Anders Björnsson; Bråkstakar och asketer


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS BJÖRNSSON:
Bråkstakar och asketer
Anders Björnsson tar upp ett
tema i den politiska kulturens utveckling i Sverige och beskriver
utvecklingen från sågverkssamhällenas och hantverksindustrins tid. När den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats på 1930-talet övergick rö-
relsen till att styra även civilsamhället
Utvecklingen i Osteuropa banar nu väg inte bara för marknadens välsignelser utan också för
politikens – människorna tvingas att ta ett medborgerligt ansvar. De östeuropeiska revolutionerna harjust visat att politiken ändå är möjlig.
Anders Björnsson är producent
vid riksradions vetenskapsredaktion samt en av författarna
till skriften statsmakt och suveränitet.
E
tt lands politiska kultur formas
över generationer och sekler. Och
politiska kulturer, det vet vi från
omvälvningarna i östra Europa, kan trotsa både revolutioner och systemskiften.
De sätter sig i tankebanorna, i det kollektiva uppträdandet hos ett folk, och de har
en seghet eller ”nedärvdhet” som står
över de mest omskakande upplevelser
och trauman: också i Warszawas judiska
ghetto, berättas det, upprätthöll befolkningen en desperat normalitet, som om de
kunde blidka sina dödsfiender genom att
inte låtsas om dem. Föga heroiskt, har det
sagts; men upproret var knappast ett nä-
raliggande alternativ för en pariaklass
som, långt före den nazistiska påhälsningen, lärt sig att ha fördragsamhet med en
antisemitisk omgivning, både på kvartersnivå och i de styrande lokalerna. I dagens
nästan juderena Polen – just i det Polen
som anträdde den östeuropeiska marschen mot demokrati och rättsstat – tycks
denna antisemitism märkvärdigt intakt.
Kardinalen Glemps övertramp häromsistens ingår därvidlag i en trist tradition.
Traditionens makt på gott och ont är
naturligtvis närvarande också i det övriga
Östeuropa som nu går mot befrielse.Som
medeltidshistorikern och Braudel-lärjungen Bronislaw Geremek, mera bekant
som solidaritets gruppledare i det polska
parlamentets båda kamrar, nyligen noterat ”uppvisar den politiska utvecklingen i
de östeuropeiska länderna . . . en dialektik mellan underkuvande och tystnad,
mellan systemets ineffektivitet och en
växande längtan, mellan svikna förhoppningar och förkastandet av konformismen”. Och han tillägger: ”I ett utvidgat
tidsperspektiv kan de återkommande kriserna ses som spasmer från en organism
som försöker göra sig av med en främmande kropp.”1 Awisandet av den främmande kroppen, som inympades i ett
ögonblick av svaghet, har haft olika förlopp från land tillland, en olikhet som kan
återföras på styrkan i de politiska kulturerna. Att Polen blev det östland som
kom att leda utvecklingen mot frihet i västerländsk mening förklaras bara till en del
av det ekonomiska systemets uppenbara
brister i detta land. Hos polackerna var
den nationella förödmjukelsen som kännbarast och här fanns också en civil ordning, baserad på kyrkans grepp om sinnena, som stegvis underminerade den officiella maktens hegemoni. Man lärde sig,
som den brittiske Östeuropa-kännaren
Timothy Garton Ash har påpekat,2
att leva ”som om”:som om de rättsstatliga förhållandena redan var för handen och de
rådande maktstrukturerna förbrukade.
Ett föregripande som samtidigt är ett tillbakagripande på en tidigare existerande
norrnalitet
Utvecklingen i Sverige
Normallteten kan alltså vara både reell
och föreställd, praktiserad och utopisk.
Två arbeten på svensk botten kastar ljus
över hur den svenska politiska kulturen
har manifesterats och utvecklats över tiden. Jag tänker på idehistorikern Ronny
Alnbjörnssons mycket uppmärksammade studie över ett norrländskt sågverkssamhälle och ekonomihistorikern Lars
Magnussons tyvärr nästan förbisedda
forskning om hantverksindustrins Eskilstuna.3 Det är det tidiga 1900-talet som
står ifokus för de båda välskrivarnas uppmärksarnhet, och det är lätt att se en kulturell kronologi avteckna sig i den spän- 189
nande redovisningen av seder och bruk
och idealföreställningar inom en framväxande svensk industriarbetarklass. I ”Den
bråkiga kulturen”, som Magnusson skildrar, härskar ännu patriarkalismen, med
det nära- oft~ nog irriterande nära- förhållandet mellan mästare och gesäll. Men
det är en patriarkalism under press. skrå-
samhällets dagar är räknade och vid sidan
av den traditionellt slutna hantverksorganisationen utvecklas ett modernt fabrikssystem med fri arbetskraft och stora produktionsenheter. ”Den skötsamme arbetaren”, som organiserade sig i bildningscirklar och nykterhetsloger i Ambjörnssons Holmsund, är redan en egendomslös
proletär och blir till en viktig kugge i det
socialdemokratiska rörelsemaskineriet
Här har de personliga banden mellan arbetsgivare och arbetstagare avlösts av en
mera anonym hierarki där patronen och
stabbläggaren lever i skilda världar.
I smideshantverkarnas värld markerades arbetarkulturens oberoende av ett
stökigt och supigt vardagsumgänge. Få
släpptes in som inte hörde dit. På krogarna kalfatrades husbondeväldet, där såldes
tjuvgods från mästarens verkstad för extraförtjänster, där anstiftades upplopp
och oroligheter. Gränsen mellan fritid och
arbetstid var notoriskt oklar och mot de
självpåtagna frimåndagarna kunde fabriksägare och myndighetspersoner bara
skaka på huvudet: ”Tidsandan har gjort
det till en nästan allmän vana att stadens
hantverksarbetare hålla s.k. ’fri Måndag'”, heter det i en uppgiven insändare i
Eskilstuna Allehanda år 1847, ”men vad
betyder väl detta då de emellan varje
Måndag ändå utgöra sina kontrakterade
veckobeting, ehuru vanligast på denna
’fria Måndag’ i sus och dus bortsumpas
190
vad de föregående veckan med sabbatens
f.m.:s ohelgande sig fördärvat. Än beklagansvärdare är att se mången … vanligen
på Lördagen … sig förskaffa en sup uppgående till cirka 1
/2 a 1 kanna, vilken
dryck, för dess ägare, är rogivande till
Söndags e.m. eller Måndagsmorgonen då
förtvivlan, ängslan och oro innästlat sig i
suparens hjärna, vilken åter måste dövas.”
Också under själva arbetet kunde supen
tillgripas och arbetaren ge sig ut på ”spatsering”, med riskabla följder både för den
allmänna ordningen och för själva tillverkningen givetvis. Men samtidigt var
den här bråkigheten och bullrigbeten en
– starkt ritualiserad – metod för gesäller
och lärpojkar utan stora avancemangsmöjligheter att hävda en kollektiv identitet och slå vakt om sin särart. Kriminalitet
och solidaritet gick på det viset hand i
hand.
Det var just mot denna ostyriga, osynligt reglerade form för självständighet
som den unga arbetarrörelsen kring 1900
gick till angrepp. ”Det krig som arbetarrö-
relsen förde”, skriver Ambjörnsson, ”hade två fronter: mot arbetsgivarna och mot
personer ur den egna klassen vilka betedde sig på ett sätt som tycktes underminera
rörelsens organisationsarbete”. Supandet
bland arbetarna hade tidigare kunnat ses
som protester mot omänskliga arbetsförhållanden, man höll varken tider eller avtal, men ”det är uppenbart att sådana protester inte ledde långt”, framhåller Ambjörnsson, och ”arbetarrörelsen hade just
ett långsiktigt perspektiv där kampen
krävde organisation och kontroll. Kortsiktiga vinster fick ställas mot framtida
mål. Av den organiserade arbetaren kunde man kräva ett rationellt beteende.”
Och det var givetvis inte bara bland arbetarrörelsens pionjärer som denna insikt
om långsiktighet och rationalitet fanns.
Också på arbetsgivarsidan gick tendensen
mot planering och kalkylerbarhet i driften. Uppstudsighet och arbetsfrånvaro,
fribytar- och ur hand i mun-mentaliteten
försvårade övergången till ett mera vetenskapligt organiserat företagsledande. Arbetskraftens disciplinering och självdisciplinering blev därför, som historikern
Klas Åmark har understrukit,4
ett gemensamt mål för den rationelle kapitalisten
och den rationelle arbetarledaren.
Ett ”civilisationsprojekt”
Alnbjörnssons bok är berättelsen om hur
det här idealet av självtukt och strävsamhet slår igenom i den unga arbetarrörelsen. Man ska vara ren och snygg, nykter
och skötsam – sådan är den moral som
predikades. Men för att detta yttre skulle
kunna förverkligas krävdes också en inre
förnyelse, en andlig upprustning. Jakten
på bildning och kampen mot ”smutslitteraturen” står högt på arbetarrörelsens
dagordning vid sekelskiftet. Det bildas
lässtugor och lånebibliotek, folkhögskolorna ser dagens ljus, i nykterhetslogernas
regi lär sig de blivande arbetarpolitikerna
de flammande appellernas och de tillkrånglade propositionsordningarnas ädla
konst. En hel hord agitatorer och protokollförare stampas ur marken. Det gäller
att tillägna sig den borgerliga bildningens
elementa. Men det räcker inte att bli nästan lika bra på att styra och ställa som
motståndaren, klassfienden, man måste
ur underläge och på kort tid dessutom utforma en strategi som kan utmana och
övertrumfa den härskande klassens makt:
anspråk. Det är en strategi som har vissa
likheter med bourgeoisins mödosamma
uppåtstigande i det feodala samhället där
exklusivitet och efterapning ingick i en
skön förening. Ambjömsson kallar det,
med en hänsyftning till Norbert Elias, för
ett civilisationsprojekt ”Programmet är
till själva sin grundkonception ett uttryck
för medelklassens civilisationsprojekt,
som avsåg att av ’vilda’ och impulsstyrda
folkhopar skapa individer, som visade
hyfsning och som omfattade ideal och
värderingar som klassen själv kunde dela”
Man kan diskutera i vilken mån detta
projekt verkligen var ett brott mot en tidigare arbetarkultur och i vilken omfattning
dessa ideal och värderingar faktiskt blev
mönsterbildande för klassen som helhet.
Också de tidigare hantverksmiljöerna hade sin disciplin och sina regelverk, även
om de utifrån och uppifrån kunde uppfattas som tillhåll för tygellösa och just ”brå-
-kiga” element. De var oåtkomliga och
stängda. Men också loger och fackföreningar präglades av hemlighetsmakeri
och en viss form av ritualism som höll avvikare på behörigt avstånd – det var inga
öppna offentligheter, även om de i princip, till skillnad från skråna, var inriktade
på största möjliga anslutning. Vidare kan
man, med sociologen Mats Franzen,5
konstatera att kroglivet och supandet
fortsatte att vara viktiga inslag i arbetarklassens vardag långt in på 1900-talet.
”Egensinnet” och ”skötsamheten” kämpade om initiativet även i det socialdemokratiska lyckoriket. Och om det organiserade nykterhetsintresset varit väl företrätt
bland ledande socialdemokrater är det
lika obestridligt att krökandet på fackföreningsexpeditionerna hört städse till den
— . – — — .~– –
191
stolta rörelsens skuggsidor. Kanske har
det trots allt gjorts mera politik i de rökiga
rummen än i de rena obefläckade ABFlokalerna.
A andra sidan är det klart att denna
”renhetssträvap” har varit en ideologisk
hävstång i den socialdemokratiska makterövringen alltifrån begynnelsen. Avskiljandet från oarter och omsorgen om helheten är två sidor av samma mynt. Supandet var en oart – en ”främmande kropp”
– som måste avlägsnas för att reformeringen av samhället skulle lyckas. Härigenom kom privatmoral och politisk moral
att bli ett och detsamma. Utrymmet för en
civil ordning som stod vid sidan av eller
än värre konkurrerade med den politiska
minimerades. Gränsen mellan det offentliga och det privata, mellan den ”stora
världen” och den ”Wla världen”, om man
så vill, blev – liksom i hantverkarsamhället – flytande. Och när den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats, under
det i alla avseenden triumfatoriska 1930-
talet, kunde rörelsens ”ordningssinne”
utan större svårigheter översättas till en
politik för det ”Wla livet”: också civilsamhället skulle styras efter rationella principer, också medborgamas fostran och ”befolkningsstockens” kvalitet gjordes till fö-
remål för renodlat politiska överväganden. En social ingenjörskonst med rötter i
Förenta statemas liberal-teknokratiska
etablissemang (ett upphov som historikern Yvonne Hirdman litet lättvindigt glider över i sin annars klarsynta framställning av Myrdal-generationens moderniseringsattacker på hem och farnilj6) fick
legitimera det vetenskapliga och föregivet
lagbundna i processen.
192
Impulser från nykterhets- och
väckelserörelserna
En totalitär anstrykning har denna vision
utan tvekan. Det udda och avvikande sorteras ut, det ohälsosamma och efterblivna
ska utplånas – men det förutsätts egentligen ingen egen, spontant uppkommen aktivitet från de drabbades sida för att åvä-
gabringa förändringarna. Tvärtom kan
man märka en ängslighet hos det planerande skiktet i samhället att vägvalen i så
fall skulle kunna göras annorlunda. Valet
förläggs med andra ord inte till politiken,
även om det ursprungligen fanns en dröm
om ”den goda politiken”, utan till den beprövade- kritiska- vetenskapen. Det är
där, i ”den goda tekniken” snarare, i det
värderingsbefriade samhällsbygget, där
och blott där som valet sker. Invändningar
kan egentligen inte göras utanför den
godkända diskursen. Det hela liknar rätt
mycket ett väckelsemöte. Och faktum är
-vilket Ambjörnsson också betonar i sitt
storartade ”bidrag till Norrlands bildningshistoria” – att arbetarrörelsen i sitt
grundarskede hämtar avgörande ideologiska och praktiska impulser inte bara
från nykterhetsrörelsen utan också från
en annan småfolksrörelse, nämligen den
religiösa väckelsen. Hos båda finner man
en obändig tro på den egna kraften, på det
egna exemplets och det exemplariska levernets betydelse, och i bägge fallen finns
det ett renhetskrav som inte sällan slår
över i ren fanatism.7 Här, liksom i bygemenskapen och skråkorporationen, är utstötningen, uteslutningen solidaritetens
mindre tilltalande förutsättning. I det moderna samhället, med anonyma stadsmiljöer och permanenta folkomflyttningar,
har de små enheternas tyranni upphört att
gälla; där måste staten både utstöta och
sammanfoga, bli tyrann och husbonde i
ett.
Från folkliv till rörelseritualer
Så skulle man, litet spekulativt, det medges, kunna teckna en kontinuitetslinje i
den svenska politiska kulturens utveckling: från hantverkets stökiga folieliv till industrisamhällets ordnade rörelseritualer.
Jag har dragit fram likheter och konstanser, men minst lika iögonenfallande är
förstås varianserna och oöverensstämmelserna. Om hantverkarnas ”politiska
kultur” var utlevande och oberäknelig, så
har industriarbetets organisering varit
mera inåtvänd och målstyrd.Och om den
moderna arbetarrörelsen, i sina olika förgreningar, har uppnått en osedvanlig effektivitet och slagkraft i det samhälleliga
förändringsarbetet, så kan det hända att
den har fått ge upp mycket av den självständighet och det utanförstående som
var den förindustriella och förpolitiska
arbetarklassens kännemärke. Jag säger
inte styrka, för det är klart att detta utanförstående uteslöt ett kollektivt avancemang: man kunde agera i rummet men
inte i tiden. ”Skötsamhetsprojektet” syftade till att höja hela klassen, att fostra bort
underordningen och underlägsenheten
och att skapa ett stabilt framstegsmedvetande. Det krävde sitt pris, och få skulle
påstå att det inte har betalat sig. Avancemanget infann sig ju. Men frågan är om
inte hela denna gigantiska självfostran
också kom att skapa nya stelheter i den
politiska kulturen, en ny konformism –
inte så mycket på det ideologiska planet
som på det praktiskt-organisatoriska. För
var ska i dag alternativen formuleras?
Några nya offentligheter är inte i sikte.
Och i informationssamhällets extremt individualistiska tidsanda finns bara ett förakt för det politiska samtalets och den politiska praktikens möjligheter.
Östeuropa banar väg
Visst är det ett märkvärdigt tidstecken!
De östeuropeiska revolutionerna har just
visat att politiken ändå är möjlig. Det är
möjligt att ställa en påbjuden liturgi åt sidan och organisera det parallella livet, för
att tala med Vaclav Havel. Det är möjligt
att uppträda ”som om”. Att organisera
samhället som en självständig drivkraft
och förlösa längesedan slumrande energier. Jag tror att Östeuropa banar väg inte
bara för marknadens välsignelser utan
också för politikens. Men politiken inte
uppfattad som uppfostringsanstalt eller
härläger utan som ett envetet samtal genom institutionsgränser och grupplojaliteter; som låter människan vara ifred med
den hon ändå aldrig kan fås att uppge
men samtidigt tvingar henne att ta ett
medborgerligt ansvar. Om människorna i
öst hade vänt sig bort från politiken, suttit
kvar vid kafeborden och pokulerat, framhärdat i sina svikna förhoppningar, så
skulle givetvis inget av allt det positiva vi
nu blivit vittnen till ha inträffat. Men har
de då genomfört sin revolution – kan
man undra – bara för att underkasta sig
den typ av rationalitet, det politikens förvetenskapligande som utmärker inte bara
det svenska samhället utan de flesta västerländska demokratier?8 Vår tids hjälte
med sin nyliberala konformism bryr sig
knappast. Men kanske borde vi ändå.
193
Flyktingarna
l. Bronislaw Geremek, ”Between Hope and
Despair”.Daedalus, Winter 1990 (Vol. 119,
Numb.l)
2. Timothy Garton Ash, The Uses ofAdversity. Essays on the Fate of Central Europe.
Granta and ’Penguin Books. Cambridge
1989
3. Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren. Ideer och ideal i ett norrländskt
sågverkssamhälle 1880-1930. Carlssons.
Stockholm 1988; Lars Magnusson, Den
bråkiga kulturen. Förläggare och smideshantverkare i Eskilstuna 1800-1850. Författarförlaget Vänersborg 1988
4. Klas Amark, Maktkamp i byggbransch. Avtalsrörelser och konflikter i byggbranschen
1914-1920. Arkiv förlag.Lund 1989
5. Mats Franzen, ”Ölkafeet och det folkliga
drickandet”. Arkiv för studier i arbetarrö-
relsens historia. Nr 43-44 (1989)
6. Yvonne Hirdman, Att lägga livet till rätta.
Studier i svensk folkhemspolitik. Carlssons.
Stockholm 1989 (Maktutredningens publikationer)
7. I en intressant uppsats (”Vaekkelse og afholdsbevaegelse”. Seandia 2/ 1988. Band
54) hävdar Köpenhamns-historikern Sidsel
Eriksen att den svenska väckelserörelsens
krav på ett nytt liv efter omvändelsen, till
skillnad från den danska Grundtvigianismens rättfärdiggörelse genom tron allena,
kom att få stor betydelse för nykterhetsorganisationernas ideologi och starka genomslag i det svenska samhället under senare
delen av 1800-talet. I Danmark, där det
söps mer än iSverige vid samma tid, förblev
drickandet en privatsak för samhällsreformatörerna.
8. Se ex.v. Carl-Axel Gernzell, Om politikens
förvetenskapligande och vetenskapens politisering. Kring välfärdsstatens uppkomst i
England. I och ill. Institut for samtidshistorie. K0benhavn 1989