Gösta Bohman; Medborgarrätt, äganderätt och frihet
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GÖSTA BOHMAN:
Medborgarrätt, äganderätt
och frihet
IngvarCarlsson underkännerden
västerländska rättsstatens syn
på en medborgarrätt som garanterar friheten även för de många
som inte tillhör folkmajoriteten,
konstaterar Gösta Bohman.
statsministern görgällande att
det av den svenska och västerländska rättsordningen skyddade och gynnade äganderättsinstitutetoch det vittomfattande fria
samordningssystem det möjliggör skulle kunna avskaffas av en
mer eller mindre tillfällig politisk
majoritet.
Vart syftar Ingvar Carlsson?
Någon logiskt bärande klarhet
står inte att finna i hans olika debattinlägg.
Gösta Bohman är riksdagsman
och tidigare ordförande i Moderata Samlingspartiet och ekonomiminister.
D
et hela började på höstens LOkongress. Detfortsatte i ett pardebatter i riksdagen och föredrag ute
i landet samt fullföljdes i artiklar i Dagens
Nyheter.
Jag syftar på vår statsministers logiskt
och principiellt svårbegripliga definition
avbegreppet ”medborgarrätt” och på hans
syn på denna medborgarrätts förhållande
till den enskilda äganderätten. Jag syftar
också på hans DN-artikel kring årsskiftet
om ”Machiavelli, makten och socialdemokratin”, i vilken han ytterligare snärjer in
sig i sin egen dialektik. Såväl då han tolkar
medborgarrättsbegreppet som då han utvecklar sin uppfattning rörande socialdemokratins oförmåga att skapa bestående frihet slår han rekord i tankekrångeL
Låt mig försöka bringa någon reda i den
trassliga härvan.
Stig Strömholm har på annan plats i
denna tidskrift – som vanligt både lärt och
lekfullt – betygsatt Ingvar Carlssons semantiska övningar. Vad jaghar att säga får
betraktas som uttryck för en något annorlunda vinkling av samma ämne.
Vem avser bestämmandet?
Att medborgarrätten primärt har sin förankring iden allmänna rösträtten, dettafår
anses ligga till grund för Ingvar Carlssons
resonemang. Så långt kan jag vara med.
Men begreppet medborgarrättärvidare än
så – menar Ingvar Carlsson. Som ”individer och medborgare skall vi alla vara med
och bestämma – lika väl över landets ekonomi och politik som över det lilla och vardagsnära” -deklarerar han. Därmed utvidgas medborgarrätten/rösträtten till att
avse även sådant som inte är reglerat i politisk ordning. Och då reses frågan om det
”bestämmande” han talar om faller inom
och rör individens egen sfäreller avses omfatta även andra medborgare. Därutinnan
får vi inget besked.
Inte heller får vi klart för oss om han i
förstnämnda fall med bestämmanderätten
har i åtanke de skyddsregler i grundlagen
som ger våra medborgare vissa, ehurutidsbegränsade, rättigheter som riksdagsmajoriteten inte utan vidare kan sätta sig över.
Än mindre klarläggs om han menar att de
enskildamedborgarna harvissa rättigheter
och friheter även utanför det offentliga
Begreppet demokratisering har i
den allmänna socialdemokratiska
debatten ofta fått ersätta den mera
utmanande termen ”socialisering”.
område som grundlagen har att reglera enligt sin s k portalparagrafom maktens källa.
Men det är uppenbarligen inte något så-
dant som Ingvar Carlsson avser. Han inte
ens nämner grundlagen i sina många anföranden. Han förbigår begreppet medborgerligafri- och rättigheter. Han påminner inte om grundlagsreglernas begränsning till ”offentlig” maktutövning och om
den debatt som uppkommitom den demokratiska beslutsformens eventuella begränsningar. Han tycks över huvud taget
inte vara medveten om att medborgarna
kan behöva skydd i sin vardagstilltro mot
det majoritetsförtryck som den allmänna
rösträtten möjliggör.
Vart syftar statsministern?
Vad är det då han är ute efter? Det ligger
onekligennära till hands att anta att han- i
17
överensstämmelse med sitt eget partis
mångtydiga program – vill utsträcka kollektiva majoriteters beslut till allt vidare
områden inom vårt ”civila” liv. För socialdemokraterna är ju begreppen demokrati
och demokratisering ingalunda begränsade till de politiskaområdensom reglerasav
vår författning. I själva verket har begreppet demokratisering i den allmänna socialdemokratiska debatten ofta fått ersätta
den mera utmanande termen ” socialisering”.
Sverige har i dag en offentlig sektor som
tar i anspråk runt 65 procent av vårt lands
resurser. Den styrs av politiska beslut –
som ytterst och indirekt vilar på den folkvilja som kommer till uttryck i allmänna
val. Bara 35 procent av samhällsekonomin
i denna mening är i dag fri från politisk
styrning. Där har medborgarna i vart fall i
princip frihet att själva bestämma över sin
tillvaro och sin vardag utan statlig eller politisk inblandning. Inom den politiserade
delen av samhället råder däremot inte
motsvarande frihet. Vi får inte sätta våra
barn i de skolor vi vill. Vi får inte söka upp
de läkare eller sjukhus vi önskar. Vi saknar
möjlighet att vårda våra äldre på det för
dem lämpligaste sättet. Vi får i princip inte
bygga på egen mark. Det allmänna tar
hand om större delen av våra inkomster.
Kritiken av Ehnmark
Just det förhållandet att den offentligasektoms storlek fått sådan omfattning och
skattetrycket sådan tyngd att majoriteten
av Sveriges folk saknar frihet att forma sitt
eget liv – detta förbigår Ingvar Carlsson
helt i sin DN-analys av Anders Ehnmarks
bok om Machiavelli och friheten.
Ehnmarks grundläggande tes är att
18
Machiavelli klart skiljer mellan ”befrielse”
från förtryck och ”frihet” från förtryck.
Den befrielse som kan uppnås när den
härskande maktapparaten välts över ända
leder till att befriarna själva skapar nytt
förtryck. Ehnmarks slutsatsär-starktförenklat – att de ”socialistiska befrielserö-
relserna” under 1900-talet inte kunnat
skapa varaktig frihet utan tvärtom ny ofrihet.
Betecknandeför Ingvar Carlssons ovilja
– om det inte är fråga om blindhet – att
förstå vad Ehnmark avser med sin tolkning
av Machiavelli är följande citat av Ingvar
Carlsson:
”Ehnmarks tudelning av begreppet befrielse och frihet är insiktsfull. Men den är
inte invändningsfri. Framför allt inte för
den som likt mig själv tillhör och pläderar
för den demokratiska socialismen, d v s
socialdemokratin.”
Innebörden av denna självtillräcklighetens bekännelse är alltså att Ingvar
Carlssons socialdemokratiska partitillhörighet skulle utgöra motiv nog för att
underkänna Ehnmarks på logiska och erfarenhetsmässiga grunder dragna slutsatser om de socialistiska rörelsemas oförmåga att skapa bestående frihet.
Frihetsbegreppet
De försök till saklig argumentation mot
Anders Ehnmarks bevisföring som Ingvar
Carlsson likväl ägnar sig åt bygger i stort
sett på den tolkning av själva frihetsbegreppet som han hävdade bl a i en debatt
med migför ettparårsedan. Hangjordedå
gällande att ekonomisk trygghet utgjorde
en avgörande förutsättning för individuell
frihet. I demokratisk ordning fattade beslut, syftande till att förverkliga en den sociala jämlikhetens trygghetspolitik kunde
därför inte betraktas som frihetsfientlig.
Demokratin som sådan och beslut av en
parlamentarisk majoritet för att förverkliga bl a sådant som Ingvar Carlsson kallade
”en stegvis reformistisk politik” kunde
alltså rent definitionsmässigt aldrig ”hota
friheten”.
I sin kritik av Ehnmark stöder sig Ingvar
Carlsson på sitt eget medborgarrättsbeDe socialistiska befrielserörelserna
under 1900-talet har inte kunnat
skapa varaktig frihet utan tvärtom
ny ofrihet.
grepp. Påett begrepp med andra ord somå
ena sidan är utvidgat till ”något mera och
vidare” än den allmänna rösträtt på vilken
svensk författning vilar, men å andra sidan
till sitt innehåll blir beroende av den politiska majoritet som utgått som resultat av
denna rösträtt. Han underkänner den västerländska rättsstatens syn på en medborgarrätt som garanterar friheten även för de
många som inte tillhör folkmajoriteten.
I mina egna debatter med Ingvar Carlsson påvisade jag att begreppen frihet och
trygghetvar två skildabegrepp- ivissafall
oförenliga, i andra fall möjliga att tillämpa
vid sidan av varandra och kompletterande
varandra. Jag gjorde gällande att den individuella friheten ofta – för att inte säga i
regel – måste anses som en förutsättning
för enskilt ansvarstagande och för möjligheterna för den enskilde att skapa inre och
yttre trygghet. Jag hävdade med skärpa att
medborgamas utsikter att efter egna värderingar forma sitt liv begränsades ju mer
den offentliga sektorn trädde in med krav
på att monopolistiskt styra och förvalta
människors tillvaro.
Ingvar Carlssons DN-artikel belyser
med önskvärd klarhet hur främmande han
är för de grundläggande frihetskrav som
demokratin bygger på samt därmed också
för de slutsatser Anders Ehnmark redovisat rörande motsättningen mellan befrielse och frihet. Med Ingvar Carlssons
demokrati- och medborgarrättsbegrepp
blir det möjligt att i stort sett ohämmat inskränka den fria sektoms omfattning. Den
ofrihet befrielsen ersätts av blir inte bara
fullt möjlig utan också sannolik.
För Ingvar Carlsson framstår detta som
inte bara naturligt utan också som något
eftersträvansvärt. Han är ju socialist. Enligt hans eget partis program skall majoritetsbeslutens politiska Sverige genom kollektiva insatser tillgodose ”en växande
Artikeln belyser hur främmande
hanärför degrundläggandefrihetskrav som demokratin byggerpå.
(kurs. av mig) del av människornas behov”. Med andra ord också det som de i
dag själva bestämmer över. För att än en
gång använda hans egen terminologi –
även ”deras rätt till det lilla och vardagsnära” skall genom det tvång som också demokratisk maktutövning möjliggör kunna
avskaffas genom kollektiva majoritetsbeslut.
Skydd för medborgerliga fri- och
rättigheter
Den ideologi Ingvar Carlsson talar för strider flagrant mot den rättsuppfattning som
19
gör sig gällande i många andra demokratiska stater som ligger till grund för Europarådskonventionen om skydd för medborgerliga fri- och rättigheter. Konventionen tillkom efter andra världskrigets slut,
därför att demokratins förfall under 1920-
och 1930-talen samt nazismens, fascismens och kommunismens våldsläror var
rotade i bristande respekt för enskilda individers rättsliga och civilaintegritet. Konventionen ger visserligen de undertecknande statema stortutrymmeför avs k allmänintresse betingade ingrepp. Den slår
likväl klart fast vissa bärande principer.
Medlemsländerna förpliktas bl a att lämna
den enskildes äganderätt okränkt. De frioch rättigheter som den omfattar skall
tryggas utan åtskillnad på grund av kön,
ras, språk och förmögenhet.
Ingvar Carlssons många medborgarrättstal bygger även i övrigt på jämförelser
mellan innehållsmässigt och logiskt oförenliga begrepp. Han lägger dem till grund
för- som han påstår- mot varandra stå-
ende alternativ för maktutövning i vårt
land. Det ena bygger på hans oklara medborgarrättsbegrepp. Det andra – som
ingen politisk meningsriktning står för –
påstås heltfrankt innebära att makt och inflytande i dagens Sverige skulle vara baserat på äganderätten. Om han emellertid
verkligen menar allvar, leder hans resonemang till den helt orimliga slutsatsen att
avskaffandet av fritt och enskilt ägande
skulle förstärka hans medborgarrätt. Om
man tolkar hans medborgarrättsbegrepp
så extensivt som man i värsta fall skulle
kunna göra, då blir naturligtvis slutsatsen
inte lika orimlig. Men är det total socialisering han haritankarna, då börhan sägadet
klart ut. Och inte snubbla och virra.
20
Den enskilda äganderätten
Låt mig erinra om de uttalanden som författningsutredningen på sin tid gjorde i
samband med att fråga väckts om införande av grundlagsenligt skydd för äganderätten i det förslag till ny regeringsform som
utredningen arbetade med. Utredningen
framhöll att äganderätten i vårt land ”i all
tid åtnjutit rättsordningens skydd; respekten för den enskildes äganderätt utgör i
själva verket en av grundvalarna för vad vi
avser med begreppet rättsstat”. Visserligen har – framhöll utredningen vidare –
begreppet äganderätt numera inte samma
innehåll som i äldre tid. Samhällsutvecklingen har medfört ständigt nya inskränkningar i befogenheter som tidigare betraktades som förbundna med äganderätten.
Men – strök utredningen under – ”den
principiella respekten för äganderätten
kvarstår dock orubbad. Enligt stadgad
rättsuppfattning får ingrepp däri ske
endast då så krävs för att tillgodose allmänna eller enskilda intressen av stor vikt.”
Utredningen tillade att av ålder gäller
också i svensk rätt grundsatsen om rätt till
ersättning vid tvungen egendomsavhändelse; vid avhändelser av expropriationsnatur gäller som huvudprincip att full ersättning skall utgå. I självaverket torde det
förhålla sig så – vilket Gunnar Heckscher
påvisat i en artikel i Svenska Dagbladet
(den 5januari 1987)- att grundlagsskydd
för enskild äganderätt länge ansågs obehövligtjust därför att äganderätten hade så
starkt skydd av allmänna opinionen att
ingen på allvar satte den i fråga.
statistiska centralbyrån har med övertygande siffror gång på gång visat att den
övervägande majoriteten av svenska hushåll äger bil, båt, husvagn, eget hem eller
sommarstuga. Många äger dessutom aktier, obligationer, pengar påbanken ochen
egen pensionsförsäkring. Snart sagt varje
transaktion av alla de många tusentals som
äger rum varje dag året runt i form av köp,
byte eller annorledes förutsätter att egendom byter ägare. Den fria hushållning det
här är fråga om skulle inte vara möjlig, om
inte rättsordningen – direkt eller indirekt
– garanterade och skyddade just ägandet.
Så är det – och så har det varit i vårt land
under århundradena. Så är det överallt ute
i världen. Ehuru i ytterst begränsad skala i
socialistiskt styrda länder.
Att äga, utöva näring och träffa avtal
om ägande och tjänsterformar vår svenska
samhällsordning. Domstolar och myndigheter ingriper vid avtalsbrott. Hårda sanktioner drabbar den som orättmätigt eller
med våld berövat någon annan hans egendom.
Den enskilda äganderätten utgör en
grundläggande förutsättning för den västerländska marknadsekonomiska samhällsordningen. I motsats till centralt styrda planekonomier möjliggör äganderättsinstitutet en spridning av makt, ansvar och
beslutsfattande till ett stort antal producenter och konsumenter, vilkas beslut och
inbördes transaktioner leder till det effektivaste och i valfrihet pågående utnyttjandet av de resurser som står till förfogande i
samhället. I självaverket står äganderätten
inte i motsättning till medborgarrätten, så
som jag vill definiera den. Den utgör i stället en förutsättning för sådan medborgarrätt och de friheter som den ytterst bygger
på.
När Ingvar Carlsson isin DN-artikel avslutningsvis överraskande gör gällande att
friheten blir möjlig ”när makten plockas
isär och fördelas på många händer”, då är
det strängt taget detta spridda enskilda
ägandesomhan- omedvetet- apostroferar. An mera motsägelsefull blir han, när
han i det sammanhanget som mål för den
”utmaning” han säger sig inse att socialdemokraterna i dag står inför anger att
”fler och fler människor skall kunna bestämma över sina egna liv”.
Skall äganderätten avskaffas?
Att det av den svenska och västerländska
rättsordningen skyddade och gynnade äganderättsinstitutet och det vittomfattande
fria samordningssystem det möjliggör
skullekunna avskaffas aven merellerminNågon logiskt bärande klarhet står
inte att finna i hans olika debattinlägg.
dre tillfällig politisk majoritet borde förefalla varje tänkande medborgare som nå-
got helt absurt. Men det är just detta som
statsminister Ingvar Carlsson – i vart fall
av hans egna ord att döma – gör gällande,
när han i debatten skapar ett eget medborgarrättsbegrepp som snart sagt allting
annar överordnat. Alltmedan andra länder söker ge äganderätten skydd i författningen mot en medborgarmajoritets plötsliga beslut.
Det svenska rättsmedvetandet bygger
av ålder på att ingångna avtal skall respekteras. Aven begreppet ”avtalsfrihet” kan
betraktas som ett utflöde av äganderättsinstitutet. Men det är mer omfattande än
så. Avtalsfriheten- eller kontraktsrätten
-gäller över helafältet och omfattar tjänster och andra transaktioner som möjliggör
friktionsfri samlevnad människor emellan
och har därför givits rättsordningens stöd
och skydd.
21
Kontentan av det försök jag här har
gjort att bringa klarhet i Ingvar Carlssons
tänkande, så som det kommit till uttryck i
hans olika debattinlägg under de senaste
månaderna, är strängt taget att någon logiskt bärande klarhet inte står att finna.
Både hygglig och klok har den nye statsministern tidigare tyckts mig vara, men det
positiva intryck han gjort falnar inför de
senaste månademas verbala krumelurer.
Vad är han egentligen ute efter? Av en
statsminister har landets medborgare rätt
att kräva besked. Inte minst då han tar till
ordaisådanatermer att detfinns skälig anledning anta att det är ett annat samhällssystem han vill förorda. Det förhållandet
att han kan vara skakad av de starka reaktioner som mött den långa rad av utmanande förslag på skatterättens och äganderättens områden som hans regering
förelagt riksdagen under höstens lopp kan
inte rimligen antas utgöra motiv nog för
hans verbala excesser.
Om det är tillåtet att utnyttja den majoritetsställning kommunisterna givit honom
i riksdagen och ohämmat ”lägga beslag”
på redan hopsparade pensionspengar,
vore det då inte möjligt- frågar sig många
med all rätt – att på motsvarande sätt ta
hand om de fonder som LO, TCO eller
andra liknande organisationer sparat ihop
under årens lopp? Eller privata bankkonton? Eller äganderätten till skilda
medborgargruppers bilar, båtar eller egna
hem? Principiellt föreligger ingen olikhet
mellan något sådant och det som nu skett
med pensionärernas hopsparade pengar. I
alla dessa fall är det fråga om att dra in enskild egendom till staten. Ar det måhända
ännu längre gående möjligheter i detta
hänseende han argumenterar för, då bör
han ”tala ur skägget”.
Medborgarrätt, äganderätt
och frihet
IngvarCarlsson underkännerden
västerländska rättsstatens syn
på en medborgarrätt som garanterar friheten även för de många
som inte tillhör folkmajoriteten,
konstaterar Gösta Bohman.
statsministern görgällande att
det av den svenska och västerländska rättsordningen skyddade och gynnade äganderättsinstitutetoch det vittomfattande fria
samordningssystem det möjliggör skulle kunna avskaffas av en
mer eller mindre tillfällig politisk
majoritet.
Vart syftar Ingvar Carlsson?
Någon logiskt bärande klarhet
står inte att finna i hans olika debattinlägg.
Gösta Bohman är riksdagsman
och tidigare ordförande i Moderata Samlingspartiet och ekonomiminister.
D
et hela började på höstens LOkongress. Detfortsatte i ett pardebatter i riksdagen och föredrag ute
i landet samt fullföljdes i artiklar i Dagens
Nyheter.
Jag syftar på vår statsministers logiskt
och principiellt svårbegripliga definition
avbegreppet ”medborgarrätt” och på hans
syn på denna medborgarrätts förhållande
till den enskilda äganderätten. Jag syftar
också på hans DN-artikel kring årsskiftet
om ”Machiavelli, makten och socialdemokratin”, i vilken han ytterligare snärjer in
sig i sin egen dialektik. Såväl då han tolkar
medborgarrättsbegreppet som då han utvecklar sin uppfattning rörande socialdemokratins oförmåga att skapa bestående frihet slår han rekord i tankekrångeL
Låt mig försöka bringa någon reda i den
trassliga härvan.
Stig Strömholm har på annan plats i
denna tidskrift – som vanligt både lärt och
lekfullt – betygsatt Ingvar Carlssons semantiska övningar. Vad jaghar att säga får
betraktas som uttryck för en något annorlunda vinkling av samma ämne.
Vem avser bestämmandet?
Att medborgarrätten primärt har sin förankring iden allmänna rösträtten, dettafår
anses ligga till grund för Ingvar Carlssons
resonemang. Så långt kan jag vara med.
Men begreppet medborgarrättärvidare än
så – menar Ingvar Carlsson. Som ”individer och medborgare skall vi alla vara med
och bestämma – lika väl över landets ekonomi och politik som över det lilla och vardagsnära” -deklarerar han. Därmed utvidgas medborgarrätten/rösträtten till att
avse även sådant som inte är reglerat i politisk ordning. Och då reses frågan om det
”bestämmande” han talar om faller inom
och rör individens egen sfäreller avses omfatta även andra medborgare. Därutinnan
får vi inget besked.
Inte heller får vi klart för oss om han i
förstnämnda fall med bestämmanderätten
har i åtanke de skyddsregler i grundlagen
som ger våra medborgare vissa, ehurutidsbegränsade, rättigheter som riksdagsmajoriteten inte utan vidare kan sätta sig över.
Än mindre klarläggs om han menar att de
enskildamedborgarna harvissa rättigheter
och friheter även utanför det offentliga
Begreppet demokratisering har i
den allmänna socialdemokratiska
debatten ofta fått ersätta den mera
utmanande termen ”socialisering”.
område som grundlagen har att reglera enligt sin s k portalparagrafom maktens källa.
Men det är uppenbarligen inte något så-
dant som Ingvar Carlsson avser. Han inte
ens nämner grundlagen i sina många anföranden. Han förbigår begreppet medborgerligafri- och rättigheter. Han påminner inte om grundlagsreglernas begränsning till ”offentlig” maktutövning och om
den debatt som uppkommitom den demokratiska beslutsformens eventuella begränsningar. Han tycks över huvud taget
inte vara medveten om att medborgarna
kan behöva skydd i sin vardagstilltro mot
det majoritetsförtryck som den allmänna
rösträtten möjliggör.
Vart syftar statsministern?
Vad är det då han är ute efter? Det ligger
onekligennära till hands att anta att han- i
17
överensstämmelse med sitt eget partis
mångtydiga program – vill utsträcka kollektiva majoriteters beslut till allt vidare
områden inom vårt ”civila” liv. För socialdemokraterna är ju begreppen demokrati
och demokratisering ingalunda begränsade till de politiskaområdensom reglerasav
vår författning. I själva verket har begreppet demokratisering i den allmänna socialdemokratiska debatten ofta fått ersätta
den mera utmanande termen ” socialisering”.
Sverige har i dag en offentlig sektor som
tar i anspråk runt 65 procent av vårt lands
resurser. Den styrs av politiska beslut –
som ytterst och indirekt vilar på den folkvilja som kommer till uttryck i allmänna
val. Bara 35 procent av samhällsekonomin
i denna mening är i dag fri från politisk
styrning. Där har medborgarna i vart fall i
princip frihet att själva bestämma över sin
tillvaro och sin vardag utan statlig eller politisk inblandning. Inom den politiserade
delen av samhället råder däremot inte
motsvarande frihet. Vi får inte sätta våra
barn i de skolor vi vill. Vi får inte söka upp
de läkare eller sjukhus vi önskar. Vi saknar
möjlighet att vårda våra äldre på det för
dem lämpligaste sättet. Vi får i princip inte
bygga på egen mark. Det allmänna tar
hand om större delen av våra inkomster.
Kritiken av Ehnmark
Just det förhållandet att den offentligasektoms storlek fått sådan omfattning och
skattetrycket sådan tyngd att majoriteten
av Sveriges folk saknar frihet att forma sitt
eget liv – detta förbigår Ingvar Carlsson
helt i sin DN-analys av Anders Ehnmarks
bok om Machiavelli och friheten.
Ehnmarks grundläggande tes är att
18
Machiavelli klart skiljer mellan ”befrielse”
från förtryck och ”frihet” från förtryck.
Den befrielse som kan uppnås när den
härskande maktapparaten välts över ända
leder till att befriarna själva skapar nytt
förtryck. Ehnmarks slutsatsär-starktförenklat – att de ”socialistiska befrielserö-
relserna” under 1900-talet inte kunnat
skapa varaktig frihet utan tvärtom ny ofrihet.
Betecknandeför Ingvar Carlssons ovilja
– om det inte är fråga om blindhet – att
förstå vad Ehnmark avser med sin tolkning
av Machiavelli är följande citat av Ingvar
Carlsson:
”Ehnmarks tudelning av begreppet befrielse och frihet är insiktsfull. Men den är
inte invändningsfri. Framför allt inte för
den som likt mig själv tillhör och pläderar
för den demokratiska socialismen, d v s
socialdemokratin.”
Innebörden av denna självtillräcklighetens bekännelse är alltså att Ingvar
Carlssons socialdemokratiska partitillhörighet skulle utgöra motiv nog för att
underkänna Ehnmarks på logiska och erfarenhetsmässiga grunder dragna slutsatser om de socialistiska rörelsemas oförmåga att skapa bestående frihet.
Frihetsbegreppet
De försök till saklig argumentation mot
Anders Ehnmarks bevisföring som Ingvar
Carlsson likväl ägnar sig åt bygger i stort
sett på den tolkning av själva frihetsbegreppet som han hävdade bl a i en debatt
med migför ettparårsedan. Hangjordedå
gällande att ekonomisk trygghet utgjorde
en avgörande förutsättning för individuell
frihet. I demokratisk ordning fattade beslut, syftande till att förverkliga en den sociala jämlikhetens trygghetspolitik kunde
därför inte betraktas som frihetsfientlig.
Demokratin som sådan och beslut av en
parlamentarisk majoritet för att förverkliga bl a sådant som Ingvar Carlsson kallade
”en stegvis reformistisk politik” kunde
alltså rent definitionsmässigt aldrig ”hota
friheten”.
I sin kritik av Ehnmark stöder sig Ingvar
Carlsson på sitt eget medborgarrättsbeDe socialistiska befrielserörelserna
under 1900-talet har inte kunnat
skapa varaktig frihet utan tvärtom
ny ofrihet.
grepp. Påett begrepp med andra ord somå
ena sidan är utvidgat till ”något mera och
vidare” än den allmänna rösträtt på vilken
svensk författning vilar, men å andra sidan
till sitt innehåll blir beroende av den politiska majoritet som utgått som resultat av
denna rösträtt. Han underkänner den västerländska rättsstatens syn på en medborgarrätt som garanterar friheten även för de
många som inte tillhör folkmajoriteten.
I mina egna debatter med Ingvar Carlsson påvisade jag att begreppen frihet och
trygghetvar två skildabegrepp- ivissafall
oförenliga, i andra fall möjliga att tillämpa
vid sidan av varandra och kompletterande
varandra. Jag gjorde gällande att den individuella friheten ofta – för att inte säga i
regel – måste anses som en förutsättning
för enskilt ansvarstagande och för möjligheterna för den enskilde att skapa inre och
yttre trygghet. Jag hävdade med skärpa att
medborgamas utsikter att efter egna värderingar forma sitt liv begränsades ju mer
den offentliga sektorn trädde in med krav
på att monopolistiskt styra och förvalta
människors tillvaro.
Ingvar Carlssons DN-artikel belyser
med önskvärd klarhet hur främmande han
är för de grundläggande frihetskrav som
demokratin bygger på samt därmed också
för de slutsatser Anders Ehnmark redovisat rörande motsättningen mellan befrielse och frihet. Med Ingvar Carlssons
demokrati- och medborgarrättsbegrepp
blir det möjligt att i stort sett ohämmat inskränka den fria sektoms omfattning. Den
ofrihet befrielsen ersätts av blir inte bara
fullt möjlig utan också sannolik.
För Ingvar Carlsson framstår detta som
inte bara naturligt utan också som något
eftersträvansvärt. Han är ju socialist. Enligt hans eget partis program skall majoritetsbeslutens politiska Sverige genom kollektiva insatser tillgodose ”en växande
Artikeln belyser hur främmande
hanärför degrundläggandefrihetskrav som demokratin byggerpå.
(kurs. av mig) del av människornas behov”. Med andra ord också det som de i
dag själva bestämmer över. För att än en
gång använda hans egen terminologi –
även ”deras rätt till det lilla och vardagsnära” skall genom det tvång som också demokratisk maktutövning möjliggör kunna
avskaffas genom kollektiva majoritetsbeslut.
Skydd för medborgerliga fri- och
rättigheter
Den ideologi Ingvar Carlsson talar för strider flagrant mot den rättsuppfattning som
19
gör sig gällande i många andra demokratiska stater som ligger till grund för Europarådskonventionen om skydd för medborgerliga fri- och rättigheter. Konventionen tillkom efter andra världskrigets slut,
därför att demokratins förfall under 1920-
och 1930-talen samt nazismens, fascismens och kommunismens våldsläror var
rotade i bristande respekt för enskilda individers rättsliga och civilaintegritet. Konventionen ger visserligen de undertecknande statema stortutrymmeför avs k allmänintresse betingade ingrepp. Den slår
likväl klart fast vissa bärande principer.
Medlemsländerna förpliktas bl a att lämna
den enskildes äganderätt okränkt. De frioch rättigheter som den omfattar skall
tryggas utan åtskillnad på grund av kön,
ras, språk och förmögenhet.
Ingvar Carlssons många medborgarrättstal bygger även i övrigt på jämförelser
mellan innehållsmässigt och logiskt oförenliga begrepp. Han lägger dem till grund
för- som han påstår- mot varandra stå-
ende alternativ för maktutövning i vårt
land. Det ena bygger på hans oklara medborgarrättsbegrepp. Det andra – som
ingen politisk meningsriktning står för –
påstås heltfrankt innebära att makt och inflytande i dagens Sverige skulle vara baserat på äganderätten. Om han emellertid
verkligen menar allvar, leder hans resonemang till den helt orimliga slutsatsen att
avskaffandet av fritt och enskilt ägande
skulle förstärka hans medborgarrätt. Om
man tolkar hans medborgarrättsbegrepp
så extensivt som man i värsta fall skulle
kunna göra, då blir naturligtvis slutsatsen
inte lika orimlig. Men är det total socialisering han haritankarna, då börhan sägadet
klart ut. Och inte snubbla och virra.
20
Den enskilda äganderätten
Låt mig erinra om de uttalanden som författningsutredningen på sin tid gjorde i
samband med att fråga väckts om införande av grundlagsenligt skydd för äganderätten i det förslag till ny regeringsform som
utredningen arbetade med. Utredningen
framhöll att äganderätten i vårt land ”i all
tid åtnjutit rättsordningens skydd; respekten för den enskildes äganderätt utgör i
själva verket en av grundvalarna för vad vi
avser med begreppet rättsstat”. Visserligen har – framhöll utredningen vidare –
begreppet äganderätt numera inte samma
innehåll som i äldre tid. Samhällsutvecklingen har medfört ständigt nya inskränkningar i befogenheter som tidigare betraktades som förbundna med äganderätten.
Men – strök utredningen under – ”den
principiella respekten för äganderätten
kvarstår dock orubbad. Enligt stadgad
rättsuppfattning får ingrepp däri ske
endast då så krävs för att tillgodose allmänna eller enskilda intressen av stor vikt.”
Utredningen tillade att av ålder gäller
också i svensk rätt grundsatsen om rätt till
ersättning vid tvungen egendomsavhändelse; vid avhändelser av expropriationsnatur gäller som huvudprincip att full ersättning skall utgå. I självaverket torde det
förhålla sig så – vilket Gunnar Heckscher
påvisat i en artikel i Svenska Dagbladet
(den 5januari 1987)- att grundlagsskydd
för enskild äganderätt länge ansågs obehövligtjust därför att äganderätten hade så
starkt skydd av allmänna opinionen att
ingen på allvar satte den i fråga.
statistiska centralbyrån har med övertygande siffror gång på gång visat att den
övervägande majoriteten av svenska hushåll äger bil, båt, husvagn, eget hem eller
sommarstuga. Många äger dessutom aktier, obligationer, pengar påbanken ochen
egen pensionsförsäkring. Snart sagt varje
transaktion av alla de många tusentals som
äger rum varje dag året runt i form av köp,
byte eller annorledes förutsätter att egendom byter ägare. Den fria hushållning det
här är fråga om skulle inte vara möjlig, om
inte rättsordningen – direkt eller indirekt
– garanterade och skyddade just ägandet.
Så är det – och så har det varit i vårt land
under århundradena. Så är det överallt ute
i världen. Ehuru i ytterst begränsad skala i
socialistiskt styrda länder.
Att äga, utöva näring och träffa avtal
om ägande och tjänsterformar vår svenska
samhällsordning. Domstolar och myndigheter ingriper vid avtalsbrott. Hårda sanktioner drabbar den som orättmätigt eller
med våld berövat någon annan hans egendom.
Den enskilda äganderätten utgör en
grundläggande förutsättning för den västerländska marknadsekonomiska samhällsordningen. I motsats till centralt styrda planekonomier möjliggör äganderättsinstitutet en spridning av makt, ansvar och
beslutsfattande till ett stort antal producenter och konsumenter, vilkas beslut och
inbördes transaktioner leder till det effektivaste och i valfrihet pågående utnyttjandet av de resurser som står till förfogande i
samhället. I självaverket står äganderätten
inte i motsättning till medborgarrätten, så
som jag vill definiera den. Den utgör i stället en förutsättning för sådan medborgarrätt och de friheter som den ytterst bygger
på.
När Ingvar Carlsson isin DN-artikel avslutningsvis överraskande gör gällande att
friheten blir möjlig ”när makten plockas
isär och fördelas på många händer”, då är
det strängt taget detta spridda enskilda
ägandesomhan- omedvetet- apostroferar. An mera motsägelsefull blir han, när
han i det sammanhanget som mål för den
”utmaning” han säger sig inse att socialdemokraterna i dag står inför anger att
”fler och fler människor skall kunna bestämma över sina egna liv”.
Skall äganderätten avskaffas?
Att det av den svenska och västerländska
rättsordningen skyddade och gynnade äganderättsinstitutet och det vittomfattande
fria samordningssystem det möjliggör
skullekunna avskaffas aven merellerminNågon logiskt bärande klarhet står
inte att finna i hans olika debattinlägg.
dre tillfällig politisk majoritet borde förefalla varje tänkande medborgare som nå-
got helt absurt. Men det är just detta som
statsminister Ingvar Carlsson – i vart fall
av hans egna ord att döma – gör gällande,
när han i debatten skapar ett eget medborgarrättsbegrepp som snart sagt allting
annar överordnat. Alltmedan andra länder söker ge äganderätten skydd i författningen mot en medborgarmajoritets plötsliga beslut.
Det svenska rättsmedvetandet bygger
av ålder på att ingångna avtal skall respekteras. Aven begreppet ”avtalsfrihet” kan
betraktas som ett utflöde av äganderättsinstitutet. Men det är mer omfattande än
så. Avtalsfriheten- eller kontraktsrätten
-gäller över helafältet och omfattar tjänster och andra transaktioner som möjliggör
friktionsfri samlevnad människor emellan
och har därför givits rättsordningens stöd
och skydd.
21
Kontentan av det försök jag här har
gjort att bringa klarhet i Ingvar Carlssons
tänkande, så som det kommit till uttryck i
hans olika debattinlägg under de senaste
månaderna, är strängt taget att någon logiskt bärande klarhet inte står att finna.
Både hygglig och klok har den nye statsministern tidigare tyckts mig vara, men det
positiva intryck han gjort falnar inför de
senaste månademas verbala krumelurer.
Vad är han egentligen ute efter? Av en
statsminister har landets medborgare rätt
att kräva besked. Inte minst då han tar till
ordaisådanatermer att detfinns skälig anledning anta att det är ett annat samhällssystem han vill förorda. Det förhållandet
att han kan vara skakad av de starka reaktioner som mött den långa rad av utmanande förslag på skatterättens och äganderättens områden som hans regering
förelagt riksdagen under höstens lopp kan
inte rimligen antas utgöra motiv nog för
hans verbala excesser.
Om det är tillåtet att utnyttja den majoritetsställning kommunisterna givit honom
i riksdagen och ohämmat ”lägga beslag”
på redan hopsparade pensionspengar,
vore det då inte möjligt- frågar sig många
med all rätt – att på motsvarande sätt ta
hand om de fonder som LO, TCO eller
andra liknande organisationer sparat ihop
under årens lopp? Eller privata bankkonton? Eller äganderätten till skilda
medborgargruppers bilar, båtar eller egna
hem? Principiellt föreligger ingen olikhet
mellan något sådant och det som nu skett
med pensionärernas hopsparade pengar. I
alla dessa fall är det fråga om att dra in enskild egendom till staten. Ar det måhända
ännu längre gående möjligheter i detta
hänseende han argumenterar för, då bör
han ”tala ur skägget”.