Bror Olsson; Demoraliseringen av skattebetalare


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BROR OLSSON:
Demoraliseringen av skattebetalare
En skattefunktionär kan begå mycket
allvarliga övergrepp utan att riskera
någon påföljd. En skattskyldig som
lämnar fel uppgift får däremot
automatiskt kännbara påföljder. Denna
obalans har djupgående
demoraliserande effekter.
Artikelförfattaren riktar skarp kritik mot
det rådande systemet och hävdar att
skattedomstolarna ger den enskilde rätt
endast när hans rätt är evident. Staten
får däremot rätt både när dess rätt är
evident och när den är möjlig.
skattefusk och skatteflykt blir
medborgarnas tysta svar på dessa
missförhållanden.
Bror Olsson är civilekonom och
jurist. Han arbetar vid advokatbyrå i Stockholm.
Det utbredda skattefusket i vårt land
räknas allmänt som ett av våra svåraste
samhällsproblem. I analysen av orsakerna till problemet har tongivande opinionsbildare och politiker i stort sett haft
en gemensam grundsyn: samhället är för
svagt, skattekontrollen för ineffektiv, reaktionerna mot illojala medborgare för
lama. Denna grundsyn har fått politikerna att fatta beslut om motåtgärder
som till sin karaktär varit tämligen ensidiga: mer stopplagstiftning, fler kontrollanter, mer makt och mer resurser åt
kontrollanterna, strängare krav på medborgarna, hårdare straff.
Åtgärderna tycks dock inte ha haft avsedd verkan. skattefusket i samhället
torde trots motåtgärderna inte ha minskat. Vi har därför anledning fråga oss om
den handlingslinje som valts verkligen är
den rätta. Kanske har skattefusket till
stor del andra orsaker än dem våra politiker hittills räknat med.
Myndighetsutövningen
Våra skattemyndigheter begår många
fel. Ett stort antal medborgare påförs
vaije år för höga taxeringar och därmed
för hög skatt. Sårlana övertaxeringar kan
i en del fall bero på vårdslöshet från
myndigheternas sida eller på ovilja eller
oförmåga hos myndighetspersonalen att
intressera sig för den enskildes sak. Men
övertaxeringar kan också ha sin grund
i en mer överlagd aggressivitet på
myndighetssidan. Skattemyndigheternas
funktionärer märker – via massmedier
och politiska beslut – att de arbetar med
vinden i ryggen. De känner att de har ett
opinionsmandat att gå hårt fram mot
skattskyldiga, särskilt mot sådana grup- 38
per skattskyldiga som det är politiskt opportunt att angripa, t ex företagare.
Intresset av att åstadkomma höga taxeringar kan under sådana omständigheter
ofta ges prioritet framför intresset av att
åstadkomma riktiga taxeringar.
Till bilden hör att skattemyndigheternas personal i praktiken arbetar under
total ansvarsfrihet. En skattefunktionär
kan begå mycket allvarliga övergrepp
mot enskilda skattskyldiga utan att vare
sig staten såsom huvudman eller vederbörande funktionär själv någonsin riskerar några påföljder. Mot detta skall
ställas det strikta ansvar som åvilar vaije
skattskyldig. Fel i uppgiftsJämnandet
som skattskyldig begår – kanske utan
Våra skattedomstolar är
bara i formell mening opartiska. Reellt står de på statens sida.
avsikt och utan att man ens kan tala om
vårdslöshet – utlöser automatiskt kännbara påföljder i form av s k skattetillägg.
Obalansen i ansvarsförhållandena måste
från vaije synpunkt uppfattas som stö-
tande. Att denna obalans har djupgående
demoraliserande effekter på skattskyldigsidan torde stå utom allt tvivel.
Rättskipningen
Vårdslöshet och aggressivitet i myndighetsutövningen vore ett mindre ont, om
vi på skatteområdet hade en rättskipning
med engagemang att helhjärtat slåss för
den enskildes rätt. Men en sådan rättskipning har vi inte.
Våra skattedomstolar är bara i formell
mening opartiska. Reellt sett står de på
statens sida. Att skydda staten mot undertaxering ser skattedomstolarna som
en viktigare uppgift än att skydda den
enskilde mot övertaxering. Statens rätt
väger i skatterättskipningen alltid tyngre
än den enskildes rätt. Statens rätt är det
primära, den enskildes rätt sekundär.
En hög taxering är bra för staten och
betraktas därför av skattedomstolarna
som något a priori gott. Nedsättning av
en taxering är inte bra för staten och
räknas följaktligen som något a priori
icke-gott. l valet mellan två möjliga lös·
ningar av en beskattningsfråga föredrar
skattedomstolarna intuitivt den lösning
som ger högst taxering. Många domstolsavgöranden från senare tid lär över
huvud taget inte kunna förklaras i juridiska termer, möjligen i filosofiska: en
hög taxering anses gynna det goda och
utpekas därför som en riktig eller lämplig
taxering.
Tonen i skatterättskipningen anslås av
regeringsrätten, vår högsta instans. Den
fiskala andan i regeringsrätten kommer
tydligt till uttryck framför allt i avgöranden som berör sådana lagrum där lagstiftaren lämnat domstolarna relativt fria
händer.
Exempel på detta är regeringsrättens
tillämpning av bestämmelserna i JOO och
114 §§ taxeringslagen. Å ena sidan ·har
regeringsrätten byggt upp en mur av for·
mella hinder för skattskyldiga att på ex·
traordinär väg få till stånd nedsättning av
taxeringar, som blivit felaktiga och för
höga. Åandra sidan har regeringsrätteni
praktiken nedmonterat alla formella
hinder för staten att på extraordinär väg
få till stånd höjning av taxeringar, som
blivit felaktiga och för låga. Det är förvisso inte innehållet i lag eller förarbeten
som nödvändiggjort denna markanta
obalans i behandlingen av intressentema. Obalansen måste ytterst ha sin
grund i den fiskala andan i regeringsrätten.
Ett annat exempel är tillämpningen av
bestämmelserna om skattetillägg i
116 a-t §§ taxeringslagen. Trots uttryckliga rekommendationer från lagstiftarens sida om en mjuk hantering av
skattetilläggen, valde regeringsrätten genast efter bestämmelsernas tillkomst att
slå in på den hårda linjen. Man drev denna linje så långt, att lagstiftaren efter relativt kort tid såg sig tvungen att ingripa.
Den fiskala andan i regeringsrätten fortplantar sig
nedåt znom domstolshierarkin
Det kan definitivt inte vara innehållet i
lag eller förarbeten som hindrat regeringsrätten från en skonsam hantering av
skattetilläggen. Förklaringen måste sö-
kas på annat håll. Det måste vara andan i
regeringsrätten som lagt hinder i vägen.
Den fiskala andan i regeringsrätten
fortplantar sig nedåt inom domstolshierarkin, till kammarrätter och länsrätter.
Staten åtnjuter därmed förmånen av ett
gediget rättsskydd på alla nivåer.
Insikter i svensk företagsbeskattning
förutsätter insikter i vissa delar av den
teoretiska företagsekonomin, framför
allt ämnets redovisningsorienterade delar. Av våra nu verksamma skattedo- 39
mare vid länsrätter, kammarrätter och
regeringsrätt torde bara ett fåtal ha mer
än elementär utbildning i företagsekonomi. Flertalet domare torde sakna sådan
utbildning. Ändå har de i sin makt att
avgöra viktiga och komplicerade mål om
företagsbeskattning. Detta är till fördel
för staten och till nackdel för rättssö-
kande skattskyldiga. skattedomare som
är osäkra tyr sig gärna till den åsikt som
statens talesman i processen ger uttryck
för och dömer vanligen i överensstämmelse med denna åsikt.
Demoraliseringen
För skattedomstolarna är staten den
mest skyddsvärda parten i vmje skattemål. Den enskilde får sin rätt, bara när
hans rätt är evident. Staten får rätt, både
när statens rätt är evident och när den är
möjlig. Känner skattedomstolarna osä-
kerhet om sakförhållandena eller osäkerhet om rättsfrågans riktiga lösning, stannar de i regel för domslut till statens fördel. En hög taxering räknas nämligen i
grunden som en god taxering.
I vaije skattemål är emellertid vederbörande skattskyldig den mest initierade
parten. Han känner sakförhållandena
bättre än motparten och domstolens ledamöter gör, och han är i regel också väl
orienterad om innehållet i gällande rätt
på just den speciella punkt hans mål
avser. Därav följer att vederbörande
skattskyldig mycket väl förstår och nogsamt registrerar situationen, när han blir
orättfärdigt behandlad av dömande organ.
Vaije gång skattemyndigheter fattar
beslut om övertaxering och vaije gång
skattedomstolar dömer fel till statens
40
fördel, bidrar de till att demoralisera
skattskyldiga – i första hand den skattskyldig som direkt berörs av felaktigheten men även dennes närmaste omgivning.
Antalet medborgare som på detta sätt,
genom egna och andras erfarenheter,
tappat förtroendet för skatteförvaltningen i vårt land är förmodligen stort. Åtskilliga torde ha dragit slutsatsen att det
säkraste sättet att komma till sin rätt i
skattesammanhang är att ta rätten i egna
händer. skattefusk och skatteflykt är
dessa medborgares tysta svar på miss·
förhållandena inom samhällets skatteor·
gan.
Om vi vill försöka restaurera skatte·
moralen i vårt land, behöver det nog inte
råda någon tvekan om var restaurerings·
arbetet skall bölja.
Pärmar för inbindning av årgång 1983
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 35:- på
postgiro 7 27 44-6.