Gunnar Dahmén; Sanning eller myter
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
528
när de båda i allt väsentligt är överens,
och, inte minst, när USAs utrikespolitiska
linje mer sammanfaller med det svenska
folkrättsförsvaret än med tidigare års kalla krigetpositioner. Utgångspunkten såväl
för svensk neutralitet – i förhållande till
vad?- som för den därav beroende aktivismen har dramatiskt förändrats under
de senaste händelserika åren.
Fortfarande finns dock inslag i den
svenska politiken som till sin karaktär går
på tvärs mot de internationella trenderna,
och dessutom ger tydliga påminnelser om
det regerande partiets ideologiska hemvist. Det mest avslöjande exemplet på de
kvardröjande socialistiska böjelserna
inom svensk utrikespolitik är stödet till
den diktatoriska kubanska regimen, som
GUNNAR DAHMEN:
Sanning eller myter?
”Synd på en så bra präst att han fått
det där med kvinnliga präster på
hjärnan”, suckar lekmannen och
hoppas ändå att prästen liksom kyrkfolket ska vänja sig vid det nya och ovana. En
fåfång förhoppning. Tanken att prästens
ämbete är en Kristusrepresentation och
därmed mannen förbehållet är en grundtanke i motståndet mot kvinnliga präster.
En tanke med kyrklig tradition men utan
hemort i evangelisk kristendom. Luther
skulle gripit efter bläckhornet om han fått
höra sådan lära.
Sverige ännu in på 1990-talet förser med
biståndsmedel även efter det att andra
reformistiska europeiska partier, som
spanska PSOE, flyr Fidel Castros hårdnac~ade stalinism.
Med detta i tankarna får Sten Anderssons självironiska uttalande på UI konfe-.
rensen 1988 att ”om Sverige inte har nå-
gon utrikespolitik nu för tiden, så präglas
den iallafall av stor kontinuitet” en delvis
annan mening än den som troligen var avsedd. Ännu på 1990-talet är vårt lands utrikespolitik att betrakta som både svensk
och socialdemokratisk, med en blandning
av nationella och ideologiska rötter. Men
måhända med allt mindre av det senare
allteftersom tiden går.
Dag Sandahl: Sann myt – en sorts kristendomsbok. Norstedts 1990
”Jag tror att vi i första hand måste upprätta kyrkans ämbetsbärare”, heter det i en
nyutkommen bok av Dag Sandahl, prost i
Kalmar, teologie doktor, språkrör för den
kyrkopolitiska rörelse som kallar sig Synoden. Som rebell åtnjuter han stor popularitet och kan inte klaga över att inte få
komma till tals. ”Sann myt – en sorts kristendomsbok” kan betraktas som ett herdabrev från en av synodens biskopar om
man så får kalla dem även om staten inte
ger dem något stift. Herdabrevet är en
blandning av kyrkohistoriska översikter
och kommentarer till dagsläget. I flera avseenden tankeväckande, provocerande
men fastlåst i den syn på prästämbetet
som isolerar honom och hans meningsfränder.
Anpassning kan betyda feg opportunism och principlöshet och Sandahl kämpar som ett lejon mot kyrkans anpassning
till den världsliga makten och åtskilliga
företeelser i tidsandan. Men anpassning
kan också betyda nytänkande, reformation eller aggiornamento för att tala med
Vatikankonciliet. Eller varför inte perestrojka? Själv anpassar han sig till en
prästkyrka och en kyrkasyn som icke är
evangelisk. Han har fromhetsideal som
hör en gången tid till hur hedervärda de
än kan te sig. Om kyrkan ska utgöra en
församling som ordet betyder och man
önskar aktiva lekmän måste de också ha
befogenheter. Nathan Söderblom hade
icke kyrkans röster när han blev ärkebiskop och det finns senare exempel på
kyrklig oro för allt som kan rubba en tradition, den må vara aldrig så förankrad i
Fädernas kyrka.
529
I sin kyrkohistoriska utblick finner
Sandahl att väckelsen som tog gestalt ifrikyrkorna, Viktor Rydbergs kristna idealism och rena sekularismen samverkat i
att bryta kyrkans lära och auktoritet. Nu
har väckelsen slocknat, Rydberg tillhör
litteraturhistorien men kvar står ruinerna
av en kyrka. Väckelsen och Rydberg viile
väl och gjorde väl men bara för en tid.
skolöverstyrelsen har sedan hjälpt tiii att
betrakta kristendomen som bara en variant av religion där den ena är lika god som
den andra. Kristendomskritiker som
Bengt Lidforss och Ingemar Hedenius visar Sandahl sin uppskattning därför att de
tvingat kyrkan besvara ”grundläggande
frågor”.
Vare sig man instämmer eller reagerar
mot Sandahls ”teser” står ändå kvar en
syn på kyrka och präster som är mera katolsk än evangelisk. Att åberopa Martin
Luther är farligt för vem har mera brutit 1
med traditionen än just han? Det folkliga
gensvar som Luther fick på sin tid kan endast förklaras med att man var trött på en
prästkyrka, där präster och munkar betraktades som ett fack med ombudsmän
som direkt eller indirekt ville bestämma
allt själva och stelnat i ett vanetänkande.
när de båda i allt väsentligt är överens,
och, inte minst, när USAs utrikespolitiska
linje mer sammanfaller med det svenska
folkrättsförsvaret än med tidigare års kalla krigetpositioner. Utgångspunkten såväl
för svensk neutralitet – i förhållande till
vad?- som för den därav beroende aktivismen har dramatiskt förändrats under
de senaste händelserika åren.
Fortfarande finns dock inslag i den
svenska politiken som till sin karaktär går
på tvärs mot de internationella trenderna,
och dessutom ger tydliga påminnelser om
det regerande partiets ideologiska hemvist. Det mest avslöjande exemplet på de
kvardröjande socialistiska böjelserna
inom svensk utrikespolitik är stödet till
den diktatoriska kubanska regimen, som
GUNNAR DAHMEN:
Sanning eller myter?
”Synd på en så bra präst att han fått
det där med kvinnliga präster på
hjärnan”, suckar lekmannen och
hoppas ändå att prästen liksom kyrkfolket ska vänja sig vid det nya och ovana. En
fåfång förhoppning. Tanken att prästens
ämbete är en Kristusrepresentation och
därmed mannen förbehållet är en grundtanke i motståndet mot kvinnliga präster.
En tanke med kyrklig tradition men utan
hemort i evangelisk kristendom. Luther
skulle gripit efter bläckhornet om han fått
höra sådan lära.
Sverige ännu in på 1990-talet förser med
biståndsmedel även efter det att andra
reformistiska europeiska partier, som
spanska PSOE, flyr Fidel Castros hårdnac~ade stalinism.
Med detta i tankarna får Sten Anderssons självironiska uttalande på UI konfe-.
rensen 1988 att ”om Sverige inte har nå-
gon utrikespolitik nu för tiden, så präglas
den iallafall av stor kontinuitet” en delvis
annan mening än den som troligen var avsedd. Ännu på 1990-talet är vårt lands utrikespolitik att betrakta som både svensk
och socialdemokratisk, med en blandning
av nationella och ideologiska rötter. Men
måhända med allt mindre av det senare
allteftersom tiden går.
Dag Sandahl: Sann myt – en sorts kristendomsbok. Norstedts 1990
”Jag tror att vi i första hand måste upprätta kyrkans ämbetsbärare”, heter det i en
nyutkommen bok av Dag Sandahl, prost i
Kalmar, teologie doktor, språkrör för den
kyrkopolitiska rörelse som kallar sig Synoden. Som rebell åtnjuter han stor popularitet och kan inte klaga över att inte få
komma till tals. ”Sann myt – en sorts kristendomsbok” kan betraktas som ett herdabrev från en av synodens biskopar om
man så får kalla dem även om staten inte
ger dem något stift. Herdabrevet är en
blandning av kyrkohistoriska översikter
och kommentarer till dagsläget. I flera avseenden tankeväckande, provocerande
men fastlåst i den syn på prästämbetet
som isolerar honom och hans meningsfränder.
Anpassning kan betyda feg opportunism och principlöshet och Sandahl kämpar som ett lejon mot kyrkans anpassning
till den världsliga makten och åtskilliga
företeelser i tidsandan. Men anpassning
kan också betyda nytänkande, reformation eller aggiornamento för att tala med
Vatikankonciliet. Eller varför inte perestrojka? Själv anpassar han sig till en
prästkyrka och en kyrkasyn som icke är
evangelisk. Han har fromhetsideal som
hör en gången tid till hur hedervärda de
än kan te sig. Om kyrkan ska utgöra en
församling som ordet betyder och man
önskar aktiva lekmän måste de också ha
befogenheter. Nathan Söderblom hade
icke kyrkans röster när han blev ärkebiskop och det finns senare exempel på
kyrklig oro för allt som kan rubba en tradition, den må vara aldrig så förankrad i
Fädernas kyrka.
529
I sin kyrkohistoriska utblick finner
Sandahl att väckelsen som tog gestalt ifrikyrkorna, Viktor Rydbergs kristna idealism och rena sekularismen samverkat i
att bryta kyrkans lära och auktoritet. Nu
har väckelsen slocknat, Rydberg tillhör
litteraturhistorien men kvar står ruinerna
av en kyrka. Väckelsen och Rydberg viile
väl och gjorde väl men bara för en tid.
skolöverstyrelsen har sedan hjälpt tiii att
betrakta kristendomen som bara en variant av religion där den ena är lika god som
den andra. Kristendomskritiker som
Bengt Lidforss och Ingemar Hedenius visar Sandahl sin uppskattning därför att de
tvingat kyrkan besvara ”grundläggande
frågor”.
Vare sig man instämmer eller reagerar
mot Sandahls ”teser” står ändå kvar en
syn på kyrka och präster som är mera katolsk än evangelisk. Att åberopa Martin
Luther är farligt för vem har mera brutit 1
med traditionen än just han? Det folkliga
gensvar som Luther fick på sin tid kan endast förklaras med att man var trött på en
prästkyrka, där präster och munkar betraktades som ett fack med ombudsmän
som direkt eller indirekt ville bestämma
allt själva och stelnat i ett vanetänkande.