Erik Anners; Till bröders hjälp


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
Till bröders hjälp
I
nför valet 1976 publicerade jag boken ”Den socialdemokratiska maktapparaten”. Boken väckte en viss
uppståndelse i valrörelsen. Inte för att den
var märkvärdig genom nya fakta, mycket
som stod där visste man förut, men bara
till detaljerna, inte till helhetsbilden. Jag
blev själv skrämd ju tydligare jag kunde se
hela det enorma socialdemokratiska maskineriet för tvångsvis uttagning av pengar från enskilda och det allmänna. Maskineriet användes för organiserande! av
otaliga maktcentra på samhällslivets alla
områden och för insättarrdet av pengar
och maktcentra till förvärv och utövning
av politisk makt . Själva kärnan i denna
väldiga kaka av organisationer ”till brö-
ders hjälp” var och är naturligtvis SAP
och LO.
Carl Johan Ljungberg (red): Till bröders
hjälp. Socialdemokratin, makten och
miljarderna. Timbro 1991
Inför valet 1991 har Timbro med Carl
Johan Ljungberg som redaktör utgivit
boken ”Till bröders hjälp”. Den tar upp
temat från 1976, och utvecklar det även
på områden, som inte behandlats lika ingående tidigare: bl a presstödets utnyttjande, den socialdemokratiska befordringspolitiken och den privilegielagstiftning, som gjort facket till en så mäktig
plattform för de socialdemokratiska politiska och fackliga funktionärerna.
Timbros bok är mer skrämmande än
den från 1976. För det första visar den att
socialdemokraterna med stor kraft och
skicklighet byggt ut sin grundval av varandra inbördes stödjande organisationer:
SAP, LO, ABF, Hyresgästernas Riksförbund. Folkets Hus och Folkets Park-organisationerna, Pensionärernas riksorganisation o s v. Det är oerhörda belopp av
allmänna medel, som tillförs apparaten.
Socialdemokraterna använder snart sagt
varje anslagsbeviljande församling, där de
har majoritet, till att bevilja sig själva anslag. Timbroboken visar att det inte längre- som på 70-talet- är fråga om lO-tals
eller 100-tals miljoner kronor utan om
miljarder. Det är inte heller längre fråga
om c:a 10 000-tal av det allmänna – eller
i vissa fall LO-betalda valarbetare, som
mobiliseras för ett par månaders valrörelse, utan om flera 10 000-tal. För det
andra visar boken att de borgerliga regeringarna åren 1976-1982 lät apparaten
expandera i godan ro! Denna oförlåtliga
passivitet har man senare fått dyrt betala.
Redan siffran på maktapparatens tillgång på kvalificerade heltidsarbetande
utredningsexperter är talande. Boken dokumenterar denna tillgång till 503 personer, varav 105 i regerings- och riksdagskanslierna till en kostnad av 35 miljoner
kronor helt betalda av allmänna medel
och 100 personer i ”Arbetslivscentrum”;
kostnad 43 miljoner kronor, som till övervägande del är skattefinansierat Man förstår då lättare hur socialdemokraterna
hela tiden kan hitta på nya organisationer
och nya metoder att berika sin apparat
och göra den effektivare.
Det är bara ett fel med boken. Den
skulle kommit för ett år sedan – eller senast i våras. Så välskriven som den är av
den författargrupp, som står bakom –
Olof Ehrenkrona är den mest kände, –
klart enkelt och kraftfullt, förtjänar den
störst möjliga läsekrets och den får absolut icke glömmas bort efter valet.
Tvärtom blir den en värdefull vägledning om en borgerlig regering äntligen tar
l
l
460
på sig uppgiften att genom ekonomiska
beskärningar och maktbegränsande lagstiftning hugga åtminstone några huvuden
av denna socialistiska hydra. Det är med
en rysning man föreställer sig vad den
JOHAN ANDERSSON:
Liken i garderoben
K
ulturskribenten och Rysslandskännaren Staffan Skott har givit
ut en bok med det talande namnet ”Liken i garderoben”, med undertiteln
”Vänsterpartiets förflutna 1917-1989”.
Skott ger en utförlig redogörelse för de
svenska kommunisternas historia. Arbetet underbyggs genomgående med citat,
på ett roande och avslöjande sätt beskrivs
kommunisternas svängar genom 1900-
talet.
Staffan Skott: Liken i garderoben. Vänsterpartiets förflutna 1917-1989. Tiden
1991
Humor är överhuvudtaget ett utmärkande drag i ”Liken i garderoben”. Det kan
kanske tyckas att ämnet inte lämpar sig
för humoristiska inslag, men humorn har
alltid varit ett viktigt medel i kampen mot
ondskans krafter. Inte minst i Östeuropa
har folkhumorn varit en samlande kraft
mot förtryckarsystemen.
Framställningen är väl genomarbetad
och fylld av fakta. Det presenteras emelhydran skulle kunna ställatill med om den
genom AP-fondernas socialisering också
fick ett avgörande inflytande över det enskilda näringslivet.
lertid inte några nya uppgifter i ”Liken i
garderoben”, utan det allra mesta är sedan tidigare känt för den initierade läsaren. Detta faktum gör emellertid inte
boken mindre viktig. Det är tvärtom
väsentligt att dessa fakta ånyo presenteras, dels för att de är okända för större
delen av befolkningen, dels för att vi ständigt skall påminnas om vänsterpartiets
kompromenterande förflutna.
Då vänsterpartiet numera försöker
framställa sig som ett rumsrent och demokratiskt parti, är det naturligtvis extra
angeläget att påvisa vilken kärna detta
parti egentligen har bakom den populistiska fasaden. Staffan Skott konstaterar
helt riktigt att en av de viktigaste orsakerna till att partiet fortfarande existerar och
t o m sitter i den svenska riksdagen, är
den mänskliga glömskan.
Ett märkligt inslag i framställningen är
den stora vikt, som Skott lägger vid vinterkrigets betydelse för de svenska kommunisternas utveckling. Skott menar att
ställningstagandet för Sovjetunionen ikriget var en händelse av avgörande bety- –
delse, som formade partiets identitet, och
han kallar t o m vänsterpartiet för ”vinterkrigets barn”.
Tolkningen ter sig något märkvärdig.
Jag kan inte se attvinterkrigetskulle vara
den avgörande händelsen för kommunistpartiets karaktär. Genom en utbrytning ur
Socialdemokraterna bildades 1917 Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti.
Redan 1919 blev partiet en del av den
kommunistiska internationalen och 1921
antogs ett nytt partinarnn, Sveriges Kommunistiska parti.
Genom detta anslöt sig partiet definitivt till tron på revolutionära och våldsomstörtande samhällsförändringar.
Genom beslutet att bli en del i den kom.:.
munistiska internationalen gav partiet
upp sin självständighet och underkastade
sig Sovjetunionens ledning. Det är med
detta som partiets identitet skapas. Vinterkriget är bara en av många prövningar
av den väg som SKP valt att slå in på.
Vänsterpartiets historia utmärks av en i
det närmaste slavisk följsamhet mot
Moskva.SKPNPK!V har alltid följt husbondens röst och de omvärderingar som
skett i partiets historia har alltid skett på
signal från de sovjetiska kommunisterna.
Partiet har försvarat Stalins enorma re- 461
pression, jämställt England och Frankrike
med det nationalsocialistiska Tyskland,
haft intima relationer med samtliga kommunistpartier i Östeuropa osv.
Staffan Skott menar att de svenska
kommunisterna har ett stort ansvar för att
de ”organiserat och engagerat arbetat för
att sprida detta helvetessystem”. Vänsterpartiets skuld består, enligt Skott, främst
av två faktorer, dels har partiet aktivt
medverkat till att sprida desinformation
om förhållandena i Sovjet och Östeuropa,
dels har ”våra hemmakommunister inte
varit utan betydelse för situationen i öststatsdiktaturerna”.
Skott ställer i slutet av sin bok frågan
”Hur har de bara kunnat?” Något utförligt försök att besvara frågan gör han
emellertid inte, vilket inte heller är hans
syfte. Skott vill ’!enbart” presentera information om de svenska kommunisternas
historia.
Att finna ett rimligt svar på den av
Skott ställda frågan, måste vara en central
uppgift i kulturdebatten. För att det öppna samhället i framtiden skall kunna försvara sig mot dem som hotar det, är det av
stor betydelse att veta vilka krafter som
driver dem som lockas av totalitära läror.