Johan Hjertqvist; Massmedias samlade tystnad


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOHAN HJERTQVIST:
Massmedias samlade tystnad
Råder det en tystnadens konformism i
Sverige? Frågan behandlades i nr 7/84
av SvT i några artiklar och här kommer
fler aspekter på problemet.
Det är inte lätt att få en riktig bild av
olika skeenden genom massmedias
rapportering. En orsak är att presstödet
lett till att man – omedvetet eller
medvetet – tänker bort obekväma
frågeställningar. En annan är att
merparten av journalisterna
sympatiserar med de socialistiska
partierna och därmed är positivt
inställda till offentlig verksamhet och
maktutövning. Det råder en
”opportunismens konformism” som
medför att massmedia ofta rapporterar
på det sätt debattklimatet och läget
förväntas kräva.
Johan Hjertqvist är politisk redaktör
vid Svenska Nyhetsbyrån.
Det hålls presskonferens i det snart sommartomma Stockholm. Försvarsministern har rest ned från Pugwash-konferensen i Björkliden för att i det socialdemokratiska partihögkvarteret tala om vad
partistyrelsen vill att höstens partikongress ska tycka om försvaret.
Den lille ministern har som vanligt hög
svansföring. Världsläget gör tankarna på
ensidig svensk nedrustning orealistiska.
Det vore oklokt att avveckla den inhemska försvarsindustrin. 198 l års kongress ville minska försvarsanslagen i
reda pengar – men det föreslås inte nu.
Försvarsvänliga uttalanden i allmänna
termer samt en mörk rundmålning av det
internationella läget räcker för att få nästan alla närvarande journalister – därav
många erfarna och ledande namn – att
rusa hem till redaktionerna och slå på
larmtrumman: Nu ska sossarna satsa på
försvaret! Nedrustning ersätts av upprustning! Helt nytt försvarstänkande! Ja,
enligt Aftonbladet ska partiet nu inrikta
sig på att t o m försvara ”hela Norden”!
Men egentligen har Anders Thunborg
inte avgivit ett enda konkret löfte. Hans
småtuffa framtoning saknar därtill täckning i partistyrelsens riktlinjer. Där sägs
bara att Sverige ska ha ett ”efter omständigheterna starkt försvar”. Och vad
betyder väl det? Kanske att vi med tanke
på statsfinanserna bör minska försvarskostnaderna? Och några konkreta besked ifråga om invasionsförsvaret, JAS’
eventuella efterföljare, den inhemska robotindustrin, resurserna för u-båtsjakt
eller pansarbrigadernas framtid ges över
huvud taget inte.
Riktlinjerna antyder en viss mentalitetsförändring genom att några nyanser
utgått och ersatts av andra. Några sig- 400
naler om ”upprustning” kan dock bara
misstänksamma pacifister utläsa.
Men försvarsministern – och säkert
också partistyrelsen – har nått den effekt man eftersträvat. Utan att binda sig
vid en enda ny krona till försvaret har
allmänheten fått intryck av att sossarna
minsann är lika försvarsvänliga som nå-
got annat parti. Det är viktigare att hålla
sig väl med de allt talrikare opinionsbildare, som efterlyser starkare försvar, än
Theorin-falangen – särskilt som de innehållslösa formuleringarna kan tolkas på
olika sätt. Och det gjorde också partikongressen mycket riktigt.
Värre är att också stora delar av massmedia samt politiska bedömare i PaJmes
utrikespolitiska anförande läste in ”kraftiga markeringar” mot Sovjet. Vad Palme egentligen sa var ju bara att en liten,
alliansfri stat som vill bevara sin trovärdighet inte kan ”kröka rygg” för stormakterna. Hade någon väntat sig att han
skulle säga något annat?
Opportunismens konformism
Det finns en tystnadens konformism,
som hotar sanningssägandet i debatten
och försvårar för allmänheten att få en
riktig beskrivning av olika skeenden.
Men det finns också en ”opportunismens konformism”, som kan sägas innebära att massmedia rapporterar, men på
det sätt som ”debattklimatet” eller ”lä-
get” förväntas kräva. Den sortens verklighetsförfalskning är lika allvarlig.
När sålunda landets statsbärande parti
efter internationell vapenuppbyggnad
och upprepade ubåtsincidenter meddelar
vilken försvarspolitik man avser att driva finns en förväntan inom journalistkåren. ”Nu måste dom väl ha svängt?
Du hörde väl snacket på senaste träffen
med psykförsvaret …”
Av kejsarens nya kläder blir en – ef·
terlängtad – ”upprustning”. Sådant är
ju ”läget”. Samma journalister, som för
några år sedan glatt skulle mottagit bud·
skapet (kanske lika ihåligt) att socialde·
mokratin då ville nedrusta, kablar nu ut
föga hållfasta meddelanden om socialde·
mokratiskt krismedvetande och ansvar
för landet.
Massmedia är trendkänsliga. De fun·
gerar som känselspröt mot olika föränd·
ringar – och ska göra det. Det svåra är
naturligtvis att registrera och återge nya
attityder och förhållanden utan att själv
fårgas alltför mycket av dem.
Somliga svänger våldsamt fram och
tillbaka med ”den stora trendpendeln”.
Andra tar det säkra före det osäkra ocb
byter aldrig inställning – ”om tio år är vi
ändå tillbaka där vi böljade”.
Tystnadens konformism
De faktorer, som styr ”tystnadens kon·
formism” är av lite annat slag. De soci·
ala förhållanden, som t ex medverkat till
att diktera massmedias inställning tiU
den offentliga sektorn, böljar bli ganska
väl belagda.
De generationer av journalister ocb
andra opinionsbildare, som sedan något
tiotal år kommit in i massmedia, är de
första som fullt ut kunnat skörda frukter·
na av välfärdssamhället. Materiellt god
uppväxt, fri utbildning, god lön mmses
lätt som resultat av ett välfärdssamhälle
med – underförstått – stor offentlig sek·
tor. Många av dessa har föräldrar som
arbetat eller arbetar inom stat och kom·
mun. Journalistutbildningen är starkt
fårgad av den offentliga sektorns mentalitet.
Många individuella förhållanden på-
verkas också av den politikerstyrda välfården. Intellektuella eller – som det
heter i Organisations-Sverige – ”TCOoch SACO-grupperna” utnyttjar enligt
alla undersökningar den offentliga servicen långt mer än LO-grupperna. Dagis
är långt mer av en ” lyx för överklassen”
än för de arbetarfamiljer som ursprungligen skulle dra nytta av kommunal barnomsorg. Har man pratat sig förbi dagiskön gäller det att slå vakt om kvalitet och
låga taxor.
Och alla de journalister som är verksamma i statsfinansierade media – undantag är ju bara ett antal alltför lönsamma och hushållstäckande dagstidningar – riskerar att påverkas av sin indirekta ställning som statstjänstemän …
Lägg därtiii att merparten journalister
enligt olika undersökningar kan hänföras
till de socialistiska partiernas sympatisörer så framträder bilden av en yrkesgrupp som har en kanske omedveten
men dock positiv inställning till offentlig
verksamhet och maktutövning.
Detta är ingen anklagelse. Det är ingen
jakt på syndabockar. De flestajournalister gör, i likhet med läkare, bilmekaniker
eller bussförare, ett bra och hederligt
jobb. De känner själva knappast några
skygglappar eller fördomar. De sätter
inte papperet i skrivmaskinen eller slår
sig ned framför TV-kameran med ambitionen att göra ett iiivilligt och snedvridet inslag. Men grundläggande lojaliteter
och attityder är svåra att rubba på.
401
Samhälleligt godtycke
Den offentliga sektorn är inte bara vataxor, SÖ-anslag eller Generaltullstyrelsens reglemente. Stat och kommun styrs
genom myndighetsutövning av ofta brutalt och godtyckligt slag. Ofta är godtycket så inbyggt och långvarigt att det
inte är en ” nyhet” att slå upp det. Ibland
är det ” bara” en mindre grupp eller t o m
enskilda, som drabbas. De lidande är sälJan kändisar vilket talar emot att de
ska uppmärksammas. Annat är det med
Astrid Lindgren …
Vaije år utfärdar landets byggnadsnämnder hundratals långtgående byggnadsförbud. De har i allmänhet sin grund
i att kommunalpolitikerna inte kan bestämma sig för vad det aktuella markområdet ska användas till. För säkerhets
skull förhindras ägaren att utnyttja det.
De mest extrema fallen uppmärksammas
kanske, t ex om de dras inför Europadomstolen. Men annars avfärdas de med
att det ”bara” är någon enskild som
drabbas av ekonomiska och andra obehag …
Varje höst behandlas 50000 personer,
mest ungdomar, på ett skandalöst sätt.
Offren är sökande till högskoleutbildningen. Av ”jämlikhetsskäl” föses de
ihop i märkliga s k kvotgrupper, där ambition och faktisk kunskap inte tillmäts
större tyngd än ”arbetslivserfarenhet” i
form av fängelsevistelse (det är dessvärre inget skämt!). Många utbildningsplatser utdelas med lottens hjälp.
Tänk vilken upprördhet som skulle genomsyra massmedia om samma godtycke infördes inom sjukvård och bostadsförmedling! Redan är dessa båda
områden naturligtvis genomsyrade av att
den vältalige och kontaktrike kan skaffa
402
sig fördelar. Så är det ju alltid när ett
område byråkratiseras. Men vad skulle
massmedia och politiker säga om platser
för starroperationer eller behandling av
cancer lottades ut? Vilken skulle reaktionen bli om nya lägenheter tilldelades
dem som hade ”arbetslivserfarenhet”
stället för familjer med många barn?
Massmedia och politikerna
Visst bevakas svenska politiker av massmedia. Så fort regeringen vill ge sina
medlemmar marknadsmässig lön vaknar
journalisterna upp och jämför med LOsnittets senaste påslag. Och ve den topppolitiker som inte håller måtten. Ingen
glömmer väl försvarsminister Yngve
Gustafsson, som fick löpa gatlopp i TV
för att han ”sluppit” resa hem från ett
möte i Oslo för att handlägga ett försvarsärende.
Men han skinnflåddes inte för att han
var en måhända misslyckad minister
utan därför att han ansågs vara en tönt.
Han förmådde inte svara kringgående
och taktiskt. Han blev en tacksam slagpåse för billig personjournalistik.
Andra politiker, som kan det massmediala spelet, riskerar knappast något.
Visst har väl tex Gösta Bohman, som
” gör sig bra i TV” och kan snäsa av
frågvisa journalister, kommit alltför lätt
undan de borgerliga regeringarnas missskötsel av ekonomin? Nog är det märkligt att Nils Åsling efter sitt fögderi ännu
tillmäts någon trovärdighet som industripolitisk bedömare?
Trots att Olof Palme efter Ferm-affären erkänt att han inte alltid älskar
massmedia har han ännu en speciell position. Det är omvittnat hur han kan bli
stressad om någon av hans ” favoritjour·
nalister” inte dyker upp på en presskonferens . På motsatt sätt har han en sär·
skild förmåga att engagera och fascinera
massmedia.
Det beror bara delvis på självklara för·
hållanden som statsministerns person
och att hans parti i allmänhet är vid mak·
ten och därigenom automatiskt blir mer
intressant. Nej, det måste finnas andra
förklaringar.
Olof Palmes internationella engagemang
Olof Palme har skaffat sig mycket av sin
ryktbarhet på det internationella områ-
det. Hans ointresse för inrikespolitik, 1
den mån den inte gäller enstaka makt·
och prestigefrågor, är påtagligt. Det vore
därför orätt att inte ägna hans internationella utflykter den uppmärksamhet dc
förtjänar.
Men här går massmedia på grund pl
de vågbrytare som socialdemokratins
gamla inmutningar inom utrikes- och sakerhetspolitiken utgör. Det är inte bara
hos väljarna i gemen som ”Unden-Nilsson-Andersson-linjen” väckt tilltro.
Också journalister tycks anse att sociaJ.
demokratins trovärdighet – och Olof
PaJmes egen i synnerhet, gör en saklig
och genomträngande analys onödig.
Vän av ordning frågar sig annars: vad
har egentligen Olof Palme uträttat som
motiverar hans särställning som internationell guru?
Han har Jett den s k Palme-kommissionen, som givit Kremlsombud- desinformationsexperterna Arbatov ocb
Milstein – utsökta möjligheter att torg.
föra sina synpunkter och exploatera
fredsrörelserna i Väst. Kommissionens
slutförslag, med bl a en zon genom Europa, fri från slagfältskärnvapen, var redan
när det lades fram oacceptabelt för Väst.
Men ordförandeskapet var onekligen en
utmärkt personlig plattform för Olof Palme .. .
Han har medverkat i den s k Brandtkommissionen , som sammanträtt på diverse internationella lyxorter. slutrapporten, som är en patetisk läsning, kommer förmodligen att i ett historiskt perspektiv inordnas i den rad av pekoral,
som markerar slutet för 60-talsattityderna: om bara politiker och internationella organ får mer att säga till om så
ordnar sig allt!
Kommissionens ideer om en ”världsskatt” för tredje världen, nya överstatliga internationella organ, global planhushållning och gigantiska investeringsprogram i de u-länder, som inte ens kunnat svälja hittills gjorda insatser, har idag
glömts av alla utom dem som skulle ha
konkret egen nytta av förslaget: makthavarna i vissa u-länder.
Där är också Olof Palme mycket populär. Inte så mycket för vad han gjort –
det är alltså inte särskilt märkvärdigt –
utan för vad han sagt. Nu är han inte
alltid så talför. När han besökte Kuba för
en del år sedan ”glömde” han ta upp
frågan om de politiska fångarna. Inte heller i Teheran har den frågan varit på tapeten, trots talrika besök där.
Det är dessa senare aspekter som är
allvarligare än frågan med vilken rätt
Olof Palme utmålar sig som global besserwisser: vilka uttalade och indirekta
bindningar har Sverige fått genom hans
verksamhet?
Sverige har icke gjort en enda markering gentemot regimen i Iran – inte hel- 403
ler Irak – sedan Olof Palme utsågs till
FN-medlare för tre år sedan. Irak fortsätter att mörda kurder och i Iran finner
bödlarna ständigt nya metoder att massakrera oppositionen. Deras utdragna
krig äventyrar hela säkerheten i Gulfområdet.
Hur många ”förlorade år” har svensk
säkerhets- och försvarspolitik vållats genom Olof PaJmes illusionsnummer inom
främst Palme-kommissionen? Om statsministern inte gjort sig själv till garant för
att den internationella upprustningen
skulle kunna avbrytas genom ”samtalsterapi” på hög nivå hade kanske socialdemokraternas senkomna och ännu konturlösa attitydförändring i fråga om landets säkerhet påskyndats. Det måste ha
blivit en smärtsam upplevelse för Olof
Palme att hans ”gamla vänner” från
Sovjet inte varit villiga till några eftergifter för att behaga honom. Hans övertygelse att USA och Sovjet skulle bli eniga
bara någon ”tolk” – varför inte Olof
Palme – kunde tjäna som kanal har eftertryckligt dementerats.
Den dag Kreml och Washington vill
talas vid kommer det nog att ske utan
svensk medverkan . ..
Massmedias ointresse
Svenska massmedia har inte varit nämnvärt intresserade av att analysera vad
statsministern sysslat med bakom kommissionernas vackra deklarationer och
än mindre vilka konsekvenser hans insatser haft för Sverige och omvärlden.
I de omfattande dokument, som USA
publicerat efter invasionen på Grenada,
finns en hel del intressant skriftväxling
kring den Socialistiska Internationalen
404
(SI), ett av Olof Palmes skötebarn. Om
dokumenten från den störtade regimens
arkiv är äkta pågår t ex omfattande försök att infiltrera SI och radikalisera ledningen. Det vore onekligen intressant att
få veta vilken roll SAP:s fd internationella sekreterare, nuvarande kabinettssekreteraren i UD, Pierre Schori, spelat i
dessa sammanhang. Han har inom SAP
varit ansvarig för kontakterna med Sl.
Sl har aktivt backat upp sandinistregeringen i Nicaragua. Är det stödet från
Sverige och andra medlemmar i SI som
givit sandinisterna intrycket att ”progressiva” stater skulle stödja den förlängning av undantagstillståndet, som nu
direkt hotar de utlysta valen i november?
Bortsett från en och annan ledarartikel
har massmedia visat ett massivt ointresse för dessa frågeställningar.
Listan över ”ointressanta” ämnen
kunde göras längre. Varför har det först
på senare tid blivit ”inne” att beskriva
de monumentala misslyckanden planekonomierna i tredje världen – påhejade
av Sverige – föga förvånande drabbats
av? Och varför satt det så långt inne att
beskriva framgångarna inte bara för asiatiska utan även afrikanska marknadsekonomier?
” Opportunismens konformism” får
nu pendeln att slå åt andra hållet.
SIDA:s politik beskrivs som alltigenom
misslyckad, inga svenska biståndsprojekt finner längre nåd. På samma sätt
som alla tvångsomhändertaganden av
barn numera beskrivs som fruktansvärda
övergrepp (medan ingen alls talade om
dem för några år sedan, då de sannolikt
var fler) ifrågasätts nu allt bistånd.
Det finns självklara förklaringar till
massmedias ointresse att gräva i de här
frågorna: bristande resurser, outtalade
politiska hänsyn, journalisternas alltmer
intima samverkan med politikerna (de·
partementens informationssekreterare
rekryteras numera främst från nyhets·
media, journalister som stöter sig med
”tipsare” .i partikanslierna riskerar att
missa ”inside information”) osv.
Tre faktorer
Låg mig avslutningsvis närmare analyse·
ra tre faktorer, som jag menar inte till·
räckligt uppmärksammats:
Massmedias ”statsbärande” roll:
”Tredje statsmaktens’ ’ grundlagsfästa
roll är på gott och ont. Att yttrandefriheten är väl skyddad formellt sett är natur·
ligtvis bra. Olyckligt är däremot att ston
delar av massmedia ser sin ”statsbä-
rande’ ’ roll som så maktpåliggande att
det hindrar kritik. Man behöver inte ta
till det numera slitna uttrycket ”finlandisering” för att beskriva en situation där
en i växande utsträckning statsfinaasierad press känner sådant ansvar gent·
emot sin finansiär att den – omedvetet
men frivilligt- ”tänker bort” obekväma
frågeställningar.
Svensk polis ska, enligt ny lagstift·
ning, numera underordna sig en ockupationsmakt. Polisen ska inte längre deltal
motståndet utan i det besatta området
följa ockupationsmaktens direktiv. Sat
samma ska gälla den civila förvaltniut
en.
Denna ytterst oroande och svårmoetverade anpassning till tänkbara ockupationsmakters ännu sannolikt ens ej uttalade önskemål tyder på en defaitistisk
inställning från landets ledning. Men VId
anser massmedia? Det vet ingen, efter·
som man inte rapporterat om denna lagändring, än mindre velat tillåta nämnvärd debatt i det tydligen känsliga ämnet. Kanske ska inte medborgarna oroas
Massmedias funktionssätt: Massmedias naturliga område är nyheter. Något
blir en nyhet först när det inträffat. Då är
det ett faktum, dessförinnan ”spekulationer” eller ”rykten”. Sådant vill man
inte ägna sig åt.
Det innebär att mycket av spelet bakom ett regeringsförslag eller en riksdagsmotion aldrig dokumenteras. I än högre
grad gäller det politiska utspel som
kvävs i sin linda och aldrig blir verklighet.
Massmedia ska inte ägna sig åt lösa
rykten. Något helt annat är att publicera
uppgifter, som visserligen föregriper
skeenden, men som ändå har hållfasthet.
Många journalister inser t ex att det
snart måste komma en generalkollision
mellan å ena sidan socialtjänstlagens vid
riksdagsbeslutet knappast alls uppmärksammade konsekvens att höja normerna
för existensminimum kraftigt och kommunernas ekonomi å den andra. Vad
kommer denna politiska miss att innebä-
405
ra? Vem får ”rätt”? Och – inte minst
intressant – hur kunde beslutet över huvud taget fattas? Men man skriver inte
om det …
Massmedias struktur: Jag har tidigare
påpekat, att presstödets utformning gjort
framväxten av politiska magasin, typ 7
dagar, närmast omöjlig. En stor del av
den djuplodande, analyserande politiska
bevakningen utomlands sker av tidskrifter som Time, Economist, Der Spiegel,
Diario 16 m fl. I Sverige anses det viktigare att ge undermåliga landsortstidningar resurser att på helsidor presentera
bygdens treåringar i text och bild och att
ge ytliga, snabba ögonblicksbilder inom
riksmedia.
Att massmedia rapporterar selektivt
och med de här bristerna jag beskrivit
beror inte på ond vilja, komplotter eller
mutor. Vore det så enkelt skulle problemet kunna angripas på kort sikt.
Nu rör det sig istället om fortlöpande
verklighetsförskjutningar, institutionella
förändringar och nya arbetsmetoder som
är långt svårare att påverka. Men det
borde bara göra kravet på motåtgärder
ännu starkare.