Dagens frågor


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRlGOR
Den andra valrörelsen
S
ocialdemokraternas valrörelse var
tråkig – om man lyssnade till den i
radio och 1V Men socialdemokraterna förde också en annan valrörelse.
Det gav partisekreteraren Bo Toresson
besked om på valnatten.
Någon gång i slutet av juli hade han och
Ingvar Carlsson haft ett samtal. Ebbe
Carlsson-affären och alla andra s-märkta
skandaler gjorde det litet svårt att komma
fram i massmedia på ett positivt sätt. Nu
gällde det att satsa på valarbetarna! Och
valarbetarna, det är inte s-märkta motsvarigheter till de tappra, frivilliga och ideella
krafter som de borgerliga partierna har
att lita till i valrörelsen. Nej, det handlar i
stället om tiotusentals på heltid betalda
personer som hela den socialdemokratiska maktapparaten med dess olika förgreningar i fack, bildningsförbund m m ställer till förfogande.
Så gick det ju också bäst i traditionellt
socialdemokratiska områden där enskilda personer kunde nås och bearbetas och
förmås att gå till valurnan medan det gick
dåligt för socialdemokraterna i de anonyma storstäderna där människorna mera
rår för sig själva.
Det är inte utan att den socialdemokratiska rörelsens grepp om människorna på
mindre orter i dagens Sverige för tanken
till prästens och patrons ställning i det
gamla ”översamhället”. Socialt tryck kan
ta sig många former.
Massmedias maktmissbruk
H
mming Sten utnämnde i sin 1Vrönika i Svenska Dagbladet utågarna Elisabeth Höglund och
Christer Petersson till valrörelsens stora
förlorare. Omdömet fålldes dock före valdagen. Allt skall givetvis inte· skyllas på
TY, men nog bör det envisa gnatandel om
marginalskatteeffekterna ha bidragit till
att befästa myten om de borgerliga som
de rikas partier. Ty även om intervjuarnas
uppträdande resulterade i ökad publiksympati för de värst ansatta offren, blev
de bespottade stenarna ändå våta.
Det skulle vara en förolämpning mot
vederbörande journalister att de inte begriper att marginalskattesänkningar med
naturnödvändighet ger de rika mest. Därför ligger misstanken nära till hands att
ältandet av detta tema gentemot Westerberg och Bildt, tillsammans med att det
undveks i hovintervjun med Carlsson, har
andra orsaker.
Alldeles oavsett om eländet berodde
på partiskhet eller brist på professionalism (eller bådadera) aktualiserar det en
för demokratin väsentlig fråga i massmediaåldern. TV kan ha ett avgörande inflytande på en valutgång, och valresultatet
får inte läggas i händerna på personer
som ens kan misstänkas vara partiska
Ingen människa i media kan vara fri från
partisympatier, och det kan inte undvikas
att dessa färgar hans urval av frågor, sätt
att fråga, tal och åtbörder. Risken är sto~
att tittaren påverkas, i synnerhet som intervjuaren utges för att vara objektiv.
Lösningen är givetvis att varudeklarera
utfrågarna. Man kunde exempelvis – så
som skedde i radion en gång i världen –
·- ·:–
låta partiledarna utfrågas av en panel
tunga politiska journalister. Åskådarna
kan då klart bedöma vilka frågor som är
till för att sätta vederbörande partiledare
på pottkanten och vilka som är avsedda
att ge honom en chans att föra fram sina
favoritteman. Ett sådant system skulle gö-
ra det möjligt att bedöma partiprogrammens styrka och svagheter på ett helt annat sätt än de nu genomlidna intervjuerna.
En sådan panel av proffs skulle säkert
heller inte slösa tid – och sitt eget förtroendekapital – på att fråga Alf Svensson hur sjunde budet låter.
Borgerligheten och kyrkan
I
årets kyrkofullmäktigeval klarade sig
de icke – socialdemokratiska partierna bra, man frestas säga som vanligt.
Det vore lätt för en utomstående att se
dessa valframgångar som ett tecken på
styrka och som en viss tröst över att det
gick sämre i de politiska valen. Bilden har
dock mörka skuggor.
För det första är valdeltagandet lågt.
Man brukar räkna med att omkring 15 %
av de röstberättigade orkar bege sig till
vallokalen. För det andra är kyrkofullmäktige knappast de fora, där kyrkans
ödefrågor behandlas eller där den svenska lutherdomens framtida väg utstakas.
Detta sker alltmer i de rikskyrkliga organen i Stockholm och Uppsala.
Och den ”kyrkopolitik” som där utformas har inte givet något med borgerliga
ideer att göra. Om kyrkan en gång var
massivt konservativ till personbesättning
343
och ideal är bilden idag mångtydig. Att
tolka de två senaste årtiondena som en
ren radikalisering är sannolikt fel. Ofrånkomligt är dock att de övertygelser som
framför allt yngre präster och tjänstemän
har i sociala och politiska frågor ligger
långt mera till vänster än tidigare. Kyrkan
har inte partipolitiserats, men ”hjärtat sitter till vänster” oftare än förr. Härtill bidrar också de nya metoderna för val av
delegater till kyrkomötet.
Vad har bidragit till denna radikalisering? Orsakerna är säkert flera. Klart är
att det sena 60-talets vänstervåg spelat in.
(Kyrkan har sitt eget ”1968” i form av det
världskyrkliga möte som hölls i Uppsala
detta år, och som inverkat med kraften av
en väckelse på många yngre teologer.) Att
den ”nya” utvecklingen internationellt
inom kyrkorna är radikal har också givit
känslan av att den traditionella teologin är
kraftlös och förlegad.
Viktigt är nog också, att den moderna
borgerligheten inte alls som för en eller
ett par generationer sedan känner sig som
delaktig i en specifikt kristen livsstil. En
rationellt teknisk syn på tillvaron samt en
stark betoning av individen på gemenskapens bekostnad bidrar att försvaga banden till kyrkan och bredda klyftan mellan
de kyrkligt aktiva och borgerligt röstande.
Detta är synd, ty den borgerliga föreställningen om ett personligt ansvar, om
familjen som ett moraliskt värde och om
personlig äganderätt är ingen fiende till
iden om ”de troendes samfund” eller till
kravet på kristet engagemang. Dessa förutsätter tvärtom varandra. Idag hotas kyrkan av en slentrianmässig vänstervridning, varvid viktiga borgerliga insikter åsidosättes. Därför skulle ett nytt närmande
mellan kyrka och borgerlighet behöva
l
~
r
344
ske. Det räcker inte att borgerliga representanter·bänkar sig i landets kyrkofullmäktige.
Kanske skulle ett skiftande av kyrkan
från staten kunna bli den yttre förutsättningen för ett sådant närmande?