Fritiof haglund; Vår tids nyttiga idioter


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRITIOF HAGLUND:
Vår tids nyttiga idioter
Vad beror den ensidiga svenska
bevakningen av utrikespolitiska
nyheter på? Hur kommer det sig
att Ekot, Rapport och DN har
hållit precis samma linje i nyhetsbevakningen?
Etermedias verksamhet i allmänhet och nyhets- och samhällsredaktionernas i synnerhet
präglas och styrs av avtalet med
staten, som talar om krav på
opartiskhet och saklighet. Men
det är den rådande regimen
som avgör vad som är sakligt
eller opartiskt.
”Den som inte vet är okunnig.
Den som vet men ingenting sä-
ger är brottslig” (Berthold
Brecht).
Fritiof Haglund är fri skribent
och TV-krönikör i Svenska Dagbladet.
T
V-skärmen flimrade och flödade av
bilder från det omänsklighetens
kommunistiska imperium som faller samman inför våra ögon. Giftröken bolmade över Mölbiz och Katowize. Kamerorna panorerade sina helvetespromenader över sotiga städer, tittade trötta och förstörda medborgare, ur socialismens arbetarparadis, i deras rödsprängda ögon och
sotiga ansikten. Och stannade plågsamt
länge inför de små nyfödda barnen med
deformerade armar och ben redan i livmodern sönderfrätta lungor och förstörda inre
organ. Jag äcklades och fascinerades som
tusentals andra över denna vår moderna
tids ondska när telefonen ringde.
– Förlåt att jag stör, började en kvinnastämma med lätt brytning. Jag ville
bara tacka er för krönikan om fyrtio år av
tystnad i Svenska Dagbladet. Jag heter, ja
förresten det gör detsamma, min make
skulle bli rasande om han visste att jag
ringt. Vi får inte märkas här i Sverige sä-
ger han vi måste vara tysta. Folk missförstår, säger han alltid. Men jag ville i alla
fall tacka för att någon sett och förstått
den vånda som vi flyktingar från Östeuropa levat under i alla dessa år, när vi liksom
inte funnits till.
Jag svarade något utslätat om att flyktingar tycker man synd om. Flyktingar har
man svårt att ta på allvar.
-Men hur kunde det bli så? Vi har ju
varit med om tystnaden kring Hitlers utrotningar av judarna, ja vi är bägge gamla
och därtill judar, så vi vet. Ingen ville höra
på oss när vi kom i mitten på sextiotalet.
Ingen ville höra om antisemitism i Polen.
Ingen ville lyssna på berättelser om Sibirien och KGB och brott mot mänskliga
rättigheter, allt det som man pratar om
jämt och ständigt just nu.
Efter några tacksamhets- och artighetsfraser, lade jag så ifrån mig luren och
började fundera.
Trettiotalet och dess fasor ligger inte
längre tillbaka i tiden, än att min vänliga
läserska liksom jag själv väl kommer ihåg.
Också då rådde tystnad kring Hitlerrikets
fasor. Också då fanns människor som
drog ner ridån och stängde grinden, för
kunskaper om den alltigenom ondskefulla nazistiska ideologin. Men i vår tid,
med våra kunskaper! Och kvinnan har
Så många flyktingar har berättat,
böcker har skrivits, dissidenter som
Sacharov och Solsjenitsyn har vittnat och likafullt!
rätt. Så många flyktingar har berättat,
böcker har skrivits, dissidenter som Sacharov och Solsjenitsyn har vittnat och
likafullt!
Milan Kundera, den storartade tjeckiske exilförfattaren, har skrivit: ”De brottsliga regimerna har inte skapats av brottslingar, utan av entusiaster, övertygade om
att de upptäckt den enda vägen till paradiset.”
Socialismen, och framför allt dess totalitära version, kommunismen, har alltid
dolt sin maktlystnad och sina onda uppsåt
under en mantel av godhet, bakom rökridåer av propagandafraser om frihet, jämlikhet och broderskap, och vädjat till den
finaste av mänskliga känslor, medmänsklighet, hygglighet.
Men räcker denna förklaring, när vi nu
plågas med de övergivna Aids-sjuka barnen i rumänska sjukhuskorridorer? Vi ser
små tvååringar skakande i dödskamp, eller autistiskt tigande inför den plåga och
183
den död som det totalitära kommunistiska systemet och dess ledare dömt dem till,
och vi söker ett förhållningssätt. Inte bara
till det mänskliga lidandet, men också inför dem som under decennier ställt sig
skyddande mellan oss och den fasansfulla
verkligheten. Vilka var kommunismens
hedersvakt och hur kunde de förhindra
och förvända vår syn?
Nyttiga idioter
I Andres Kiings utmärkta bok ”Vindens
barn” (fimbro) kan man läsa om den
polsk-rysk-judiske kommunisten Karl
Radek som myntade uttrycket för att beskriva de författare, journalister och
konstnärer som på trettiotalet lät sig inbjudas till Stalins Sovjet, proppas fulla
med vodka och kaviar, propagandalögner
och illusioner om arbetarnas proletära
paradis.
G B Shaw, den berömde dramatikern,
blev därav så rörd att han hemma i England skrev: ”Sovjet var .ett verkligt fritt
land – det villl säga ett land som tillhör
folket.” Makarna Webb, Harold Laski,
biologen Julian Huxley och många andra
av den tidens liberaler for hem från Stalins Sovjet, lovprisande såväl Stalin som
hans totalitära system. Ytterst få, bland
dem Andre Gide och Arthur Koestler, såg
sanningen bakom kulisserna och vågade
skriva om det totalitära system som först i
dag öppnar sig i sin svindlande ondska.
Pilgrimerna
Professor Paul Hollander har myntat ett
annat begrepp, en annan beteckning, på
vår tids nyttiga idioter. I sin bok Political
Pilgrims, talar han om vår tids sökare av
184
socialismens Utopier. Och om trettiotalets ”pilgrimer”, vallfärdande till Kreml
var medelålders män och ibland kvinnor i
bruna säckiga kostymer eller tweedkjol,
så är vår tids ”pilgrimer” de unga biståndsarbetare, unga män och kvinnor i
sandaler, T-shirt fulltryckta med sandinismens slagord, snäva jeans, som vi sett grå-
ta i TV över sandinisternas oväntade valförlust mot den nicaraguanska borgerligheten. Dagens ”pilgrimer” är sandalistas
eller intemacionalistas, som de kallas av
den majoritet av nicaraguaner som känt
mycket ringa entusiasm över deras politiska aktivism till sandinisternas fördel.
Sandalistas är emellertid bara den, för
ögonblicket mest synliga symboliska delen, av den svenska godhetens biståndsimperialism. Bakom förtvivlade, gråtande
ungdomar står falanger av broderskapare
ur den socialdemokratiska rörelsen, präster och prelater ur fri- och statskyrkan,
som i tio år varit beredda att sätta sin eviga salighet i pant på sandinismens godhet.
Där står vänskapsförbundare, ungkommunister, ABF:s cirkeldeltagare, ungdoms- och kvinnoklubbister, som under
de gångna åren rest en mur av entusiasm
framför sandinisternas brott, förlöpningar mot mänskliga rättigheter och ”misstag” mot indianer, mer fanatiskt förträngande än sandinisterna själva.
Resultatet är tio år av systematisk desinformation från deras sida som enligt bibelns bud borde hålla sanningen mera
kär. Nu slår historien dem äntligen på
fingrarna, sanningen och verkligheten
börjar segra. Och trots att jag personligen
så ofta kämpat mot, normalt hyggliga och
snälla personer, ur Amnestygrupper, eller
studiecirklar, för de förtryckta indianernas sak och mot drömmarna om sandinismens godhet, kan jag ännu i dag inte förstå varur tyngden och hettan i försvaret
för ett totalitärt, marxistiskt system i ett
fjärran u-land härrör. Kan man verkligen
ha trott att Kristi brud och Carlos Marx
kunde ingå i ett varaktigt äktenskap och
sedan föda fram ett Utopia i detta fattiga
lilla land?
Att det blev Nicaragua som ”pilgrimerna” flockade sig till efter besvikelserna i
Indokina var kanske inte så konstigt. Sandinisternas revolution var alltigenom heroisk och romantisk. De första årens folkfrontstaktik kamouflerades också mycket
skickligt. Att drömmarna föll och idealistema var därvid kanske inte så konstigt,
men alla professionella bedömare, från all
världens journalister till utrikespolitiska
experter i vårt land, som nyss under generade ursäkter fått dra sig tillbaka från sin
kritiklösa entusiasm över Vietnam,att alla
dessa eller nästan alla började dyrka och
beundra i stället för att granska och behålJa de skeptiska glasögonen på. Kanske var
det för att en man kastade en lång skugga?
Det kommer att dröja innan den mördade OlofPalme kommer att få sin tid och
sin regering kritiskt granskad av forskare
och historiker. Därtill hänger hans minne
helgonförklarat, som en ikon, i alltför
många rättrognas sinnen. Det kommer att
dröja innan vi kan få klarlagt den utsträckning, i vilken hans solidaritetspolitik, var uttryck för idealism eller kall beräknande politik.
Sveriges politik den nyttige idiotens
Det torde dock råda ringa tvekan om att
Olof Palme, från sitt berömda tal inför
broderskaparna i Gävle 1965, lade fast
svensk utrikespolitik som en enda, inte
sällan okritisk solidaritetsmanifestation,
för socialistiska revolutioner i tredje världen. Snart nog blev biståndspolitiken ett
vapen i denna originella svenska utrikeslinje. Som inrikespolitisk linje var den lysande, eftersom han därmed gjorde
drömmarna, ungdomarna, utopisterna i
alla partier till sina lärjungar. Att reträtten
från Vietnam sedan blev besvärlig, kompenserades snabbt genom solidaritetsbesök hos diktator Castro på Kuba, och till
sist hos sandinisterna i Nicaragua.
Ytterst få, bland dem Andre Gide
och Arthur Koestler, såg sanningen
bakom kulisserna och vågade skriva om det totalitära systemet.
Under de sista åren av sin levnad valde
han att spela fredsängel visavi Sovjetunionen. Kanske är det förklaringen till att
invasionen i Afghanistan väckte så ringa
bekymmer hos den man, som en gång
stått upp så tappert för Vietnam? Hursomhelst, under denna epok var det inte
ofarligt att gå emot den officiella socialdemokratiska politiken. Sålunda blev kritikern av Sovjet beskylld för korstågsmentalitet, och kritikern av Kampuchea som
fallen i högerns fälla.
Och som de stora sjunga så pipa också
de små. Sålunda kabinettssekreterare
Pierre Schori om diktatorn på Kuba . ..
den störste i nutidshistorien, … en renässansfurste med encyklopediskt kunnande.
Olof Palme kastade, också efter sin för
tidiga död, en lång skugga över svensk utrikespolitik. Den stackars Bodström fumlade och föll. Den vanligen så fingerfärdi- 185
ge Sten Andersson får inte sällan den
tredje bollen i ansiktet när han försöker
göra om den store illusionistens nummer.
Det skall mycket retorik till för att kamouflera socialismens sönderfallande
värld.
Och fortfarande kastar en skarpskuren
profil sin skugga över etermedias mikrofoner och kameror.
Monopolets grindstängare
Han är en gammal vän och arbetskamrat
från många år i radions korridorer. Jag
böjer mig fram mot en påtagligt spänd och
avvisande nacke.
– Hur är det gamle vän, vill du inte
prata med en gammal polare? Är jag pestsmittad, sedanjag lämnade radion?
Han vänder sig till hälften och svarar
halvhögt och mer på allvar än på skämt.
– Jo, det är faktiskt på gränsen. Efter
det du skrev i din krönika om fyrtio år av
tystnad i etermedia, så vete fanken om
man kan prata med dej längre. För det är
inte sant det du skriver. Rösten stiger och
halsen rodnar. Att nyhetsmedia på Sveriges radio medvetet skulle hållit inne med
sanningen om kommunistländerna. Det
är bara inte sant. Vi visste inget mer än det
vi publicerat.
Vi hör till samma generation, men han
har under åren avancerat mycket högre än
jag i chefsmodulerna, och jag blir lite förvånad över hettan i hans attack. Och jag
undrar hur han kan hävda att all sanning
har redovisats, när nu media sköljs över
av avslöjanden som förr i tiden bara flyktingar och dissidenter meddelade.
-Nej, det var just det. Det de hade att
berätta på den tiden var inga news. Ja,
ibland förstås, men i princip inte.
186
Och hur kan du veta det?
– Jo, för att vi har hållit precis samma
linje Ekot, Rapport och DN. Vi har alltså
inte undanhållit nånting.
Jaså är det därför man så sällan får
höra något gott om hemmafruar eller
kärnkraft eller SAF, eller något kritiskt
om biståndsverksamhet, arbetarrörelse,
sandinister och Kuba?
– Ja, exakt så. Inte heller i DN eller
Rapport hittar du såna news. Men du
skriver så här bara för att du är bitter, när
du lämnat huset. Du är bitter och opportun. Du ger igen för att du fick så mycket
spö om Nicaragua.
Min gamle vän fick sina pengar och vi
skildes åt i en oväntad förstämning. Han
gick ut genom svängdörrarna och jag satte
mig ner vid en kopp kaffe för att fundera
på det grupptryckets tunga ryggsäck som
jag nu lämnat bakom mig. Och jag tänkte
på etermedias centrala och speciella ställning i vårt samhälle, som det brukar heta i
högtidliga sammanhang.
Etermedias verksamhet i allmänhet
och nyhets- och samhällsredaktionernas i
synnerhet präglas av avtalet med staten,
som talar om krav på opartiskhet och saklighet. Det låter stiligt, riktigt och kraftfullt, ett utmärkt motto för monopolföretaget Sveriges Radio. För säkerhets skull
har man inrättat en nämnd som skall
kontrollera att detta avtal följs och det lå-
ter också trösterikt. Först när man granskat begreppen blir det knepigare. saklighet liksom opartiskhet är inte oföränderliga storheter. De är beskrivningar på ambitioner. Men vem bestämmer då vad som
är sakligt eller opartiskt i ett givet land i ett
givet sammanhang? Jo, naturligtvis den
rådande regimen. Men eftersom makten
aldrig står på den förtrycktes sida, så blir
avtalskraven meningslösa om man försö-
ker finna sanningen, i betydelsen verkligheten, den förtrycktes verklighet.
Under tiden, och helt i enlighet med
Sveriges Radios avtal och bestämmelser,
kan Hitler, Stalin, Mao, Ceausescu, Castro, Honecker och alla andra av världens
tyranner styra och härja med sina totalitä-
ra regimer i lugn och ro. Monopolföretaget kommer inte att störa så länge dess
journalister håller sig till avtalet med staten, och den nyttige idiotens synsätt kommer att förbli etermedias så länge som regeringspartiet s-märkt eller annat envisas
med att göra godhetens politik till sitt exklusiva monopol.
I vilken utsträckning var Olof Palmes solidaritetspolitik uttryck för
idealism eller kall beräknande politik?
statsmakterna har dessutom ett övertag, som anslagsgivande myndighet. Så
konstigt är det alltså inte att socialdemokratin under alla dessa år färgat etermedias bilder och analyser. Konstigare då
att Dagens Nyheter, alldeles utan egen
förskyllan, kommit att bli den andra rikslikaren. Skälen ligger emellertid begravna
i gångna chefsgenerationers inkompetens
och osäkerhet på den tiden, då första Dagens Eko och sedan Aktuellt, klev in på
nyhetsbevakningens område.
Så länge DN plöjde svensk politiks
mittfåra, gjorde det väl heller inte så
mycket, men när Olof Lagerkrantz på
sjuttiotalet som chefredaktör vräkte tidningen åt vänster, så inleddes också för
Sveriges Radio den period av dekadans
då Maj Wechselman, Sara Lidman, Lagercrantz själv och tidens vänsterfanatiker gjorde DN till en barrikadblaska och
mobbningen av vänsterns kritiker till daglig företeelse också på Sveriges Radio.
Dagens Nyheter kan därvid naturligtvis inte avkrävas ansvar för något annat
än den egna tidningen. Dessvärre bidrog
dess kompakta vänsterfront starkt till att
öka blindheten och dövheten också på
Sveriges Radio med dess helt annorlunda
statliga centrala ställning.
Sveriges nyttiga idioter
Också vårt land har naturligtvis haft, och
kommer också i alla framtid att ha, sina
”nyttiga idioter” i Radeks bemärkelse.
Och det skulle säkert vara både klädsamt
och stärkande för den privata moralen
hos många, och för tilltron till kulturpersonligheters civilkurage om en Jan Myrdal klev fram med en självkritik, om en
Sara Lidman, eller en Jean-Christophe
Öberg tog tillbaka sina dumheter om
Vietnam och röda khmerer.
Det skulle vara än uppbyggligare om
broderskapsrörelsens radical chic gick ut
och erkände att ändamålen inte helgar
187
medlen inte ens i sandinismens Nicaragua.
Men stor sak i självbekännelser och
krav på självkritik. Pilgrimer och nyttiga
idioter kommer alltid att finnas, för att på
sina muskulösa armar bära upp drömmar
och visioner. Man kan ångra somligt, men
kan egentligen aldrig helt ångra ett engagemang.
Vad som aldrig borde få ske igen, är
emellertid att drömmarna och visionärerna får lägga monopol på ett monopolföretag, så som skedde under det galna sjuttiotalet och fortfarande sker. Min judiska
telefonringande medmänniska, liksom tusentals andra, inom och utom journalistyrket, som i åratal ville slå larm får inte
ännu en gång bli tystade och mobbade av
ett totalitärt informationssystem.
Snart nog kommer nya pilgrimer, som
kommer att älska nya utopier. Människor
kommer att börja skria slagord och stampa med fötterna. Kanske blir det den islamiska fundamentalismen som favoriseras.
Vilken den än blir, måtte den aldrig få det
fria spelrum som vänstern hade. Alltså
bryt lV-monopolet.
.. – ··– ~