Bo Petersson; Neutralitetsargument med begränsningar
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BO PETERSSON:
Neutralitetsargument
med begränsningar
Det är inte de folkrättsliga
aspekterna på neutraliteten utan
den svenska neutralitetslinjens
trovärdighet som är huvudproblemet för Sverige.
Bo Petersson redogör för den
sovjetiska debatten om EG och
kommentarerna till Österrikes
närmande till gemenskapen.
Om Sovjet reviderar sin tidigare syn på EG som ett bihang
till NATO blir de neutralas manöverutrymme väsentligt större.
(Artikelserien om EG och neutraliteten inleddes i SvT 3/88).
Bo Peterson är doktorand vid
statsvetenskapliga institutionen,
Lunds universitet och gästforskare 1986-88 vid Utrikespolitiska institutet.
S
veriges linje i EG-frågan är som bekant att medlemskap med hänsyn
till neutraliteten i dag inte är aktuellt. Därvid är det också så att neutraliteten i stor utsträckning används som det
slutliga argument, vilket i stort sett hejdar
varje diskussion huruvida ett medlemskap vore fördelaktigt för Sverige eller ej.
Bruket av neutralitetsargumentet kan så-
ledes utifrån vissa syften vara effektivt på
kort sikt. Frågan är emellertid hur relevant argumentet är i det långa loppet.
Egentligen är det inexakt att beskriva
Sverige som neutralt i fredstid. Den korrekta karakteristiken är i stället att Sverige
företräder alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig. Denna formel beaktar
att neutralitet enligt folkrätten inte kan
existera utanför ett krig. Dock kan en stat
redan i fredstid förbinda sig att vara neutral i alla kommande krig. Schweiz åtog
sig genom internationella fördrag 1815
och Österrike genom en konstitutionell
lag 1955 en sådan förpliktelse. De båda
statema räknas därför som permanent
neutrala. Den svenska neutraliteten har
däremot ingen som helst juridisk förankring. Sverige är därför i fredstid inte heller
bundet av de s k sekundära plikter, som
enligt nyare folkrättsuppfattning åvilar de
permanent neutrala.
Inte ens för en permanent neutral stat
skulle ett EG-medlemskap nödvändigtvis
uppställa några oöverstigliga hinder. De
båda österrikiska folkrättsexperterna
Waldemar Hummer och Michael Schweitzer medger att Romfördraget visserligen
skulle kunna ställa till vissa problem för
en neutral stat, men hävdar samtidigt att
dessa inte är värre än att de kan hanteras
(Oste”eich und die EWG. Neutralitätsrechtliche Beurteilung der Dynamisierung
l
346
des Verhältnisses zur EWG, Wien 1987, ss
284-306). Komplikationer kan uppstå
rörande artiklarna 75:1a om den gemensamma transportpolitiken och 113 om
den dito handelspolitiken. Den förra skulle hypotetiskt kunna medföra att den neutrala staten tvingades acceptera transitering av krigsmateriel över sitt territorium.
Den andra skulle i en krigssituation kunna strida mot Haagkonventionernas likabehandlingsplikt Enligt Hummer och
Schweitzer kan en stat dock värja sin neutralitet på två sätt. Dels innehåller Romfördragets skyddsklausuler i artiklarna
223 och 224 bestämmelser om att en
medlemsstat med åberopande av ”vitala
säkerhetsintressen” kan vidta särskilda
åtgärder i fråga om tillverkning eller handel med vapen, ammunition eller annan
krigsmateriel. Dels kan den neutrala staten stödja sig på Luxemburgkompromissen från 1966 om att ministerrådets beslut ej får gå emot en medlemsstats
”mycket viktiga intressen”.
Sett ur strikt folkrättslig synvinkel skulle alltså ett svenskt medlemskap i EG
knappast innebära några men för neutraliteten. Nu är det emellertid inte de folkrättsliga aspekterna som är huvudproblemet. Den platsen intas istället av den svenska neutralitetslinjens trovärdighet. Vi
har här att göra med något som kanske
bäst karakteriseras som självpåtagna sekundära plikter. Dessa yppar sig i en strä-
van att inte företa sig någonting i fredstid
som i omvärlden kan skapa tvivel om Sveriges vilja och förmåga att förhålla sig
neutralt i ett framtida krig.
Österrike och EG
På denna punkt är det av betydande
svenskt intresse att studera Österrikes
handhavande av EG-frågan. Liksom på
1960-talet, då landets regering praktiserade sin Alleingang mot Bryssel, är det i
dag Österrike som går i bräschen för de
neutralas i övrigt försiktiga närmanden till
EG. Inte ens ett fullvärdigt medlemskap
utesluts i dag av österrikiska regeringsföreträdare. Andå är landet hårt bundet
att iaktta folkrättsliga förpliktelser. Dels
är som sagt Österrikes permanenta neutralitet grundlagsfäst, dels är Österrike
bundet av statsfördraget från 1955. Fördragets paragraf 4, d v s den s k Anschluss-paragrafen, förbjuder Österrike
Den svenska neutraliteten har ingen
som helstjuridisk förankring.
att ingå politisk eller ekonomisk union
med Tyskland samt att företa några åtgärder som direkt eller indire~t ~an främja
tillblivelsen av en sådan union. Såväl neutraliteten som statsfördraget har av EGmotståndare inom och utom landet sagts
utgöra hinder för ett medlemskap. Om
Österrike trots detta i en framtid återfinns
som medlem, kommer den svenska tesen
om oförenlighet mellan neutralitet och
medlemskap självfallet att mista en stor
del av sin tyngd.
Sovjets hållning
Den främsta anledningen till att ett inträ-
de i EG bedömts som betänkligt för de
neutrala torde vara att Sovjetunionen alltsedan tillkomsten av Romfördraget 1957
sett mycket misstänksamt på Gemensamma marknaden. Den sovjetiska argumentationen har gått ut på att EG är NATO:s
ekonomiska fundament, och att eventuella neutrala medlemmar följaktligen skulle
hjälpa till att finansiera Västsidans krigsförberedelser. Ett annat huvudargument
har varit att de små neutrala staterna skulle hamna i ett ekonomiskt beroende av
stormakterna inom EG, vilket så små-
ningom oundvikligt skulle leda över i ett
politiskt beroende. Mot bakgrund av en
sådan argumentation är det knappast förvånande att Moskva av hävd ställt sig ytterligt avvisande till tanken att de neutrala
staterna skulle söka närmare anknytning
till EG. Följaktligen har sovjetiska bedö-
mare också avvisat Irlands anspråk på att
Vi har här att göra med något som
kanske bäst karakteriseras som
självpåtagna sekundära plikter.
ha lyckats sammanjämka neutralitet och
medlemskap. Så sent som 1984 antydde
exempelvis den i Sverige bekante Lev Voronkov att Irlands neutralitet med tanke
på EG-medlemskapet knappast kunde
tas på allvar (Malye stranyZapadnoj Evropy, Moskva, ss 357-358).
Det finns emellertid ett antal faktorer,
som talar för att en mindre rigid sovjetisk
hållning i dag borde vara att vänta. Andreas Unterberger pekade 1987 i Die Presse på några av dem (”Moskauer Noten,
Wiener Reaktionen”, 23.3.87). Bland annat menade han att ett sovjetiskt nej till de
neutralas EG-planer i ljuset av COMECON:s eget närmande till EG skulle te sig
som hyckleri. Han spekulerade också i att
det skulle kunna vara av sovjetiskt intresse att få med de neutrala i EG. En sådan
utveckling skulle nämligen ligga i linje
med den traditionella strävan att driva in
347
en kil mellan Västeuropa och USA. Den
senare kommer f ö klart till uttryck i Gorbatjovs paroll om det gemensamma europeiska huset, vilken per definition innefattar Sovjet, men utesluter USA.
Vidare väcker det politiska skeendet i
dagens Sovjetunionen en och annan förhoppning om en mera förstående inställning gentemot de små, neutrala staterna.
Under de senaste åren har onekligen omvälvande ting skett i det stora landet i
öster. Gorbatjovs perestrojka och glasnost’
har ställt åtskilliga gamla sanningar på huvudet. I dagens sovjetiska retorik uppges
perestrojkan ha vunnit insteg även i den
internationella politiken. ABM-avtalet
mellan Sovjet och USA sägs jämsides
med Geneve-överenskommelsen om de
sovjetiska truppernas bortdragande från
Afghanistan utgöra de första konkreta
manifestationerna av detta.
Uppenbart är att glasnost’ resulterat i
att sovjetiska massmedia betydligt mera
öppenhjärtigt diskuterar utrikespolitiska
spörsmål. Det gamla bruket av klicheer
och närmast reflexmässiga reaktioner utsätts för hård kritik. Jurij Derjabin, som
utpekats som mannen bakom pseudonymen Kornissarov, skrev 1988 under eget
namn en artikel i Mezjdunarodnaja Zjizn’
(Murmanskij rezonans”, 1988:5, ss
37-49), där han bl a menade att tidigare
sovjetisk inställning till de nordiska länderna i vissa frågor måhända måste omprövas:
Jag dristar mig att uttala förmodan att
våra ställningstaganden i det förgångna
till skilda aspekter i nordiska frågor inte
alltid varit odiskutabla och fria från stereotyper.
348
Innebärdetnågot nytt?
Frågan är huruvida allt detta innebär nå-
got nytt för oss. Ovedersägligen har den
sovjetiska utrikespolitiken över snart sagt
hela linjen genomgått förändringar i fråga
om stil. Men har det även inträffat justeringar av substansen i den politik, som
riktar sig mot de små, neutrala staterna?
Viss vägledning kan man få om man studerar de reaktioner, som Österrikes trevare gentemot Bryssel på senare tid rönt
från sovjetiskt håll. Finns det då någonting som tyder på att den tidigare helt avvisande sovjetiska hållningen i dag skulle
ha luckrats upp?
En rad icke helt entydiga signaler har
under de allra senaste åren kommit till uttryck. Bland annat antydde chefen för
APN, Valentin Falin, 1987 att man för
Österrike borde kunna finna en lösning,
där EG:s dubbelfunktion beaktades Gfr
Die Presse 23.3.87). Falin menade att EG
inte bara var en ekonomisk och politisk
gemenskap, utan även ”ett väsentligt fundament för den västliga militäralliansen”.
Det nya med APN-chefens uttalande var
att han ansåg det vara möjligt att skilja av
de ekonomiska aspekterna från de militärpolitiska, vilket sovjetiska kommentatorer under 1960- och 1970-talen konsekvent ansett vara omöjligt.
Under 1988 har dock tonen skärpts
från officiellt håll. I början av året kallade
ambassadören i Wien, Sjikin, till presskonferens, vid vilken han lät förstå att
Österrike gått för långt i EG-frågan. Här
upprepades argumenten att varken neutraliteten eller statsfördraget skulle medge ett medlemskap. Samma budskap
framfördes i uttalanden i maj av UD-talesmannen Gerasimov och direktören för
forskningsinstitutet IMEMO, Primakov
Gfr DN19.5.88). Den gamla inställningen
verkar således fortfarande leva och ha
hälsan.
Positivare sovjetisk attityd
Samtidigt visar en rad artiklar i sovjetisk
press på en betydligt mera positiv attityd
gentemot Gemensamma marknaden som
sådan. Glasnost’ har lyft på locket, och i
dag talar inte alla sovjetiska media längre
med en och samma tunga. Exempelvis
presenterade en forskare i tidskriften
MEiMOrön, som visade att en klar majoritet av befolkningen och större delen av
fackföreningsrörelsen i medlemsländerna
Glasnost’ har resulterat i att sovjetiska massmedia betydligt mera öppenhjärtigt diskuterar utrikespolitiska spörsmål.
faktiskt ansåg att medlemskap var fördelaktigt och positivt (Ju. Borko: ”O nekotorych aspektach izutjenija pratsessov zapadnoevropejskoj integratsii”, 1988:2, ss
35-50). Ett nästan osannolikt rekord i
välvilja gentemot EG slogs av en skribent
i Moskovskie novosti i juli 1988 (V Markov: ”Ne opozdat’ na poezd”, 1988:31, s
7). Hans artikel artade sig till en lovsång
av integrationsprocessen inom EG. skribenten propagerade starkt för att även
medlemsländerna i COMECON måste
skaffa sig tillträde till EG:s framtida inre
marknad. COMECON-länderna måste
för att kunna närma sig EG dels varför sig
vidta nödvändiga ekonomiska reformer,
dels sluta sig samman inbördes, menade
han. För att redan nu förbereda ett närmande borde produktionen i COMECON-länderna orienteras mot de ”normer och standarder, som utarbetats och
antagits av gemenskapen”. Terminologin i
artikeln kunde mycket väl ha hämtats direkt från den svenska debatten. Rubriken
löd nämligen ”Vi får inte missa tåget”, och
även slutrekommendationen klingade
välbekant:
Ar 1992 är inte långt borta. ”Den enhetliga inre marknadens” lokomotiv är redan på väg. Det kommer an på dagens
förberedelser hur morgondagens resa in
i den europeiska framtiden kommer att
gestalta sig.
Så länge som dylika tankar enbart uttrycks av enstaka journalister och forskare, finns det givetvis ingen anledning att
tala om en sovjetisk omorientering av synen på de neutralas förhållande till EG.
349
Än så länge pekar auktoritativa sovjetiska
uttalanden på att den gamla stelbenta synen fortfarande råder. Men de ovan återgivna resonemangen fåster ändå uppmärksamheten på en viktig omständighet,
nämligen att neutralitetsargumentet hämtar sin relevans ur den traditionella VästÖst-motsättningen i världspolitiken. Om
man i Moskva reviderar den tidigare synen på EG som ett bihang till NATO, blir
de neutralas manöverutrymme tvivelsutan väsentligt större.
Istället för att automatiskt hävda att
neutraliteten lägger hinder i vägen för ett
medlemskap i EG, borde man i den svenska debatten göra en noggrann inventering av vilka skäl som i övrigt talar för respektive emot ett inträde. Att enbart uppehålla sig vid ett argument, vars vikt och
relevans kanske inte är för evigt givna, fö-
refaller däremot föga fruktbart.
Neutralitetsargument
med begränsningar
Det är inte de folkrättsliga
aspekterna på neutraliteten utan
den svenska neutralitetslinjens
trovärdighet som är huvudproblemet för Sverige.
Bo Petersson redogör för den
sovjetiska debatten om EG och
kommentarerna till Österrikes
närmande till gemenskapen.
Om Sovjet reviderar sin tidigare syn på EG som ett bihang
till NATO blir de neutralas manöverutrymme väsentligt större.
(Artikelserien om EG och neutraliteten inleddes i SvT 3/88).
Bo Peterson är doktorand vid
statsvetenskapliga institutionen,
Lunds universitet och gästforskare 1986-88 vid Utrikespolitiska institutet.
S
veriges linje i EG-frågan är som bekant att medlemskap med hänsyn
till neutraliteten i dag inte är aktuellt. Därvid är det också så att neutraliteten i stor utsträckning används som det
slutliga argument, vilket i stort sett hejdar
varje diskussion huruvida ett medlemskap vore fördelaktigt för Sverige eller ej.
Bruket av neutralitetsargumentet kan så-
ledes utifrån vissa syften vara effektivt på
kort sikt. Frågan är emellertid hur relevant argumentet är i det långa loppet.
Egentligen är det inexakt att beskriva
Sverige som neutralt i fredstid. Den korrekta karakteristiken är i stället att Sverige
företräder alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig. Denna formel beaktar
att neutralitet enligt folkrätten inte kan
existera utanför ett krig. Dock kan en stat
redan i fredstid förbinda sig att vara neutral i alla kommande krig. Schweiz åtog
sig genom internationella fördrag 1815
och Österrike genom en konstitutionell
lag 1955 en sådan förpliktelse. De båda
statema räknas därför som permanent
neutrala. Den svenska neutraliteten har
däremot ingen som helst juridisk förankring. Sverige är därför i fredstid inte heller
bundet av de s k sekundära plikter, som
enligt nyare folkrättsuppfattning åvilar de
permanent neutrala.
Inte ens för en permanent neutral stat
skulle ett EG-medlemskap nödvändigtvis
uppställa några oöverstigliga hinder. De
båda österrikiska folkrättsexperterna
Waldemar Hummer och Michael Schweitzer medger att Romfördraget visserligen
skulle kunna ställa till vissa problem för
en neutral stat, men hävdar samtidigt att
dessa inte är värre än att de kan hanteras
(Oste”eich und die EWG. Neutralitätsrechtliche Beurteilung der Dynamisierung
l
346
des Verhältnisses zur EWG, Wien 1987, ss
284-306). Komplikationer kan uppstå
rörande artiklarna 75:1a om den gemensamma transportpolitiken och 113 om
den dito handelspolitiken. Den förra skulle hypotetiskt kunna medföra att den neutrala staten tvingades acceptera transitering av krigsmateriel över sitt territorium.
Den andra skulle i en krigssituation kunna strida mot Haagkonventionernas likabehandlingsplikt Enligt Hummer och
Schweitzer kan en stat dock värja sin neutralitet på två sätt. Dels innehåller Romfördragets skyddsklausuler i artiklarna
223 och 224 bestämmelser om att en
medlemsstat med åberopande av ”vitala
säkerhetsintressen” kan vidta särskilda
åtgärder i fråga om tillverkning eller handel med vapen, ammunition eller annan
krigsmateriel. Dels kan den neutrala staten stödja sig på Luxemburgkompromissen från 1966 om att ministerrådets beslut ej får gå emot en medlemsstats
”mycket viktiga intressen”.
Sett ur strikt folkrättslig synvinkel skulle alltså ett svenskt medlemskap i EG
knappast innebära några men för neutraliteten. Nu är det emellertid inte de folkrättsliga aspekterna som är huvudproblemet. Den platsen intas istället av den svenska neutralitetslinjens trovärdighet. Vi
har här att göra med något som kanske
bäst karakteriseras som självpåtagna sekundära plikter. Dessa yppar sig i en strä-
van att inte företa sig någonting i fredstid
som i omvärlden kan skapa tvivel om Sveriges vilja och förmåga att förhålla sig
neutralt i ett framtida krig.
Österrike och EG
På denna punkt är det av betydande
svenskt intresse att studera Österrikes
handhavande av EG-frågan. Liksom på
1960-talet, då landets regering praktiserade sin Alleingang mot Bryssel, är det i
dag Österrike som går i bräschen för de
neutralas i övrigt försiktiga närmanden till
EG. Inte ens ett fullvärdigt medlemskap
utesluts i dag av österrikiska regeringsföreträdare. Andå är landet hårt bundet
att iaktta folkrättsliga förpliktelser. Dels
är som sagt Österrikes permanenta neutralitet grundlagsfäst, dels är Österrike
bundet av statsfördraget från 1955. Fördragets paragraf 4, d v s den s k Anschluss-paragrafen, förbjuder Österrike
Den svenska neutraliteten har ingen
som helstjuridisk förankring.
att ingå politisk eller ekonomisk union
med Tyskland samt att företa några åtgärder som direkt eller indire~t ~an främja
tillblivelsen av en sådan union. Såväl neutraliteten som statsfördraget har av EGmotståndare inom och utom landet sagts
utgöra hinder för ett medlemskap. Om
Österrike trots detta i en framtid återfinns
som medlem, kommer den svenska tesen
om oförenlighet mellan neutralitet och
medlemskap självfallet att mista en stor
del av sin tyngd.
Sovjets hållning
Den främsta anledningen till att ett inträ-
de i EG bedömts som betänkligt för de
neutrala torde vara att Sovjetunionen alltsedan tillkomsten av Romfördraget 1957
sett mycket misstänksamt på Gemensamma marknaden. Den sovjetiska argumentationen har gått ut på att EG är NATO:s
ekonomiska fundament, och att eventuella neutrala medlemmar följaktligen skulle
hjälpa till att finansiera Västsidans krigsförberedelser. Ett annat huvudargument
har varit att de små neutrala staterna skulle hamna i ett ekonomiskt beroende av
stormakterna inom EG, vilket så små-
ningom oundvikligt skulle leda över i ett
politiskt beroende. Mot bakgrund av en
sådan argumentation är det knappast förvånande att Moskva av hävd ställt sig ytterligt avvisande till tanken att de neutrala
staterna skulle söka närmare anknytning
till EG. Följaktligen har sovjetiska bedö-
mare också avvisat Irlands anspråk på att
Vi har här att göra med något som
kanske bäst karakteriseras som
självpåtagna sekundära plikter.
ha lyckats sammanjämka neutralitet och
medlemskap. Så sent som 1984 antydde
exempelvis den i Sverige bekante Lev Voronkov att Irlands neutralitet med tanke
på EG-medlemskapet knappast kunde
tas på allvar (Malye stranyZapadnoj Evropy, Moskva, ss 357-358).
Det finns emellertid ett antal faktorer,
som talar för att en mindre rigid sovjetisk
hållning i dag borde vara att vänta. Andreas Unterberger pekade 1987 i Die Presse på några av dem (”Moskauer Noten,
Wiener Reaktionen”, 23.3.87). Bland annat menade han att ett sovjetiskt nej till de
neutralas EG-planer i ljuset av COMECON:s eget närmande till EG skulle te sig
som hyckleri. Han spekulerade också i att
det skulle kunna vara av sovjetiskt intresse att få med de neutrala i EG. En sådan
utveckling skulle nämligen ligga i linje
med den traditionella strävan att driva in
347
en kil mellan Västeuropa och USA. Den
senare kommer f ö klart till uttryck i Gorbatjovs paroll om det gemensamma europeiska huset, vilken per definition innefattar Sovjet, men utesluter USA.
Vidare väcker det politiska skeendet i
dagens Sovjetunionen en och annan förhoppning om en mera förstående inställning gentemot de små, neutrala staterna.
Under de senaste åren har onekligen omvälvande ting skett i det stora landet i
öster. Gorbatjovs perestrojka och glasnost’
har ställt åtskilliga gamla sanningar på huvudet. I dagens sovjetiska retorik uppges
perestrojkan ha vunnit insteg även i den
internationella politiken. ABM-avtalet
mellan Sovjet och USA sägs jämsides
med Geneve-överenskommelsen om de
sovjetiska truppernas bortdragande från
Afghanistan utgöra de första konkreta
manifestationerna av detta.
Uppenbart är att glasnost’ resulterat i
att sovjetiska massmedia betydligt mera
öppenhjärtigt diskuterar utrikespolitiska
spörsmål. Det gamla bruket av klicheer
och närmast reflexmässiga reaktioner utsätts för hård kritik. Jurij Derjabin, som
utpekats som mannen bakom pseudonymen Kornissarov, skrev 1988 under eget
namn en artikel i Mezjdunarodnaja Zjizn’
(Murmanskij rezonans”, 1988:5, ss
37-49), där han bl a menade att tidigare
sovjetisk inställning till de nordiska länderna i vissa frågor måhända måste omprövas:
Jag dristar mig att uttala förmodan att
våra ställningstaganden i det förgångna
till skilda aspekter i nordiska frågor inte
alltid varit odiskutabla och fria från stereotyper.
348
Innebärdetnågot nytt?
Frågan är huruvida allt detta innebär nå-
got nytt för oss. Ovedersägligen har den
sovjetiska utrikespolitiken över snart sagt
hela linjen genomgått förändringar i fråga
om stil. Men har det även inträffat justeringar av substansen i den politik, som
riktar sig mot de små, neutrala staterna?
Viss vägledning kan man få om man studerar de reaktioner, som Österrikes trevare gentemot Bryssel på senare tid rönt
från sovjetiskt håll. Finns det då någonting som tyder på att den tidigare helt avvisande sovjetiska hållningen i dag skulle
ha luckrats upp?
En rad icke helt entydiga signaler har
under de allra senaste åren kommit till uttryck. Bland annat antydde chefen för
APN, Valentin Falin, 1987 att man för
Österrike borde kunna finna en lösning,
där EG:s dubbelfunktion beaktades Gfr
Die Presse 23.3.87). Falin menade att EG
inte bara var en ekonomisk och politisk
gemenskap, utan även ”ett väsentligt fundament för den västliga militäralliansen”.
Det nya med APN-chefens uttalande var
att han ansåg det vara möjligt att skilja av
de ekonomiska aspekterna från de militärpolitiska, vilket sovjetiska kommentatorer under 1960- och 1970-talen konsekvent ansett vara omöjligt.
Under 1988 har dock tonen skärpts
från officiellt håll. I början av året kallade
ambassadören i Wien, Sjikin, till presskonferens, vid vilken han lät förstå att
Österrike gått för långt i EG-frågan. Här
upprepades argumenten att varken neutraliteten eller statsfördraget skulle medge ett medlemskap. Samma budskap
framfördes i uttalanden i maj av UD-talesmannen Gerasimov och direktören för
forskningsinstitutet IMEMO, Primakov
Gfr DN19.5.88). Den gamla inställningen
verkar således fortfarande leva och ha
hälsan.
Positivare sovjetisk attityd
Samtidigt visar en rad artiklar i sovjetisk
press på en betydligt mera positiv attityd
gentemot Gemensamma marknaden som
sådan. Glasnost’ har lyft på locket, och i
dag talar inte alla sovjetiska media längre
med en och samma tunga. Exempelvis
presenterade en forskare i tidskriften
MEiMOrön, som visade att en klar majoritet av befolkningen och större delen av
fackföreningsrörelsen i medlemsländerna
Glasnost’ har resulterat i att sovjetiska massmedia betydligt mera öppenhjärtigt diskuterar utrikespolitiska spörsmål.
faktiskt ansåg att medlemskap var fördelaktigt och positivt (Ju. Borko: ”O nekotorych aspektach izutjenija pratsessov zapadnoevropejskoj integratsii”, 1988:2, ss
35-50). Ett nästan osannolikt rekord i
välvilja gentemot EG slogs av en skribent
i Moskovskie novosti i juli 1988 (V Markov: ”Ne opozdat’ na poezd”, 1988:31, s
7). Hans artikel artade sig till en lovsång
av integrationsprocessen inom EG. skribenten propagerade starkt för att även
medlemsländerna i COMECON måste
skaffa sig tillträde till EG:s framtida inre
marknad. COMECON-länderna måste
för att kunna närma sig EG dels varför sig
vidta nödvändiga ekonomiska reformer,
dels sluta sig samman inbördes, menade
han. För att redan nu förbereda ett närmande borde produktionen i COMECON-länderna orienteras mot de ”normer och standarder, som utarbetats och
antagits av gemenskapen”. Terminologin i
artikeln kunde mycket väl ha hämtats direkt från den svenska debatten. Rubriken
löd nämligen ”Vi får inte missa tåget”, och
även slutrekommendationen klingade
välbekant:
Ar 1992 är inte långt borta. ”Den enhetliga inre marknadens” lokomotiv är redan på väg. Det kommer an på dagens
förberedelser hur morgondagens resa in
i den europeiska framtiden kommer att
gestalta sig.
Så länge som dylika tankar enbart uttrycks av enstaka journalister och forskare, finns det givetvis ingen anledning att
tala om en sovjetisk omorientering av synen på de neutralas förhållande till EG.
349
Än så länge pekar auktoritativa sovjetiska
uttalanden på att den gamla stelbenta synen fortfarande råder. Men de ovan återgivna resonemangen fåster ändå uppmärksamheten på en viktig omständighet,
nämligen att neutralitetsargumentet hämtar sin relevans ur den traditionella VästÖst-motsättningen i världspolitiken. Om
man i Moskva reviderar den tidigare synen på EG som ett bihang till NATO, blir
de neutralas manöverutrymme tvivelsutan väsentligt större.
Istället för att automatiskt hävda att
neutraliteten lägger hinder i vägen för ett
medlemskap i EG, borde man i den svenska debatten göra en noggrann inventering av vilka skäl som i övrigt talar för respektive emot ett inträde. Att enbart uppehålla sig vid ett argument, vars vikt och
relevans kanske inte är för evigt givna, fö-
refaller däremot föga fruktbart.