S Frederick Starr; Sovjet – ett civilt samhälle


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SFREDER!CK STARR:
Sovjet- ett civilt
samhälle
Inte Gorbatjovs välvilja, inte heller rustningstrycket från Reagans USA, utan en rad skeenden i själva det sovjetiska samhället under Brezjnev ger UsAforskaren S Frederick Starr äran
för den omvandling som nu sker
i Sovjet och östblocket. Starr
pekar på urbaniseringens vitala
roll. Men i otaliga former började
också yngre människor skapa
sig alternativa former för kommunikation, småskalig produktion, åsiktsbildning etc, något
som Gorbatjov snabbt insåg och
tvingades anpassa sig till.
Artikeln skrevs 1987 och
publicerades i mars 1988 i
Foreign Policy
S Frederick Starr är rektor för
Oberlin College och en av
grundarna av Kennan-institutet
som sysslar med avancerad
Sovjet-forskning.
V
ad kunde vara en bättre avstamp
för reformer än att övertyga väljarna om att allt gick dåligt under
ens företrädare? Det bästa tecknet på
Michail Gorba~ovs skicklighet är hans
framgång just i det avseendet. Han har
hävdat att tövädrets vitalitet ersattes av en
byråkratism som slog hårt inte bara mot
förvaltning och ekonomi utan även mot
samhället i stort.
Politiska slagord måste ha en kärna av
sannning, och det gäller även denna syn
på Brezjnev-eran. Långt innan ekonomin
mattades kring 1978 hade regimen stelnat
till ett fåtalsvälde. Förnyelsens krafter
kvävdes. Gorbatjovs fel består i att tro –
och hans tro delas felaktigt av många
utanför Sovjet – att denna stelhet också
gällde samhället som helhet.
Mycket av skeendet under Brezjnev
har provinsbyråkraten Gorbatjov ansett
vara dekadent. Men det säger lika mycket
om den officiella andan som om samhällets dynamik i sig. Ty medan den öppna
ekonomin misslyckades så gav en ”andra”
ekonomi chanser till företagande. I oanad
mängd sällade sig unga ryssar till den globala ungdomskulturen och ställde ledningen inför fait accompli. Individer började ta initiativ och trotsade rådande tabun. Korruptionen fortlevde, vilket pekar
på regimens oförmåga att öppna godtagna kanaler för nya impulser mera än på
något slags förvaltningssjuka. Ja, de sociala impulser som hämmats eller stoppats
under Brezjnev blev startskott för många
av dagens ekonomiska och politiska reformer.
Gorbatjovs felbedömning kan på ett
sätt ursäktas. Att erkänna den nya dynamiken i samhället skulle ha varit att erkänna, att initiativet övergivit kommunistl
l
,,
l’
.
412
partiet. Det skulle ha gjort Gorbatjov inte
till en revolutionär utan till en konservativ
eller defensiv ledare.
Bedömare i Väst kan däremot inte så
lätt ursäktas för att de glömt samhället
och inriktat sig på Kreml. Det skall sägas,
att USA-forskare var de första att inse hur
alkoholismen inverkar på de sovjetiska
männens livslängd. Samma gäller bristen
på arbetare i europeiska Ryssland och babyboomen i det sovjetiska Centralasien.
Men flertalet har avfärdat de breda skeendena i sovjetsamhället som irrelevanta för
hur ledningen agerat gentemot USA.
När Gorbatjov i juni 1986 sade till de
ryska författarna att ”Sovjetsamhället är
moget för förändring” visar det hans säkra grepp, liksom varför bedömare i Väst
tagit fel. Ty Sovjetsamhället var redan
inne i en förändring; vad som ännu inte
hade nåtts av den var statsapparaten. Den
ekonomiska stagnationen liksom dess
skugga, korruptionen, berodde på att
systemet inte anpassat sig till de framäxande nya värdena i befolkningen, särskilt i
dess ledande och bäst utbildade skikt.
Gorbatjov har därefter inte så mycket
skapat som ”korkat upp” förändringen.
Måttet på hans insats är om ledningen
förmår anpassa sig till samhällets dynamik.
Den grundläggande förvandlingen av
Sovjet fortgår, och detta avgör den nationella dagordningen. Eftersom så många
analyser förbisett detta skall här några
basfaktorer behandlas.
Inget ter sig därvid så avgörande som
de senaste 30 årens snabba urbanisering.
Från att vid Stalins död ha varit ett jordbrukarsamhälle är Sovjet idag bara 10 %
mindre urbaniserat än USA och ungefär
jämförbart med Italien. Förändringen har
snarare skett i strid med ledningen än
med dess goda minne. Bönderna trotsade
pass- och uppehållslagar och strömmade
till städerna.
Detta betydde slutet för Bonderyssland. Ett klassiskt problembarn, känt från
litteraturen, försvann därmed. Bönderna
hade hyst anarkiska, rebelliska känslor,
varit naturliga kommunister i sina byar
och förtvivlat sökt undkomma överhetens
despoti. I slavofilernas ögon var de ädla
vildar och i modernisternas ett hinder för
landets inlemmande i Västerlandet. Idag
är dock bara en på fyra i Sovjet ännu bonde.
Mest avgörande har de senaste 30
årens urbanisering varit.
stadsluften kanske inte har befriat alla
som flytt landet, men den har emanciperat deras barn. Söner och döttrar till Rysslands kollektiviserade bondestam har
kastat sig in i den urbana tillvaron, sökt få
barnen i bättre skolor, jagat lägenheter,
och krävt allt från badsemestrar till p-piller. Detta har också gjort de nya stadsområdena mer självständiga än deras föregångare. De som fått det bättre har kunnat
ge sin viljestyrka äran. Med ökande förväntningar har också kritiken ökat. Missnöjet är större i stora städer än på landsbygden, och större i utvecklade storstäder
än i småstäder. De nyinflyttade hävdar sina individuella rättigheter, där staten på-
lägger dem kollektiva skyldigheter. Så
korsar de, sannolikt omedvetet, gränslinjen i Västerlandets politiska utveckling
där Lockes krav på personlig frihet ersätter Hobbes krav på trygghet.
Genom den ekonomiska utvecklingen
påskyndades detta skeende. Trots sin
stagnation på senare år förblir den sovjetiska ekonomin världens andra, och den
växte snabbare än USA:s under efterkrigsåren. Miljoner nya arbeten har tillkommit, många med krav på höga kunskaper. Viktiga uppgifter har tilldelats tiotusentals människor utanför de innersta
maktkretsarna med rötter i stalineran.
Kommunistpartiet har inte mer monopol
Genom attförmena teknokrateroch
intellektuella rimliga belöningarpå-
skyndade Brezjnev dessas strävan
mot oberoende.
på kunskap och expertis. Dagens professionella elit må vara lojal, men är långt
mindre knuten till stat och parti än under
Stalin. Genom att förmena teknokrater
och intellektuella rimliga belöningar på-
skyndade Brezjnev dessas strävan mot
oberoende.
Sovjet ligger ännu efter USA i en rad
vitala kunskapshänseenden, men framsteg har skett också här. Och de har tveklöst bidragit till den individualisering och
vilja till oberoende som började med urbaniseringen och den ekonomiska tillväxten. 1987 hade 245 miljoner människor
eller 89% av Sovjets befolkning åtminstone grundskola. 1939 var siffran 10 %,
1959 var den 32 %. Och när antalet läskunniga ökar, ökar också förmågan att
läsa mellan raderna. Miljoner får och kan
nu kritiskt bedöma information som för
deras farföräldrar skulle tett sig otillgänglig och endera väckt förundran eller fruktan. Så har den ökande kunskapen också
minskat respekten för statens förmåga att
413
sköta och finjustera utbudet av medicin,
specialteknik och serviceproduktion.
Märkligt nog har den ekonomiska rekylen ytterligare närt den individualism
som välståndet alstrade. Som en studie
1986 visade är chansen att idag få en universitetsplats bara hälften så stor som
1966. De nyutexaminerade måste också
slåss för goda positioner på förvaltingens
högre nivåer, med ty följande tvång att
klara sig själva.
Att välja själv var en gång ett privilegium. Idag är det ett krav. Gosplan har ännu formellt ansvar för planerna men ingen förmåga att effektuera dem. Valet vad
gäller viktiga livsbeslut fattas därför inte
mera av myndigheterna. Sovjetsystemet
kan järnfört med andra ännu komma att
framstå som fast och beskyddande. Jämförtmed tidigare överlåts i dagens Sovjet
likväl långt fler beslut till individerna själva.
Invånarna i en bondby kände sina
grannar. I dagens metropoler rusar människorna om varandra. Att kasernera och
övervaka dem är därmed långt svårare.
Visst är Sovjet en polisstat. De flesta lagar
och institutioner från Stalins tid består.
Men KGB tvingas inrikta sig på vissa individer och grupper. Som på senare år framhållits misslyckas denna taktik ofta. Att
vapenvägran antog sådana mått under
Afghanistan-kriget berodde på att en polisstat misslyckas när människorna envist
följer sin egen vilja. Fruktans förfall som
kontrollmedel är både orsak och verkan i
detta läge.
Vad som ytterligare bidrar till frigörelsen är de betydande besparingar som
människor tvingats göra i en stat med varuknapphet. 1960 sparade sovjetmedborgaren 50 rubel, 1980 över 600 rubel. Man
414
får då givetvis intresse av en ekonomi där
tidigare oanvändbara rubel från ett sparkonto kan nyttiggöras. Och självfallet
vore det vansinne av staten att avspisa ett
så betydande investeringskapital.
Därest regimen inte lyckats frambringa
önskade varor och tjänster har medborgarna inte tvekat att själva göra detta.
Därmed uppstår den skymningsekonomi
som beräknas svara för en sjundedel av
Sovjets produktion utanför jordbruket. I
halvlegal eller helt illegal form har denna
privatiserade sektor nu kommit igång på
allvar. Den startade för några decennier
sedan bland yngre människor för att idag
beröra snart sagt varje del av befolkningen. När därför Gorbatjov talar om att privatisera den lilla privatsektorn menar han
de facto att legalisera delar av de svarta
och grå marknaderna, och därmed givetvis också göra dem beskattningsbara.
Som gammal administratör vet han väl
hur beroende landet är av s k sabasjniki
eller frilansbyggjobbare.
Individualiseringen och privatiseringen fortskred under hela Brezjnev-eran.
Då bröts hela den hierarki med rötter hos
Lenin sönder, som arbetat genom vertikal
kommunikation ”uppifrån och ned”, liksom förhindrat horisontell kommunikation som tele, radio, film, bandspelare och
post. På 1970-talet var Sovjet också det
enda land under utveckling som lyckats
bromsa bilismen.
Fast vida kontroller över informationsspridningen består, undviker miljoner
sovjetmedborgare dem rutinmässigt. De
förfogar nu t ex över interurbantelefoner,
vars anslutningar blir allt flera fastän givetvis otillräckliga. Man har också lärt sig
nyttja skenbart oförargliga småskaliga
tekniker som kassetbandspelare, kameror, videobandspelare etc.Staten harförst
sökt hindra allt detta, men tvingades snart
börja tillverka egna märken.
Så miste den sovjetiska staten sitt informationsmonopoL Vad författaren VIadimir Simanov kallat ”teknotronisk g/asnostj’ var ett faktum innan Gorbatjov
nyttjade termen. Tack vare glasnostj har
medborgarna kunnat meddela sig med
varandra och alltmer med omvärlden. Få
händelser utomlands passerar nu obemärkt. Likaså blir den sovjetiska historien
möjlig att genomlysa.
Genom kommunikationerna uppstår
också nätverk som varit otänkbara förr.
Visst kan man stävja mötesverksamhet
Via legal och halvlegal kommunikation
kan likväl människor lokalisera och träda
i kontakt med vilka sovjetmedborgare
som helst. Modellflygare, rockfantaster,
Hare Krishnas, krigsveteraner eller ekologer kan nu kommunicera med lätthet.
Enligt partitidningen Pravda skall det finnas 30 000 neJorma/y dvs frivilliga gräsrotsorganisationer med olika slags medborgerlig aktivitet på programmet. I
augusti 1987 hölls en konferens i Moskva
under den dåvarande lokale partiordfö-
randen Boris Jeltsins ledning, där denna
gräsrotsrörelse möttes, låt vara formellt
ännu i kommunistisk regi.
Ett sådant initiativ visar att människor
kunde ta egna initiativ ganska fritt, liksom
att förmågan att bromsa dem uppifrån var
begränsad. Vid 80-talets början hade
ideinitiativet flyttats bort från staten i en
de facto-demokratisering, låt vara att en
alltmer urholkad ideologi fortsatte att
märkas i samhället.
Tomrummet efter denna ideologi fylls
av en stark allmän opinion. Dess becydelse framgår inte minst genom de allt ivrigare försöken att mäta den. Trevande kontakter med amerikanska opinionsinstitut
togs redan vid 60-talets början. Och sociologin blev legitim under 70-talet.
Att den sovjetiska opinionen lyckats
påverka besluten framgår på ekologins
område. Att erövra naturen hade varit
den ryska kommunismens heliga ideal sedan före 1917. När regeringen föreslog att
man skulle avleda de sibiriska flodernas
vatten för att vattna de centralasiatiska
Attden sovjetiska opinionen lyckats
påverka beslutenframgår på ekologins område.
stäpperna, lyckades en ansvarig opinion
stoppa projektet. 1987 kvävdes på motsvarande sätt en plan för vattenreglering
på Kam~atka-halvön av lokala aktivister,
många av dem arbetare.
Hur ett ”civilt $amhälle” uppstod
De nämnda förändringarna som inträffade under Brezjnevs tid är helt enkelt den
sociala realitet som Gorba~ov nu mött.
Självfallet kommer de nya dragen isovjetsamhället att dämpa mycket av det som
Lenin och Stalin införde. Tidigare blev
allt utanför staten och partiet till en amorf
massa, hela landet tedde sig ”liksom
deklasserat” med historikern Moshe Levins term. Människor som förr sett sig
som undersåtar, med plikter inte rättigheter, började nu i stället betrakta sig som
medborgare.
Gorbatjov har sagt sig vilja demokratisera Sovjet. Men Sovjet har redan gått
långt i denna riktning tack vare tendenser
som uppammats eller accepterats av hans
415
företrädare. Nyckelfrågan är om partiet
och staten följer efter. Om det sker blir
Sovjet snart ett radikalt annorlunda samhälle, dvs ett ”civilt samhälle”.
Begreppet ”civilt samhälle” har sin historia, inte minst hos Locke, Tocqueville
och Mill. Det bygger på idealet om medborgarskap under lagen, yttrande-, press-,
församlings- och trosfrihet liksom om rninoritetsskydd i demokratin. Det gör framförallt gällande att samhället är skilt från
staten och att denna bara.är en del av ett
fritt samhälles struktur.
Så skilda är dessa ideal från dagens
Sovjet, att allt tal om civilt samhälle här
lätt kan avfärdas som utopier. Kommunistpartiet har ännu ett grepp om medborgarna som strider mot ett fritt samhälles ide. Alla reformer har hittills skett mer
på papperet än reellt.
Det kan också hävdas att iden om ett
civilt samhälle är så snävt västerländsk,
att den ej kan tillämpas utanför Västeuropa och Nordamerika. Givetvis kommer
det civila samhället i Sovjet att präglas av
ryska traditioner, precis som vore fallet i
England eller Frankrike. Starkt olika
strukturer kan emellertid fylla liknande
uppgifter. Att erkänna det unika i Rysslands politiska arv betyder inte, att landet
inte kan antas nu stå inför en revolutionär
förändring. Att ha förutsagt att 1500-talets England, 1700-talets Frankrike eller
1800-talets Japan skulle förvandlas till
civila samhällen ter sig inte mer otroligt
än att göra denna prognos om Sovjet idag.
Redan 1982 skrev ryssen Jevgenij
Gnedin om de första tecknen på vad som
skulle komma att ske:
gradvis kommer samhället till liv och
blir pluralistiskt. Man kan ana en
knoppande politisk pluralism . . . en
416
skillnad i åsikter. Denna grodd i samhället, som inte hjälps av någon glasnost betyder inte att det inte finns en
tröghet också, av underdånighet mot
de härskande. Ändå är denna intellektuella och andliga mångfald …
tecken på att uttåget ur labyrinten har
inletts. (Vychod iz labirinta, New
York 1982 s 117).
Uttalanden på senare tid av en av Gorbatjovs rådgivare, sociologen Tatjana
Zazlavskaja, liksom av den kände journalisten och statsvetaren Fjodor Burlatski,
utvecklar samma tema.
Det mest intressanta yttrandet från
Gorbatjovs inre cirkel är dock Aleksander Jakovlevs från förra året, att Sovjet
”mera bör hylla principen att allt som inte
uttryckligt förbjuds av lagen skall vara tilllåtet”. Som om de instämt i detta började
de sovjetiska domstolarna 1987 att sända
fler rättsfall till utredning, gjorde fler frikännanden och vägrade ta upp fler mål till
prövning än under någon tidigare period.
Ändå kvarstår misstanken att Gorbatjovs öppenhet mot de nya samhällstendenserna är taktik. Hur går det när glasnost riktas inte mot Brezjnev-eran utan
mot vad Gorbatjov själv uppnått? Kan
han godta en öppenhet, som uppmuntrar
centrifugala drag hos de icke-ryska folken
i unionen? Och vad sker när vinden gått
ur reformprogrammet, vilket blir oundvikligt?
Frågorna är spännande men förhastade. Flertalet reformer, särskilt på rättsområdet, är ännu bara utkast. Man måste
först se dem färdiga. Gorbatjov har t ex
förklarat att han vill ha kvar kommunistpartiets prerogativ. Han delar likaså den
klassiska marxismens motvilja mot privategendom. Hans villkorliga godtagande
av en privat sektor får nog snarast ses som
försök att bjuda en orolig skuggekonomi
stången än som en anslutning till de egendomsrättigheter som Locke ansåg vara
grunden för ett civilt samhälle.
Glöm inte heller, att Gorbatjov inte
främst vill genomföra liberala reformer
utan ordna upp Sovjets stapplande ekonomi. Och hans nedskärningar slår hårt
mot byråkratin, men också mot arbetarna. Detta torde försvåra reformutsikterna
på andra samhällsområden. Hur kan en
sovjetisk arbetare utan vidare antas gå
med på avreglering, slopade löne- och
priskontroller, ökad makt för den lokala
företagsledningen, tvångsvis omrekrytering av miljoner arbetare, samt en vidgad
löneskala för att öka incitamenten?
Om inte ekonomin reagerar på Gorbatjovs stimuli, kommer många ryssar att
börja länga efter gamla tider igen. Att svår
arbetslöshet och fattigdom ligger på lut
ökar de risker som är förknippade med
reformerna. Många tänker då, att fattigdom och otrygghet är priset för frihet och
medborgarrättigheter. Gorbatjov ställs
därmed på svåra prov.
Inför sådana argument har många västerländska bedömare börjat tvivla på utsikterna till större förändringar i den civila sfären. Men här gör de ett misstag. Det
som här berörts: planeringens undergrä-
vande, decentraliseringen, privatiseringen på serviceområdet, informationsrevolutionen; allt detta uttrycker ju en förändring underifrån snarare än ovanifrån. Frå-
gan gäller då inte om sådana tendenser
skall stoppas, utan i vad mån och hur ledningen skall stifta fred med dem.
Det kan invändas att sådana förändringar kan stoppas ovanifrån. Det är sant,
men priset ökar för varje dag. I det civila
samhället är folk mindre form- och manipulerbara. Motvikter upprättas. En bestå-
ende förmåga till ömsesidig begränsning
inträder.
Min tes har varit att djupgående förändringar skett i Sovjet och att dessa
kommer att påverka såväl de traditionella
styrinstitutionerna som vad George F
Kennan i sin ”Mr X”-artikel från 1947
kallade ”sovjetledarnas mentala värld.”
Bara tiden kan visa hur djup denna förändring av den politiska överstrukturen
kan komma att bli. Men i den mån sovjetledarna reagerar på de nya sociala krafterna, kommer de också att tvingas bete
sig på ett nytt sätt på den internationella
arenan, särskilt gentemot USA.
Detta betyder inte att en total omvandling väntar. Liksom vissa saker bestod
mellan tsarriket och kommunismen, kommer vissa drag från Lenins och Stalins tid
att fortleva i framtidens mellanhavanden
mellan Sovjet och USA. Allt enligt den för
Gorbatjov välbekanta tes om en ”eftersläpning” som tillhörde Lenins taktik.
Sovjetledarna kommer att fortsätta betrakta sitt land som en supermakt och
kräva motsvarande rättigheter.I takt med
att andra stormakter framträder kommer
dock priset för en sådan uppfattning att
bli allt högre. Säkert kommer Sovjet att
fortsätta träda till vänskapliga regimers
stöd ute i världen. Gorbatjovs uttalade
mål att vända sig inåt har inget med det
civila samhällets återkomst att göra.
Många av förra århundradets stora kolonialmakter tillhörde sålunda den tidens
mest utvecklade civila samhällen.
Gorbatjov har ofta sagt sig tro att inrikespolitik är viktigare än utrikespolitik.
Detta är dock att förenkla frågan om, vilken utrikespolitik ett civilt samhälle skall
417
föra. Akademiledamoten Jevgenij Primakovs påstående om den ”organiska länken” mellan in- och utrikespolitiken
(Pravda 9 juli 1987) ter sig mer korrekt.
Primakov kunde med en snegling på
Marx f ö ha tillagt, att de verkligt relevanta inrikesfrågorna är landets ekonomiska
intressen.
För att lyckas politiskt, måste Krernls
nya utrikespolitik av sovjetmedborgarna
uppfattas som liggande i deras intresse,
inte bara i partiets. Utrikespolitiska initiativ måste gillas av den allmänna opinionen, såväl dess mer urbana som nationalistiska delar. Men notera, att samtidigt
som Kreml är känsligare för denna opinion har man nu också färre sätt att styra
den än tidigare.
Vid förhandlingsbordet får sovjetledarna därför mindre frihet än förr. I den
nämnda artikeln hävdade Kennan också,
att Krernls diplomater inte ”står under
någon som helst tidspress”. Där det civila
samhället aktiverats ändras detta, som
Gorbatjovs otålighet att komma någonvart i nedrustningsförhandlingarna på
senare år praktiskt visar. Kortvariga
diplomatiska triumfer och nederlag får
tyngre innebörd i civila samhällen än i
hårt kontrollerade sådana. Sovjets förhandlare klagade under de perioder de
strategiska vapensamtalen pågick ofta
över nyckfullheten hos amerikanernas
politik. När de själva tvingas ta mer hänsyn till hemmaåsikterna, kommer troligen
även sovjetiska förhandlare att bli mindre
konsekventa, mer pokerspelare än
schackess.
Ibland har både s k hökar och duvor i
USA:s utrikesdebatt hävdat, att USA förmår utöva mycket litet inflytande på Sovjets internationella politik. Emellertid
418
kommer USA:s inflytande på Sovjet att
öka när ett civilt samhälle framträder där,
detta då landets minskande ekonomiska
oberoende följs av att också dess kulturelJa och psykologiska autarki minskar.
Amerikanerna kan därmed rikta sig direkt till människorna i Sovjet, liksom sovjetledarna så ofta gjort till amerikanerna.
Inslaget av osäkerhet i det som sker mellan Sovjet och USA kommer att öka och
skapa behov av att snabbt kunna hantera
uppdykande konflikter.
Dessa möjligen destabiliserande omständigheter kan dock neutraliseras, i den
mån sovjetledarna i sitt hänsynstagande
till hemmaopinionen också blir bättre på
att bedöma de begränsningar av USA:s
utrikespolitiska agerande som den amerikanska opinionen utövar. Ökad kunskap om det civila samhället kanske också
gör sovjetledarna mindre benägna att förklara USA:s agerande genom vad som
sker på Wall Street och mer lyhörda för
det Tocqueville kallade ”ett slags intellektuellt klimat i vilket både styrande och
styrda lever, och från vilket de hämtar
principerna för sitt handlande.” (Oeuvres
completes, Paris 1864-66, vol, 9, 123.)
Under Stalins tid iakttog västdiplomater ofta med ogillande att Sovjets diploHur går det när glasnost riktas inte
mot Brezjneveran utan mot vad
Gorbatjov själv uppnått?
mater tolkade invanda diplomatiska begrepp helt annorlunda än västledarna.
Detta försvårade dialogen i de mest enkla
avseenden. Om Sovjet åter blir ett civilt
samhälle kanske dessa misstolkade begrepp kan återfå sin gamla betydelse. Detta garanterar möjligen inga avtal, men det
gynnar i varje fall en meningsfull dialog
mellan de båda sidorna.