De socialistiska ideeroas starka fäste
kan delvis bero på att Marx och andra
ledande kommunister var tyskar, och man
skall inte glömma hur många som röstade
på kommunisterna under mellankrigstiden. Att efter andra världskriget vilja
bygga ett nytt samhälle var en reaktion på
Tredje riket och ett sätt att bemästra
skuldproblematiken. Genom att betrakta
sig som arvtagare till det bättre Tyskland
tyckte man sig i DD~ undgå sk.ulden för
Tredje rikets illgärningar. Förhållandet
mellan de båda tyska statema har också
haft sin betydelse för den östtyska radikalismen. Från de västtyska intellektuella,
som precis som de svenska varit allmänt
antikapitalistiska, har lqavet ställts att östtyskarna inte skall ge upp strävan att skapa ett alternativ till kapitalismen.
Det talas mycket om de materiella
bristema i DDR, men den andliga nöden
är också påfallande. Psykiatern Maaz menar att östtyskarna flyr in i enandet för att
slippa det sorgearbete som är oupplösligt
förknippat med att ha deltagit,fastän synnerligen motvilligt i många fall, i ett misslyckat samhällsbygge. Mycket är också
ogjort vad gäller bearbetningen av NSperioden; av förklarliga skäl har man under den kommunistiska diktaturen inte
haft en kritisk diskussion om auktoritetslydnad och intolerans mot oliktänkande.
I synnerhet om DDR-medborgarna
uppfattar sig som förlorare i en kommande integrationsprocess kommer det förflutna att hinna ikapp dem. De tvingas tillbaka in i en DDR-identitet och måste försöka göra något meningsfullt av den, vilket naturligtvis lätt kan leda till realitetsförvanskning. Västtyskarna kan däremot
förhålla sig mer bejakande till sin historia
efter 1945, som ju på många sätt varit
framgångsrik.Hur bearbetningen av stalinismen i DDR kommer att samsas med
relationen till NS-perioden i det offentliga
medvetandet är svårt att säga. Vissa förskjutningar är dock sannolika. Den ”antiantikommunism” som varit dominerande
i Förbundsr~publiken, och bl a lett till att
man förskönat förhållandena i DDR, är
förmodligen på upphällning. Gissningsvis
kommer jämförelser mellan stalinism och
nationalsocialism inte att vara lika kontroversiella i framtiden.
Men många tycks hoppas att den ekonomiska utvecklingen så småningom skall
skapa en fungerande enhet. Det är inte
första gången som tyskarna förlitar sig på
att tillväxt skall integrera nationen; det
finns vissa paralleller till det wilhelminska
Tyskland. Den engelske ekonomihistorikern Harold James menar att man kan urskilja cykler av olika sorters nationalism i
tysk historia. Först hade den en kulturell
emfas, som före 1871, då man med nation
förstod en kulturell gemenskap. När de
tyska staterna enades hoppades man ett
den ekonomiska tillväxten skulle medföra
en sammansmältning av den heterogena
nationen. När det sedan visade sig att
ekonomin inte infriade denna förvänt- 249
ning, utan tvärtom skapade nya motsättningar, avlöstes denna ekonomiska nationalism av en extrem politisk och kulturell
nationalism. James menar att denna cykel
av kulturell, politisk, ekonomisk och sedan ånyo kulturell nationalism har gjort
sig gällande även efter andra världskriget,
fastän i dämpad form.
Han ser det som ett av de stora problemen i det tyska samhället, att den nationella identiteten inte är knuten till institutioner utan till den ekonomiska expansionen, som ju kan fallera. James prognos,
gjord strax före murens fall, är att ingen av
de båda tyska staterna skulle klara av en
verklig ekonomisk kris, eftersom den
skulle rasera deras legitimitet. Vad gäller
DDR kan man på sätt och vis säga att han
fått rätt.
För tillfället befinner vi oss uppenbarligen i en fas, när man tilltror ekonomin en
förmåga att integrera de båda tyska staterna. Det har sina risker att belasta den
ekonomiskt effektiva kapitalismen med
uppgiften att lösa·komplicerade integrations- och identitetsfrågor. Vid en verklig
ekonomisk kris står man helt blottställd,
eftersom den nationella identiteten inte är
förankrad i institutioner. Nu pekar prognoserna för den västtyska ekonomin på
fortsatta strålande tider, och man talar på
sina håll om att kapitalismen övervunnit
recessionen. Låt oss hoppas det. En allvarlig ekonomisk kris i Europa inom den
närmaste framtiden kan förvandla kontinenten till en politisk krutdurk.