Gilbert Murray; Varför hindra oss från att arbeta


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
GILBERT MURRAY:
Varför hindra oss från att arbeta?
I
början av 1970-talet var jag ansvarig
för en verksamhet som tidvis fordrade såväl övertid som mycket arbete
på obekväm tid. Facket hade samma år
för en del lägre befattningshavare förhandlat fram kompensation för detta i
form av ekonomisk ersättning eller ledighet. Eftersom detta var en glad nyhet ut.:
kvitterade de berörda med stor förtjusning några tusen kronor extra. Påföljande
år ställdes samma krav på övertid och arbete under obekväma tider. Men alla valde ledighet. De hade upptäckt, att nästan
alla slantar försvunnit i skatt. Varför huvuddelen av arbetsplatsen fick stänga en
vecka!!
Redan då drabbades jag av en allvarlig
tankeställare. Vart var vi på väg egentligen?
I dag 1990 har vi verkligen fått svaret. I
jämförelse med omvärlden finns det inget
land där det tidsmässigt arbetas så lite
som i vårt eget land. Japanen arbetar i
jämförelse med oss 619 timmar mer per
år, amerikanen 304 och finnen 306, för
att ta några exempel. Ser vi sedan till hälsoläget kan vi konstatera, att 1970 i genomsnitt 12% var sjukskrivna. Går vi till
1980 har siffran stigit till 17 %. I dag rapporteras från större företag, t ex Saab och
Volvo, att de måste anställa ca 30 %övertaliga för att gardera sig mot denna numera normala och oförutsebara sjuk/friskfrånvaro. Göteborgs landsting meddelade
nyligen att under 1989 varje anställd hade
i genomsnitt inte mindre än 83 frånvarodagar, dvs ca 37% bortovaro. Ändåanses
vår folkhälsa vara mycket god, vilket vår
internationellt sett höga levnadsålder ju
är ett belägg för. Mot denna allmänna
bakgrund är det inte så konstigt att Saabs
nye USA-chef i ett uttalande nyligen bedömer industriell nyetablering i Sverige
som i det närmaste utesluten.
Utan att från början vilja erkänna detta, fick fackföreningarna ganska snart
klart för sig, att medlemmarna på grund
av höga marginalskatter var föga betjänta
av höjda löner och arvoden. Det gällde att
finna andra vägar. Uppfinningsrikedomen har under de gångna 20 åren visat sig
vara stor. Även högre befattningshavare
fick snart rätt till kompensationsledighet.
Längre semester, slopade karensdagar vid
sjukdom, ökad mamma/pappaledighet,
möjlighet till ”sabbatsår”, restidens inräkning i arbetstiden, ökad förtidspensionering är andra exempel på fackliga framgångar – alla till förfång för effektivt arbete, produktion och ekonomisk tillväxt.
Enbart genom förtidspensionering undandrogs bara under år 1988 inte mindre
än 54 083 personer från arbetslivet. Sammanlagt rör det sig om inte mindre än
350 000 personer. Av arbetsför befolkning mellan 20 och 60 år under ett enda år
motsvarande två medelstora svenska stä-
der!!
För några år sedan måste pågående
ubåtsjakt avbrytas, därför att besättningens av facket accepterade övertid inte fick
överskridas! Till yttermera visso har Statens institut för personalutveckling nyligen gett ut särskilda anvisningar i detta
ärende genom publikationen ”Ledighetsboken. För den statliga sektorn”. Problemet i Sverige beror inte på att vi arbetar
för mycket – utan alldeles för lite för att
kunna bevara vår standard.
Generaldirektör Lars Jeding i Sipu,
statens institut för personalutveckling,
framhåller i SvD 1990-08-29 bl a att
facket har ”förhandlat fram avtal, det ena
krångligare än det andra, utan att höja
blicken från förhandlingsbordet och se de
långsiktiga konsekvenserna av de nya reglerna och avtalen”. ”Som ogenomträngliga snår tornar regelverket upp sig.” ”Kompensationsledighet, ledighet för att pröva
annat arbete och ledighet för dem som
har koncentrerad deltid i statlig tjänst är
andra exempel på hur de egna arbetsinsatserna, för dem som vill, kan koncentreras tillledighet i stället för ökad effektivitet
och samordning inom egna förvaltningen.” Hur länge skall våra politiker blunda
för denna verklighet?
Arbetstidsreglering och fackligt motstånd försvårar även rationellt utnyttjande av befintlig teknisk utrustning. Medan
köerna till sjukhusen för operationer bara
växer och växer står avancerad sjukvårdsutrustning för miljardbelopp oanvänd under helger och semestrar liksom under
dygnets ”obekväma arbetstid”. Vilket
enormt slöseri ur ekonomisk synpunkt,
men framförallt, vilken inhuman hänsynslöshet mot de stackars väntande patienterna! Med en flexiblare inställning från
fackets sida skulle säkert många läkare
och sjuksystrar vara villiga att ställa upp i
en helt annan omfattning.
Så till det höga kostnadsläget. När företag och institutioner på grund av den höga
frånvaron tvingas anställa ca 30 %fler än
vad som egentligen erfordras vid ”normal” frånvaro, är det självklart att kostnadsläget stiger. Både inflationen och
kostnadsläget liksom den konstlat låga arbetslösheten är följd av att vi i förhållande
till omvärlden arbetar alldeles för lite.
Vi hindrar faktiskt folk från att arbeta!
60-talets nedlåtande och föraktfulla
Mao- och Marx-inspirerade uttalanden
om ”knegare” förstörde på sin tid mycket.
517
Det måste vara någonting sjukt när facket
t ex hindrar en idrottsförening från att
rusta upp sin idrottsplats eller stoppar en
arbetskamrat från att hjälpa en vän, som i
sitt arbete fått ett svårt uppdrag, under
hänvisning till ”förbrukad övertid”. Och
fullständigt obegripligt hur invandrare
under månader och år tvingas gå helt
sysslolösa i sina läger. De vill ju ingenting
hellre än att få göra rätt för sig. De bör sättas i arbete omgående (hel- eller deltid)
för att så snabbt som möjligt komma in i
det svenska samhället. Bästa språkträning
erhålls just i kontakt med kamrater på en
arbetsplats.
Förhoppningsvis kan den kommande
sänkningen av marginalskatterna bidra
till att kompensationsledighet blir något
mindre attraktiv. Den innebär ju för företaget en ren produktionsnedgång och/
eller kostnadsökning genom att någon
annan måste anställas för att fylla luckan
efter den ”kompensationsledige”.
Samhällsutvecklingen har gjort – bl a
till följd av välståndsökningen – att vi i
allmänhet blivit mera beroende av samhällets service, t ex bankbesök, tandläkare, föreningsmöte, postärende etc. För att
möjliggöra sådana och inte tvinga personal att begära ledigt med därav följande
störning på arbetsplatsen bör arbetet i betydligt större utsträckning än nu organiseras så, att flextid blir en relativt normal
företeelse. Därigenom erhålls ytterligare
ett tungt argument för att avskaffa kompensationsledigheten: Övertid, obekväm
arbetstid, jourtjänst m m skall självfallet
ersättas. Men med pengar eller andra
praktiska förmåner. Begreppet ”kompensationsledighet” bör med det snaraste avskaffas.