Håkan Gergils; Septemberrevolutionen


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HÅKAN GERGILS:
Septemberrevolutionen
Sovjetunionen genomgår nu en
förändring som är fullt i klass
med en revolution. Vägen till
politisk demokrati och fri ekonomi är lång och svår. Ett
problem är att kommunister
finns kvar på alla nivåer inom
byråkratin.
Centralmakten har förlorat sin
legitimitet och sin förmåga att
genomföra väsentliga politiska
beslut. Nu måste republikerna
utnyttjas som maktbas i stället.
Håkan Gergils är mediakonsult
och VD för Ecofin.
S
ovjetunionen har begåvats med en
engelsk affärstidning, Commersant,
som utkommer varje vecka. Så här
står det i dess redaktionella ruta:
Commersant publicerades först
1908. Suspenderades 1917 av skäl
som tidningen inte kunde kontrollera, och återupptog publiceringen i
januari 1990.
Denna tidning kallar Sovjetunionens nya
ekonomiska ordning för september-revolutionen. Andra har talat om utvecklingen
i Sovjet som den andra revolutionen. Oavsett vilken beteckning man använder, så
är det ingen tvekan om att den stora kommunistiska giganten nu genomgår en förändring som är fullt i klass med en revolution, även om medlen hittills är relativt
fredliga.
Mitt under denna revolution pass(lde
den Washington-baserade tankesmedjan
Cato Institute, på att hålla en veckolång
konferens i Moskva. Den ordnades tillsammans med Sovjetiska vetenskapsakademin, och attraherade inte bara en stor
mängd amerikanska ekonomiprofessorer,
utan också sovjetiska ekonomer och politiker.
En av deltagarna var Leningrads borgmästare, den radikale Anatolij Sobtjak.
Han ställde frågan: Kan vi övergå till
marknadsekonomi utan inbördeskrig?
När detta skrives har utan tvivel de avgörande stegen tagits i riktning mot en politisk demokrati och en fri ekonomi i Sovjetunionen. Även om huvudlinjerna för
Sovjetunionen är klara, så är osäkerheten
stor både vad det gäller utformningen av
de lagar och regler som skall gälla, och om
hur man skall kunna införa de nya reglerna.
420
Sjatalin mot Ryzjkov
För många har nog skillnaden mellan de
två ekonomiska planerna,som diskuterats
i Sovjetunionen, varit mycket oklara.
Vad har Sjatalin stått för?
På vilket sätt har Ryzjkovs plan skilt sig
från Sjatalins?
Först ska sägas att premiärminister
Nicolai Ryzjkov i flera omgångar utarbetat ett nytt ekonomiskt system för Sovjetunionen. Först skedde detta hösten 1989,
med den så kallade ”AbaJkinplanen”, som
presenterades i oktober för ett år sedan.
Den planen stoppade dock Ryzjkov själv,
på julafton, genom att då i stället få
Högsta Sovjet med på en ny femårs-plan.
Sedan fortsatte arbetet under våren,
också med ”Abalkin” som ansvarig, och
det programmet lades fram i maj. Bl a
skulle brödpriserna tredubblas, något
som föranledde demonstrationer och
hamstring. I Högsta Sovjet fick Ryzjkov
bakläxa och lovade lägga fram en ny plan
före september i år.
Den nya planen presenterade Ryzjkov
för Högsta Sovjet den tionde september
och en tredje gång hade ”Abalkin” haft
huvudansvaret. Parallellt med detta arbete hade dock Boris Jeltsin utarbetat en
annan plan; den s k ”Sjatalin-planen”, utarbetad av 13 unga marknadsekonomer.
Här ingick både medarbetare till Jeltsin
och till Gorbatjov.
I början på september stod därför i
Högsta Sovjet två ekonomiska planer
emot varandra. Ryzjkov/ Abalkin mot
Sjatalin. Men Sjatalin-planen hade också
blivit uppbackad av presidenten Gorbatjov, som därigenom tog avstånd från sin
egen premiärministers förslag.
Vad skiljer planerna åt?
På tre avgörande områden skiljer sig
Ryzjkovs plan från Sjatalins.
Politiskt viktigast är nog frågan om
Sovjetunionen i fortsättningen skall vara
medelpunkten eller om republikerna ska
vara självstyrande. Sjatalin har föreslagit
att republikerna ska vara självständiga,
och forma en lösare konfederativ union.
Ryzjkov å sin sida föreslog att unionen
skulle vara kvar med samma centrala
ställning som tidigare.
Den andra skillnaden gäller äganderätten. Sjatalin vill låta privat ägande gälla
för praktiskt taget alla produktionsmedel
och därtill bostäder och hus. Ryzjkov å sin
sida vill bara låta mindre företag bli privatägda.
Även på prisbildningens område skiljer sig Ryzjkov väsentligt från Sjatalin.
Enligt Ryzjkovs plan skulle även ifortsättningen priserna vara administrativt satta,
medan Sjatalin å sin sida föreslog en fri
prissättning. Då skall tilläggas att Sjatalin
har undantagit en hel del viktiga livsmedel
från fri prissättning under de första 500
dagarna.
Den nva konfederationen
På senare tid har Michael Gorbatjov förstått att centralmakten förlorat sin legitimitet. I vart fall har den förlorat sin förmåga att genomföra väsentliga politiska
beslut. Vad som då återstår är att försöka
utnyttja republikerna som maktbas i stället.
Här har vi säkert skälet till varför Gorbatjov nu stödjer Sjatalin-planen. Därtill
är han nödd och tvungen.Medan Ryzjkov
å sin sida inte förstått utvecklingen riktigt.
Den nya sovjetiska federativa staten
kommer att få tre huvuduppgifter
• militärt försvar
• stabil och konvertibel valuta
• garant för privat ägande.
Däremot kommer centralmakten inte att
få någon självständig beskattningsrätt, åtminstone inte om Sjatalin-planen går igenom.
De autonoma republikerna, de självständiga staterna, måste acceptera den
skatteuppbörd som unionen behöver. Alternativet är att republikerna direkt svarar
för den nya konfederationens finansiering.
Mycket radikalt är också Sjatalins förslag att centralmakten inte skall få låna
upp pengar i den sovjetiska centralbanken. För övrigt är den nya centralbanken,
en omvandling av Gossbank, USA-inspirerad. Den har fått namnet Den Federala
Banken.
Beslutsordningen
Högsta Sovjet kunde inte fatta något beslut om hur den nya ekonomiska ordningen skall se ut i unionen. Inte heller hur den
politiska federationen skall se ut.
Ryzjkov hotade avgå som regeringschef, något som Gorba~ov inte önskade.
Många ledamöter i Högsta Sovjet tog nog
intryck av varningar för att en radikal
övergång till marknadsekonomi skulle
skulle riskera att förorsaka ekonomisk
kollaps. Därför gick det inte att få kvorum
när Högsta Sovjet skulle ta ställning fredagen den 21 september. Mer än en tredjedel av ledamöterna hade helt enkelt sett
till att försvinna.
Beslut kunde därför tas först efter helgen, måndagen den 24 september. Då
421
hade president Michael Gorbatjov på sitt
vidunderliga sätt sytt ihop en ny politisk
lösning. Han föreslog att man skulle göra
en kompromiss mellan Ryzjkovs och Sjatalins planer, men att Högsta Sovjet skulle
slippa att ta ställning. I stället skulle
Ryzjkov i form av president-dekret få fatta beslut om hela den nyordning i ekonomi och politik som stundar.
Högsta Sovjet gav Gorbatjov de begärda fullmakterna för de kommande 18
månaderna. I botten lade man dock ett
principbeslut om att införa marknadsekonomi. Hur den skall utformas, det får
Gorbatjov inom någon månad klara ut i
form av dekret.
Går planen att genomföra?
Deri ekonomiska plan som Gorbatjov
med hjälp av presidentdekret nu genomför är till mycket stor del Sjatalins plan.
Men säkert finns där med ord och vändningar som kommer ifrån hans premiärminister Nikolaj Ryzjkov.
Men det är inte ord eller tjusiga begrepp som kommer avgöra om Sovjetunionen lyckas övergå till marknadsekonomi. Här kan man ha sina dubier, eftersom förfallet gått ganska långt i Sovjetunionen nu. De sociala spänningarna är
starka, och en total social urladdning kan
komma om vintern medför umbäranden,
kanske till och med hungerkatastrofer.
För att genomföra den nya ekonomiska ordningen krävs någon form av
stark makt, så att lagar och bestämmelser
efterföljs, företag privatiseras, myndigheters befogenheter reduceras etc. Denna
makt har i dag inte unionens regering men
kanske republikernas politiska organ.
Därtill kommer att tilltron till de sovje- 422
tiska politikerna är låg. Det finns egentligen bara en politiker med förtroende och
det är Boris Jeltsin. Han får ett stöd av befolkningen på ca 60 %. Motsvarande stöd
för Gorbatjov ligger på 15-30 %, beroende på vilken undersökning man litar på.
Motkrafter
Det finns speciella faktorer i Sovjetunionen, som man kanske inte med en gång
tänker på. Landet är en ideologiserad nation, med en indoktrinerad befolkning.
Landet har varit totalitärt under 73 år av
kommunistiskt styre. Men inte heller
dessförinnan hade man politisk eller ekonomisk frihet.
Till denna ideologifaktor kommer två
andra faktorer, som är speciellt besvärliga
för ett land när tiden är den allra knappaste resursen.
Byråkratifaktorn och
nomenklaturafaktorn
Den sovjetiska byråkratin består av 18
miljoner tjänstemän, merparten anställda
i statens tjänst. Dessa är inte vana vid egna
beslut och inte heller vid att handla
snabbt.
Därtill skall byråkratin skäras ner vilket betyder att många avskedas (5-10%
första året). Stora delar av byråkratin ska
dessutom överföras från centralmakten
till republikerna och lokala organ. Inte
heller detta är någon lätt åtgärd.
Nomenklaturafaktorn är säkert lika
besvärande som den stora byråkratin.
Vad jag åsyftar här är det gamla gardet, de
frälsta kommunisterna. På alla nivåer
inom byråkratin finns kommunisterna
kvar. Det hjälper inte att dessa då och då
talar om marknadens överlägsenhet, för
de vet inte vad de talar om. I grund och
botten är de ideologiskt inriktade på planhushållning och socialism, och är knappast några trogna medarbetare i strävan
att införa marknadsekonomi.
Privatisering
Privatiseringen i Sovjetunionen är besvärlig att genomföra. Särskilt gäller detta industrisektorn, som är utomordentligt hårt
centraliserad.
Ett genomsnittligt sovjetiskt industriföretag är tio gånger större än motsvarande i Tyskland eller Frankrike. Det betyder
också att många enskilda företag har monopol på sin marknad, vilket också gör
det svårt att privatisera/ bryta upp företaget.
För övrigt kan noteras att den privata
affärsverksamhet som hittills tillåtits i
Sovjetunionen, i första hand i form av
kooperativ, under detta år stött på väldiga
problem. Få har observerat att en tredjedel av de privata företagen har tvingats
stänga efter ingrepp av politikerna. All
verksamhet som har gällt handel, och då
inte försäljning till slutkonsument, har
stoppats. Endast detaljhandel och varuproduktion är tillåten sedan förste januari
1990. Nu ska detta dock ändras på. Men
det talar en del om hur svårt det är att
göra förändringar i Sovjetunionen.
Skall vi hjälpa Sovjetunionen?
Det är ingen tvekan om att Sovjetunionen
i dag behöver hjälp. Det gigantiska landet
med dess 15 republiker kommer inte att
klara att gå över till marknadsekonomi av
egen kraft. Skulle landet/ unionen falla
samman utbryter sociala oroligheter och
förmodligen inbördeskrig.
Detta kan i sin tur leda till svåra svältkatastrofer, beroende också på en kollapsad ekonomi, och det kan driva tiotals
miljoner ryssar, ukrainare och andra att
”invadera” Västeuropa.
Vad kan vi göra?
Först vad vi inte får göra:
Vi får inte ge bidrag till Sovjetregeringen så att dessa kan fortsätta att hanka sig
fram utan att införa privat äganderätt och
en riktig marknadsekonomi. Det första
kravet måste således vara att man så i
grunden omformar både det ekonomiska
och politiska systemet att demokrati och
marknadsekonomi blir införd i Sovjetunionen.
När så skett kan vi gå vidare. För min
del tycker jag att det finns fyra olika hjälpbehov. För det första, och kanske mycket
snart, rör det sig om katastrofhjälp. Vi får
se upp så att sovjetmedborgarna inte
drabbas av en svår hungersnöd.
Sedan gäller det att ge dem ideologihjälp; hjälp att införa marknadsekonomi.
Detta är inte någon lätt uppgift, eftersom
hela den sovjetiska mentaliteten går ut på
planer, planer och åter planer, för att inte
tala om order, order och åter order. En ut- 423
bildning av det sovjetiska folket (om det
finns något sådant) i marknadsekonomi
under en lO-årsperiod vore att önska sig.
Sedan behövs det teknisk hjälp; knowhow.
I Sovjetunionen vet man inte hur man
bygger upp detaljhandel, bankrörelse,
aktiemarknad, modern industri, ja kunskapen om allt i vårt moderna samhälle
saknas. Denna kunskapshjälp är avgörande för en förändring av Sovjetunionen.
Till detta kommer behovet av finansiell
hjälp. Men det bör vara projektlån, helst
privata lån (med garanti) till enstaka projekt. Då kan det behövas en rejäl Marshall-hjälp som i så fall får ske under ledning av EG, G7-länderna, IMF, Världsbanken med flera stora instutitioner.
En del liberala ekonomer invänder
emot det ovan skisserade hjälpprogrammet, åtminstone den finansiella hjälpen,
men jag tror att sådan är absolut nödvändig. Man kan barajärnföra med ett företag
i kris. Det räcker inte att ge ett sådant
företag en ny strategi; nytt management,
utan det måste också till friskt kapital. Sak
samma gäller ett stort land i kris.
Det räcker således inte bara att vi ber
en bön om att Sovjetunionen skall utvecklas till en demokrati med marknadsekonomi, utan vi får nog vara så goda och
göra en del insatser också.