Christian Braw; Tyskland i mitten

CHRISTIAN BRAW:
Tyskland i mitten
Med Tysklands enande har
maktcentrum förskjutits från
periferin mot mitten. Berlin kommer att bli Europas huvudstad.
Sverige kommer i närheten av
centrum och vår mentala isolering kan inte längre upprätthållas.
Mycket tyder på att det är i
den rätta balansen mellan folktanken och rikstanken, som
Tysklands framtid ligger, och
Förbundsrepubliken har goda
förutsättningar att gestalta just
denna balans. Ett avgörande
moment för det nationella medvetandets hälsa är förhållandet
till historien. Ingen annan nation
har så som Tyskland gjort upp
med sitt förflutna. Därför finns
det också en ny början och en
,ny möjlighet.
Teol dr Christian Braw är kyrkoherde i Moheda.
U
nder lång tid har Europas folk
vant sig vid att strukturera sin
verklighet efter sekundära mönster. Man har sett världen uppdelad efter
ideologier och ekonomiska system, och
under denna tid är det påfallande att se i
hur hög grad Europa varit behärskat från
sina periferier. De verkliga maktcentra
har legat i Washington och Moskva, och
ju längre man har kommit in mot Europas
mitt, dess större har maktlösheten blivit.
Tysklands enande innebär en total omvälvning på båda dessa punkter. Tysklands enande innebär ju, att en primär
struktur slagit igenom, nämligen folkgemenskapen. Det är inte främst ideologi
eller ekonomi som ligger bakom enandet,
utan den primära sanningen – långt före
all ekonomisk teori och ideologi – som
heter folkets enhet. Och ett folk känns
igen på att det helt eller delvis delar samma språk, samma historia, samma kultur
och samma landområde. Detta enande av
Tyskland, detta genombrott av en primär
struktur har en självklar följd, som alla redan nu inser: Berlin kommer att bli Europas huvudstad. Maktcentrum förskjuts
från periferin till mitten. Man kan beklaga, frukta eller positivt värdera detta. Det
är i vilket fall som helst ett faktum, som inte kan undvikas. Och det är ett faktum av
utomordentligt stort intresse för Sverige,
som råkar befinna sig alldeles i närheten
av centrum, efter att i snart femtio år befunnit sig på gränslinjen mellan de perifera maktcentralemas intressesfärer.
Berlin som Europas huvudstad – det
var så Adolf Hitler tänkte sig det en gång.
Och nu blir det så, men det blir på ett helt
annat sätt än vad som föresvävade honom. För att förstå Adolf Hitler måste
man ha klart för sig, att det grundläggande
474
i hans tankevärld var Charles Darwins
teorier och den utveckling av dem som
Ernst Haeckel gett. Charles Darwins stora ideologiska insats är att han utplånat
gränsen mellan människa och djur. Därmed har också all moral, all ansvarighet
fallit. Det finns i Darwins värld ingen annan lag än djungelns, ”survival of the fittest”. Redan före Hitler överförde socialdarwinisterna – och främst bland dem
Haeckel – Darwins teorier på samhället.
Hitlers bidrag var – ideologiskt sett – att
han så starkt knöt darwinismen till raslä-
ran och framför allt då till tanken på den
ariska rasens överlägsenhet. Den judiska
rasen utgjorde motpolen i hans tankevärld, och det just genom sina genetiska
egenskaper. Hitler polemiserar i Mein
Kampf direkt mot en religiös antisemitism. Det är inte judarnas religion det är
fel på, det är generna, ”blodet”, som han
sade. Det är bara mot denna bakgrund
man kan förstå hans judeutrotningsprojekt, unikt i antisemitismens historia. Nå-
got sådant vore otänkbart, om inte Darwin upphävt gränsen mellan människa
och djur och om inte Haeckel och de andra socialdarwinisterna överfört Darwins
teorier på det mänskliga samhället. När
detta är sagt, innebär det också att vi alltid
och över hela världen löper risk för en
upprepning av judeutrotningsprojektet –
riktat mot denna eller andra folkgrupper
– så länge inte darwinismen och i synnerhet socialdarwinismen är övervunnen.
Det är bara en stark etisk medvetenhet
som kan sätta spärrar för sådana katastrofer, och det är just etiken, som Darwin
rycker undan grunden för, när han utplå-
nar gränsen mellan människa och djur.
Det Europa, vars huvudstad Hitler
tänkte sig skulle bli Berlin, var ett Europa
nyordnat efter socialdarwinismens teorier, så som dessa utvecklats och samordnats med rasläran genom de nationalsocialistiska teoretikerna och särskilt Alfred
Rosenberg. Det var det nya rike, vars lag
var djungelns lag och vars härskare var
den blonde besten.
Kristdemokraternas Tyskland
Det Europa, vars mitt nu Tyskland blir, är
ett de fria nationernas förbund, och det är
djupt tänkvärt att det Tyskland, som nu
blir Europas mitt, styrs av kristdemokraterna. Den politiska hållning; som i Sverige företräds av en minoritet utan parlamentarisk representation, är alltså i Tyskland den dominerande.
I sitt tal i Berlin 3 oktober yttrade president von Weizsäcker: ”Inför våra uppgifter är vi medvetna om vårt ansvar inför
Gud och människor.” Han anknyter här
till portalparagrafen i Förbundsrepublikens grundlag, och det kan vara värt att
minnas, att den innehåller något helt annat än den svenska grundlagens inledningsparagraf, som börjar med de ödesdigra orden: ”All offentlig makt utgår från
folket.” Detta innebär omsatt i politisk
verklighet, att det inte finns någon som
helst gräns för vad den parlamentariska
majoriteten kan besluta. Det är bl a därför vi inte har någon författningsdomstoL
Det finns – enligt den svenska grundlagen – inget ansvar, varken inför Gud eller
människor, det finns inget annat än – majoritet. Men när vi nu kommer alldeles
inpå Europas nya centrum, ett centrum
som är präglat av så helt andra tankemönster, då är det oundvikligt att detta på
tid och längd också kommer att påverka
Sverige, och det är en påverkan, som kan
ha starkt positiva sidor.
Sveriges isolering
Kanske är det just det faktum, att Europas
maktcentra legat i periferierna, som gjort
att Sverige ända sedan andra världskrigets utbrott har kunnat leva så isolerat, i
mentalt och andligt avseende. Påverkan
också från närområdet, från Danmark,
Norge och Finland, för att inte tala om
Baltikum, har varit svag. Kunskapen om
och intresset för tyskt och franskt kulturliv har varit ringa, det har varit ”den
svenska modellen” och ”den svenska linjen” som har gällt: först i världen, bäst i
världen. Denna mentala hållning har kunnat upprätthållas med hjälp av okunnigheten. Föreställningen om att vi har världens bästa sjukvård kan ju till” exempel
endast upprätthållas om allmänheten är
okunnig om de tyska sjukförsäkringsförmånerna. Men nu styrs inte längre Europas öden från periferierna, nu är det i
centrum avgörandena sker, alldeles inpå
oss, och då kommer okunnigheten att bli
ytterligt svår att vidmakthålla. En förhoppning kan vara, att Sverige och framför allt svensk välfärdspolitik då kommer
att få mer rimliga proportioner i det svenska folkets ögon: inte bäst och inte heller
sämst utan någonstans mittemellan. Och
det liggerju ganska väl till för oss att tänka
så sedan Poltava.
Tysklands enande innebär att en primär struktur har brutit igenom de sekundära. Folkverkligheten har brutit igenom
ideologiernas överlagringar. Också detta
kan få återverkningar i Sverige. I själva
verket är det så, att den nationella identiteten får ökad betydelse genom Europas
integration. Nu kan inte längre det nationella medvetandet bäras upp av gränser,
tullar och skilda rättsliga system, nu måste
det vara något som bärs inifrån, från fol- 475
kets levande medvetande, framför allt av
diktare och konstnärer. Det är för det förenade Europa avgörande att det blir så,
eftersom det bara är individer och kollektiv med stark och trygg identitet, som kan
bidra med något positivt till en gemenskap. För Sveriges del har den starka
mentala isoleringen egentligen bidragit
till att det nationella medvetandet försvagats: man har mött så lite av inspiration
och utmaning från andra folk att man inte
har behövt besinna sig på vem man själv
är. Nu blir allt annorlunda.
Förhållandet till historien
Ett avgörande moment för det nationella
medvetandets hälsa är förhållandet till
historien. Inom psykiatrin är det viktigt
att hjälpa den sjuke till att bejaka och bearbeta sin personliga historia, och lyckas
inte det är vägen till hälsa stängd, såvida
man nu inte räknar drogbehandling som
hälsa. I viss mening förhåller det sig på
samma sätt med nationerna. Det går aldrig att stryka ett streck över det förgångna,
det finns ändå alltid kvar. Det finns inget
annat år noll än skapelseögonblicket, varje annat försök att börja på nytt som om
det förgångna •inte funnes är dömt att
misslyckas. Glömskans väg är en återvändsgränd. Det finns bara en väg fram,
den som von Weizsäcker beskrev i sitt tal
3 oktober: ”Målet är en rättfärdighet, som
inte söker vedergällning utan försoning
och inre frid.” Men försoning vinnes bara
genom att man inser och erkänner det
förflutna. Alla Europas nationer bär på
tunga bördor av skuld från det förflutna.
Vi kan tänka på den engelska och franska
kolonialismen, den franska hämndpolitiken efter första världskriget, den som
476
ryckte undan grunden för Weimar-republiken och ytterst var upphovet till Tredje
rikets genombrott. Vi kan tänka på den
kommunistiska terrorn i hela Östeuropa,
på den tyska erövringspolitiken och folkmorden. För Sveriges del kan vi tänka på
utlämningen av baltiska och tyska krigsfångar 1945 men också på den ända till
kapitulationen fortgående svenska exporten av järnmalm till Tyskland, som var en
förutsättning för Tredje Rikets krigsansträngningar. Alla Europas folk har sådana skuggor i sin historia, men Tyskland
skiljer sig från alla andra folk därigenom
att det har gjort upp med det mörka i sitt
förflutna. Detta är något fullständigt unikt
i politikens världshistoria. Folkmord är
Tyskland inte ensamt om. Sådana har begåtts av Turkiet, Sovjetunionen, Japan
och Storbritannien- och det i detta sekel.
Men ingen annan nation har så som Tyskland gjort upp med sitt förflutna. Till och
med det forna östtyska kommunistpartiet,
som tycktes iförstockelse ha gått betydligt
längre än de flesta svenska partier, kan gö-
ra upp med sitt förgångna. Och därför att
det i Tyskland finns denna förmåga, därför finns det också en ny början och en ny
möjlighet, som t ex svenskt partiväsen i
sin halsstarriga vägran att göra bot för begångna misstag saknar.
Men vi skall också minnas, att det finns
annat i det moderna Tysklands historia än
folkmord. Kaj Munk talar på ett ställe om
att man kan dö en död som folket kan leva
på i tusen år. Just detta var vad som skedde med motståndsrörelsen mot Hitler.
Sophie Scholl och de andra i Vita Rosen
misslyckades ur en synpunkt, liksom 20
juli-männen. Men med sitt tänkande, sina
handlingar och sitt offer lade de en andlig
grundval för ett nytt Tyskland. De gjorde
det möjligt för Tyskland att börja på nytt,
och det är påfallande i hur hög grad deras
tankar fått genomslag i Förbundsrepubliken.
Men alla de andra då, de som var medlöpare eller höll sig undan? Kan det bli ett
nytt Tyskland så länge de finns kvar i ledande ställningar, ja, så länge de överhuvud taget finns kvar?
Ingen som inte själv genomlevt Tredje
riket kan föreställa sig vilket oerhört tryck
den kollektiva hjärntvätten utövade,
också på motståndsrörelsens ledare. Har
man varit i närheten av hjärntvätt är man
mycket försiktig i att fälla domen över
människor, som inte kunnat hålla stånd.
Men det viktigaste är ändå, att det måste
finnas förlåtelse i ett samhälle, det måste
finnas möjlighet för människor att börja
på nytt efter begångna misstag, att få möta
förtroende och inte behandlas som parias.
I Norge handlade man på motsatt sätt
med NS-anhängarna och man har som resultat fått ett folk i folket, NS-männens
barn och barnbarn, som vänder samhället
ryggen i den mån de inte utestängs.
Reeducationsprogrammet
Det nya Tyskland har ärligt och grundligt
bejakat historien som en källa till botfärdighet. Men detta är inte historiens enda
uppgift. Historien tjänar också att väcka
och bära identitetsmedvetandet, den nationella självkänslan. Här står det nya
Tyskland inför en väldig uppgift.
När Förbundsrepubliken upprättades
1948 var det i stor utsträckning den amerikanska ockupationspolitiken, som gav
förutsättningarna, och denna innebar inte
bara Marshall-hjälp utan också en omfattande omskolning av det tyska folket, en
reeducation som termen löd. Nu gäller det
för tyska idehistoriker att i första hand
kartlägga och förstå strukturerna i denna
omskolningsplan för det slagna Tyskland.
Det utarbetades en liknande plan för Japan, där det till och med fanns en ide om
att man skulle förenkla det japanska språ-
ket så, att det blev absolut entydigt, detta
för att råda bot på den asiatiska opålitlighet som segermakten ansåg ligga bakom
krigsutbrottet. Det gällde med andra ord
att göra världen ”safe for democracy”. Nu
är ju förmågan att leva sig in i andra nationers sätt att tänka och känna inte det mest
påfallande draget i amerikansk utrikespolitik, och det gäller också reeducationprogrammet för Tyskland. Ideologin för
programmet gav Theodor Adorno och
hans medarbetare i verket Studies in Prejudice, där man ansåg sig kunna förklara
varför den tyska nationen var mer aggressiv än andra, och följaktligen fick här
reeducationprogrammets genomförare
vägledning om vad det var man skulle
operera bort ur den tyska folksjälen. Dit
hörde bl a det nationella medvetandet.
Programmet var framgångsrikt. Det
kan man bl a se på hur lite man i tysk offentlig debatt överhuvudtaget är medveten om att det har funnits, och det trots att
det spelar ”det självklaras roll i historien”
i dagens Förbundsrepublik, sätter gränserna för vad som får sägas och kan sägas.
Men detta är givetvis en i längden ohållbar situation. Därför är det utomordentligt viktigt att sansade och kunniga forskare tar sig an problemen kring reeducationprogrammet innan det tas på entreprenad av de obalanserade, okunniga och
moraliskt anfrätta. Att saken kommer
upp är ofrånkomligt, och här är ett riskmoment för Tysklands framtid. Allt kom- 477
mer an på vem som förmedlar kunskapen
om detta till den tyska allmänheten och
hur.
Det är sannolikt först när man i grunden förstått reeducationprogrammets
verkningar, som Tyskland på nytt kan finna sin historia och bejaka den som en källa till självkänsla, identitetsmedvetande
och botfärdighet. Och detta i sin tur är en
förutsättning för att Tyskland skall få en
positiv och enande roll i Europa.
Här kan de nya östliga delstaterna
komma med viktiga bidrag. Det gäller särskilt Brandenburg med det starka intresse
för Preussen, som odlats där sedan länge.
Preussen har fått en negativ klang, men
låter man historien själv tala går det inte
att underlåta att se, att Preussen var en av
Europas stabilaste och på många områ-
den bäst utvecklade statsbildningar.
Överhuvudtaget torde det vara så, att
Förbundsrepublikens federala uppbyggnad, som egentligen är en fortsättning på
de germanska stammarna, ger goda förutsättningar för att återvinna historien, för
Tysklands historia är mer än en enda nations, den är de tyska folkens historia:
schwabernas, bajrarnas, sachsarnas och
alla de andras. Verkligt problematisk blir
Tysklands historia egentligen först efter
Bismarck, när rikstanken helt kom att dominera över den federala folktanken
Mycket tyder på att det är i den rätta balansen mellan folktanken och rikstanken,
som Tysklands framtid ligger, och Förbundsrepubliken har goda förutsättningar att gestalta just denna balans.
Kyrkornas roll
En mycket viktig fråga för Tysklands
framtid är de tyska kyrkornas och i syn- 478
nerhet de evangeliska kyrkornas utveckling. Den har på vissa områden varit
starkt positiv, man har t ex fått ett inflytande i politiken, som är otänkbart i Sverige. Man har också fått en mycket förmånlig rättslig ställning med full självständighet och goda ekonomiska villkor. Det
finns alla förutsättningar för en verklig
folkkyrka. Här har förhållandena på andra sidan zongränsen varit annorlunda.
Kyrkan har i princip varit utestängd från
samhällsarbetet, de ekonomiska villkoren
har varit svåra, men man har lyckats vinna
och bevara ett stort mått av självständighet i förhållande till samhällsorganen. De
negativa dragen i utvecklingen väster om
zongränsen har varit en stark sekularisering, och farligast av allt har varit kyrkolivets inre förflackning, något som de stora
kyrkorlagarna har burit rikt vittnesbörd
om. Öster om zongränsen har det kyrkliga inflytandet visserligen trängts ut till
samhällets periferi, men samtidigt har det
inre livet i.församlingarna haft en vitalitet
och övertygelsekraft, som man ibland
saknat i väst. Det är som ofta i kyrkohistorien så som Ignatius skrev i sitt brev till
Smyrna: ”När jag är nära svärdet är jag
nära Gud.” Också här har Förbundsrepublikens samlade befolkning starkt positiva bidrag att vänta från öst, från alla de
människor som har varit beredda att betala priset för vad ett konsekvent kristenliv
innebär.
Det är i synnerhet av en folkgrupp i de
östliga delstaterna, som det enade Tyskland kan vänta sig mycket. Det är de tusentals ungdomar, som genom åren nekat
att delta iJugendweihe, edsavläggelsen till
det kommunistiska systemet. De ungdomar som inte fallit till föga här, har drabbats av högst påtagliga repressalier, bl a
har de inte fått tillgång till högre utbildning. Det är en utomordentligt positiv tillgång för ett folk, att ha en så stor grupp
inom sig, som har varit redo att betala priset för det som Vaclav Havel kallar ”ett liv
i sanning”.
Det nya Tyskland har enats i mycket
medveten anslutning till den europeiska
gemenskapen. Sebastian Haffner skrev i
sin berömda bok Annlerkungen zu Hitler,
(16:e upplagan Miinchen 1978) att Hitler
var Europas sista chans och förstörde
den. Nu tyder allt på att Haffner hade fel.
Men Aleksander Solsjenitsyn hade rätt,
när han sade: ”Historien är berättelsen
om det oväntade.”
När Tredje riket en gång bröt igenom
tog många tyskar, också övertygade kristna, detta som ett Guds under, ja, som en
Guds uppenbarelse, något som är ofattbart efter 1945 men som var förståeligt
om än inte försvarbart för dem som upplevt depressionens hopplöshet. I debatten
med företrädare för denna syn yttrade
Martin Buber: ”Historien är inte Guds
trontal, den är hans dialog med mänskligheten.” Det är så vi måste se det. Allt som
sker är inte en Guds uppenbarelse, inte
ens om det sker i mycket stor skala, men i
allt som sker ställer historiens Herre människor inför frågor och uppgifter, inför
prov och utmaningar som är en kallelse
till ödmjukhet, kamp och offer. Det gäller
också det oväntade som skett och som
kommer att ske i det enade Tyskland, mitt
i Europa.