Danne Nordling; Bokslut för Sverige 1976-1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Bokslut för Sverige
1976-1988
När socialdemokraterna framhä-
ver regeringsperioden 1982-88
som så ekonomiskt lyckosam i
jämförelse med den borgerliga
1976-82 ”glömmer” de bort att
väga in dollarns fall och de sjunkande oljepriserna.
De gör gällande att utvecklingen 1982-88 varit bättre i
Sverige än i andra länder men
nämner inte att den svenska tillväxten varit dålig och den privata levnadsstandarden tillhör
bottenskiktet bland industriländerna.
Det är hög tid att i stället
debattera varför lönerna ökar
mer i Sverige än i utlandet, skriver Nordling.
Pol mag Danne Nordting är chef
för utredningsbyrån Näringslivs
Research AB.
V
äljarnas syn på utvecklingen av
Sveriges ekonomi är fortfarande
influerad av keynesianska föreställningar. Det innebär att regeringen
genom sin ekonomiska politik anses ha
ett avgörande ansvar för hur ett antal ekonomiska målvariabler utvecklar sig. Upprinnelsen till detta synsätt finns i den
keynesianska teorin om den aktiva konjunkturpolitiken. Konjunktursvängningarna skulle enligt denna teori kunna motverkas så att närmast en evig högkonjunktur skulle råda. Varje avvikelse i depressiv
riktning skulle därför bero på inkompetens hos regeringen i hanteringen av den
ekonomiska politiken.
Den keynesianska teorin har emellertid till stor del övergetts av nationalekonomerna världen över. Numera anser
man inte att det i praktiken går att motverka vanliga lågkonjunkturer med ekonomisk-politiska åtgärder. I värsta fall anses
dessa åtgärder genom olika fördröjningseffekter leda till att den ekonomiska utvecklingen i stället destabiliseras. Men
detta synsätt förefaller inte ha spritt sig i
vidare kretsar, Fortfarande är det högst
riskabelt för en regering att befinna sig i
en lågkonjunktur under ett valår. Väljarna
har under årtionden blivit lärda att ansvaret för dåliga tider är den sittande regeringens. I Sverige har detta synsätt gått så
långt att det har lanserats en hypotes att
ett regimskifte endast kan inträffa när
ekonomin befinner sig i kris.
Regeringarna i Sverige har också försökt hålla väljarna på gott humör under
valåren. Den privata konsumtionens utveckling företer ett tydligt mönster med
en starkare ökning under valåren och en
drastiskt minskad ökningstakt året efter
ett valår. Utvecklingen de senaste åren ut- 300
gör dock ett undantag. Den starkaste ökningen av den privata konsumtionen inträffade 1986 och 1987. Det är dock
många ekonomiska bedömare som anser
att valet 1988 är ett hinder för en behövlig
åtstramningspolitik som i stället antas få
genomslag 1989.
Det ekonomiska läget 1988 är emellertid så pass tillfredsställande att väljarkåren borde kunnat tåla åtminstone några
enstaka beskare mediciner utan att förlora tron på den sittande regeringen. Men
inte ens denna risk har socialdemokraterna velat ta. Man anser uppenbarligen att
väljarnas uppfattning omvem somhar ansvaret för Sveriges ekonomi är så rigoröst
kortsiktig att inga långsiktiga stabiliseringsåtgärder är möjliga.
Väljarnas kortsiktiga bedömningar har
i stället utnyttjats av socialdemokraterna i
en liten skrift betitlad ”Bokslut för Sverige, 1976-1982, 1982-1988”. Delar av
innehållet har också framförts i form av
annonser i pressen. Här radar socialdemokraterna upp ekonomisk statistik
och diagram som visar att perioden
1982-88 var mycket bättre än perioden
1976-82. Det gäller arbetslösheten, industriproduktionen, industrins investeringar, BNP-tillväxten, marknadsandelarna, bytesbalansen, industrisysselsättningen, inflationen, reallönerna, budgetunderskottet och den privata konsumtionen.
Socialdemokraterna försöker ge sken av
att den ”röda perioden” 1982-88 blivit
bättre än den ”blå perioden” 1976-82
genom socialdemokraternas större kompetens i att hantera den ekonomiska politiken.
Men broschyrförfattarna har på känn
att detta argument ändå är litet väl grovt.
Därför bemöter man i ett längre textavsnitt motargumentet att olikheterna i utfallet för de två perioderna skulle ha berott på att världsekonomin under den senare perioden utvecklades mycket bättre,
med argumentet att detta gällde även för
alla andra länder. Man medger alltså att
socialdemokraterna hade tur som regerade 1982-88 men menar att detta inte
räcker för att förklara skillnaden. Den
svenska utvecklingen var sämre än i omvärlden under den borgerliga regeringstiden medan den var bättre än i de flesta
andra länder under den socialdemokratiska perioden, framhåller man i broschyren.
Är då detta en tillräcklig indikation för
att man skall kunna dra några slutsatser
om olika regeringars ekonomisk-politiska
kompetens? Och är i så fall dessa slutsatser relevanta för en bedömning av de två
regeringsalternativens sannolika inverkan
på framtidens ekonomiska utveckling?
Det är denna senare fråga som väljarkå-
ren rimligtvis skall ta ställning till – inte
alternativens historiska meriter.
Orsaker och ansvar
Att perioden 1976-82 ekonomiskt blev
så dålig jämfört med sexårsperioden därefter beror inte enbart på att Sverige på-
verkades av den internationella konjunkturen och den andra oljekrisen. Alla seriösa bedömare pekar på den för Sverige
unika kostnadskrisen 1975-76 som en
väsentlig orsak till svårigheterna för Sveriges ekonomi under slutet av 70-talet och
början av 80-talet. Men kostnadskrisen
nämns inte ens i socialdemokraternas
broschyr.
Vilken regering hade 1976varit bäst på
att komma tillrätta med kostnadskrisen?
Den nytillträdda borgerliga regeringen
devalverade kronan två gånger 1977
under stort motstånd från den socialdemokratiska oppositionen. I övrigt förde
denna regering en strikt socialdemokratisk politik med underbalansering av budgeten, större offentliga utgifter, statsstöd
åt nödlidande företag, kreditregleringar
och förstatligande av förlustföretag.
Oppositionen var dock inte nöjd utan
krävde ännu mer långtgående åtgärder av
detta slag. Nu efteråt har socialdemokraterna åtminstone delvis beklagat sitt uppträdande i oppositionställning.
Detta uppträdande är naturligtvis
ingen säker indikation för hur en socialdemokratisk regering skulle ha agerat.
Det är mycket möjligt att en s-regering
skulle ha fört en mycket mer ”borgerlig”
politik än de borgerliga själva förde under
perioden 1976-82. Motståndet från
oppositionen hade i varje fall inte blivit
lika starkt som när socialdemokraterna
opponerade.
I detta sammanhang bör också ansvarsfrågan vad gäller kostnadskrisen behandlas. I första hand ligger ansvaret hos
W som utan att skämmas lade fram lönekrav i 20-procentsklassen.
Arbetsgivarsidan var i det rådande
vänstervindsklimatet starkt försvagad.
Men även s-regeringen bidrog både direkt
och indirekt till kostnadsexplosionen. De
direkta bidragen skedde i form av kraftiga
höjningar av arbetsgivaravgifterna och
frånvaron av stöd åt arbetsgivarsidan i
löneförhandlingarna. Indirekt bidrog regeringen genom sin skattepolitik som gav
W argument för att exceptionellt höga
löneökningar var nödvändiga. Aven regeringens vinstfientliga inställning gav LO
råg i ryggen att kräva löneökningar vars
syfte var minskade företagsvinster.
Ansvaret för den miserabla ekonomiska utvecklingen efter kostnadskrisen
(1976-1982) kan i de stora dragen mera
läggas på arbetarrörelsens två grenar än
på de borgerliga politikernas ekonomiskpolitiska kompetensnivå. Naturligtvis
skulle politiken teoretiskt ha kunnat bedrivits bättre.Men de borgerliga regeringarnas största misstag var sannolikt att inte
genomföra devalveringarna 1981 och
1982 långt tidigare. Denna kritik torde
dock i lika hög grad träffa socialdemokraterna.
Ofullständig analys
Saneringspolitiken 1982-88 påbörjades
av de borgerliga 1981-82. Socialdemokraternas första regeringsår därefter innebar inte en brytning med denna mer utrerade borgerliga politik. Besvikelsen blev
stor inom delar av socialdemokratin och
det interna motståndet mot den förda politiken kom att betecknas ”rosornas krig”
– ett uttryck myntat av Bertil Östergren
på SvD. Budgetunderskottet kunde minskas genom en kombination av skattehöjningar (både avsedda och automatiska)
och återhållsamhet med de offentliga ufgifterna. Arbetslösheten steg temporärt
men inflationen fortsatte i betydligt högre –
takt än i omvärlden. Efter en tillfållig
minskning av underskottet i utrikeshandeln steg underskottet igen och skulle i år
ha blivit alarmerande stort (ca 25 miljarder kr) om inte oljepriserna hade sjunkit
kraftigt 1986 vilket i kombination med
dollarns fall skenbartw löst stora-delar
av detta balansproblem. _ .
Socialdemokraterna gör som nämnts
gällande att utvecklingen 1982-88 varit
302
bättre i Sverige än i andra länder. Detta
bygger på en utvärdering som innebär en
sammanvägning av endast fyra variabler
– inflation, arbetslöshet, utrikeshandel
och den offentliga sektorns underskott.
Härvid väger naturligtvis det minskade
statliga budgetunderskottet tungt. Men i
övrigt är faktiskt bilden av Sveriges utveckling inte lika gynnsam. Den svenska
tillväxten har varit dålig och den privata
levnadsstandarden tillhör bottenskiktet
bland industriländerna. Det förefaller
dock rimligt att påstå att Sveriges utveckling bort från den djupa tillbakagång som
kostnadskrisen medförde också innebär
en under uppgångsfasen bättre utveckling
än i andra länder.Om detta inte vore fallet
skulle en relativ återhämtning efter kostnadskrisen sannolikt aldrig bli möjlig.
Att utvecklingen 1982-88 i viss mening har varit bättre i Sverige än i andra
länder är därför inget säkert kriterium för
att den svenska regeringens ekonomiskpolitiska kompetensnivå varit högre än i
andra länder. Och detta är definitivt inte
ett kriterium för att s-regeringen skulle ha
lyckats bättre än en borgerlig regering
som varit präglad av 1981/82-års ekonomisk-politiska inriktning. En reservation
måste dock göras för möjligheten att den
socialdemokratiska oppositionen återigen skulle ha gått in för att försvåra en
kraftfull saneringspolitik
Vilken politik skulle förts?
Hur en borgerlig ekonomisk politik
1982-88 skulle ha sett ut kan man möjligtvis spekulera kring med utgångspunkt
i 1981/82-års ambitioner. Återhållsamheten med offentliga utgifter hade varit
större (ett exempel är det politiska ”självmordsförslaget” med karensdagar i sjukförsäkringe_n). skattereformerna på marginalskattesidan hade troligtvis gått något
längre än vad som faktiskt skedde (främst
genom s-regeringens urholkning av uppgörelsen 1981). I övrigt skulle endast marginella skattehöjningar uteblivit, med undantag för löntagarfondsskattema. Arbetslösheten hade varit något högre och
inflationen lägre. Härigenom hade konkurrenskraften varit bättre och underskottet i utrikeshandeln lägre. Faktum är
att lönekostnaderna i Sverige ökade i precis samma takt som i våra konkurrentländer under hela den borgerliga regeringsperioden. Först 1983 och därefter har
kostnaderna varje år stigit mera i Sverige
än i utlandet. Den långsammare löneutvecklingen med en borgerlig regering hade sannolikt också lett till att reallönerna
före skatt hade utvecklats sämre än under
en s-regering- åtminstone ibörjan av perioden. Det är möjligt att väljama inte alls
hade uppskattat den hittillsvarande utvecklingen om en hårdför opposition hade utmålat alla dess nackdelar och då
främst sådana av fördelningspolitisk karaktär.
Långsiktiga problem
Synen på den ekonomiska politiken
1982-88 är i själva verket någonting
högst relativt och beroende av vem som
regerar och vem som är i opposition. I
stället för att framställa sig som ekonomisk-politiska matadorer borde socialdemokraterna beskriva vad de uppfattar
som dagens ekonomiska problem och hur
man villlösa dem. Väljama skulle sedan
kunna göra jämförelser med oppositionens beskrivningar och förslag. Debatten
borde också handla om mera långsiktiga
ekonomiska problem och inte om stabiliseringspolitiska konjunkturproblem. så-
dana problem kan i praktiken knappast
påverkas med politiska åtgärder – allraminst om de dessutom skall föregås av
en valpolitisk debatt. Keynes teorier kan
helt enkelt inte tillämpas på så kortsiktiga
fenomen som en konjunkturcykel på 4-5
ar.
Två stora ekonomiska problem förtjä-
nar härvid att diskuteras: balansen mot
utlandet och bristen på arbetskraft. Varför ökar lönerna mer i Sverige än i utlandet. Vilka åtgärder vill de borgerliga respektive socialdemokraterna vidta för att
få ned ökningstakten? Enligt finansdepartementets treårskalkyler från i våras
befinner sig Sverige efter den ”oväntat”
expansiva lönerörelsen på katastrofalternativets första år. Det går uppenbarligen
inte att ”prata ner” löneökningstakten.
Här brådskar det med att vidta nya åtgärder.
På litet längre sikt utgör förändringarna i befolkningens åldersstruktur ett stort
problem. All produktionsökning riskerar
att gå åt för att infria åtagandena gentemot den åldrande befolkningen. Utrymmet för privat standardstegring hotar att
helt försvmna för den arbetande befolkningen med nya svårigheter för avtalsförhandlingarna och utrikesbalansen som
följd. Här behövs en diskussion om åtgärder för att stimulera utbudet av arbetskraft. Om den offentliga verksamheten
kunde effektiviseras med t ex 10 procent
303
skulle ca 140 000 fler personer så små-
ningom kunna anställas i industrin. Värdet av deras produktion skulle i dagens
penningvärde uppgå till ca 24 miljarder
kronor. Det motsvarar i det närmaste det
strukturella underskottet i utrikeshandeln
och skulle i form av ökade disponibla inkomster kunna höja hushållssparandet
från minus 3,7 procent 1988 till plus en
procent.
Ett annat sätt att åstadkomma ett till
och med ärmu något större arbetsutbud
(4,8 procent) vore att höja pensionsåldem till 67 år eller minska semestern
med två veckor. I veckaarbetstid motsvarar detta en uppgång med ca 1,5 timmar.
En del av utbudsökningen kan möjligen
ske genom en sänkning av skolpliktsåldem till sex år eller genom kraftigt ökad
arbetskraftsinvandring. Ytterligare ett
sätt att öka arbetsutbudet är att sänka
marginalskatterna. Här är siffrorna mer
osäkra. Enligt beräkningar i en bilaga till
långtidsutredningen 1987 skulle en kommunalskattesänkning med 5 procentenheter ge en ökning av arbetsutbudet med
5,5 procent. Troligtvis måste en marginalskattehöjning göras avsevärt större för att
effekten på arbetsutbudet skall bli tillräckligt stark och snabb.
Kommer väljama att få något besked
om vilka lösningar som olika politiska
riktningar förordar? Endast ett besked i
motsatt riktning har lärrmats: socialdemokraterna tänker minska arbetsutbudet
med drygt två procent genom införandet
av en sjätte semestervecka.