Nils Andrén; Den lagliga terrorismen


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS ANDREN:
Den lagliga terrorismen
Vårt nuvarande arbetsrättsliga
system är inte anpassat till dagens samhälle. Det har drivit
fram organisationer som genom
sin styrka blivit en stat i staten.
Många stora konflikter får
långt mera genomgripande
verkningar för ”tredje man” än
för de stridande. Problemet är
uppenbarligen störst på den offentliga sidan där arbetstagarnas organisationer visar föga
förståelse för sambandet mellan
löner och produktivitet.
Nils Andren är professor emeritus i statskunskap
D
en som tar människor som
gisslan för att till enskild vinning
utpressa pengar begår en extremt
brottslig och klandervärd handling, oavsett om gisslan tillfogas någon skada till
liv och lem eller inte.
Om utpressningen bedrivs av direktö-
rer, av ombudsmän och avtalssekreterare
i erkända intresseorganisationer, med
eller utan rätt att kalla sig folkrörelse, erkänns den som laglig och som ett uttryck
för den en gång så berömda ”svenska modellen”, med andra ord som god demokrati. Att sätta gränser för denna form av
utpressning brännmärks som övervåld
mot demokratiska rättigheter, t o m som
ett hot mot själva demokratin; detta trots
att utpressningen kan få mycket smärtsamma följder också för en helt oskyldig
”gisslan”.
Hur har vi hamnat i en så absurd situation? Hur skall vi komma ur den? Och vill
vi verkligen göra det? På den sista frågan
svarar naturligtvis alla utom utpressarna
själva ett tveklöst ja.Problemet är dock att
de flesta i landet själva är inte bara offer
utan ibland också utpressare, och att
också utpressarna ibland är.offer. Och alla
är offer för ett otidsenligt och orimligt
system.
Systemet är föråldrat
Sverige har uppenbarligen ett arbetsrättsligt system som inte är anpassat till det
samhälle som vi har i dag. Så länge som en
strejk eller en lock-out enbart eller iförsta
hand drabbade de båda parter som kämpade om att vinna så mycket som möjligt
på en löneöverenskommelse, blev skadeverkningarna för utomstående i regel
mycket begränsade. Så länge som samhällets spelregler för denna form av legal utpressning respekterades, framför allt om
fredsplikt under gällande avtal om och
verksamma sanktioner mot dem som bröt
freden, blev situationen uthärdlig för
samhället som helhet. Och så länge som
det samförstånd mellan arbetsmarknadens parter som gått under namnet ”saltsjöbadsandan” fungerade, var den svenska modellen en fa~t grund för en långvarig
välståndsutveckling.
De flesta är inte bara offer utan
ibland också utpressare – och utpressarna ibland också offer.
Nya förutsättningar
Nu har vi sedan många år en rad nya förutsättningar för uppgörelserna på arbetsmarknaden. Även om de är väl kända kan
det vara på sin plats att sammanfatta dem
som utgångspunkt för den fortsatta diskussionen.
Arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer omfattar oftast ett stort antal
arbetstagare och företag. De representerar också många olika slag av uppgifter i
samhället. I konfliktsituationer får därför
de fackliga organisationerna en väldig
makt.
På den privata sidan drabbar konfliktåtgärder fortfarande alltid den part mot
vilken de primärt är riktade.
Samhället har dock blivit mer specialiserat och därför också sårbart mot alla
slag av störningar i de normala funktionerna. De flesta av oss torde ha egna erfarenheter av att många stora konflikter
får långt mera genomgripande verkningar
93
för ”tredje man”, den utanför stående allmänheten, än för de stridande.
Det har sedan länge varit uppenbart att
organisationerna tack vare sin storlek och
sammansättning kan ta ut sådana personer i arbetskonflikter som har den största
betydelsen för viktiga samhällsfunktioner.
En tuff strejkledare väljer så att det skall
svida så mycket som möjligt för tredje
man. Därmed skall det bli lättare att pressa motparten till eftergifter. En strejkdrabbad arbetsgivare, som svarar med
lockout, försöker rikta denna så att motståndarens strejkkassor så snabbt som
möjligt dräneras. Risken att en strejk skall
stoppas på grund av samhällsfarlighet har
hittills visat sig vara så liten att den helt
kunnat negligeras.
Offentliga sektorn
På den offentliga sidan är situationen i
alla hänseenden och med alla mått helt
absurd. Konfliktåtgärder riktade mot arbetsgivare drabbar här enbart tredje man,
den stora och sårbara allmänheten. Den
enda som inte drabbas är arbetsgivaren.
Denne – det allmänna – riskerar inte att
förlora kunder på en konkurrensutsatt
marknad. Arbetsgivaren sparar pengar.
Kommunens, landstingets, statens budgetbalans förbättras. Det är en klen tröst
för envar skattebetalande tredje man i
konflikten, som på grund av det allmännas faktiska monopolställning, när det
gäller viktiga samhällstjänster, inte har nå-
gon reell möjlighet att skydda sig under
konlikten. situationen är perfekt för en
utpressningsoperation.
De strejkande i offentlig tjänst löper
inte heller några risker utöver dem som
ligger i att strejkstödet inte är lika stort
94
som den förlorade lönen. Eftersom de
flesta arbetar i funktioner med monopolställning, kan deras ”företag” aldrig tvingas att slå igen på grund av marknadsförluster under en strejk. De vet därför att arbetsplatsen alltid tryggt väntar på deras
återkomst. Den enda som verkligen lider
är ”tredje man”, dvs offren för utpressningen eller den gisslan som de lagliga
terroristerna har tagit.
En stat i staten
”Tredje mans rätt” stod en gång i centrum
för debatten om staten och organisationerna. Den avfördes under hänvisning till
parternas för ett halvsekel sedan erkända
”samhällsansvar” men har sedan dess blivit tredje mans orätt. Alltför kampglada
organisationsimperialister har lärt sig
konsten att i skydd av arbetslagstiftningen
klä ut den kollektiva lojaliteten, som alltid
är berömvärd, till kollektiv hänsynslöshet.
Det måste dock erkännas att de har inbjudits, nästan tvingats härtill, av det otidsenliga regelsystemet för vår arbetsmarknad. Det har drivit fram organisationer
som genom sin styrka blivit en stat i staten, alltför starka för att i sin nuvarande,
obalanserade form i längden kunna
accepteras i ett samhälle, som eftersträvar
ekonomisk jämvikt. LO verkar tidvis vara
medvetet om problemet, men är uppenbarligen alltför svagt för att kunna bemästra det. Problemet är uppenbarligen
störst på den offentliga sidan, där arbetstagarnas organisationer visar föga förståelse för sambandet mellan löner och
produktivitet.
Till de försvårande absurditeterna hör
också att förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter kan tillåtas att dra ut
hur långt på tiden som helst. Konsekvenserna är väl kända. När det sista avtalet är
klart, känner sig den part som slöt det
första bedragen, därför att de sista fick
mer än de första. Förhandlingstekniken
inrymmer sin egen lönestegringsspiral,
vid sidan om den mångomskrivna löneglidningen.
Endast de som själva står uppe i en
strid för att genom den legaliserade utpressningen mot tredje man förbättra sina
egna förhållanden, kan undgå att bli djupt
upprörda över ett system med sådana
konsekvenser. Det enda korrektiv som
finns är de regler som staten och organisaMånga stora konflikter får långt
mera genomgripande verkningar
för ”tredje man”.
tionerna ställt upp som skydd mot samhällsfarliga konflikter. Problemet är att de
flesta uppenbart farliga konflikterna
aldrig bedöms vara samhällsfarliga. Varken arbetsmarknadsnärnnden, som skall
pröva om konfliktsituationer påkallar
”skydd för. allmänt intresse”, eller regeringen har hittills ingivit förtroende för sin
uppfattning om samhällsfarlighet Förklaringen är naturligtvis mycket enkel;
nämnden är som skiljedomare nästan helt
behärskad av de lagliga terroristerna själva. Denna anomali har länge varit uppenbar. Men det politiska modet att ta strid
med ”staterna i staten” för att korrigera
den har saknats.
Det svenska systemet för att bestämma
lönerna på arbetsmarknaden kunde trots
allt fungera på ett tämligen friktionsfritt
sätt, så länge som det inte tillämpades till
sina yttersta konsekvenser, med andra
ord så länge som det enbart var fråga om
en terrorbalans, inte om en öppen användning av terror mot tredje man. Men
det bröt samman när organisationerna urskillningslöst började kasta ”atombomber” av allt större tyngd och förstörelseverkan.
Det borde vara uppenbart att Sverige
för sin egen överlevnads skull som industriell välfärdsstat måste kränga sig ur en
situation där det hamnat på grund av egen
kortsynthet och, måste vi nog erkänna,
pragmatisk feghet och självtillräcklig inbilskhet. Det är både ett kortsiktigt och ett
·långsiktigt problem. Vad gäller det kortDe flesta uppenbart farliga konflikterna bedöms aldrig vara samhällsfarliga.
siktiga, kan det vara en from önskan att de
som nu hetsas av lukten av politiskt eller
fackligt blod tar sitt förnuft till fånga och
söker bred samverkan för att nå fram till
nödvändiga lösningar.
När det gäller de långsiktiga problemen, borde den internationella politikens
utveckling under senare år kunna ge en
brukbar förbild. Det första steget är att
parterna inser och erkänner det absurda
och primitiva i det nuvarande sättet att
fördela samhällsresurser. Det andra är att
de sätter sig ner och granskar systemet,
under erkännande av att det behövs både
”nedrustning” och ”förtroendeskapande
åtgärder”. Det tredje steget är att de, med
utgångspunkt från sina alltjämt gemensamma värden, söker sig fram tilllösningar som är rimliga både för dem själva, för
tredje man och för samhället som helhet.
Liksom på det internationella området
95
är det inte uppgiftens tekniska svärighetsgrad som är det stora hindret. Det är enbart viljan. Om den kan mobiliseras, finns
det också lösningar, både för nedrustning
och förtroendeskapande åtgärder.
Möjliga lösningar
Sådana lösningar måste i någon form
innebära en nedrustning av organisationernas makt. Det blir förödande för den
demokratiska staten, om denna får förbli
så stor att den kan brukas till skada för
samhället och medborgarna och omöjliggöra för regering och riksdag att fylla sitt
högsta ansvar för landets ekonomiska välfärd. Samtidigt måste även lösningar undvikas som undergräver organisationerna
och organisationsdemokratin. Spelreglerna måste ändras, så att de inte inbjuder till
den alltför stora maktkoncentrationen
som utmärker den nuvarande strukturen.
Andra demokratier, med system som är
besläktade med vårt eget, borde kunna ge
förebilder och uppslag värda att prövas.
Som exempel kan nämnas:
– tidsbegränsade förhandlingsperioder;
– obligatorisk medling, om förhandlarna
misslyckats att efter viss, i förväg angiven tid, nå fram till en lösning;
– rätt att utlösa en öppen arbetskonflikt
endast efter antingen en ”nedkylningsperiod” eller efter kontrollerad medlemsröstning om strejkfrågan, eller
bådadera;
– en ny praxis av innebörd att statsmakterna i det normala handlingsmönstret
tar upp den danska modellen att i en
låst situation, till parternas ofta väl spelade besvikelse, upphöja medlarnas
slutbud till lag;
– effektivare sanktioner för brott mot
96
fredsplikten under löpande avtalsperiod.
Förändra arbetsmarknadsnämnden
Lägg härtill också en mera realistisk syn
på innebörden av ”samhällsfarlighet”.
Med den nuvarande strukturen krävs härför en ändrad sammansättning av arbetsmarknadsnämnden. Ett minimikrav borde vara att den förstärks med t ex två konsumentrepresentanter eller andra, allmänna representanter, utan knytning till
de stridande parterna. Därigenom skulle
nämnden kunna ta verklig hänsyn till individers och gruppers välfärd och hela samhällets intressen. Detta borde medverka
till en effektivare begränsning av organisationernas benägenhet att, utan hänsyn
till riskerna för samhället, i tid och otid
bruka alla disponibla fackliga stridsmöjligheter.
Det är uppenbart att många heliga kor
måste slaktas, innan Sverige är framme
vid en ny inre stabilitet som grundval för
en ny välfärd. Det behövs en god portion
av mod och tålamod, prestigelöshet och,
framför allt, av statsmannamässigt ledarskap för att nå målet. Allt är, dessvärre,
kvaliteter som varit sällsynta och föga
uppskattade under senare år.
Pärmarför inbindning av årgång 1989
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.