Nils Andrén; Den oundvikliga EG-rockaden


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS ANDREN:
Den oundvikliga
EG-rockaden
Med utgångspunkt i Ingvar
Carlssons artikel i Dagens
Nyheter i maj 1990 – ”EG-medlemskap omöjliggörs” – granskar
Nils Andr{m den socialdemokratiska rockaden i EG-frågan. Artikeln innehöll mångdubbla och
delvis motstridiga budskap – en
helt medveten risktagning.
l det socialdemokratiska EGbudskapet ligger bl a att Sverige
som medlem av EG dels, med
andra neutrala, skall bromsa
planerna på en europeisk försvarsgemenskap, dels skall
spela en ledande roll i EGs sociala och sysselsättningspolitiska utveckling, allt enligt den
numera något luggslitna svenska modellen. Den aktiva neutralitetspolitikens högmodiga
förväntningar präglar således
alltjämt den svenska utrikespolitiska profilen.
Nils Andren är professor emeritus i statskunskap.
S
vensk EG-politik kan lätt leda tankarna till ett gammalt romerskt visdomsord om att ödet leder den villige men släpar den ovillige. Just nu är det
högsta politiska mod att dölja både ovilligheten och tvånget. För att göra bilden
ännu mera komplicerad kan man notera
att viljan att låta sig ledas ändå har varit
påtaglig, länge, på hög nivå. Erlander,
Palme och Carlsson framstår alla i grunden som europeer. Men alla har lyssnat på
rörelsen, och däri har en del av tvånget
legat att låta sig släpas, i ”fel” riktning.
Trots det inre motståndet blev Europautvecklingen till slut ändå oemotståndlig.
Om detta tycks bl a spelet kring den uppmärksammade rockaden i EG-frågan
handla.
Syftet med en rockad är att vinna bättre
positioner i det fortsatta spelet. Hur
många rockader får man göra? I schack är
antalet givet men i politiken finns det inga
fasta gränser. Den slutsatsen är given om
man granskar den socialdemokratiska
minoritetsregeringen Carlssons politik
under de senaste året. sjukförsäkring och
matmoms är vid sidan av EG kända exempel på försök att med en radikal positionsförändring skapa nya spelmöjligheter. I kärnkraftsfrågan skedde åtminstone
en kort rockad. Pådrivande är den ekonomiska nödvändigheten. Gränssättande,
under ett valår, är främst spekulationer
om hur åtgärderna verkar på sammanhållningen bland de egna anhängarna och
på popularitetsbarometern. Främst, inte
enbart. Eller med andra ord fruktan för
politikens ”svekspöke”, som Palme 1976,
till stor skada, införde i den polemiska
vokabulären. En partiregering har alltid
dubbelt ansvaret, både för partiets och för
landets välfard. Men den gamla General
422
Motors-slogan – det som är bra för GM
är bra för USA- omfattas väl också av de
svenska socialdemokraterna: det som är
bra för socialdemokratin är bra för Sverige. Frågan är om motsatsen också gäller.
När vände historien?
EG-rockaden är ett uppenbart faktum,
både i Stockholm och i Bryssel. Det är en
historiskt oklar och politiskt intressant
fråga när den verkligen inträffade som ett
politiskt faktum. Efter många polemiska
markeringar mot EG kungjordes det för
svenska folket genom regeringens ekonomiska åtgärdspaket, 26 oktober 1990, att
nu var det EG som gällde, också för Sverige. Så sent som i slutet av maj hade dock
statsministern publicerat en artikel i Dagens Nyheter (90-05-27) med den
kategoriska rubriken ”EG-medlemskap
omöjliggörs”. Citationstecknen ingick i
rubriken.
Nu har vi fått veta att det trots allt inte
rör sig om någon attitydförändring, om
någon till äventyrs trott det, inget systemskifte i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Nyckeln till den politiska gåtan, har
det framhållits (Ingmar Lindmarker i
Svenska Dagbladet 1991-05-10) ligger i
själva DN-artikeln. Där markerade nämligen statsministern också hur den situation skulle kunna se ut då neutralitetsreservationen inte längre behövde vara ett
hinder. Det villkor som Carlsson ställde
upp var mycket strängt, så strängt att man
kan ha haft goda grunder att betvivla att
statsministern trodde att det över huvud
taget skulle kunna uppfyllas. Det krävdes
varken mer eller mindre än ”en all-europeisk fredsordning där visionen om gemensam säkerhet blivit en realitet”. Den
tolkning av artikelns budskap som numera kungjorts borde således innebära att
den nuvaral’lde avspänningssituationen,
trots alla dess uppenbara instabiliteter,
anses motsvara detta nästa utopiska krav.
En alternativ tolkning av förutsättningarna för svenskt närmande till EG är att det
inte finns plats för en total europeisk försvarsgemenskap i det nuvarande internationella systemet, i konkurrens med
NATO och nationella ambitioner. Detta
kan förklara Ingvar Carlssons uppenbara
övertygelse att Sverige aldrig kommer att
ställas inför valet mellan att vara ”neutralt
eller medlem av en försvarsunion”.
Den som finläste artikeln kan dock inte
ha undgått dess negativa europeiska budskap: ”Sverige kan inte vara med i EG om
den politiska unionen förverkligas”. I själva verket var nog både läsarna och rubriksättaren låiJ.gt mera oskyldiga till
”missförståndet” än den som fört statsministerns penna. Artikeln innehöll så
många budskap att den måste ha haft flera
syften. Ett kan mycket väl har varit det
som nu framhålls som huvudbudskap-att
på längre sikt förbereda en ny giv i europafrågan. Men opinionen inom partiet är
inte enig och tidigare europabudskap från
ledningen har haft en helt annan innebörd.
Europadeklaration eller partiträta
Försiktighet bör därför ha varit av nöden.
Det kan förklara att artikeln innehåller
något som åtminstone för stunden kunde
glädja eller trösta både europeerna och
isolationisterna i det egna partiet. Dessutom skulle hela partiet säkert uppskatta
ett angrepp på partiets huvudmotståndare. Carlsson försummade inte heller denna naturliga och nödvändiga uppgift för
en socialdemokratisk partiordförande –
ett år före ett val. Förevändningen var att
moderaterna i ett framtidsprogram ansågs ha sagt för litet om neutraliteten, och
för mycket om Europa. Det var en attack i
uppenbar palmesk – t o m erlandersk
(1959) – efterföljd. Det hade ju tidigare
ofta visat sig vara opinionsmässigt lönsamt att ifrågasätta motståndarens neutralitetspolitiska pålitlighet. Moderaterna
gjorde ”ett långtgående och fullständigt
reservationslöst påstående om att Sverige
vid sekelskiftet måste vara fullvärdig
medlem av EG”.
Det är numera uppenbart att insinuationer om neutralitetspolitisk
opålitlighet inte längre kan ge samma utdelning.
Det är numera uppenbart att insinuationer om neutralitetspolitisk opålitlighet
inte längre kan ge samma utdelning som
tidigare. Tvärtom måste vissa yttranden
snarare vara en politisk belastning, sedan
EG-rockaden fullbordats. Enligt Svenska
Dagbladet 25 maj 1991 underströk statsministern i realiteten också på nytt att de
stränga krav han uppställt har uppfyllts av
den yttre verkligheten. Regeringen avvisade anklagelsen för att byta fot i medlemskapsfrågan alltför snabbt. ”Det är
Europa som ändrat sig”. Regeringens
slutbesked inför den medlemsansökan till
EG som överlämnades den l juli 1991
och riksdagsdebatten 14 juni präglades
också av strävan att understryka att EG
inte förändrade någonting i den svenska
säkerhetspolitiken. Alla traditionella avlagringar i den säkerhetspolitiska retoriken fanns med. Men ändå: ”Sverige
måste vid ett inträde i Gemenskapen ge
sin anslutning till alla delar av samarbetet,
godta de förändringar som kan följa av de
nu pågående regeringskonferenserna, och
förklara sig berett att aktivt medverka i
Gemenskapens vidare utveckling mot de
politiska mål som uppställdes i Romfördraget.” Och vidare: ”Det föreligger
inga förutsättningar för att . . . förändra
EG till en försvarspolitisk allians med
operativa militära uppgifter”. Konklusionen blir att den ”opålitlighet” som Ingvar Carlsson angrep i maj 1990 snabbt
visade sig bestå i att moderaterna var redo
för en ny europagiv redan några månader
före regeringen.
Väljarnas minne är kort: det kan dock
ändå knappast ha varit någon lycklig investering i politisk trovärdighet. Men den
omständigheten att det något ambivalenta
budskapet i europafrågan på detta sätt
kopplades till ett angrepp på moderat
europapolitik bidrog också till att göra
den i stort sett ensidiga tolkningen av DNartikeln oundviklig.
Som hos Döbeln vid Jutas
Lägg härtill att artikeln var märklig även
därför att den, i anknytning till tidigare
europaartiklar av Anders Ferm, lyfte
fram neutraliteten som det enda avgörande hindret för en ny svensk syn på EG.
Som Döbelns läkare vid Jutas svepte
Carlsson med en enda gest bort det storslagna batteri av hinder mot en ny svensk
europapolitik, som Erlander en gång radade upp i Metall-talet 1961 och som
sedan dess på många sätt komplicerat
svensk europapolitik. Nu var det, sade
Carlsson, endast omsorgen om neutrali- 424
tetspolitiken som gällde. Vi behövde inte
”tillmäta andra suveränitetsfrågor samma
betydelse som vi tidigare gjort”. Det intressanta är dock att det är just dessa icke
neutralitetspolitiska hinder som åter
aktualiserats av den nyaste EG-diskussionens mörkröda, klargröna och maskrosgula kombattanter med Per Gahrton i
spetsen.
Konklusionen är således att om artikeln verkligen fick en något skev tolkning
berodde det på att den innehöll mångdubbla och delvis motstridiga budskap.
Carlsson försökte för mycket på en gång:
både profilera sig mot de mer än han själv
Europa-heta moderatema och försvara
neutraliteten mot dem som misstänktes
ifrågasätta den; både att utstaka vägen
mot EG och att ge de egna EG-motståndama en gnutta hopp. Så blev det som det
blev. Som artikeln var skriven kan man
inte understryka misstanken att den inte
bara inbjöd till olika tolkningar utan att
mångtydigheten var en helt medveten
risktagning.
Carlssons väg till Europa
Debatten kring majartikeln 1990 ger
ingen klarhet om när den socialdemokratiska EG-rockaden verkligen ägde rum.
Var artikeln ett uttryck för ett fattat beslut
eller enbart en varning om att ett beslut
kunde vara på väg? Lite hjälp att förstå
den bisarra situationen ges – kanske – i
statsministerns privata ”valmanifest”,
Göran Färms intervjubok Carlsson (fiden 1991). Men signalerna är så motsä-
gelsefulla att man inte kan undgå misstanken att det rått en dragkamp om Europapolitiken i regeringen, (Jfr Svenska Dagbladet 30 juni 1991: ”Hemligt råd styr
Sverige mot EG”.) EG-beslutets inre historia blir en intressant uppgift för både
seriösa journalister och samhällsforskare.
1988 års valrörelse: ”Jag tror på ett
ökat samarbete mellan Sverige och Europa … Vi accepterar inte arbetslöshetstal
på 10, 11 eller 12 procent”. Det är här inte
bara neutralitetsargumentet som gäller.
1989 trodde Carlsson att den ”sociala
dimensionen på samarbetet kommer att
bli mer markerad i framtiden”. Tanken på
förpliktigande samarbete- dvs med andra ord suveränitetsinskränkningar – börjar accepteras.
Så långt har den deklarerade omprövningsprocessen nått när Carlsson gör utspelet i Dagens Nyheter 27 maj 1990.
I medlemsansökan l juli 1991 står
ingenting om neutraliteten. På ett sätt
vrids den säkerhetspolitiska klockan tillbaka mer än trettio år. Begreppet neutralitet skjuts ofta åt sidan för alliansfrihet.
Begreppet ”neutralitet” sägs enligt Pierre
Schori inte förstås i Europa. Undensade
1957 precis tvärtom: alliansfrihet var ett
”ofullständigt” ord som ledde till ”misstydningar”.
1991. Trots den deklarerade omsvängningen 1990 är EG-frågan alltjämt inte
problemfri. Mot bakgrunden av utvecklingen i Baltikum uttalar Carlsson: ”Risken är att konsekvensen kan bli . . . att
framstegen i avspänningsprocessen i hela
Europa påverkas. Risken är att spänningarna kan öka igen – och det kan skada oss
alla.” Men något senare är han färdig för
den mera optimistiska slutsatsen: ”Förändringen av relationerna mellan Öst och
Väst ger unika möjligheter för ett nytt
slags samarbete i perspektivet av globala
utmaningar.”
Intervjuad av Göran Färm förklarar
Carlsson att han inte ser integrationen
som ett hot utan som en utmaning. Han
understryker den ekonomiska och politiska integrationens betydelse för att skapa
fred och han är inte oroad av planer på en
europeisk försvarsunion – som vore
oförenlig med den svenska neutralitetspolitiken. Han tror inte – och rimligen på
mycket goda grunder, åtminstone kortsiktigt- på en sådan utveckling. Och ”risken för ett storkrig i Europa har minskat
radikalt”.
Men ändå; trots avspänningen har
svensk alliansfrihet betydelse för nordisk
stabilitet, också i vidare mening, varnar
Schori (Svenska Dagbladet 1991-05-27).
Det råder alltså något slags bred, politisk enighet när det gäller europapolitiken, även om det alltjämt är något oklart
hur bred den i verkligheten är. EG-politiken verkar det oaktat inte ointressant för
de inrikespolitiska valstrategerna. Nu gäller det tydligen i stället att hinna till Bryssel, medan makten alltjämt tillhör socialdemokraterna. Men enigheten är så stor
att det inte är helt oproblematiskt att göra
EG-frågan valmässig. Striden kommer i
så fall inte att gälla politiken utan snarare
med vilka förväntningar och mål man omfattar denna politik.
Skillnaden mellan moderatema och
socialdemokraterna i EG-frågan ter sig i
Carlssons version sålunda inte så mycket
ligga i vad som bör ske utan varför. Att
Sverige måste ta konsekvenserna av att de
nationella gränsernas betydelse minskar
råder det uppenbarligen ingen oenighet
om. ”Kapital och krediter”, ”räntor och
inflation” rör sig allt friare över gränserna.
Forskning och medier nämns också; därmed har Carlsson täckt in tre av de fyra
”friheterna” som EG försöker förverkliga.
425
Den fjärde, arbetskraften, berörs endast
indirekt, i utfästelsen att ta del i kampen
mot arbetslöshet i hela Europa. Skillnaden ijämförelse med moderater och folkpartister beskriver Carlsson sålunda: ”De
vill bara ansluta sig till EG och den inre
marknaden – vi har mycket större ambitioner, vi vill påverka och förändra! Bildt
är ute efter att EG-medlemskapet ska
hjälpa honom med det han inte klarar
själv här hemma: sänkt skattetryck och
krympt offentlig sektor.” Samma tanke
kan uttryckas på olika sätt. Även om
Carlsson lyckats finna en polemisk formulering förefaller det inte otroligt att
samma tanke skulle kunna åtnjuta sympatier också inom hans eget parti om den uttryckts som en strävan att inom EGs ram
utveckla en mer realistisk förståelse för
vad som är ekonomiskt möjligt. Det är
inte alltid så lätt att uttrycka modern pragmatism i ett nedärvt ideologiskt tankemönster.
Storsvensk europapolitik
Carlsson har höga ambitioner i förhållande till EG. Nu komma de svenske!- eller
åtminstone de svenske socialdemokraterna. EG blir ett valargument, ty ”nu gäller
det för svenska folket att avgöra vem de
vill skall förhandla med EG – den som
lägger sig för alla marknadens krav och
villlåta marknaden styra vår välfärdspolitik, eller vi som vill att EGs roll skall
handla om att gemensamt på europanivå
trygga välfärden, jobben och miljön. Ty
”om vi skulle ställa oss på sidan av Europa
skulle högerkrafterna där få större inflytande på internationaliseringens villkor
än om vi är med”. Här verkar det som om
Carlsson- i god palmesk efterföljd- försöker stärka sin socialdemokratiska legi- 426
tirnitet – hårt pressad av den bistra verklighetens oundvikliga budget – och socialpolitiska rockader – genom att signalera ett deklaratoriskt agerande på den internationella scenen.
Egentligen förefaller det vara så enkelt
som att Carlsson numera saluför i stort
sett sammaEG-vara som Bildt – och Westerberg- men anpassar sin marknadsföring till det som han uppfattar som den
egna kundkretsens speciella förväntningar. De stora utmaningarna ligger bl a i att
Sverige som medlem av EG dels, med
andra neutrala, skall bromsa planerna på
en europeisk försvarsgemenskap, dels
skall spela en ledande roll i EGs sociala
och sysselsättningspolitiska utveckling,
allt enligt den numera något luggslitna
svenska modellen. Den offensiva synen
på de socialpolitiska uppgifterna inom
EG kan också tolkas som en strävan att
dämpa de farhågor mot Gemenskapen
som grundas på sådana skäl. Den aktiva
neutralitetspolitikens överdrivna, för att
inte rent ut säga högmodiga förväntningar, präglar således alltjämt den svenska
utrikespolitiska profilen.
Det sker också när Sverige på grund av
yttre krafter starkare än det självt, dragits
in i en oemotståndlig utveckling. I stället
för att öppet erkänna detta, söker man argument och motiveringar som skall inge
en känslig opinion och kitsliga massmedia
uppfattningen att det är omvärlden som
håller på att anpassa sig till de svenska
idealen, inte tvärtom. Och det är inte alltid så lätt. Det bör dock noteras att denna
typ av partipolemiska argument inte återkommer i regeringens deklaration den 14
juni. Den var formulerad i brett samråd
och samförstånd för att vinna politiskt
stöd över alla viktigare partigränser.
Tankediger och tanklös
Vad gäller den artikel i maj 1990 som
varit utgångspunkten för dessa reflexioner måste slutsatsen bli att den visserligen
var tankediger till innehållet men alltför
motsägelsefull till formen för att uppnå
det påstådda syftet – att tydligt signalera
en ny svensk, socialdemokratisk Europapolitik. Regeringen förföljs av Krakas
problem inför Ragnar Lodbrok, att vara
både naken och klädd – att vara både
Det är inte alltid så lätt att uttrycka
modern pragmatism i ett nedärvt
ideologiskt tankemönster.
neutralitetsbunden och europeiskt solidarisk. Därav de många glidningarna från de
gamla, doktrinära positionerna till dagens
mera realistiska’ ställningstagande. Luddigheten och ambivalensen i de socialdemokratiska uttalandena om Europa finns
alltjämt kvar. De märktes också, trots den
politiska ekumeniken, i regeringsdeklarationen l juli 1991, som nogsamt noterade
de flesta principer som tidigare varit avgörande hinder mot en positiv europapolitik och som många inom rörelsen har
svårt att släppa. Oklarheterna har säkert
många rötter. En av dessa är den kvardröjande belastningen från tiden före
rockaden, all den energi som förbrukats
för att bevisa EG-medlemskapets katastrofala oförenlighet med Sveriges grundläggande säkerhetsintressen. Till detta är
kopplat den tydligen helt oemotståndliga
lusten att utnyt~a varje fråga och varje positionsval, även i Europa- och säkerhetsfrågor, till angrepp mot moderaterna,
eller, med den nyaste termen, ”högeralliansen”.
Granskarens kverulans skall dock inte
få dölja glädjen över att regeringen och
oppositionen under gemensamma ansträngningar och trots mycken träta fört
Sverige så långt som den faktiskt gjort
mot det oundvikliga och oundgängliga
EG-medlemskapet. Både uttalandet 12
december 1990 och regeringsdeklarationen den 14 juni 1991- med följande partideklarationer – inför den neutralitetsideologiskt obelastade medlemsansökan,
kan med rätta betraktas som viktiga historiska dokument. Väl i EG skulle förmodligen också en socialdemokratisk regering, om den trots tunga odds lyckas vinna
förlängt förtroende från sina forna välja- 427
re, finna att EG kan vara nyttigt också för
andra syften än att bekämpa de ”dunkla
högerkrafterna” i Europa. Det måste för
alla vara en stor utmaning att få vara med
om den moderna europeiska historiens
största organisatoriska och politiska experiment och få bidra till dess framgång.
Att den kittlar också statsministerns ambitioner är helt uppenbart efter hans entusiastiska uttalanden i samband med överlämnandet av Sveriges medlemsansökan.
Hur EG-rockaden och alla andra
oväntade drag i regeringens politik till slut
kommer att påverka utgången av årets politiska schackparti återstår att se. Det ligger i väljarnas händer.
Pärmarför inbindning av årgång 1990
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.