Gullan Lindblad, Johan Tiedemann; Myt och verklighet
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GULLAN LINDBLAD
JOHAN TIEDEMANN:
Myt och verklighet
De grundläggande kunskaperna
om flyktingfrågan måste spridas
så att debatten blir verklighetsförankrad.
Sverige kan inte ta emot hur
många flyktingar som helst anser författarna i motsats till de
båda representanterna för
MUFs förbundsstyrelse, Jonas
Hellman och Carl Elfgren, som
skrev i SvT 1190.
Den socialistiska ”omhändertagandefilosofin” måste bort. Invandrarna har egna möjligheter
och bör möta såväl krav som
chanseridetnya landet.
Gullan Lindblad är moderat riksdagsman och Johan Tiedemann
politisk sekreterare på moderaternas riksdagkansli.
F
å frågor väcker människors känslor
och tankar i så stor utsträckning
som just frågan om flyktingar och
invandrare. Alla människor har åsikter
om hur den svenska flykting- och invandrarpolitiken skulle vara utformad, hur
många människor som Sverige har ”råd
att ta emot”, vilka regler som bör gälla osv,
osv.
Det allvarliga är dock att många människor har åsikter och synpunkter utan att
ens känna till vad som definierar en flykting eller att en flykting definieras som invandrare sedan han erhållit uppehållsoch arbetstillstånd och därmed har samma rättigheter och skyldigheter som vilken annan person som helst med tillstånd
att uppehålla sig i riket.
Det är oerhört viktigt att grundläggande kunskaper om flyktingfrågan är spridda för att debatten verkligen skall få den
styrka och verklighetsförankring den så
innerligt behöver.
Vi arbetar dagligen med dessa frågor.
Vi möter människor både i brev, i telefon
och genom personliga besök. Vi vet att
det finns krafter i vårt land, som definitivt
har rasistiska undertoner. Detta är djupt
beklagligt och är något vi måste ta avstånd
ifrån i alla sammanhang.
Men samtidigt känns det tragiskt när
grupperingar inom våra egna organisationer anklagar oss för att föra en invandrarfientlig politik och ”göra upp” med Sjöbo,
som någon uttryckte sig. Det är tragiskt,
eftersom det visar att de som säger och
skriver så inte har tagit sig tid att läsa de
motioner som skrivits och de uttalanden
som gjorts av partiet och dess företrädare.
Arbetskraftsinvandring – positivt
Låt oss exemplifiera. Moderata Samlingspartiet föreslår t ex i en partimotion från
januari 1990 att det bör bli lättare för utländska medborgare att erhålla arbetstillstånd i Sverige. Det enda kravet är att arbete är ordnat när ansökan om tillstånd
ges. Dessutom skall inte arbetstillstånd
vara grund för anknytning, dvs familj eller
nära släkting till person med sådant tillstånd har ej rätt att hänvisa till detta för att
själv erhålla uppehållstillstånd.
Sverige måste faktiskt ha en viss
kontroll över vilka människor som
släpps in i riket.
Men att gå från att kräva ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring, till att
säga att landets gränser helt skall öppnas
är steget, för att uttrycka det milt sagt,
långt! Sverige måste faktiskt ha en viss
kontroll över vilka människor som släpps
in i riket.
Klara ”signaler” är nödvändiga
Moderata Samlingspartiet delade den bedömning som regeringen gj0rde den 13
december 1989. Detta innebar att Genevekonventionens definitioner av politiska
flyktingar följs mer konsekvent, vilket vi
krävt i åratal. situationen hade blivit
ohållbar. Däremot var vi kritiska mot det
lagutrymme som regeringen använde sig
av och mot att beslutet fick en viss retroaktiv verkan.
Svensk flyktingpolitik behöver den respittid som stoppet fr o m den 13 december innebär. Antalet turkbulgarer visar
detta med all tydlighet. Samma gäller de
199
ca 28 000 människor som väntar på besked om uppehållstillstånd liksom de ca
7 000, som redan fått uppehållstillstånd
men som inte kunnat få plats i någon
kommun. Deras situation i provisoriska
flyktinganläggningar runt om i landet är
långt från värdig ett land som Sverige.
Just i turkbulgarernas fall är det intressant att konstatera att de flytt till Turkiet
(vilket i sig är naturligt) och till Sverige.
Att just Sverige valdes är lätt att förstå,
om man känner till spektaklet inför den
nya utlänningslagen i maj 1989. Denna
lag är inte komplett. Delar av den vilar.
Detta har i omvärlden tolkats som om
den nya lagen är mer generös än den garnla – vilket i sig inte alls är fallet. Ser man
på antalet nyanlända flyktingar under
1989, var antalet ”normalt” under det
första halvåret 1989, för att fr o m juli
månad -89 stiga till det dubbla.
Skälet till detta? Det hade spritt sig
runt om i Asien och Mellanöstern att den
nya svenska lagen gjorde det enklare att få
asyl i Sverige. Detta faktum har också bekräftats av bl a FN:s flyktingkommissariat
(UNHCR) i Geneve.
Cyniskt att öppna gränsen
Det finns 15 miljoner flyktingar i flyktingläger runt om i världen och lika många
”displaced persons” som inte lyckats fly
från det egna l3!1det. Vi vill inte på något
sätt hävda att alla världens flyktingar skulle komma till Sverige om gränserna öppnades. Men vi kan garantera att vi då inte
skulle tala om 29 000, vilket var antalet
1989. Nej, vi skulle tala om mer än
290 000 människor! Sverige skulle inte
klara en sådan påfrestning, vare sig persone11t eller ekonomiskt. Det går nämligen
l
200
inte att hävda att alla dessa flyktingar bara
skall komma för att sedan klara sig helt
själva. Sårlana argument talar för att man
inte känner till situationen för hundratusentals flyktingar världen runt. Det är frå-
gan om tortyroffer, ensamma barn, människor med svåra psykiska problem på
grund av svält, krig och liknande umbä-
randen.
Vi kan inte acceptera den syn som
finns hos en del människor att vi skall
öppna gränserna, men sedan inte ha möjlighet eller bry oss om att hjälpa alla dem
som har behov av hjälp.
Vad gör vi med de ensamma barnen?
Vad gör vi med kvinnor som blivit torterade och våldtagna hos polis eller militär?
Hur klarar vi de handikappade flyktingarna?
Nej vi klarar det inte, och därför är det
cyniskt att hävda den öppna gränsens filosofi. Den håller inte hela vägen ut, inte ens
om många av dagens bidragsregler ändras
eller tas bort. Däremot anser vi att mycket
av dagens socialistiska ”ornhändertagandefilosofi” bör tas bort. Invandrama har
egna möjligheter och bör möta såväl krav
som chanser i det nya landet. Förhoppningsvis kommer vissa förbättringar att
ske sedan kommunerna – i enlighet med
tidigare moderata förslag – får ökad frihet att ordna arbete och utbildning till invandrarna.
Ett internationellt ansvar
Med tanke på situationen i världen tyder
allt på att vi står inför oerhört stora befolkningsornflyttningar, rent av folkvandringar. Det är därför viktigt att det genomförs en bred genomgång av de rika ländernas flyktinglagstiftning. Det är t ex orimligt att länder som Pakistan och Sudan
skall hysa mer än tre gånger så många
Detärfrågan om tortyroffer, ensamma barn, människor medsvåra psykiska problem på grund av svält,
krig och liknande umbäranden.
flyktingar som hela Västeuropa tillsammans. Lagstiftningen bör harmoniseras
inte minst inom Västeuropa.
UNHCR bör ges större resurser att
hjälpa människor i deras egna regioner,
vilket torde vara betydligt mer humant för
många människor än att fly till ett avlägset
land i norr med en helt annan kultur och
ett annat livsmönster. Til syvende og sidst
är det nödvändigt att arbetet intensifieras
när det gäller att lösa de konflikter och de
politiska förföljelser som gör människor
till flyktingar.
JOHAN TIEDEMANN:
Myt och verklighet
De grundläggande kunskaperna
om flyktingfrågan måste spridas
så att debatten blir verklighetsförankrad.
Sverige kan inte ta emot hur
många flyktingar som helst anser författarna i motsats till de
båda representanterna för
MUFs förbundsstyrelse, Jonas
Hellman och Carl Elfgren, som
skrev i SvT 1190.
Den socialistiska ”omhändertagandefilosofin” måste bort. Invandrarna har egna möjligheter
och bör möta såväl krav som
chanseridetnya landet.
Gullan Lindblad är moderat riksdagsman och Johan Tiedemann
politisk sekreterare på moderaternas riksdagkansli.
F
å frågor väcker människors känslor
och tankar i så stor utsträckning
som just frågan om flyktingar och
invandrare. Alla människor har åsikter
om hur den svenska flykting- och invandrarpolitiken skulle vara utformad, hur
många människor som Sverige har ”råd
att ta emot”, vilka regler som bör gälla osv,
osv.
Det allvarliga är dock att många människor har åsikter och synpunkter utan att
ens känna till vad som definierar en flykting eller att en flykting definieras som invandrare sedan han erhållit uppehållsoch arbetstillstånd och därmed har samma rättigheter och skyldigheter som vilken annan person som helst med tillstånd
att uppehålla sig i riket.
Det är oerhört viktigt att grundläggande kunskaper om flyktingfrågan är spridda för att debatten verkligen skall få den
styrka och verklighetsförankring den så
innerligt behöver.
Vi arbetar dagligen med dessa frågor.
Vi möter människor både i brev, i telefon
och genom personliga besök. Vi vet att
det finns krafter i vårt land, som definitivt
har rasistiska undertoner. Detta är djupt
beklagligt och är något vi måste ta avstånd
ifrån i alla sammanhang.
Men samtidigt känns det tragiskt när
grupperingar inom våra egna organisationer anklagar oss för att föra en invandrarfientlig politik och ”göra upp” med Sjöbo,
som någon uttryckte sig. Det är tragiskt,
eftersom det visar att de som säger och
skriver så inte har tagit sig tid att läsa de
motioner som skrivits och de uttalanden
som gjorts av partiet och dess företrädare.
Arbetskraftsinvandring – positivt
Låt oss exemplifiera. Moderata Samlingspartiet föreslår t ex i en partimotion från
januari 1990 att det bör bli lättare för utländska medborgare att erhålla arbetstillstånd i Sverige. Det enda kravet är att arbete är ordnat när ansökan om tillstånd
ges. Dessutom skall inte arbetstillstånd
vara grund för anknytning, dvs familj eller
nära släkting till person med sådant tillstånd har ej rätt att hänvisa till detta för att
själv erhålla uppehållstillstånd.
Sverige måste faktiskt ha en viss
kontroll över vilka människor som
släpps in i riket.
Men att gå från att kräva ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring, till att
säga att landets gränser helt skall öppnas
är steget, för att uttrycka det milt sagt,
långt! Sverige måste faktiskt ha en viss
kontroll över vilka människor som släpps
in i riket.
Klara ”signaler” är nödvändiga
Moderata Samlingspartiet delade den bedömning som regeringen gj0rde den 13
december 1989. Detta innebar att Genevekonventionens definitioner av politiska
flyktingar följs mer konsekvent, vilket vi
krävt i åratal. situationen hade blivit
ohållbar. Däremot var vi kritiska mot det
lagutrymme som regeringen använde sig
av och mot att beslutet fick en viss retroaktiv verkan.
Svensk flyktingpolitik behöver den respittid som stoppet fr o m den 13 december innebär. Antalet turkbulgarer visar
detta med all tydlighet. Samma gäller de
199
ca 28 000 människor som väntar på besked om uppehållstillstånd liksom de ca
7 000, som redan fått uppehållstillstånd
men som inte kunnat få plats i någon
kommun. Deras situation i provisoriska
flyktinganläggningar runt om i landet är
långt från värdig ett land som Sverige.
Just i turkbulgarernas fall är det intressant att konstatera att de flytt till Turkiet
(vilket i sig är naturligt) och till Sverige.
Att just Sverige valdes är lätt att förstå,
om man känner till spektaklet inför den
nya utlänningslagen i maj 1989. Denna
lag är inte komplett. Delar av den vilar.
Detta har i omvärlden tolkats som om
den nya lagen är mer generös än den garnla – vilket i sig inte alls är fallet. Ser man
på antalet nyanlända flyktingar under
1989, var antalet ”normalt” under det
första halvåret 1989, för att fr o m juli
månad -89 stiga till det dubbla.
Skälet till detta? Det hade spritt sig
runt om i Asien och Mellanöstern att den
nya svenska lagen gjorde det enklare att få
asyl i Sverige. Detta faktum har också bekräftats av bl a FN:s flyktingkommissariat
(UNHCR) i Geneve.
Cyniskt att öppna gränsen
Det finns 15 miljoner flyktingar i flyktingläger runt om i världen och lika många
”displaced persons” som inte lyckats fly
från det egna l3!1det. Vi vill inte på något
sätt hävda att alla världens flyktingar skulle komma till Sverige om gränserna öppnades. Men vi kan garantera att vi då inte
skulle tala om 29 000, vilket var antalet
1989. Nej, vi skulle tala om mer än
290 000 människor! Sverige skulle inte
klara en sådan påfrestning, vare sig persone11t eller ekonomiskt. Det går nämligen
l
200
inte att hävda att alla dessa flyktingar bara
skall komma för att sedan klara sig helt
själva. Sårlana argument talar för att man
inte känner till situationen för hundratusentals flyktingar världen runt. Det är frå-
gan om tortyroffer, ensamma barn, människor med svåra psykiska problem på
grund av svält, krig och liknande umbä-
randen.
Vi kan inte acceptera den syn som
finns hos en del människor att vi skall
öppna gränserna, men sedan inte ha möjlighet eller bry oss om att hjälpa alla dem
som har behov av hjälp.
Vad gör vi med de ensamma barnen?
Vad gör vi med kvinnor som blivit torterade och våldtagna hos polis eller militär?
Hur klarar vi de handikappade flyktingarna?
Nej vi klarar det inte, och därför är det
cyniskt att hävda den öppna gränsens filosofi. Den håller inte hela vägen ut, inte ens
om många av dagens bidragsregler ändras
eller tas bort. Däremot anser vi att mycket
av dagens socialistiska ”ornhändertagandefilosofi” bör tas bort. Invandrama har
egna möjligheter och bör möta såväl krav
som chanser i det nya landet. Förhoppningsvis kommer vissa förbättringar att
ske sedan kommunerna – i enlighet med
tidigare moderata förslag – får ökad frihet att ordna arbete och utbildning till invandrarna.
Ett internationellt ansvar
Med tanke på situationen i världen tyder
allt på att vi står inför oerhört stora befolkningsornflyttningar, rent av folkvandringar. Det är därför viktigt att det genomförs en bred genomgång av de rika ländernas flyktinglagstiftning. Det är t ex orimligt att länder som Pakistan och Sudan
skall hysa mer än tre gånger så många
Detärfrågan om tortyroffer, ensamma barn, människor medsvåra psykiska problem på grund av svält,
krig och liknande umbäranden.
flyktingar som hela Västeuropa tillsammans. Lagstiftningen bör harmoniseras
inte minst inom Västeuropa.
UNHCR bör ges större resurser att
hjälpa människor i deras egna regioner,
vilket torde vara betydligt mer humant för
många människor än att fly till ett avlägset
land i norr med en helt annan kultur och
ett annat livsmönster. Til syvende og sidst
är det nödvändigt att arbetet intensifieras
när det gäller att lösa de konflikter och de
politiska förföljelser som gör människor
till flyktingar.