Nils Andrén; Önsketänkande och verklighet


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS ANDREN:
••
Onsketänkande
och verklighet
En historisk lärdom är att yttre
konjunkturer snabbt kan skifta.
Det borde därför alltid ligga i den
lilla, alliansfria statens intresse
att, inom den begränsade
ramen för sin förmåga, motverka jämviktsrubbningar.
Mot bakgrunden av både
Sveriges intresse av en maktbalans i Nordeuropa och supermakternas fullt logiska intressekonflikt i de marina nedrustningsfrågorna, kan det synas
anmärkningsvärt, att Sverige
med så stor energi slutit upp
bakom kraven på marin nedrustning.
Den svenska officiella politiken tycks alltjämt präglas av
uppfattningen att det ännu är för
tidigt att sänka garden. l den försvarspolitiska praktiken är
signalerna dock mera motsägelsefulla.
Nils Andr{m är professor emeritus i statskunskap.
E
n gammal rysk saga berättar om
när vinden och solen skulle pröva
vem som var starkast. Vinden
sade: ”Den av oss som kan få mannen som
vandrar där nere över steppen att ta av sin
päls är starkast”. Vinden började; den
kastade sig med stormstyrka över mannen
och växte till full orkan. Men mannen
knäppte alla sina knappar och drog åt
bältet hårdare kring midjan. Hur vinden
än slet lyckades den inte rubba pälsen. Så
blev det solens tur. Den sände mer och
mer av sina varma strålar mot mannen.
Luften blev allt hetare. Mannen lossade
först pälsen kring halsen och midjan; så
knäppte han upp pälsen, knapp efter
knapp. Till slut tog han av sig den. Solen
var starkast.
Det är rimligt att tänka sig att Gorbatjov väl känner denna historia. Han har i
praktisk politik tydligt visat att han förstår
poängen – man kommer längre med vänlig värme än med ilsken storm. Både i
Europa och den övriga fria världen har
hans ”solskenspolitik”- oavsett dess primära orsaker – visat sig vara ett långt
mera framgångsrikt instrument för att
skapa hänsyn och förståelse för Sovjetunionen än tidigare kommunistiska epokers skräckvälde och yttre militära och
politiska hot. Den har också medfört att
en för Sovjetunionen i längden helt omöjlig ekonomisk och teknologisk kapprustning ser ut att kunna bromsas.
Den nya sovjetiska politiken är inte
problemfri, vare sig på hemmaplan eller i
omvärlden. Även om den i väst rönt allmän och genuin uppskattning ställer den
också de västliga demokratierna – allierade såväl som neutrala – inför viktiga
frågor:
38
– Hur långvarigt blir det gorbatjovska
solskenet?
– Är det tillrådligt att definitivt knäppa
upp och ta bort den skyddande pälsen,
i övertygelsen att en stalinistisk storm
aldrig mer kan blåsa upp?
– Hur kan vi påverka solskenet? Hjälper
vi solen att stanna kvar enbart genom
att tro på den? Eller lockar vi i själva
verket stormen snabbare tillbaka, om
vi varnar mot risken för att den skall
göra det?
– Innebär den nya detenten att vi – i så
fall förmodligen för första gången i historien – kan bevara freden endast genom ”gemensam säkerhet” (i PaJmes
mening), utan ömsesidig fruktan och
avskräckning.
Frågorna borde vara tillämpliga på alla
stater, vilkas säkerhetspolitik på något
sätt är knuten till föreställningar om
supermakternas framtida politiska och
militära beteende. För Sveriges del har
den aktualitet både i den inre säkerhetspolitiska debatten och i det yttre agerandet, vid förhandlingar om nedrustning
och rustningskontroll. Det är inte minst
viktigt att komma i håg den också isådana
internationella fora där den moraliska
teorin kan tända entusiastiska förhandlare till oreaiistiska förhoppningar på förändringar av den inte alltid lika moraliska
verkligheten.
Frågorna bör hållas aktuella även vid
förhandlingar som gäller Norden som
kärnvapenfri zon och nedrustning, rustningskontroll och förtroendeskapande åtgärder till sjöss.
De följande synpunkterna gäller särskilt de marina problemen om rustningskontroll och nedrustning. De utgår från
att det skulle vara lättsinnigt att svara ett
oreserverat ja på de uppräknade frågorna.
Diskussionen utgår – helt skamlöst i
perestrojkans förtrollade värld -från det
traditionella, alltjämt möjliga, om än just
nu mycket litet troliga europeiska konfliktperspektivet En realistisk utrikespolitik kräver att man inte förbiser
enkla, grundläggande faktorer, t ex att intentioner (politik) snabbt kan skifta men
att både resurser och långsiktiga strategiska intressen förändras långsammare
eller består oförändrade.
Landmakt, sjömakt och maktbalans
Den militära maktbalansen mellan stormaktsblocken i Europa påverkas alltjämt
– trots de europeiska NATO-ländernas
relativt ökade betydelse – av det asymmetriska styrkeförhållandet mellan supermakterna, mellan en kontinentalmakt
och en global sjömakt
Sovjetunionens strategiska roll och
dess långvariga tryck mot det övriga
Europa har möjliggjorts enbart av militär
styrka, främst av dess väldiga, för offensiv
krigföring uppbyggda, armestridskrafter.
Moskva har nyligen kungjort beslut om
successiva minskningar och om övergång
till mer defensiva försvarsdoktriner. Den
enorma sovjetiska krigsmakten är dock
en organisation som är tung att ändra;
också efter nedskärningar kommer den
att imponera genom sin storlek, och därmed också i fortsättningen utgöra ett potentiellt hot mot sin omgivning.
Förenta staternas styrka beror på en
kombination av många olika egenskaper,
av vilka militär styrka endast är en. Andra
säkerhetspolitiskt betydelsefulla egenskaper ligger bl a på det ekonomiska,
vetenskapliga och tekniska området;
också kulturens och ideologins områden
hör med i bilden. Militärt bygger Förenta
staternas styrka i hög grad på sjömakt, dvs
på makt på havet, under havsytan och i
luftrummet över haven.
Ett oundgängligt villkor för att i varje
kritisk situation kunna uppträda med
kraft till stöd för sina europeiska bundsförvanter är att alltid ha förmåga att tillförsäkra sig full kontroll över förbindelserna över Nordatlanten.
Mot bakgrunden av supermakternas
strategiska intressen i det traditionella
konfliktscenariet och deras fysiska och
militära handlingsmöjligheter är deras
uppträdande vid förhandlingsborden fullt
förklarligt. Det ligger uppenbarligen i
Förenta staternas långsiktiga intresse att
Sovjetunionens styrkeöverlägsenhet till
lands blir mindre, helst att den helt försvinner, ifråga om både antalet divisioner
och framför allt stridsvagnar och artilleripjäser. Den aktuella, ensidiga sovjetiska
nedrustningspolitiken innebär en för
västsidan positiv utveckling i riktning mot
mindre styrkeobalans på den europeiska
fronten.
Sovjetunionen är, å sin sida, angeläget
om rustningskontroll, nedrustning och
förtroendeskapande åtgärder till sjöss, för
att därigenom kunna försvaga Förenta
staternas möjligheter att i kritiska situationer förstärka sin militära närvaro i
Europa.
Nedrustningspolitiskt kräver därför logiken egentligen att lantstridskrafter inte
jämförs med lantstridskrafter, och sjö-
stridskrafter inte med sjöstridskrafter. I
stället borde de strategiska och operativa
verkningarna av minskningar i kontinentalmaktens lantstridskrafter främst vägas
39
mot effekterna av reduktioner eller andra
inskränkningar i sjömaktens marina resurser.
Det asymmetriska styrkeförhållandet
mellan de båda supermaktema understryks ytterligare av att det måste vara
lättare för Sovjetunionen att landvägen
föra fram styrkor till fronter i Europa, särskilt till centralfronten, än för Förenta
statema som måste låta alla mera omfattande transporter av både personal
och, framför allt, av tyngre materiel gå sjö-
vägen. Det bör rimligen tillfogas att nackdelen blockmässigt försvagas, utan att ändå helt upphävas, av NATOs tillgång till
militära resurser i de europeiska medlemsstaterna.
Sverige och supermaktsbalansen
Vad betyder dessa grundläggande strategiska förhållanden för Sverige och på
vilket sätt kan det ligga i Sveriges intresse
att påverka styrkerelationerna mellan
supermakterna? Den alliansfria neutralitetspolitiken har sedan mer än ett sekel
vuxit fram som en följd av ett geopolitiskt
läge, präglat av rivaliserande stormakter
eller maktblock i den neutrala statens närregion.
Den svenska försvarspolitiken har
länge kunnat föras med utgångspunkt
från den fasta förutsättningen att det rått
viss järnvikt mellan dessa makter. Detta
har stor betydelse, när spänning råder
mellan dominerande stater i Sveriges närområde. Då avspänning råder, uppfattas
järnviktsbehvet inte som lika viktigt. Men
en historisk lärdom är att yttre konjunkturer snabbt kan skifta. Det borde därför
alltid ligga i den lilla, alliansfria statens
intresse att, inom den begränsade ramen
40
för sin förmåga, motverka jämviktsrubbningar.
Sverige har ett sedan länge fast rotat,
generellt intresse för nedrustning. Det har
ofta inpräntat betydelsen av att överenskommelser mellan stormakterna på detta
område utformas på ett sådant sätt att
ingendera sidan uppfattar ett avtal som en
ofördelaktig rubbning av maktbalansen.
Enligt det föregående resonemanget är
sådana jämlika nedrustningsöverenskommelser också i Sveriges säkerhetspolitiska
intresse.
I ett annat hänseende har det dock alltid rått en viss spänning i den svenska
nedrustningspolitiken. Strävan att genom
nedrustning påverka den internationella
miljön – att göra denna mindre farlig för
alla, därigenom också för Sverige – har
ibland uppfattats stå i motsats till den
internationella säkerhetspolitiken med
syfte att ge landet största möjliga trygghet
mot yttre hot. Krav som framförts – och
alltjämt hävdas – att Sverige alltid skall
föregå omvärlden med gott exempel genom egna nedrustningsåtgärder, utan
snäva sidoblickar på den nationella säkerheten, avvisas emfatiskt av dem som har
det officiella ansvaret för Sveriges säkerhetspolitik; ett litet land som Sverige kan
inte utgöra ett militärt hot mot någon,
även om det tidvis har ett efter omständigheterna respektabelt försvar. Det är de
stora staterna som skall skapa trygghet
mot varandra och för sin omgivning
genom att ta initiativet till nedrustningen.
I princip tycks den svenska officiella
politiken alltjämt präglas av uppfattningen att det ännu är för tidigt att sänka garden. I den försvarspolitiska praktiken är
signalerna dock mera motsägelsefulla.
Det kan i dagens läge hävdas att supermakterna nu försöker göra det som Sverige, och andra små stater, uppfattar som
en förutsättning för egen nedrustning. En
sådan uppfattning är självklart riktig, men
endast intill en viss gräns. Östeuropa har
kastat av det kommunistiska oket, Gorbatjov har förklarat att det kalla kriget är slut
och Förenta staterna har lovat att inte
söka dra ensidig fördel av den östeuropeiska situationen. De faktiska åtgärder
som genomförts, eller förebådats, innebär
en minskning av de militära resurserna.
Om Sovjetunionen skär ner försvarsutgifterna med ca JO%, minskar den sovjetiska militärmaktens
andel av BNPfrån ca 20 till18 %.
Ännu är det dock långt ifrån en nedskärning till en nivå som berövar dem möjligheterna att – under en mer aggressiv ledning än den nuvarande – utgöra ett allvarligt militärt hot mot varandra och mot
sin omvärld.
Till ytterligare belysning kan erinras
om att Sovjetunionen, om det skär ner
försvarsutgifterna med ca lO%, minskar
den sovjetiska militärmaktens andel av
BNP, enligt de bästa beräkningar som
man lyckats åstadkomma i väst, från ca 20
till 18 procent. I Sverige uppgår motsvarande siffra under de senaste åren i
regel inte fullt till tre procent.
Sverige och den marina
nedrustningsdebatten
Mot bakgrunden av både Sveriges intresse av en maktbalans i Nordeuropa och
supermakternas fullt logiska intressekonflikt i de marina nedrustningsfrågorna, kan det synas anmärkningsvärt, för att
nu använda ett milt uttryck, att Sverige
med så stor energi slutit upp bakom kraven på marin nedrustning. En sådan kan
innebära att Förenta staternas möjligheter att förstärka sin militära närvaro i
Europa blir mindre. Därmed skulle så-
dana rustningsbegränsande åtgärder
också kunna utvecklas till ett hot mot
maktbalansen mellan blocken.
I sak innebär Sveriges ställningstagande att vi stöder den ena partens ståndpunkt, till den andras nackdel. I och för
sig behöver detta inte strida mot våra neutralitetspolitiska maximer. Vår alliansfria
utrikespolitik har till sitt syfte, enligt en
rad deklarationer, att låta oss vara neutrala i krig. En viktig princip för vårt sätt att
genomföra neutralitetspolitiken formulerades i slutet av 1960-talet, av Olof
Palme, i orden: ”Vår neutralitetspolitik
bestämmer vi själva”.
Här är inte platsen att ifrågasätta den
svenska självbestämmanderätten, endast
klokheten i det som vi med utnyttjande av
denna självklara rätt har bestämt. Det
strider uppenbart mot det som i en konfliktsituation är ett grundläggande,
svenskt strategiskt intresse, mot en av förutsättningarna för att neutralitetspolitiken då skall ha någon utsikt till framgång.
Det som för enkelhetens skull kan
kallas en realistisk kritik mot den svenska
hållningen till marin nedrustning kan uttryckas i form av ett antal hypotetiska förklaringar till det politiska val som Sverige
uppenbarligen har gjort. Många av dessa
förklaringar – men inte alla – är mycket
respektabla, utifrån de värderingar och
uppfattningar om den yttre verkligheten
som de bygger på.
41
l. De amerikanska marina styrkorna
kan visserligen erkännas vara viktiga för
den strategiska maktbalansen mellan
blocken. Det medges kanske också att
denna balans är betydelsefull också för ett
alliansfritt land som Sverige. Det anses
dock att det är viktigt för Sverige med
dess utsatta läge i skärningspunkten
mellan blocken, att göra markeringar som
övertygar östblocket att Sverige inte går i
västblockets ledband. Att utmana NATO,
med viss måtta och försiktighet –” trots att
våra kära, närmaste grannar iväst däröver
stundtals blir irriterade – uppfattas tydligen alltjämt som ett användbart instrument i det politiskt-diplomatiska spelet
om neutralitetspolitikens yttre trovärdighet.
2. Risken för att Förenta staterna
skulle falla för frestelsen att handla i strid
med sina egna strategiska ·intressen genom att i ett nedrustningsavtal gå med på
avsevärda nedskärningar av sina marina
styrkor, utan mycket väsentligt vederlag
från motsidan, är ringa. Sverige kan därför kosta på sig denna poänginsamling i
öst utan att riskera att störa en maktbalans, som ju också ligger i det alliansfria
Sveriges eget strategiska intresse.
Politiskt kan den svenska attityden,
också i detta hänseende, jämföras med de
finländska utspelen i kärnvapenfrågan på
1960- och 70-talen. Dessa har också
andra likheter med exempelvis den
svenska attityden till marin nedrustningspolitik.
3. I detta sammanhang kan erinras om
en finsk säkerhetspolitisk observatör som
för åtskilliga år sedan yttrade om den s k
Kekkonen-planen om att göra det kärnvapenfria Norden ännu mera kärnvapenfritt (också i krigstid) att det egentligen
42
inte fanns någon plan. Kekkonens framträdande skulle endast ha haft till syfte att
tala om för världen att det fanns ett litet
land som hette Finland och som inte ville
bli bortglömt.
Också Sverige kan ha behov av att vifta
med den egna flaggan för att markera sin
existens. Vi har måhända alltjämt behov
av att tala om för världen att vi, trots den
nya, ”diskreta” diplomatin, inte glömt
bort Olof PaJmes konst att genom uppriktig och ibland påtagligt taktlös kritik
trampa omvärlden på tårna, om samvetet
eller opportunismen skulle göra detta
lämpligt.
4. Föreställningen att man skulle ta
hänsyn till vad som är svenska intressen i
ett blockbalans-perspektiv, skulle kunna
tolkas som ett uttryck för en ”kalla krigs”
inställning, som inte passar ett fredligt
land som Sverige, allra minst under den
nya avspänningen. Den stora grannen i
öster har ju inte bara tvättat fönstren och
öppnat sitt hus mot omvärlden utan också
förklarat sig vilja bygga in det i ett gemensamt, ”europeiskt hus”.
5. Det är viktigt att dialogen i nedrustningsfrågor fortsätter och man bör därför
utnyttja varje tillfälle eller förevändning
härför. Man bör inte tveka, ens om det
innebär egna säkerhetspolitiska risker för
Sverige.
6. Även om några resultat som på-
verkar styrkeförhållandena eller krigsrisker inte kan påräknas, är varje slags
fortsatt dialog i nedrustningsfrågor, till
lands, till sjöss och i luften, viktiga både
som avspänningsinstrument och som
medel att öka internationell kunskap om
och förståelse för varandras förhållanden.
7. Internationella förhandlingar om
marina åtgärder inom ESK-processens
ram kan ge också vårt lilla land, med dess
energiska och internationellt erfarna
diplomatiska kompromissarier, ett ytterligare eftersökt tillfälle att bevisa sin kompetens i förhandlingar av ett slag som eljest brukar vara stängda för ett alliansfritt
land.
Just nu är det utrikespolitisk sommar,
sol och värme. I det gorbatjovska solgasset dåsar de hugemarkska monstren
fridfullt i vallgraven. Men det kommer alltid en höst och en vinter. Kasta därför inte
bort pälsen, utan behåll den, underhåll
och modernisera den så att den duger
också nästa gång då den behövs. Ty ett är
säkert, enligt all historisk erfarenhet, det
blir en nästa gång då pälsen behövs, förmodligen när vi minst anar det.
Det måste därför alltjämt vara ett vitalt
svenskt intresse både att det finns en fungerande maktbalans och att vi bevarar –
nej, mer än så, att vi återupprättar – ett
försvar som inger respekt utåt och bevarar självförtroendet inåt.