Ulf Kristersson; Marknadsekonomisk syn på miljön


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ULF KRISTERSSON:
Marknadsekonomisk syn
på miljön
Vinstintresset har ofta utpekats
som orsak till miljöproblemen.
Men produktionen i sig medför
utsläpp och slaggrester oavsett
om den bedrivs i en fri eller planerad ekonomi.
Konkurrensen i en marknadsekonomi utgör tvärtom ett ständigt motiv för tekniska innovationer och stimulerar till sparsamhet med råvaror.
För att skydda miljön skall vi
använda samma instrument och
utnyttja samma drivkrafter som
marknaden själv, skriver författaren. Låt människors preferenser slå igenom och styras av
verkliga kostnader.
Ulf Kristersson studerar ekonomi vid Uppsala Universitet. Han
är ledamot av Moderata Ungdomsförbundets förbundsstyrelse.
F
å – om ens något – problem har
så dominerats av socialdemokratiskt tänkande som värnet av vår
miljö. Såväl miljöproblematikens ursprung som våra möjligheter att rädda
och ställa till rätta, har i mångas medvetande fått ett socialdemokratiskt perspektiv.
Allmänt vedertaget är, att orsaken till
miljöförstöring i allmänhet och industriella utsläpp i synnerhet skall sökas i det
marknadsekonomiska systemet. Vissa
gläds åt det, andra beklagar det och
hänvisar till ”marknadsimperfektioner”.
Oavsett sinnesstämning har uppfattningen grundats i ett till synes klart resonemang: Det är den produktion som sker i
samhället och som syftar till överskott åt
sina ägare som också leder till förödande
miljöförstöring. Roten till det onda har
ofta preciserats till ”vinstintresset”; företagen och industriägarna antas ”i konflikten mellan profit och miljö” låta egenintresset segra.
Även bland människor med tilltro till
den fria ekonomin, hörs ett generat knorrande över själva ämnet. Här ser man
inga andra möjligheter än politiska regleringar och ingrepp mot själva marknaden
och eftersom detta ogillas, blir alltför ofta
konsekvensen att problemet förnekas
eller åtminstone förbigås med tystnad.
Dessutom – inte minst viktigt – görs
sällan några seriösa försök att tränga in i
problematiken. I praktiken accepterar
man, för att tala med Lorentz Lyttkens,
eko-fascisternas totalitära lösningar på
samhällsproblemen. I den meningen kan
vi skylla oss själva för vår defensiva hållning och bristande trovärdighet. Det torde inte heller vara någon slump att allmänhetens förtroende för näringslivet i
126
miljöfrågor enligt en aktuell undersökning ligger i botten.
Nu är det naturligtvis så, att det de
facto i hög grad är den produktion som
utförs av – bland andra – privata och
vinstorienterade företag, som resulterar i
inte bara efterfrågade produkter och
tjänster, utan även i utsläpp och slaggrester. Men detta är ju i sig ingenting specifikt för marknadsekonomin. Dessa fenomen är förbundna med själva produktionen, oavsett om denna sker i en fri eller
planerad ekonomi och oavsett om
verksamheten resulterar i vinst eller förlust.
Det kan förefalla naturligt att avsaknad
av vinstintressen, privata produktionssfärer och konsumentstyrd tillverkning
leder till en bättre ”kontroll” över de
bieffekter som vi vill eliminera eller i varje
fall minimera. Att så inte är fallet är bara
alltför uppenbart. De stater som till synes
bäst kan styra produktionen och därmed
utsläppen och som har goda möjligheter
att omedelbart ingripa är på intet sätt ledande i strävan efter miljöförbättringar.
Tvärtom sker i de stater som kollektiviserat ägandet av mark, råvaror och andra
produktionsförutsättningar mycket allvarlig miljöförstöring och man tycks inte
ens vilja erkänna vidden av problematiken. Istället förblir de opåverkade av
den berättigade oro som sprids och av
hoten mot våra gemensamma livsbetingelser.
Ett av grundfundamenten ligger just
häri; endast i de länder där människors
uppfattningar och krav fritt får spridas,
anammas eller förkastas, kan en opinion
kanaliseras och resultera i handling. Bara
i demokratier är informationen över huvud taget så tillgänglig att enskilda eller
sammanslutningar ges en möjlighet att
överblicka vad som händer och reagera
på det. Erfarenheten visar oss ett otvetydigt samband mellan demokrati och
marknadsekonomi. Demokrati är en förutsättning – och socialism ett oöverstigligt hinder – för ett framgångsrikt miljö-
arbete.
Marknadsekonomin är resurssnål
Den fria ekonomin arbetar med och
fungerar som bekant genom prisinstrumentets signaler till såväl producenter
som konsumenter. Tillgången på olika rå-
varor – för att ta ett relevant exempel –
Demokrati är en förutsättning för
ett framgångsrikt miljöarbete.
speglas med nästan omedelbar verkan i
deras respektive priser. Minskar den relativa tillgången, t ex genom ökad efterfrågan, kommer också priserna att stiga.
Dessa prishöjningar ”slår igenom” i konsumentpriset och efterfrågan sjunker. En
mycket vanlig socialdemokratisk fördom
är, att marknadsekonomin skulle vara
”slösaktig” med resurser, eftersom den
inte tar hänsyn till ”egentliga” behov. Om
vi bortser från möjligheten att en ”upplyst
despot” frankt förklarar och fastställer
dessa allmänhetens egentliga behov, och
istället utgår från att vad människor kö-
per för sina pengar också speglar deras
verkliga intressen – ett högst rimligt antagande – kan det inte finnas tydligare
bevis för att det inneboende i
konkurrensekonomin ligger en naturlig
resurssnålhet
För att kunna hålla låga konkurrenskraftiga priser tvingas man till hög effektivitet och ständig omprövning av gamla
metoder. De råvaror eller andra insatsvaror – t ex arbetskraft – som kraftigt
stiger i pris, bevakas extra noga. Denna
ständiga och naturliga strävan efter att
hålla priserna låga kan t o m resultera i
att man börjar tillverka helt nya produkter som mer eller mindre väl ersätter de
gamla. På så vis kan man komma ifrån
den dyra resursen och istället locka med
lägre priser. Finner sig inte konsumenterna i dessa förändringar får de istället betala mer och konsumerar med stor sannolikhet då mindre.
Konkurrens utgör ett motiv för tekniska innovationer och stimulerar
sparsamhet.
Konkurrensen i en marknadsekonomi
utgör ett ständigt motiv för tekniska innovationer och stimulerar till sparsamhet.
Man kan alltså på goda grunder säga att
marknadsekonomin i sig är resurssnål och
innovationsinriktad.
Vinstintresset
Så till vinstintresset. Detta är naturligtvis
intimt förknippat med hela kostnadsbilden för företaget. Kan man varken genom egna priser eller andra förändringar
kompensera sig för kostnadsökningar,
påverkar detta med stor kraft vinsterna.
Vill man inte för längre tid försörja marknaden med förlustbringande produkter,
tvingas men till annan verksamhet. För
övrigt finns det ju ingen rimlig anledning
127
att tro att produktionens negativa bieffekter skulle bli på något vis lindrigare
för att försäljningen sker med förlust. Det
är inte så att de varor som människor inte
vill betala sitt pris för, generellt skulle
medföra mindre eller renare utsläpp.
Tvärtom innebär dålig lönsamhet att
företagets känslighet ökar och dess möjligheter att genomföra tekniska eller andra förändringar minskar – vare sig dessa
beror på krav från marknaden eller från
politiker.
Själva ägandet är i detta sammanhang
betydelsfullt En av alla känd sanning är
att det inte klottras hemma på toalettdörren, utan på de offentliga. Det som är
ägt och skyddat av alla blir alltför ofta ägt
och skyddat av ingen. Ingenting tyder på
att marker, sjöar och vattendrag skyddas
bättre för att staten eller kommunerna
står som ägare. Tvärtom är motsatsen
sannolik: enskilt ägande innebär enskilt
ansvar och enskilt intresse i kvalitet och
bibehållande. Om den enskildes äganderätt är av vitalt intresse på andra områden, så är den av ödesmättad betydelse
här.
Priset på god miljö
Ett aktuellt instrument i den här diskussionen är användningen av miljöavgifter.
Dessa innebär starkt förenklat att miljö-
förstöring skall ingå som en verklig kostnad i produktionen och inte bara – som
nu – som en av alla upplevd men av
ingen betald ”extern effekt”, som ekonomer så inlevelsefullt uttrycker det. I stället
för att tillåta gratis förstörelse upp till en
viss nivå, en regel som dessutom fått karaktären av en gummiparagraf när den
möter andra politiska intressen, tillåts
128
över huvud taget inga sådana obetalda utsläpp. För detta finns flera olika lösningar.
En är att alla former av utsläpp ges ett
pris i kronor som varierar med graden av
förstörelse. Höga avgifter kommer att ge
höga produktionskostnader, medan arbete för att minska utsläppen betalar sig,
precis som den verkliga intäkt det är. För
att komma undan höga miljöavgifter
tvingas företagen till lönande teknikförbättringar och reningsanläggningar.
En annan möjlighet är att skapa en
marknad för ”föroreningsrätter”. Man
tillåter helt enkelt en total mängd förorening i någon mening och låter dem som
på grund av sin verksamhet vill nyttja
dessa föroreningsrätter sälja dem sinsemellan till det pris som de själva i ett
andra steg sätter. Kan man minska sina
totala utsläpp kommer man att kunna sälja ett antal föroreningsrätter och på så vis
sänka sina kostnader.
Det finns flera varianter på detta tema,
grundtanken är dock hela tiden densamma: För att skydda miljön skall vi använda samma instrument och utnyttja samma
drivkrafter som marknaden själv. Vi skall
låta människors preferenser ”slå igenom”
och styras av verkliga kostnader. Denna
marknadsekonomiska grundsyn förnekar
inte att det för vår gemensamma miljö är
ett politiskt ansvar att tillse att rätt styrinstrument införs och ges en fungerande
innebörd. Men detta gör inte marknadsekonomin mindre utan styrker bara dess
funktion.