Thord Strömberg; Bom igen, Bohman
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
l
l
140
d v s det som britterna kallar ”guilt by
association”. Argumentet är lika djupsinnigt som att vägra den laglydige och
vederbörligen examinerade jägaren A
vapenlicens med hänvisning till att han i
närområdet har grannarna B och C, vilka
är kända som notoriska bråkmakare.
En mångmiljardorder till Indien betyder arbetstillfällen i Karlskoga och
pengar i kassavalven, medan exportTHORD STRÖMBERG:
Bom igen, Bohman!
I
sin anmälan av boken ”Sodaldemokratins samhälle” (Tiden 1989) avfärdade Gösta Bohman med några svepande formuleringar mitt bidrag om bostadspolitikens framväxt (SvT nr 7-89).
Jag fann kritiken mindre träffande och i
en replik (SvT nr 1-90) markerade jag ett
par av de grövsta bomskotten. Träffbilden
blev inte bättre då Bohman i samma nummer av tidskriften försökte utveckla sin
kritik. Nu tillstod han visserligen att min
analys av socialdemokratins roll i utvecklingen av den bostadspolitik som kulminerade i miljonprogrammet 1965-74 ”i
stort sett” var korrekt, men vidhöll trots
detta att jag hade ”hårresande fel”.
Det som retat Bohman är att forskare
som jämfört den svenska bostadspolitiken med den som fördes ijämförbara länder fram till mitten av 1970-talet satt etiketten ”a success story” på den svenska
utvecklingen. Betygsättningen grundar sig
på iakttagelsen att den svenska satsningen
inkomsterna från en enstaka kanon till
Oman i sammanhanget närmast framstår
som felräkningspengar. Alltså ett enastående tillfälle att till försumbar kostnad
visa politisk handlingskraft och ett sådant
tillfälle kan ju regeringen inte försitta –
vare sig då eller nu! Ladda på ordentligt
under dörren – men kontrollera först att
den är öppen!
på kommunalt ägda hyresrättslägenheter
förmådde lyfta bostadsstandarden från
ett bottenläge till rekordhöjder samtidigt
som entrebiljetten till marknaden hölls åtkomlig också för de grupper som inte
kunde förlita sig på arv eller bankförbindelser. Om än inte relevant i en anmä-
lan av min uppsats eller i en kommentar
till de refererade forskarna är hans beskrivning av bostadsmarknadens utveckling under de senaste femton åren så vitt
jag förstår i huvudsak riktig. Jag förmodar
att de flesta känner igen sig i Bohmans
eländesbeskrivning. Bostaden har blivit
en handelsvara. Inflationen har drivit
tombolahjulet runt i en allt snabbare takt.
Men beror detta på planering eller har det
att göra med en allt svagare statlig och
kommunal styrning? Tänkvärt är kanske,
att situationen i Sverige nu i allt högre
grad börjar likna den som rådde i de länder där man inte upplevde någon ”success
story” under 1960- och 1970-talen.
l
l
140
d v s det som britterna kallar ”guilt by
association”. Argumentet är lika djupsinnigt som att vägra den laglydige och
vederbörligen examinerade jägaren A
vapenlicens med hänvisning till att han i
närområdet har grannarna B och C, vilka
är kända som notoriska bråkmakare.
En mångmiljardorder till Indien betyder arbetstillfällen i Karlskoga och
pengar i kassavalven, medan exportTHORD STRÖMBERG:
Bom igen, Bohman!
I
sin anmälan av boken ”Sodaldemokratins samhälle” (Tiden 1989) avfärdade Gösta Bohman med några svepande formuleringar mitt bidrag om bostadspolitikens framväxt (SvT nr 7-89).
Jag fann kritiken mindre träffande och i
en replik (SvT nr 1-90) markerade jag ett
par av de grövsta bomskotten. Träffbilden
blev inte bättre då Bohman i samma nummer av tidskriften försökte utveckla sin
kritik. Nu tillstod han visserligen att min
analys av socialdemokratins roll i utvecklingen av den bostadspolitik som kulminerade i miljonprogrammet 1965-74 ”i
stort sett” var korrekt, men vidhöll trots
detta att jag hade ”hårresande fel”.
Det som retat Bohman är att forskare
som jämfört den svenska bostadspolitiken med den som fördes ijämförbara länder fram till mitten av 1970-talet satt etiketten ”a success story” på den svenska
utvecklingen. Betygsättningen grundar sig
på iakttagelsen att den svenska satsningen
inkomsterna från en enstaka kanon till
Oman i sammanhanget närmast framstår
som felräkningspengar. Alltså ett enastående tillfälle att till försumbar kostnad
visa politisk handlingskraft och ett sådant
tillfälle kan ju regeringen inte försitta –
vare sig då eller nu! Ladda på ordentligt
under dörren – men kontrollera först att
den är öppen!
på kommunalt ägda hyresrättslägenheter
förmådde lyfta bostadsstandarden från
ett bottenläge till rekordhöjder samtidigt
som entrebiljetten till marknaden hölls åtkomlig också för de grupper som inte
kunde förlita sig på arv eller bankförbindelser. Om än inte relevant i en anmä-
lan av min uppsats eller i en kommentar
till de refererade forskarna är hans beskrivning av bostadsmarknadens utveckling under de senaste femton åren så vitt
jag förstår i huvudsak riktig. Jag förmodar
att de flesta känner igen sig i Bohmans
eländesbeskrivning. Bostaden har blivit
en handelsvara. Inflationen har drivit
tombolahjulet runt i en allt snabbare takt.
Men beror detta på planering eller har det
att göra med en allt svagare statlig och
kommunal styrning? Tänkvärt är kanske,
att situationen i Sverige nu i allt högre
grad börjar likna den som rådde i de länder där man inte upplevde någon ”success
story” under 1960- och 1970-talen.