Ledare; Det nya Tyskland och den gamla vänstern
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Det nya Tyskland
och den gamla vänstern
N
ågot alldeles oerhört glädjande
har hänt. Ett land som till för ett
år sedan förtrycktes av en diktaturregim har blivit fritt. Den del av en nation som utsugits av ett absurt system kastar av sig oket, och nationen återförenas
utan att en droppe blod gjuts. Den stormakt som utgjort ett militärt hot mot
västra Europa och militärt dominerat östra, har förlorat sin främsta utpost. En av
de frågor som under efterkrigstiden
inneburit latenta krisorsaker och akuta
kriser, det delade landet och den delade
storstaden, har lösts.
Men ingen jubelsång ur näktergalsbröst fyller luften. Endast strategiska
olyckskorpars kraxande och mediavänsterns förskrämda mespip.
Det är förståeligt om Tysklands förflutna skapar farhågor på många håll. De länder och individer som drabbades av Hitlers illdåd och Tysklands expansion kan
naturligtvis inte lätt slå detta ur tankarna.
Men innan man drar till med svepande
omdömen om Tyskland som den evige
fridstöraren i Europa bör man se litet närmare på historien. Skulden för Första
världskriget är inte så entydigt tysk. Det
har funnits gott om främmande härar som
tågat fram över Europa i det förgångna,
svenskar, polacker och fransmän och britter för att nu nämna några. Vad folkutrotning beträffar är det ingen tysk specialitet;
Stalin framstår nog som rekordhållare i
den grenen.
I det förflutna har ett svagt och splittrat
Tyskland ofta varit väl så destabiliserande
som ett starkt, blivit tummelplats för giriga grannstater eller arena för inhemska
maktpolitiker. Eftersom Tyskland faktiskt
finns mitt i Europa bör vi fråga oss vilket
slags Tyskland som är bäst i det nya Europa som nu växer fram. Frågan är om inte
den nya förbundsrepubliken av 3 oktober
1990 kommer så nära idealet som det är
möjligt.
Man skall förstås aldrig säga aldrig
men risken för en ny tysk revanschism
verkar mindre än någonsin. Det nya Tyskland har skapats under de gynnsammast
tänkbara omständigheter: Västtyskland
var efterkrigstidens stora ekonomiska under i Europa och lokomotivet i Europas
återuppbyggnad, tillika ett framgångsrikt
demokratiskt experiment. Till slut blev
det framgångsrika exemplets makt så stor
att DDR-regirnen föll som ett korthus.
Västtyskland var den nation i NATO som
var mest angelägen att skörda avspänningens frukter. Det enade Tyskland är integrerat och drivande i den växande
Europeiska Gemenskapen.
Det nya Tyskland kommer inte att behöva lita till militär makt för att spela en
ledande roll i det nya Europa. Det är begripligt om en del ser med oro på denna
ekonomiska stormakt. Men ironiskt nog,
samtidigt som Tyskland inte får bli för
starkt, ställs det förväntningar om att det
skall vara motorn i ännu en europeisk
återuppbyggnad, nu för det av socialismen förhärjade Östeuropa. Det är inte
lätt att vara tysk.
Förmodligen är det dock lättare att
vara östtysk än att vara polack eller ryss.
Låt vara att framgångsrika Västtyskland
visar en del storebrorsfasoner, han kommer säkert att se till att lillebror som suttit
i fängelse i 45 år återanpassas till samhället.
Detta oroar den svenska vänsterns klagokör. Inte ens detta socialistiska experiment, där det ändå fanns en grund i form
av tysk effektivitet och disciplin, lyckades.
Regimen lyckades länge dupera många
iväst, inte bara politiska fårskallar i prästkrage. ”Det finns inget system i världen
som kan hindra tyskar från att arbeta”,
löd en vanlig klyscha för bara ett par år sedan. Man lyssnade på de intellektuella
och på byråkraterna, alla korrumperade
av det system de tvingats tjäna och såg en
annan tysk identitet, preussisk, protestantisk och puritansk. Detta Tyskland skulle
inte falla för de kapitalistiska frestelserna.
Men det gjorde det. Experterna hade
inte räknat med att folket, som berövats
värdighet och välstånd, såg klyftan i levnadsstandard till storebror öka, såg förfallet i den östtyska infrastrukturen.
Det ser nu också omvärlden i ökande
utsträckning, och alla borde glädjas åt att
mardrömmen är slut. Men för vänstern
betyder sådant som vanligt folks valfrihet
och välstånd inget mot tryggheten för den
offentliga sektorns anställda. Man pekar
på den omfattande ”barnomsorgen” i
DDR (utan att reflektera över att den gav
staten möjlighet till totalindoktrinering a
la Hitler Jugend). Det västtyska konsumtionssamhället kontrasteras mot den östtyska protestteatern och de politiska kabareerna, regimens alibi och säkerhetsventil. (Ventilen förslog inte, folket ville
ha ut mer av sitt liv än visor av Brecht och
Biermann.)
”Allt var inte dåligt i DDR”, sägs det
ibland. Nej, bevars. Och Mussolini fick ju
faktiskt tågen att gå i tid.
Man letar upp vanliga medborgare
som talar om sin oro för vad som komma
skall, t o m sådana som längtar tillbaka.
Lika förståeliga sådana känslor är hos
381
människor som levt hela sitt vuxna liv under socialismen och värjer sig mot att se
detta som förfelat, lika dumt är det att se
det som ett försvar för en rutten regim.
Varje diktator korrumperar sina medborgare. Både den som styr och dem som
styrs. Den maktlöse undersåten tvingas
för att överleva att acceptera maktens legitimitet. Men när trycket lättar kan han i
regel snabbt kasta av sig det andliga oket
och skylla på det fysiska förtrycket.
Men socialismen korrumperar på ett
sätt till. Den förvrider samhällslivet därhän att den som vill bota skadan kan ges
skulden för att ha vållat den. Socialismen
skapar brist och fattigdom, men döljer
den i det längsta i ideologi om jämlikhet
(”fattigdomen fördras bäst om den delas
av alla”, sade Wigforss), social rättvisa
och allas rätt till arbete. Den som vill reformera systemet inifrån riskerar att anklagas för att ha förrått de vackra principerna. Gorbatjov upplever just nu detta.
Den som tar över efter socialismen anklagas av det gamla gardet för social nedrustning.
Att det trots detta blev en revolution
beror naturligtvis på att det fanns ett synligt alternativ som visade på att regimens
anspråk var förmätna. Naturligtvis finns
ingen återvändo. Det går ej att bygga upp
muren igen. Den som grips av nostalgi
kan gå till stranden av Spree vid riksdagshuset, se på murresterna på andra sidan,
på minnestavlorna över dem som sköts
under flykten över muren och floden ända
in på sena 80-talet. Det kan erinra om de
möjligheter som det nya, fria och demokratiska Tyskland ger Europa.
Det nya Tyskland
och den gamla vänstern
N
ågot alldeles oerhört glädjande
har hänt. Ett land som till för ett
år sedan förtrycktes av en diktaturregim har blivit fritt. Den del av en nation som utsugits av ett absurt system kastar av sig oket, och nationen återförenas
utan att en droppe blod gjuts. Den stormakt som utgjort ett militärt hot mot
västra Europa och militärt dominerat östra, har förlorat sin främsta utpost. En av
de frågor som under efterkrigstiden
inneburit latenta krisorsaker och akuta
kriser, det delade landet och den delade
storstaden, har lösts.
Men ingen jubelsång ur näktergalsbröst fyller luften. Endast strategiska
olyckskorpars kraxande och mediavänsterns förskrämda mespip.
Det är förståeligt om Tysklands förflutna skapar farhågor på många håll. De länder och individer som drabbades av Hitlers illdåd och Tysklands expansion kan
naturligtvis inte lätt slå detta ur tankarna.
Men innan man drar till med svepande
omdömen om Tyskland som den evige
fridstöraren i Europa bör man se litet närmare på historien. Skulden för Första
världskriget är inte så entydigt tysk. Det
har funnits gott om främmande härar som
tågat fram över Europa i det förgångna,
svenskar, polacker och fransmän och britter för att nu nämna några. Vad folkutrotning beträffar är det ingen tysk specialitet;
Stalin framstår nog som rekordhållare i
den grenen.
I det förflutna har ett svagt och splittrat
Tyskland ofta varit väl så destabiliserande
som ett starkt, blivit tummelplats för giriga grannstater eller arena för inhemska
maktpolitiker. Eftersom Tyskland faktiskt
finns mitt i Europa bör vi fråga oss vilket
slags Tyskland som är bäst i det nya Europa som nu växer fram. Frågan är om inte
den nya förbundsrepubliken av 3 oktober
1990 kommer så nära idealet som det är
möjligt.
Man skall förstås aldrig säga aldrig
men risken för en ny tysk revanschism
verkar mindre än någonsin. Det nya Tyskland har skapats under de gynnsammast
tänkbara omständigheter: Västtyskland
var efterkrigstidens stora ekonomiska under i Europa och lokomotivet i Europas
återuppbyggnad, tillika ett framgångsrikt
demokratiskt experiment. Till slut blev
det framgångsrika exemplets makt så stor
att DDR-regirnen föll som ett korthus.
Västtyskland var den nation i NATO som
var mest angelägen att skörda avspänningens frukter. Det enade Tyskland är integrerat och drivande i den växande
Europeiska Gemenskapen.
Det nya Tyskland kommer inte att behöva lita till militär makt för att spela en
ledande roll i det nya Europa. Det är begripligt om en del ser med oro på denna
ekonomiska stormakt. Men ironiskt nog,
samtidigt som Tyskland inte får bli för
starkt, ställs det förväntningar om att det
skall vara motorn i ännu en europeisk
återuppbyggnad, nu för det av socialismen förhärjade Östeuropa. Det är inte
lätt att vara tysk.
Förmodligen är det dock lättare att
vara östtysk än att vara polack eller ryss.
Låt vara att framgångsrika Västtyskland
visar en del storebrorsfasoner, han kommer säkert att se till att lillebror som suttit
i fängelse i 45 år återanpassas till samhället.
Detta oroar den svenska vänsterns klagokör. Inte ens detta socialistiska experiment, där det ändå fanns en grund i form
av tysk effektivitet och disciplin, lyckades.
Regimen lyckades länge dupera många
iväst, inte bara politiska fårskallar i prästkrage. ”Det finns inget system i världen
som kan hindra tyskar från att arbeta”,
löd en vanlig klyscha för bara ett par år sedan. Man lyssnade på de intellektuella
och på byråkraterna, alla korrumperade
av det system de tvingats tjäna och såg en
annan tysk identitet, preussisk, protestantisk och puritansk. Detta Tyskland skulle
inte falla för de kapitalistiska frestelserna.
Men det gjorde det. Experterna hade
inte räknat med att folket, som berövats
värdighet och välstånd, såg klyftan i levnadsstandard till storebror öka, såg förfallet i den östtyska infrastrukturen.
Det ser nu också omvärlden i ökande
utsträckning, och alla borde glädjas åt att
mardrömmen är slut. Men för vänstern
betyder sådant som vanligt folks valfrihet
och välstånd inget mot tryggheten för den
offentliga sektorns anställda. Man pekar
på den omfattande ”barnomsorgen” i
DDR (utan att reflektera över att den gav
staten möjlighet till totalindoktrinering a
la Hitler Jugend). Det västtyska konsumtionssamhället kontrasteras mot den östtyska protestteatern och de politiska kabareerna, regimens alibi och säkerhetsventil. (Ventilen förslog inte, folket ville
ha ut mer av sitt liv än visor av Brecht och
Biermann.)
”Allt var inte dåligt i DDR”, sägs det
ibland. Nej, bevars. Och Mussolini fick ju
faktiskt tågen att gå i tid.
Man letar upp vanliga medborgare
som talar om sin oro för vad som komma
skall, t o m sådana som längtar tillbaka.
Lika förståeliga sådana känslor är hos
381
människor som levt hela sitt vuxna liv under socialismen och värjer sig mot att se
detta som förfelat, lika dumt är det att se
det som ett försvar för en rutten regim.
Varje diktator korrumperar sina medborgare. Både den som styr och dem som
styrs. Den maktlöse undersåten tvingas
för att överleva att acceptera maktens legitimitet. Men när trycket lättar kan han i
regel snabbt kasta av sig det andliga oket
och skylla på det fysiska förtrycket.
Men socialismen korrumperar på ett
sätt till. Den förvrider samhällslivet därhän att den som vill bota skadan kan ges
skulden för att ha vållat den. Socialismen
skapar brist och fattigdom, men döljer
den i det längsta i ideologi om jämlikhet
(”fattigdomen fördras bäst om den delas
av alla”, sade Wigforss), social rättvisa
och allas rätt till arbete. Den som vill reformera systemet inifrån riskerar att anklagas för att ha förrått de vackra principerna. Gorbatjov upplever just nu detta.
Den som tar över efter socialismen anklagas av det gamla gardet för social nedrustning.
Att det trots detta blev en revolution
beror naturligtvis på att det fanns ett synligt alternativ som visade på att regimens
anspråk var förmätna. Naturligtvis finns
ingen återvändo. Det går ej att bygga upp
muren igen. Den som grips av nostalgi
kan gå till stranden av Spree vid riksdagshuset, se på murresterna på andra sidan,
på minnestavlorna över dem som sköts
under flykten över muren och floden ända
in på sena 80-talet. Det kan erinra om de
möjligheter som det nya, fria och demokratiska Tyskland ger Europa.