Aleksander Peczenik; medborgaren och rättsstaten
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ALEKSANDER PECZENIK:
Medborgaren och rättsstaten
I
Medborgaren och rättsstaten har PaulAnders Paulsonvaltut någraav Gustaf
Petrens artiklar från 1980 och framåt.
Ämnena spänner över ett vitt område.
Uppsatserna har ordnats under följande
rubriker: folkstyret, justitieombudsmannen, mordet på statsministern, skatter och
taxering, domstolar och domare, lagstiftningen. Den ”röda tråden” syns helt klart:
Varje medborgare och enskild individ har
en för ingrepp från den offentliga makten
skyddad privatsfär. Medborgarnas kontroll över förvaltningen måste förstärkas.
Maktdelningen mellan riksdagen, regeringen och domstolarna måsteåterinföras.
Domstolarna måste våga tänka självständigt, i stället för att i minsta detalj förverkliga politikernas önskemål och vilja.
Paul-Anders Paulson (red): Medborgaren
och rättsstaten. Timbro 1991
Petrens uppfattning om individens privatsfårskiljersigheltfrån densocialistiska.
”Medborgarrätt betyder i Ingvar Carlssons tappning … allt det som en majoritet
av de valdaföreträdarna för medborgarna
beslutar .. . Den klassiska definitionen av
.medborgarrätt är den motsatta, nämligen
att varje medborgare och enskild individ
har en för ingrepp från den offentliga
maktenskyddad privatsfår” (s 32-33). För
socialisten Carlsson är medborgaren
framför allt en beståndsdel av ett kollektiv.
Allt är väl om kollektivet är demokratiskt.
För liberalen Petren är medborgaren först
och främst en individ vars frihet måste
skyddas.
Minoritetsskydd bildar ett nära besläktat problemområde. Men ett konstitutionellt eller åtminstone ett legalt minoritetsskydd har ”varit och alltjämt är tämligen
svalt ivårt land. Sverige är en av defå stater
i västerlandet som först i mycket sen tid
erhållit en rättighetskatalog … Och även
sedan en sådan rättighetskatalog … kommit till stånd . . . , har den visat sig ha förvånansvärt ringa betydelse både idet politiska livet och i rättsliga sammanhang. När
det gäller såväl etniska m fl minoriteter
som de politiska har man valt att nöja sig
med några få bindande regler. I stället förlitar man sig på det politiska förnuftet” (s
68).
På så sätt får myndigheterna ett kompakt övertag över den enskilde.
”Lagen om allmänt polisregister
m m . . . legaliserar ett s k förspaningsregister. Där får polisen införa upplysningar om ’någons personliga förhållanden’.” Lagen förutsätter visserligen att
upplysningarna måste var nödvändiga för
att polisen skall kunna förebygga och
uppdaga brott samt fullgöra sin verksarnhet i övrigt. Men det överlämnas till polisen att bedöma vad den anser nödvändigt.
”Mycket längre kan man inte komma i en
polisstat” konkluderar författaren (s 20).
”Det politiska förnuftet” kan dessutom
svikta i vissa fall. De nya reglerna om taxeringsrevisionen innebär bl a att en tjänsteman som utför taxeringsrevisionen på
begäran skall ges tillfålle att själv använda
den granskades datasystem. ”Man har
under ärendets behandling inte observerat vad detta stadgande leder till med hänsyn till reglerna om allmänna handlingars
offentlighet … I och med att skattemyndigheten genom den tjänsteman som
utsetts att verkställa revisionen får möjlighet att ta del av det datoriserade materialet . . . blir allt detta . . . underkastat de
offentlighetsregler som gäller för allmänna handlingar” (s 133). Vem som helst
454
borde begripa att svenska företags konkurrenskraft skulle försvinna om denna
lagregel tillämpats så ofta som möjligt. Att
så inte är fallet visar att revisorernas förnuft än så länge är överlägset politikernas.
Privatsfärens uppluckring har fortskridit rätt långt. Äganderättens ställning i
vårt land är ett bra exempel. Regeringsformen innehåller en skyddsregel om
överförande av ägande till fast egendom
som sker genom expropriation och andra
liknande förfogande. ”I övrigt är det fritt
fram för riksdagen att som lagstiftare i
stort sett bestämma vad den vill … Regeringen har just lagt fram förslag för riksdagen om en sådan transferering av egendom . . . I samband med förändringar i
arbetslöshetsförsäkringen skall de erkända arbetslöshetskassorna, vilka är självständiga juridiska personer, enligt regeringsförslaget i lag åläggas att ge bort sina
fonder till defackliga organisationerna” (s
187). En juridisk persons förmögenhet
ges således en annan. Kan lagstiftaren
likaledes bestämma att ”alla i åldern över
70 år skall överlämna 20 procent av sin
egendom till dem som är i åldern 20-25
år”? Finns det något rättsligt skydd?
Lika märklig är bostadsdepartementets promemoria om övernattningslägenheter. ”I lagförslaget föreslås att den kommunala hyresnämnden får rätt att vid vite
förelägga hyresvärden att bringa hyresförhållandet till upphörande. Principiellt
sett är detta ett av de allvarligaste hot som
på länge riktats mot Sverige som rättsstat”
(s 189).
Ett annat exempel ger upphov till vissa
generella slutsatser. Enligt betänkandet
om meddelarskydd skall i grundlagen
intas regler som ger en anställd hos en
enskild arbetsgivare eller medlem i en
förening rätt att med bevarad anonymitet
bl a gå till utgivare av tryckt skrift, främst
tidning, och lämna denna ett meddelande
för offentliggörande i vilket ämne som
helst. Men ur Petrens synvinkel är det
”viktigt att … slå fast de två huvudprinciperna: Offentlig verksamhet skall i princip bedrivas under full insyn från allmänhetens sida, enskild verksamhet är
skyddad från insyn utom i fall då sådan är
föreskriven i lag för visst fall” (s 195).Det
allmännas ingrepp i den enskildes privatsfår får endast ske med stöd av fasta och
väl motiverade rättsregler.
Den politiska slutsatsen härav är att
”växling vid makten behövs i demokratin”
(s 28). ”De fasta spelreglerna får större
betydelse när innehavaren av regeringsmakten växlar då och då. Oskick hinner
inte rota sig och nonchalans hinner inte
utveckla sig” (s 30). ·
Den statsrättsliga konsekvensen är bl a
att regeringsformens rättighetskatalog
måste byggas ut. Avtalsfrihet, näringsfrihet, äganderätten, familjelivets okränkbarhet m m måste klart och tydligt skyddas av grundlagen (s 80 t).
Samtidigt måste ”medborgarnas
kontroll över förvaltningen … grundlagsfåstas genom regler i RF om ~änstean?-
svar, genom regler om rätt att anföra
rättsbesvär och om rätt att få skadestånd
vid olagliga myndighetsåtgärder samt
genom en effektiviserad JO-institution” (s
76).
Frågan om folkomröstning väckte som
bekant uppmärksamhet i samband med
den bekanta striden kring flyktingmottagning i Sjöbo. Inom det politiska etablissemanget var alla ”ense om att det är
orimligt att fråga människor som bor i
kommunen om denna skall engagera sig i
flyktingmottagning eller ej . . . Den
uppenbara orsaken till uppståndelsen är
att man . . . är rädd att de vanliga människorna i Sjöbo skall tycka fel och uttala sig
mot ett kornmunalt engagemang i flyktingmottagandet” (s 15). Men ”finessen
med folkomröstningstanken är ju just att
omröstningen framtvingar en omsorgsfull
inventering av argumenten för och emot”
(s 17). ”De som lägger rassynpunkter på
invandringen, kallas vanligen för rasister.
I en demokrati måste, även om det är en
liten grupp, de som tycker så ha rätt att
föra fram denna mening, även om ett stort
flertal ogillar den. Vi som tycker att man
skall ha en liberalare och mera öppen
invandrarpolitik, får tala för vår mening.
Meningsmotståndarna skall bekämpas
med sakargument, inte med känsloladdade förkastelsedomar” (s 19).
Den sakliga argumentationens roll i
detta samband är en viktig poäng. Medborgarnas kontroll över förvaltningen bör
förstärkas, förutsatt att kontrollen utövas
förnuftigt. Medborgarna i gemen är mottagliga för sakargument, inte endast för
känsloladdade förkastelsedomar.Det kan
tilläggas att de sistnämnda slog helt fel i
Sjöbo. Kornmunens invånare röstade mot
flyktingmottagningen. Kanske hade omröstningens utfall varit ett annat, om flyktingarnas vänner mer förlitat sig på förnuftig argumentation.
Den förnuftiga argumentationens roll
brukar emellertid undervärderas i olika
sammanhang.
Hastig lagstiftning är ett bra exempel.
Den annars angelägna skattereformen har
således genomdrivits i en rasande takt.
”Man har … inte skrivit en ny lag … I
stället genomförs skattereformen på det
sättet att man ändrar på hundratals ställen
i de .. .gamla lagarna” (s 144). Den politi- 455
ska komprornissen omvandlades på
någon vecka till lagregler” (s 145). Någon
saklig granskning av det färdigskrivna lagförslaget behövdes uppenbarligen inte.
Politikernas ringa förtroende för den
sakliga argumentationen visar sig bl a
genom lagrådets svaga ställning. Lagrå-
dets ledamöter besitter en överlägsen sakkunskap, ändå måste man ”konstatera att
det i stort sett är den text som den propositionsskrivande assessorn i samråd med
enhetschef och rättschef lägger fast som
sedan står sig och blir lag” (s 154). ”Lagrå-
det befinner sig ur ren maktsynpunkt alltid i ett underläge” (s 156).
I detta samband är det viktigt att återinföra maktdelningen mellan riksdagen,
regeringen och domstolarna.
Domstolarnas roll är viktig inte minst
därför att domar måste motiveras. Domskäl bildar ett bra exempel på saklig argumentation som kontrasterar med vissa
s k opinionsbildares benägenhet att fälla
”känsloladdade förkastelsedomar”. Därför har Petren på flera ställen (t ex s 169)
beklagat att det i vårt land ”beträffande
det mesta som tillhör den nya förvaltningen saknas möjlighet till domstolsprövning”.
En ännu värre företeelse består av
”bristen på en egentlig domaretik. Eller
rättare innehållet i den domaretik som nu
anses gälla” och går ”ut på att domstolarna är till för att ut i minsta detalj förverkliga politikernas önskemål och vilja.
Högsta domstolen har delvis gått i spetsen
för att ge spridning åt denna grundläggande uppfattning” (s 175). HD hade t ex
ingenting att invända mot att bli föreslagen som beslutsmyndighet i ”administrativa anmälningsärenden” (s 183) rörande
avvägningsfrågan i vilka fall som ”ett stat- 456
ligt intresse av sekretess … skulle ta över
den enskilda målsägandens rätt att få föra
straffrättslig talan” (s 180). Sådana ärenden tillhör emellertid inte rättskipning,
d v s befinner sig utanför det område som
HD enligt regeringsformen bör ägna sig
åt. Det kan tilläggas, att domstolarnas
styrka ligger i förmågan att underbygga
sina domar med en saklig juridisk argumentation inom processrättens ram. Administrativa avvägningsärenden kan inte
motiveras lika noga. Om vår högsta domstol är villig att överta sådana ärenden
DANNE NORDLING:
uppstår frågan om HD ”själv … är beredd att värna om sin ställning som domstol” (s 184).
Gustaf Petren var inte endast en framstående jurist. Han var tillika en god medborgare, djupt engagerad i de viktigaste
rättspolitiska frågorna. Han stod alltid på
den enskildes sida i kampen mot maktmissbruk. Och framför allt: han litade på
att förnuftet i långa loppet vinner över
makten.
Uppsatssamlingen måste läsas av alla
som villlandets och medborgarnas bästa.
Värdenihilismens svanesång?
”Juridiken vill vara inte endast en lära
om rätten utan även en lära i rätten”.
Denna travesti på värdenihilismens
skapare Axel Hägerströms formulering
att det bara finns en lära om moral och
inte i moral anför Svante Nycander, politisk chefredaktör för Dagens Nyheter, för
att visa att rätten saknar normala objektiva grunder. Nycander är starkt influerad
av de värdenihilistiska lärorna redan från
barnsben – fadern var hägerströrnian och
författare till boken ”Personlighet och
moral” (1943) i polemik med biskop Torsten Bohlin och kyrkoherde Allan Svantesson. Själv karaktäriserar sig Nycander
som rationalist och pragmatiker.
Stig Strömholm och Svante Nycander:
Makten över rätten. Norstedts 1991
Mot honom argumenterar Stig Strömholm, professor i juridik och rektor vid
Uppsala universitet, i brevboken Makten
över rätten. Strömholm har förståelse för
det irrationella och ogillar starkt värdenihilismens och Uppsala-skolans praktiska konsekvenser. Ett exempel som han relaterar är den folkliga representantens
yttrande att ”juristerna bjäbbar om sina
formfrågor – men sådant bryr man sig
inte om” vilket skedde i en styrelse som
skulle bevilja pengar till vetenskaplig
forskning.
Det som kunde ha blivit en brännande
debatt om värdenihilismen contra värderealismen domineras i stället av artighetsbetygelser, reservationer och utvikningar
på mindre relevanta områden. Boken
saknar dock ej intresse eftersom den manifesterar tänkandet hos två mycket bety-
Medborgaren och rättsstaten
I
Medborgaren och rättsstaten har PaulAnders Paulsonvaltut någraav Gustaf
Petrens artiklar från 1980 och framåt.
Ämnena spänner över ett vitt område.
Uppsatserna har ordnats under följande
rubriker: folkstyret, justitieombudsmannen, mordet på statsministern, skatter och
taxering, domstolar och domare, lagstiftningen. Den ”röda tråden” syns helt klart:
Varje medborgare och enskild individ har
en för ingrepp från den offentliga makten
skyddad privatsfär. Medborgarnas kontroll över förvaltningen måste förstärkas.
Maktdelningen mellan riksdagen, regeringen och domstolarna måsteåterinföras.
Domstolarna måste våga tänka självständigt, i stället för att i minsta detalj förverkliga politikernas önskemål och vilja.
Paul-Anders Paulson (red): Medborgaren
och rättsstaten. Timbro 1991
Petrens uppfattning om individens privatsfårskiljersigheltfrån densocialistiska.
”Medborgarrätt betyder i Ingvar Carlssons tappning … allt det som en majoritet
av de valdaföreträdarna för medborgarna
beslutar .. . Den klassiska definitionen av
.medborgarrätt är den motsatta, nämligen
att varje medborgare och enskild individ
har en för ingrepp från den offentliga
maktenskyddad privatsfår” (s 32-33). För
socialisten Carlsson är medborgaren
framför allt en beståndsdel av ett kollektiv.
Allt är väl om kollektivet är demokratiskt.
För liberalen Petren är medborgaren först
och främst en individ vars frihet måste
skyddas.
Minoritetsskydd bildar ett nära besläktat problemområde. Men ett konstitutionellt eller åtminstone ett legalt minoritetsskydd har ”varit och alltjämt är tämligen
svalt ivårt land. Sverige är en av defå stater
i västerlandet som först i mycket sen tid
erhållit en rättighetskatalog … Och även
sedan en sådan rättighetskatalog … kommit till stånd . . . , har den visat sig ha förvånansvärt ringa betydelse både idet politiska livet och i rättsliga sammanhang. När
det gäller såväl etniska m fl minoriteter
som de politiska har man valt att nöja sig
med några få bindande regler. I stället förlitar man sig på det politiska förnuftet” (s
68).
På så sätt får myndigheterna ett kompakt övertag över den enskilde.
”Lagen om allmänt polisregister
m m . . . legaliserar ett s k förspaningsregister. Där får polisen införa upplysningar om ’någons personliga förhållanden’.” Lagen förutsätter visserligen att
upplysningarna måste var nödvändiga för
att polisen skall kunna förebygga och
uppdaga brott samt fullgöra sin verksarnhet i övrigt. Men det överlämnas till polisen att bedöma vad den anser nödvändigt.
”Mycket längre kan man inte komma i en
polisstat” konkluderar författaren (s 20).
”Det politiska förnuftet” kan dessutom
svikta i vissa fall. De nya reglerna om taxeringsrevisionen innebär bl a att en tjänsteman som utför taxeringsrevisionen på
begäran skall ges tillfålle att själv använda
den granskades datasystem. ”Man har
under ärendets behandling inte observerat vad detta stadgande leder till med hänsyn till reglerna om allmänna handlingars
offentlighet … I och med att skattemyndigheten genom den tjänsteman som
utsetts att verkställa revisionen får möjlighet att ta del av det datoriserade materialet . . . blir allt detta . . . underkastat de
offentlighetsregler som gäller för allmänna handlingar” (s 133). Vem som helst
454
borde begripa att svenska företags konkurrenskraft skulle försvinna om denna
lagregel tillämpats så ofta som möjligt. Att
så inte är fallet visar att revisorernas förnuft än så länge är överlägset politikernas.
Privatsfärens uppluckring har fortskridit rätt långt. Äganderättens ställning i
vårt land är ett bra exempel. Regeringsformen innehåller en skyddsregel om
överförande av ägande till fast egendom
som sker genom expropriation och andra
liknande förfogande. ”I övrigt är det fritt
fram för riksdagen att som lagstiftare i
stort sett bestämma vad den vill … Regeringen har just lagt fram förslag för riksdagen om en sådan transferering av egendom . . . I samband med förändringar i
arbetslöshetsförsäkringen skall de erkända arbetslöshetskassorna, vilka är självständiga juridiska personer, enligt regeringsförslaget i lag åläggas att ge bort sina
fonder till defackliga organisationerna” (s
187). En juridisk persons förmögenhet
ges således en annan. Kan lagstiftaren
likaledes bestämma att ”alla i åldern över
70 år skall överlämna 20 procent av sin
egendom till dem som är i åldern 20-25
år”? Finns det något rättsligt skydd?
Lika märklig är bostadsdepartementets promemoria om övernattningslägenheter. ”I lagförslaget föreslås att den kommunala hyresnämnden får rätt att vid vite
förelägga hyresvärden att bringa hyresförhållandet till upphörande. Principiellt
sett är detta ett av de allvarligaste hot som
på länge riktats mot Sverige som rättsstat”
(s 189).
Ett annat exempel ger upphov till vissa
generella slutsatser. Enligt betänkandet
om meddelarskydd skall i grundlagen
intas regler som ger en anställd hos en
enskild arbetsgivare eller medlem i en
förening rätt att med bevarad anonymitet
bl a gå till utgivare av tryckt skrift, främst
tidning, och lämna denna ett meddelande
för offentliggörande i vilket ämne som
helst. Men ur Petrens synvinkel är det
”viktigt att … slå fast de två huvudprinciperna: Offentlig verksamhet skall i princip bedrivas under full insyn från allmänhetens sida, enskild verksamhet är
skyddad från insyn utom i fall då sådan är
föreskriven i lag för visst fall” (s 195).Det
allmännas ingrepp i den enskildes privatsfår får endast ske med stöd av fasta och
väl motiverade rättsregler.
Den politiska slutsatsen härav är att
”växling vid makten behövs i demokratin”
(s 28). ”De fasta spelreglerna får större
betydelse när innehavaren av regeringsmakten växlar då och då. Oskick hinner
inte rota sig och nonchalans hinner inte
utveckla sig” (s 30). ·
Den statsrättsliga konsekvensen är bl a
att regeringsformens rättighetskatalog
måste byggas ut. Avtalsfrihet, näringsfrihet, äganderätten, familjelivets okränkbarhet m m måste klart och tydligt skyddas av grundlagen (s 80 t).
Samtidigt måste ”medborgarnas
kontroll över förvaltningen … grundlagsfåstas genom regler i RF om ~änstean?-
svar, genom regler om rätt att anföra
rättsbesvär och om rätt att få skadestånd
vid olagliga myndighetsåtgärder samt
genom en effektiviserad JO-institution” (s
76).
Frågan om folkomröstning väckte som
bekant uppmärksamhet i samband med
den bekanta striden kring flyktingmottagning i Sjöbo. Inom det politiska etablissemanget var alla ”ense om att det är
orimligt att fråga människor som bor i
kommunen om denna skall engagera sig i
flyktingmottagning eller ej . . . Den
uppenbara orsaken till uppståndelsen är
att man . . . är rädd att de vanliga människorna i Sjöbo skall tycka fel och uttala sig
mot ett kornmunalt engagemang i flyktingmottagandet” (s 15). Men ”finessen
med folkomröstningstanken är ju just att
omröstningen framtvingar en omsorgsfull
inventering av argumenten för och emot”
(s 17). ”De som lägger rassynpunkter på
invandringen, kallas vanligen för rasister.
I en demokrati måste, även om det är en
liten grupp, de som tycker så ha rätt att
föra fram denna mening, även om ett stort
flertal ogillar den. Vi som tycker att man
skall ha en liberalare och mera öppen
invandrarpolitik, får tala för vår mening.
Meningsmotståndarna skall bekämpas
med sakargument, inte med känsloladdade förkastelsedomar” (s 19).
Den sakliga argumentationens roll i
detta samband är en viktig poäng. Medborgarnas kontroll över förvaltningen bör
förstärkas, förutsatt att kontrollen utövas
förnuftigt. Medborgarna i gemen är mottagliga för sakargument, inte endast för
känsloladdade förkastelsedomar.Det kan
tilläggas att de sistnämnda slog helt fel i
Sjöbo. Kornmunens invånare röstade mot
flyktingmottagningen. Kanske hade omröstningens utfall varit ett annat, om flyktingarnas vänner mer förlitat sig på förnuftig argumentation.
Den förnuftiga argumentationens roll
brukar emellertid undervärderas i olika
sammanhang.
Hastig lagstiftning är ett bra exempel.
Den annars angelägna skattereformen har
således genomdrivits i en rasande takt.
”Man har … inte skrivit en ny lag … I
stället genomförs skattereformen på det
sättet att man ändrar på hundratals ställen
i de .. .gamla lagarna” (s 144). Den politi- 455
ska komprornissen omvandlades på
någon vecka till lagregler” (s 145). Någon
saklig granskning av det färdigskrivna lagförslaget behövdes uppenbarligen inte.
Politikernas ringa förtroende för den
sakliga argumentationen visar sig bl a
genom lagrådets svaga ställning. Lagrå-
dets ledamöter besitter en överlägsen sakkunskap, ändå måste man ”konstatera att
det i stort sett är den text som den propositionsskrivande assessorn i samråd med
enhetschef och rättschef lägger fast som
sedan står sig och blir lag” (s 154). ”Lagrå-
det befinner sig ur ren maktsynpunkt alltid i ett underläge” (s 156).
I detta samband är det viktigt att återinföra maktdelningen mellan riksdagen,
regeringen och domstolarna.
Domstolarnas roll är viktig inte minst
därför att domar måste motiveras. Domskäl bildar ett bra exempel på saklig argumentation som kontrasterar med vissa
s k opinionsbildares benägenhet att fälla
”känsloladdade förkastelsedomar”. Därför har Petren på flera ställen (t ex s 169)
beklagat att det i vårt land ”beträffande
det mesta som tillhör den nya förvaltningen saknas möjlighet till domstolsprövning”.
En ännu värre företeelse består av
”bristen på en egentlig domaretik. Eller
rättare innehållet i den domaretik som nu
anses gälla” och går ”ut på att domstolarna är till för att ut i minsta detalj förverkliga politikernas önskemål och vilja.
Högsta domstolen har delvis gått i spetsen
för att ge spridning åt denna grundläggande uppfattning” (s 175). HD hade t ex
ingenting att invända mot att bli föreslagen som beslutsmyndighet i ”administrativa anmälningsärenden” (s 183) rörande
avvägningsfrågan i vilka fall som ”ett stat- 456
ligt intresse av sekretess … skulle ta över
den enskilda målsägandens rätt att få föra
straffrättslig talan” (s 180). Sådana ärenden tillhör emellertid inte rättskipning,
d v s befinner sig utanför det område som
HD enligt regeringsformen bör ägna sig
åt. Det kan tilläggas, att domstolarnas
styrka ligger i förmågan att underbygga
sina domar med en saklig juridisk argumentation inom processrättens ram. Administrativa avvägningsärenden kan inte
motiveras lika noga. Om vår högsta domstol är villig att överta sådana ärenden
DANNE NORDLING:
uppstår frågan om HD ”själv … är beredd att värna om sin ställning som domstol” (s 184).
Gustaf Petren var inte endast en framstående jurist. Han var tillika en god medborgare, djupt engagerad i de viktigaste
rättspolitiska frågorna. Han stod alltid på
den enskildes sida i kampen mot maktmissbruk. Och framför allt: han litade på
att förnuftet i långa loppet vinner över
makten.
Uppsatssamlingen måste läsas av alla
som villlandets och medborgarnas bästa.
Värdenihilismens svanesång?
”Juridiken vill vara inte endast en lära
om rätten utan även en lära i rätten”.
Denna travesti på värdenihilismens
skapare Axel Hägerströms formulering
att det bara finns en lära om moral och
inte i moral anför Svante Nycander, politisk chefredaktör för Dagens Nyheter, för
att visa att rätten saknar normala objektiva grunder. Nycander är starkt influerad
av de värdenihilistiska lärorna redan från
barnsben – fadern var hägerströrnian och
författare till boken ”Personlighet och
moral” (1943) i polemik med biskop Torsten Bohlin och kyrkoherde Allan Svantesson. Själv karaktäriserar sig Nycander
som rationalist och pragmatiker.
Stig Strömholm och Svante Nycander:
Makten över rätten. Norstedts 1991
Mot honom argumenterar Stig Strömholm, professor i juridik och rektor vid
Uppsala universitet, i brevboken Makten
över rätten. Strömholm har förståelse för
det irrationella och ogillar starkt värdenihilismens och Uppsala-skolans praktiska konsekvenser. Ett exempel som han relaterar är den folkliga representantens
yttrande att ”juristerna bjäbbar om sina
formfrågor – men sådant bryr man sig
inte om” vilket skedde i en styrelse som
skulle bevilja pengar till vetenskaplig
forskning.
Det som kunde ha blivit en brännande
debatt om värdenihilismen contra värderealismen domineras i stället av artighetsbetygelser, reservationer och utvikningar
på mindre relevanta områden. Boken
saknar dock ej intresse eftersom den manifesterar tänkandet hos två mycket bety-