Eskil Block; Perspektiv och allianser
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ESKIL BLOCK:
Perspektiv och allianser
Eskil Block målar upp två huvudalternativ för Europas framtid. Jacques De/ors’ scenario är
ett EG utvidgat till att omfatta
neutrala och tidigare östorienterade småstater i Europa liksom
forna kolonialländer i Latinamerika och Afrika.
Det alternativa scenariot innebär att enskilda människors
önskningar snarare än de tunga
politikernas och företagsledarnas visioner kommer att bli vägledande för samarbetet i takt
med att tyngdpunkten förskjuts
från den militära sektorn över
den ekonomiska till den kulturella.
Vilka länder skall Sverige
samarbeta med?
Tekn lic Eskil Block är framtidsforskare vid FOA.
N
är jag gallrar bland tendenser och
perspektiv som tornar upp sigför
nästa halvsekel dominerar ändå
befolkningsökningen. Från fem miljarder
för två år sen fortsätter jordens folkmängd mot drygt sex år 2000, och mellan
tio och femton för nästa sekelmitt All erfarenhet visar att ej ens de största krig gör
märkbara hack i den kurvan, det gör bara
nya folksjukdomar och familjeplanering.
SIDA:s insatser i det syftet har som bekant givit Kenya rekord i folkökning, ty
den avstannar bara där hög materiell
standard och effektiv arbetsmarknad för
kvinnor uppnås och lokala eliter går före
med gott exempel. Det gör de inte i Afrika
och Latinamerika! Men i vissa asiatiska
länder stiger standarden desto snabbare,
så målsättningen för vår u-hjälp måste
med det snaraste revideras.
Det är inte nog med att befolkningen
ökar – främst i Afrika och Latinamerika,
i efterblivna delar av Arabvärlden eller
Syd- och Ostasien. Befolkningar som har
markant lägre standard än de ser på film
från Nordamerika, Europa och det kapitalistiska Ostasien, väntar otåligt på att
höja sin egen. En rad folkrika länder
industrialiseras därför långt snabbare än
vi trodde möjligt, när vi med sömngångaraktig säkerhet valde de mest efterblivna
att hjälpa med ett bistånd, vars byråkratiska utformning försenat dem ytterligare.
De nya aggressiva industriländerna i
Asien kommer däremot att tävla hårt med
oss om råvaror och marknader.
Av detta enkla faktum drar jag omedelbart tre slutsatser. Den första är att vi
långt medvetnare än förut måste inrikta
oss på att spara på råvaror och energi och
utnyttja dem effektivare som vi redan har
(inklusive inhemska energikällor som
kärnkraften). Den andra är att vi måste
satsa medvetet på teknisk utveckling och
nya produkter, både genom skattelättnader för forskning i företagen och genom
satsning på olika slags kvalitetsutbildning.
Den tredje innebär att vi – liksom övriga
småstater – måste lita till internationell
samverkan i någon form. Mest naturligt är
att denna samverkan sker i Europa, vilket
glömdes bort på Palmes tid, fast redan
Tage Erlander och hans samtida hade det
klart för sig!
Vi valde de mest efterblivna länderna att hjälpa med ett bistånd, vars
byråkratiska utformning försenat
dem ytterligare.
Läget för detta europeiska samarbete
har emellertid förändrats på tre sätt. För
det första har målsättningen fördjupats
bortom en tullunion till överstatligt samarbete ifråga om utbildning och forskning, penning- och sysselsättningspolitik,
(i framtiden med säkerhet också försvarsoch säkerhetspolitik) så att Europa blir
oberoende av båda supermakterna. För
det andra innebär mängden av invandrare
och extrema åsiktsgrupper att beslut inte
längre kan fattas över befolkningarnas
huvuden av små grupper byråkrater och
toppolitiker. För det tredje har avvecklingen av det sovjetiska kolonialväldet i
Östeuropa och samarbetet med forna
europeiska kolonier bortom haven
(främst i Latinamerika och Nordvästafrika) ökat antalet potentiella deltagare
och därmed komplicerat sättet på vilket
beslut fattas, och de framtida strukturerna
för detta.
213
Två huvudalternativ
Min bedömning är att det finns två huvudalternativ för Europas framtid.
Jacques DeJors’ scenario går ut på att dagens EG dels utvidgas till att omfatta neutrala och tidigare östorienterade småstater i Europa liksom forna kolonialländer i
Latinamerika och Afrika, dels också fördjupas beträffande samarbetets inriktning. Men DeJors’ tanke tycks vara att inte
.alla länder behöver ta del i alla beslut och
heller inte underordna sig alla de beslut
som de rikaste och mest samarbetsvilliga
staterna är beredda att ta (t ex om myntunion och gemensamt utbildningsväsende). I praktiken kommer detta utvidgade
EG därför att fungera som en lång serie
holdingbolag där den innersta cirkeln har
största inflytandet – denna cirkel kommer att domineras av Västtyskland och
Frankrike!
Det alternativa scenariot innebär att i
takt med att samarbetets tyngdpunkt
långsamt förskjuts från den militära sektorn över den ekonomiska till den kulturella, kommer de enskilda människornas
önskningar snarare än de tunga politikernas och företagsledarnas visioner att bli
vägledande för partnernas antal och samarbetets sakinnehåll. För vanligt folk,
mera än för militärstrateger och yrkesekonomer, är det avgörande att få tala sitt
eget språk i den offentliga debatten, vidmakthålla invanda seder och så vidare. I
praktiken kommer Tysklands återförening att bli en probersten på detta kulturella dilemma, en annan religionerna i
Europas utkant.
Tre möjliga block
I ett Europa dominerat av Västtyskland
och Frankrike kommer de tidigare kom- 214
munistländerna – och särskilt Östtyskland – att inta en perifer roll. Vill tyskarna
återförenas får nog Västtyskland offra sin
knytning till Frankrike i EG och till USA
via NATO lika väl som Östtyskland sin i
WP och COMECON till Sovjetunionen.
Den västtyske generalen Giinther Kiessling angav förra året i sin bok ”Neutralität
ist kein Verrat” ett ytterst konkret scenario – där de båda Tyskland förenas genom att Östtyskland åter sönderläggs i
delstater, som får överta all statlig egendom och disponera den efter eget skön.
Varefter förbundshuvudstaden flyttar till
Berlin och republiken Tyskland ingår ett
slutgiltigt fredsavtal med sina grannar
som bl a fastställer Tysklands östgräns
och förhållandet till Österrike! Kiessling
tänker sig vidare att detta Tyskland – som
lämnat både EG och COMECON,
NATO och WP bakom sig – inleder ett
samarbete med Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Jugoslavien samt Schweiz,
Holland och de nordiska länderna. Efter
vad som nu hänt kan man tänka sig att
denna återförening kunde inledas på så
vis att å ena sidan Västtyskland, Danmark, Holland och Flandern, å den andra
de uppräknade östländerna-erbjuds att
lämna sina nuvarande allianser för att i
stället ingå iEFTA som, efter viss utbyggnad av sina institutioner, skulle bilda en av
de viktigaste grupperingarna i hela Europa med drygt 200 milj invånare. Därtill
ligga närmast till hands för samarbetet
med icke-arabiska Islam, vilket redan omfattar ett par hundra miljoner i fria stater
och åtminstone hundra miljoner bekännare i Sovjetunionen eller Kina!
Därmed skulle kulturell gemenskap
väga tyngre än den politiska. I detta block
på en halv miljard människor skulle de
viktigaste språken bli tyska, samt olika
slaviska, turkiska och indoiranska. EFTA
skulle också ha nära kontakt med resterna
av Sovjetunionen, som trots allt skulle
omfatta ytterligare hundrafemtio miljoner. Återstoden av EG skulle bestå av
Frankrike, Italien och Spanien, Portugal
och Vallornen med 160 miljoner och nära
kontakt med 150 miljoner araber och
över 300 miljoner latinamerikaner; det
stora språket är här spanska. Till detta
block skulle också knytas de gamla
franska kolonierna i Afrika. Ett tredje
Det icke-arabiska Islam omfattar
redan ett par hundra miljoner i fria
stater och åtminstone hundra miljoner bekännare i Sovjetunionen
eller Kina.
block kunde formas av engelskspråkiga
länder – USA, Kanada, Storbritannien,
Eire och Australien med ansvar för
engelsktalande f d kolonier i Afrika, för
Indien och sydöstra Asien, samt för Mexiko, Västindien m m.
Vår egen u-hjälp skulle då lämna Afrika och Indien för Polen och Balticum, för
våra invandrarländer på Balkan och i
Mellanöstern. Tyska måste åter bli andra,
eller rentav första, utländska språk i våra
skolor, men med tanke på Norden och
Nederländerna blir det snarare nordtyska
än sydtyska dialekter. Kulturellt samarbete med de nordiska och baltiska länderna
och med Nederländerna främjas bäst
inom ramen för detta stor-EFTA, och
medan Tjeckoslovakien, Polen, Ungern
och Östtyskland behöver en mjuk övergångsperiod kan de på sikt inspirera vår
egen kultur. SIDA kan utlakaliseras till
Kalmar, sydsvenska universitet och skolor
får satsa på Östeuropa.
Konkretisera debatten!
I ett läge då många arbetar hårt för fullt
medlemskap i EG, kan det lätt uppfattas
som knivhugg i ryggen om man som jag
försöker ange ett alternativ. Jag tror ~då
att det kan föra diskussionen framåt om
det en gång för alla fastslås att ett isolerat
svenskt dockhem hör det förflutna till –
Det är hög tid att konkretisera debatten om vilka länder Sverige skall
samarbeta med – vare sig det gäller
vapenexport eller u-hjälp, forskningssamarbete eller utveckling av
nya produkter.
inte ens en politisk union med Norge och
Finland, som den norske bankmannen
Nils-Arne Tanderö vill ha, räcker som
hemmabas åt internationella storindustrier! Det är hög tid att konkretisera debatten om vilka länder Sverige skall samarbeta med – vare sig det gäller vapenexport eller u-hjälp, forskningssamarbete
eller utveckling av nya produkter. Det
dröjer inte länge innan den debatten kommer att dominera i våra politiska ungdomsklubbar och då måste argumenten
bli konkretare.
Neutralitetsfrågan
Det står nu klart att Sverige inte på egen
hand har råd att hålla fast vid säkerhetspolitikens grundpelare – neutralitet,
215
värnplikt och högteknisk vapenindustri –
utan måste släppa åtminstone en av dem.
Utrikespolitiska Institutet har i ljus härav
och inspirerad av den snabba utvecklingen i Östeuropa givit ut en debattbok (och
Norstedts förlag en hel serie!) där neutralitetens uttolkare, med Aftonbladets
Gunnar Fredriksson som enda undantag,
törs ventilera nya alternativ. De flesta antar ett vidgat EG från Atlanten till Ural
·som också kan försvara sig självt, samt ett
mer eller mindre splittrat Europa – där
Sverige fritt kan välja samarbetspartners.
Mest anmärkningsvärt är att Sverker
Åström har liknande åsikter.
Men hur långt kan våra politiker påverka utfallet? Carl Bildt och Bengt Westerberg menar i likhet med den norske socialdemokratisk.e försvarspolitikern HansJörgen Holst att våra politiska såväl som
ekonomiska intressen bäst gynnas av fullt
medlemskap i EG och den senare att
medlemskapet bör göras till föremål för
folkomröstning redan nästa valperiod.
När inte bara Östtyskland utan även Polen, Ungern och Tjeckoslovakien flirtar
med NATO blir frågan om svensk neutralitet ej något hinder utan en av historien
överspelad roll.
De som motsätter sig EG-medlemskap
gör det av helt andra skäl än neutraliteten.
SomHga center- och miljöpartister ser EG
(liksom invandringen) som ett hot mot
institutioner och värderingar som de anser särskilt nordiska, t ex känsligheten för
naturen, social solidaritet – inklusive förbud mot privata skolor och daghem, mot
fri försäljning av rusdrycker m m – även
om liknande värderingar finns i andra
länder. Andra har aldrig på allvar varit
neutrala utan spelat under täcket med
”det socialistiska lägret”, särskilt inom ra- —
216
men för vår u-hjälp. Båda de grupperna
måste nu visa kort.
Vill Sverige höja standarden för ”de
sämst ställda”, garantera de sociala förmåner som utlovats, avveckla kärnkraften, begränsa vapenexporten och dela ut
mera u-hjälp, kan det inte överleva på
egen hand i dagens hårda värld, och nya
samarbetspartners hittar vi varken i Tanzania, Kuba, Vietnam eller Algeriet: de
bör sökas i Europa. De som föredrar ett
större Norden framför EG får alltså locka
in Norge och Finland i en lika intim union
som den norske ekonomen Nils Petter
Tanderö föreslagit. Socialdemokrater
som ej tål Mitterrand bör med general
Giinther Kiessling, Hans Modrow och
Michail Gorbatjov dra det nya Tyskland
ur NATO och EG in i EFTA.
Fastän varken socialdemokrater eller
miljövänner gjort konkreta utspel i denna
riktning vill jag antyda hur deras drömmar passar in i dagens europeiska ramverk. Antingen får de övertala Sovjet att
släppa Balticum och Karelen, mot att
norrmännen lämnar NATO och kvarstår i
EFTA. Eller erbjuds det återförenade
Tyskland att bli av med ryska och amerikanska kärnvapen mot att de likt Polen,
Tjeckoslovakien, Ungern och Slovenien
löser sina säkerhetsproblem samman
med de länder som utgör EFTA och
eventuellt de baltiska. I båda fallen sänks
kärnvapentröskeln i Europa, främmande
trupper retirerar från Nord- resp CentralEuropa, länder med kulturell och språklig
gemenskap knyts nära ihop. Om socialdemokraterna däremot inte har något ess i
rockärmen (utan måste stå med mössan i
hand medan ryssarna på sitt oefterhärmliga sätt skapar ordning i eget hus) är neutraliteten värdelös och bör bytas mot
medlemskap i EG.
Somliga center- och miljöpartister
ser EG (liksom invandringen) som
ett hot mot institutioner och värderingar som de anser särskilt nordiska.
Vem tror att vi längre kan utveckla
toppteknologi eller försvara oss mot
främmande makt på egen hand? Då skulle Sveriges regering efter sina franska partibröders exempel ha släppt vapenexporten fri, inrättat teknisk-naturvetenskapliga elitskolor och reducerat marginalskatterna till europeisk nivå. Då Palme gav
upp vår gamla trovärdiga, välrustade, expansiva neutralitet, reducerade han vår
handlingsfrihet. Nu måste Sverige dra
slutsatser av detta faktum.
Perspektiv och allianser
Eskil Block målar upp två huvudalternativ för Europas framtid. Jacques De/ors’ scenario är
ett EG utvidgat till att omfatta
neutrala och tidigare östorienterade småstater i Europa liksom
forna kolonialländer i Latinamerika och Afrika.
Det alternativa scenariot innebär att enskilda människors
önskningar snarare än de tunga
politikernas och företagsledarnas visioner kommer att bli vägledande för samarbetet i takt
med att tyngdpunkten förskjuts
från den militära sektorn över
den ekonomiska till den kulturella.
Vilka länder skall Sverige
samarbeta med?
Tekn lic Eskil Block är framtidsforskare vid FOA.
N
är jag gallrar bland tendenser och
perspektiv som tornar upp sigför
nästa halvsekel dominerar ändå
befolkningsökningen. Från fem miljarder
för två år sen fortsätter jordens folkmängd mot drygt sex år 2000, och mellan
tio och femton för nästa sekelmitt All erfarenhet visar att ej ens de största krig gör
märkbara hack i den kurvan, det gör bara
nya folksjukdomar och familjeplanering.
SIDA:s insatser i det syftet har som bekant givit Kenya rekord i folkökning, ty
den avstannar bara där hög materiell
standard och effektiv arbetsmarknad för
kvinnor uppnås och lokala eliter går före
med gott exempel. Det gör de inte i Afrika
och Latinamerika! Men i vissa asiatiska
länder stiger standarden desto snabbare,
så målsättningen för vår u-hjälp måste
med det snaraste revideras.
Det är inte nog med att befolkningen
ökar – främst i Afrika och Latinamerika,
i efterblivna delar av Arabvärlden eller
Syd- och Ostasien. Befolkningar som har
markant lägre standard än de ser på film
från Nordamerika, Europa och det kapitalistiska Ostasien, väntar otåligt på att
höja sin egen. En rad folkrika länder
industrialiseras därför långt snabbare än
vi trodde möjligt, när vi med sömngångaraktig säkerhet valde de mest efterblivna
att hjälpa med ett bistånd, vars byråkratiska utformning försenat dem ytterligare.
De nya aggressiva industriländerna i
Asien kommer däremot att tävla hårt med
oss om råvaror och marknader.
Av detta enkla faktum drar jag omedelbart tre slutsatser. Den första är att vi
långt medvetnare än förut måste inrikta
oss på att spara på råvaror och energi och
utnyttja dem effektivare som vi redan har
(inklusive inhemska energikällor som
kärnkraften). Den andra är att vi måste
satsa medvetet på teknisk utveckling och
nya produkter, både genom skattelättnader för forskning i företagen och genom
satsning på olika slags kvalitetsutbildning.
Den tredje innebär att vi – liksom övriga
småstater – måste lita till internationell
samverkan i någon form. Mest naturligt är
att denna samverkan sker i Europa, vilket
glömdes bort på Palmes tid, fast redan
Tage Erlander och hans samtida hade det
klart för sig!
Vi valde de mest efterblivna länderna att hjälpa med ett bistånd, vars
byråkratiska utformning försenat
dem ytterligare.
Läget för detta europeiska samarbete
har emellertid förändrats på tre sätt. För
det första har målsättningen fördjupats
bortom en tullunion till överstatligt samarbete ifråga om utbildning och forskning, penning- och sysselsättningspolitik,
(i framtiden med säkerhet också försvarsoch säkerhetspolitik) så att Europa blir
oberoende av båda supermakterna. För
det andra innebär mängden av invandrare
och extrema åsiktsgrupper att beslut inte
längre kan fattas över befolkningarnas
huvuden av små grupper byråkrater och
toppolitiker. För det tredje har avvecklingen av det sovjetiska kolonialväldet i
Östeuropa och samarbetet med forna
europeiska kolonier bortom haven
(främst i Latinamerika och Nordvästafrika) ökat antalet potentiella deltagare
och därmed komplicerat sättet på vilket
beslut fattas, och de framtida strukturerna
för detta.
213
Två huvudalternativ
Min bedömning är att det finns två huvudalternativ för Europas framtid.
Jacques DeJors’ scenario går ut på att dagens EG dels utvidgas till att omfatta neutrala och tidigare östorienterade småstater i Europa liksom forna kolonialländer i
Latinamerika och Afrika, dels också fördjupas beträffande samarbetets inriktning. Men DeJors’ tanke tycks vara att inte
.alla länder behöver ta del i alla beslut och
heller inte underordna sig alla de beslut
som de rikaste och mest samarbetsvilliga
staterna är beredda att ta (t ex om myntunion och gemensamt utbildningsväsende). I praktiken kommer detta utvidgade
EG därför att fungera som en lång serie
holdingbolag där den innersta cirkeln har
största inflytandet – denna cirkel kommer att domineras av Västtyskland och
Frankrike!
Det alternativa scenariot innebär att i
takt med att samarbetets tyngdpunkt
långsamt förskjuts från den militära sektorn över den ekonomiska till den kulturella, kommer de enskilda människornas
önskningar snarare än de tunga politikernas och företagsledarnas visioner att bli
vägledande för partnernas antal och samarbetets sakinnehåll. För vanligt folk,
mera än för militärstrateger och yrkesekonomer, är det avgörande att få tala sitt
eget språk i den offentliga debatten, vidmakthålla invanda seder och så vidare. I
praktiken kommer Tysklands återförening att bli en probersten på detta kulturella dilemma, en annan religionerna i
Europas utkant.
Tre möjliga block
I ett Europa dominerat av Västtyskland
och Frankrike kommer de tidigare kom- 214
munistländerna – och särskilt Östtyskland – att inta en perifer roll. Vill tyskarna
återförenas får nog Västtyskland offra sin
knytning till Frankrike i EG och till USA
via NATO lika väl som Östtyskland sin i
WP och COMECON till Sovjetunionen.
Den västtyske generalen Giinther Kiessling angav förra året i sin bok ”Neutralität
ist kein Verrat” ett ytterst konkret scenario – där de båda Tyskland förenas genom att Östtyskland åter sönderläggs i
delstater, som får överta all statlig egendom och disponera den efter eget skön.
Varefter förbundshuvudstaden flyttar till
Berlin och republiken Tyskland ingår ett
slutgiltigt fredsavtal med sina grannar
som bl a fastställer Tysklands östgräns
och förhållandet till Österrike! Kiessling
tänker sig vidare att detta Tyskland – som
lämnat både EG och COMECON,
NATO och WP bakom sig – inleder ett
samarbete med Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Jugoslavien samt Schweiz,
Holland och de nordiska länderna. Efter
vad som nu hänt kan man tänka sig att
denna återförening kunde inledas på så
vis att å ena sidan Västtyskland, Danmark, Holland och Flandern, å den andra
de uppräknade östländerna-erbjuds att
lämna sina nuvarande allianser för att i
stället ingå iEFTA som, efter viss utbyggnad av sina institutioner, skulle bilda en av
de viktigaste grupperingarna i hela Europa med drygt 200 milj invånare. Därtill
ligga närmast till hands för samarbetet
med icke-arabiska Islam, vilket redan omfattar ett par hundra miljoner i fria stater
och åtminstone hundra miljoner bekännare i Sovjetunionen eller Kina!
Därmed skulle kulturell gemenskap
väga tyngre än den politiska. I detta block
på en halv miljard människor skulle de
viktigaste språken bli tyska, samt olika
slaviska, turkiska och indoiranska. EFTA
skulle också ha nära kontakt med resterna
av Sovjetunionen, som trots allt skulle
omfatta ytterligare hundrafemtio miljoner. Återstoden av EG skulle bestå av
Frankrike, Italien och Spanien, Portugal
och Vallornen med 160 miljoner och nära
kontakt med 150 miljoner araber och
över 300 miljoner latinamerikaner; det
stora språket är här spanska. Till detta
block skulle också knytas de gamla
franska kolonierna i Afrika. Ett tredje
Det icke-arabiska Islam omfattar
redan ett par hundra miljoner i fria
stater och åtminstone hundra miljoner bekännare i Sovjetunionen
eller Kina.
block kunde formas av engelskspråkiga
länder – USA, Kanada, Storbritannien,
Eire och Australien med ansvar för
engelsktalande f d kolonier i Afrika, för
Indien och sydöstra Asien, samt för Mexiko, Västindien m m.
Vår egen u-hjälp skulle då lämna Afrika och Indien för Polen och Balticum, för
våra invandrarländer på Balkan och i
Mellanöstern. Tyska måste åter bli andra,
eller rentav första, utländska språk i våra
skolor, men med tanke på Norden och
Nederländerna blir det snarare nordtyska
än sydtyska dialekter. Kulturellt samarbete med de nordiska och baltiska länderna
och med Nederländerna främjas bäst
inom ramen för detta stor-EFTA, och
medan Tjeckoslovakien, Polen, Ungern
och Östtyskland behöver en mjuk övergångsperiod kan de på sikt inspirera vår
egen kultur. SIDA kan utlakaliseras till
Kalmar, sydsvenska universitet och skolor
får satsa på Östeuropa.
Konkretisera debatten!
I ett läge då många arbetar hårt för fullt
medlemskap i EG, kan det lätt uppfattas
som knivhugg i ryggen om man som jag
försöker ange ett alternativ. Jag tror ~då
att det kan föra diskussionen framåt om
det en gång för alla fastslås att ett isolerat
svenskt dockhem hör det förflutna till –
Det är hög tid att konkretisera debatten om vilka länder Sverige skall
samarbeta med – vare sig det gäller
vapenexport eller u-hjälp, forskningssamarbete eller utveckling av
nya produkter.
inte ens en politisk union med Norge och
Finland, som den norske bankmannen
Nils-Arne Tanderö vill ha, räcker som
hemmabas åt internationella storindustrier! Det är hög tid att konkretisera debatten om vilka länder Sverige skall samarbeta med – vare sig det gäller vapenexport eller u-hjälp, forskningssamarbete
eller utveckling av nya produkter. Det
dröjer inte länge innan den debatten kommer att dominera i våra politiska ungdomsklubbar och då måste argumenten
bli konkretare.
Neutralitetsfrågan
Det står nu klart att Sverige inte på egen
hand har råd att hålla fast vid säkerhetspolitikens grundpelare – neutralitet,
215
värnplikt och högteknisk vapenindustri –
utan måste släppa åtminstone en av dem.
Utrikespolitiska Institutet har i ljus härav
och inspirerad av den snabba utvecklingen i Östeuropa givit ut en debattbok (och
Norstedts förlag en hel serie!) där neutralitetens uttolkare, med Aftonbladets
Gunnar Fredriksson som enda undantag,
törs ventilera nya alternativ. De flesta antar ett vidgat EG från Atlanten till Ural
·som också kan försvara sig självt, samt ett
mer eller mindre splittrat Europa – där
Sverige fritt kan välja samarbetspartners.
Mest anmärkningsvärt är att Sverker
Åström har liknande åsikter.
Men hur långt kan våra politiker påverka utfallet? Carl Bildt och Bengt Westerberg menar i likhet med den norske socialdemokratisk.e försvarspolitikern HansJörgen Holst att våra politiska såväl som
ekonomiska intressen bäst gynnas av fullt
medlemskap i EG och den senare att
medlemskapet bör göras till föremål för
folkomröstning redan nästa valperiod.
När inte bara Östtyskland utan även Polen, Ungern och Tjeckoslovakien flirtar
med NATO blir frågan om svensk neutralitet ej något hinder utan en av historien
överspelad roll.
De som motsätter sig EG-medlemskap
gör det av helt andra skäl än neutraliteten.
SomHga center- och miljöpartister ser EG
(liksom invandringen) som ett hot mot
institutioner och värderingar som de anser särskilt nordiska, t ex känsligheten för
naturen, social solidaritet – inklusive förbud mot privata skolor och daghem, mot
fri försäljning av rusdrycker m m – även
om liknande värderingar finns i andra
länder. Andra har aldrig på allvar varit
neutrala utan spelat under täcket med
”det socialistiska lägret”, särskilt inom ra- —
216
men för vår u-hjälp. Båda de grupperna
måste nu visa kort.
Vill Sverige höja standarden för ”de
sämst ställda”, garantera de sociala förmåner som utlovats, avveckla kärnkraften, begränsa vapenexporten och dela ut
mera u-hjälp, kan det inte överleva på
egen hand i dagens hårda värld, och nya
samarbetspartners hittar vi varken i Tanzania, Kuba, Vietnam eller Algeriet: de
bör sökas i Europa. De som föredrar ett
större Norden framför EG får alltså locka
in Norge och Finland i en lika intim union
som den norske ekonomen Nils Petter
Tanderö föreslagit. Socialdemokrater
som ej tål Mitterrand bör med general
Giinther Kiessling, Hans Modrow och
Michail Gorbatjov dra det nya Tyskland
ur NATO och EG in i EFTA.
Fastän varken socialdemokrater eller
miljövänner gjort konkreta utspel i denna
riktning vill jag antyda hur deras drömmar passar in i dagens europeiska ramverk. Antingen får de övertala Sovjet att
släppa Balticum och Karelen, mot att
norrmännen lämnar NATO och kvarstår i
EFTA. Eller erbjuds det återförenade
Tyskland att bli av med ryska och amerikanska kärnvapen mot att de likt Polen,
Tjeckoslovakien, Ungern och Slovenien
löser sina säkerhetsproblem samman
med de länder som utgör EFTA och
eventuellt de baltiska. I båda fallen sänks
kärnvapentröskeln i Europa, främmande
trupper retirerar från Nord- resp CentralEuropa, länder med kulturell och språklig
gemenskap knyts nära ihop. Om socialdemokraterna däremot inte har något ess i
rockärmen (utan måste stå med mössan i
hand medan ryssarna på sitt oefterhärmliga sätt skapar ordning i eget hus) är neutraliteten värdelös och bör bytas mot
medlemskap i EG.
Somliga center- och miljöpartister
ser EG (liksom invandringen) som
ett hot mot institutioner och värderingar som de anser särskilt nordiska.
Vem tror att vi längre kan utveckla
toppteknologi eller försvara oss mot
främmande makt på egen hand? Då skulle Sveriges regering efter sina franska partibröders exempel ha släppt vapenexporten fri, inrättat teknisk-naturvetenskapliga elitskolor och reducerat marginalskatterna till europeisk nivå. Då Palme gav
upp vår gamla trovärdiga, välrustade, expansiva neutralitet, reducerade han vår
handlingsfrihet. Nu måste Sverige dra
slutsatser av detta faktum.