Fritiof haglund; Amerikahat


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRITIOF HAGLUND:
Amerikahat
Från Vietnam till Nicaragua
När Olof Palme fördömde USA:s
bombning av Hanoi julen 1972
sanktionerade han det glödande
USA-hat som skulle prägla sjuttiotalet. Han satte devisen för en
alldeles speciell svensk form av
hybris som ger oss moralisk rätt
att tala om för resten av världen
vad som är rätt och orätt på den
internationella arenan.
Sovjet har tagit USA:s roll och
Afganistans Vietnams. Men varför kommer inte något kraftfullt
rytande från Vietnamkrigets
svenska hjältar?
Redaktör Fritiof Haglund är producent på Sveriges Riksradio.
Våren 1987 besökte jag Nicaragua. Jag
lyckades ta mig till indianland kring
Puerto Cabezas och creolernas stad
Bluefieldspå atlantkusten. Bluefieldsvar
en gång en livlig, rik och brusande hamnstad. Men det var före sandinisternas tid.
G
år man ner till baren, invid fiskmarknaden några hundra meter
från tilläggsplatsen för båten från
Rama, så träffar man en och annan arbetslös stuveriarbetare. Frågar man då
om USA och Reagan så får man undantagslöst svaret.
Reagan är vår hjälte. Han är den som
ska rädda oss från sandinister och gudlösa kommunister från Kuba. Svaret kommer på demonstrativ tjock karibisk engelska, inte på spanska. Han svarar, drar
ner basebollmössan över pannan och
drömmer om tider som flytt.
Går man sedan upp i staden och frågar
någon som känner en, och som vågar tala
öppet och inte ”speak to live” vad han
tycker om Misurasata (numera Yatama)
den indianska motståndsrörelsen som rör
sig i bergen och stundom kommer in i
snabba räder från havet, så blir svaret.
Nu har vi vapenstillestånd, tack och lov.
Men om inte sandinisterna ändrar sig och
ger oss självständighet och beter sig som
folk och kastar ut alla kubaner och utländska internationalister, så fortsätter
gerillakriget. Indiangrabbarna är frihetskämpar. Dom är våra hjältar.
Frågar man sedan människor i Managua vad dom tycker om sandinismen så
blir svaret ibland tystnad och flackande
blickar ibland det omskrivande beskedet.
Vi tror som kyrkan tror. Biskop Ovando
är vår man.
Det hör då till historien att Ovando är
446
en av sandinismens hårdaste motståndare.
Frågar man den unge mannen med
FSLN-märket på skjortan, vad han tycker
om USA, så bryter han ut i inlärda fraser
om hatet, inte mot det amerikanska folket, som skickar många solidaritetsgrupper till Managua, utan Reagan och CIA
som stöder contras.
Frågar man liberalerna på kontoret nere i Ciudad Jardin så heter det: Vi älskar
inte USA men vi hatar det inte heller. Vi
vill ha fred. Vi måste ha fred för att bygga
upp landet. Men skall det bli verklighet
måste sandinisterna börja uppföra sig anständigt och demokratiskt och USA måste stoppa hjälpen till Contras och gå in i
förhandlingar om fred.
Frågar man sedan en frihetskämpande
indian om hans motiv för att kämpa och
döda säger han så här:
”Jag är soldat, jag är en man ur folket i
vapen för att försvara folkets rättigheter.
Autonomi, indianskt liv, kultur, språk och
rättigheter. Jag dör hellre för en kula än av
hunger. Jag är indianista, antiimperialist,
antikapitalist, antikommunist. Vi går till
historien eller till glömskan.”
Rapporterar man så till det svenska folket om dessa ganska givna reaktioner, så
faller taket in.
Biståndsarbetare, diplomater, solidaritetsgrupper och vänskapsförbundare,
teatergruppen Sandino, turister, kaffeplockare och arbetskamrater i pressen,
som lotsats runt till de rätta sandinistiska
vattenhålen, och aldrig kan glömma detta,
präster och prelater ur kyrka och frikyrka,
politiker, och vanliga supporters till den
svenska vänstern vrålar ut sina dementier.
Den som kritiserar sandinismen är lögnare. Sandinismen är det finaste som hänt
i hela Latinamerika. Sandinismen är godhet. Sandinisterna genomför det kristna
kärleksbudet. Nicaragua är kontinentens
gryning.
Myten krockar med verkligheten och
myten vinner. Som en bärande faktor ivår
storartade svenska dröm om sandinismen
– den delas inte nämnvärt av Nicaraguas
grannar – känner man ganska snart ett
starkt, ibland flammande hat mot Amerika.
Olof Palme satte devisen för en
svensk hybris, en sorts arroganssom
ger oss moralisk rätt att tala om för
resten av världen vadsom ärrättoch
orätt på den internationella arenan.
Att amerikahat odlas i Latinamerika är
ganska lätt att förstå. USA:s serie av övergrepp, invasioner, ekonomisk utsugning
och kulturell arrogans är tydlig nog.
Men i Sverige? Ett amerikahat så starkt
att det blockerar alJ känsla för sannolikhet i fråga om Nicaragua. Sandinismen är
älskad! Varje påstående om motsatsen är
usla propagandalögner!
Vad nicaraguaner säger är propaganda
från CIA Att tiotusentals nicaraguanska
medborgare, varav de allra flesta fattiga
indianer och lantarbetare, riskerar livet i
kampen mot sandinismen, saknar betydelse.
De är lurade av den amerikanska lögnpropagandan.
Vad är det för passioner som kan få eljes omdömesgilla människor att så tappa
fattningen inför den motsägelsefulla konflikten i Nicaragua.
Låt oss gå tillbaka i tiden.
En ny era
Aret var 1965. Tillförordnade utrikesminister Olof Palme yttrar sig inför den socialdemokratiska broderskapsrörelsen i
Gävle.
”Det är en illusion att tro att man kan
möta krav på social rättvisa med våld och
militära maktmedel.”
Utan stora åthävor har den unge Olof
Palme formaliserat en alldeles ny era i
vårt förhållande till USA. Det var mot
Hur skulle vi i början av sjuttiotalet
ha kunnatförutse att av det älskade
Vietnam skullebliengirigliten erövrarstat?
USA, nämligen, och dess krig i Vietnam,
han riktade sin stillsamma kritik, som så-
väl USA som världen i övrigt, mått väl av
att ta på allvar.
Den var dessutom modigare än vi riktigt kan förstå i dessa tider av skrikig propaganda mot USA. Sverige liksom resten
av den fria världen dominerades av positiva, ja smeksamma känslor för ”Frihetens
stamort på jorden.”
Så blev det 1968.
Olof Palme demonstrerar
Olof Palme vandrar i demonstrationståg
jämte Nordvietnams Moskvaambassadör
till Sergels torg. Det var Tet-offensivens
år, och det var inte så mycket för det tal
han höll på Sergels torg, som den omständigheten att han vandrade sida vid sida
med den lille vietnamesen, som fick USA
att reagera med stor irritation, liksom för
övrigt stora delar av den svenska konservativa opinionen.
447
Det var en stark, om också, som på-
ståtts, oavsiktlig symbolhandling, som
sanktionerade ytterligare några snäpp av
det USA-hat som frodades i FNL-rörelsens många propagandalokaler mellan
skrivmaskiner, rödvinsflaskor, stencilkopieringsmaskiner och stora bilder av
Ho Chi Minh och general Giap.
USA rasade, men Palme vann många
poäng hos alla som gick i demonstrationståg på den tiden, och som lyssnade på Sara Lidmans och Jan Myrdals sanningar
om kriget.
Julbombningarna i Hanoi
Så kom julbombningarna av Hanoi 1972.
Olof Palme, numera statsminister, äntrar på nytt barrikaden, gör gällande att
bombningarna är ett sätt ”att plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till
underkastelse inför maktspråk.”
”Därför är bombningarna ett illdåd.
Därav finns det många i vår moderna historia. De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babi Jar, Katyn, Lidice,
Sharpeville, och Treblinka. Våldet har
triumferat. Men eftervärldens dom har
fallit hård över dem som burit ansvaret.
Nu finns ännu ett namn att foga till raden,
Hanoi julen 1972.”
Många ansåg då och nu, att det var ett
poetiskt och kraftfullt bevis för den svenska anständigheten och modet att säga
ifrån också till en stormakt.
Andra tyckte, och tycker, att det var
otillständigt, och lite skrattretande av lilla
Sverige, att sätta sig till doms över USA.
Andra åter menade att statsministern
byggde vidare på sitt privata monument
av hat mot USA, som redan skapat åt honom en stark personlig berömmelse
448
bland socialistinternationalens och tredje
världens länder, samt att hans huvudsakliga motiv för denna bryska handling mer
skulle varit att för arbetarrörelsen suga
upp den starka ungdomliga FNL-rörelsen, än att dra i korståg för godhetens
principer.
Svensk hybris
Vad han under alla omständigheter gjorde den gången var att sanktionera det glö-
dande USA-hat, som skulle prägla sjuttiotalet. Han satte devisen för en alldeles
speciell svensk form av hybris, en sorts arrogans som ger oss moralisk rätt att tala
om för resten av världen vad som är rätt
och orätt på den internationella arenan.
Och han vann, skall det sägas, inte så lite respekt därför.
Hur skulle vi i början av sjuttiotalet ha
kunnat förutse att av det älskade Vietnam
skulle bli en girig liten erövrarstat? Att
Pol Pot skulle mörda sitt eget folk i en skala som fick bombningarna av Hanoi att
verka obetydliga, och att Sovjet skulle gö-
ra om USA:s krigsförbrytelser i Afganistan, och att glasnost skulle öppna ridån
för dom verkliga stalinistiska och maoistiska skräckkamrarna.
Men vad var det då som gjorde Palmes
i mångas ögon hatiska spel mot USA legitimt? På vilka trovärdighetens grunder
ställde han sig när han skällde ut ”Frihetens stamort på jorden?”
Bengt Nerman har i ett spännande resonemang i ett nummer av Vår Lösen Orwellåret 1984 lagt fram några teser som i
varje fall delvis förklarar denna häpnadsväckande svenska hybris. Han säger:
”Här i Sverige är alla människor goda.
Det är själva definitionen på att vara
svensk. Att vara god är, närmare besett,
att acceptera de normer för tänkande,
troende och handlande som gäller i Sverige, att ingå i den svenska värdegemenskapen.”
Nerman stärker mig i mina misstankar
att, slarvigt kamouflerat i hjärtat på varje
sann socialdemokrat, finns en stark känsla av att världen skulle må åtskilligt bättre
om den fattade att det socialdemokratiska Sverige vet bäst, och handlade därefter.
Det är en av de många mystiska underströmmarna i vår svenska mentalitet, vår
andliga världs topografi. En annan är våra
intellektuella förhållningssätt till Amerika.
Socialdemokratin slöt FNL-rörelsen i sinfamn.
Hur kom det sig att stora namn ur den
svenska kultureliten på sextio- och sjuttiotalet på förmiddagen kunde skriva
pamfletter om Castros befrielsekamp,
kritiska betraktelser över vårt svenska
konsumtionssamhälle så starkt dominerad av den amerikanska kulturimperialismens motbjudande produkter, formulera
kålsuparteorier, drömma om kulturrevolutionen i Kina och dess befrielse av massorna inte minst kvinnorna, rasa över den
sociala misären i USA och kapitalismens
futtighet.
För att sedan om aftonen på stadens
krogar och näringsställen skryta med sina
amerikaminnen.
”Joru, här sitter mannen som spisat
Lester Young när han spelade på ’Birdlands’. Han stog stilla, han stod alltid
blickstilla, när han rev av sina himmelska
solon.
Och Sugar Ray Robinson. Boxaren
som höll tre titlar vid samma tillfälle. I
Madison Square Garden, när han slog ut
dom. Alltid i tredje ronden, förståru. Alltid i tredje och inte ett hårstrå rörde sig ur
mittbenan. Det var tider, eller …”
Vi drömde om att få skjuta automatkarbin tillsammans med Fidel och hans
Barbudos i Sierra Maestra, samtidigt som
vi ville skriva om Norman Mailer och
Truman Capote och skrattade oss halvt
fördärvade åt Joseph Hellers generationsroman ”Catch 22”.
Hur kunde det här gå ihop?
Alltvarglädje ochgamman tills miljontals kranier blev Pol Pots budskap tillvärlden om kulturrevolutionens välsignelser.
Låt oss betrakta den berömde författaren vid krogbordet några timmar senare i
hans liv,och kanske bjuds en förklaring på
denna paradox. Han sitter, åtskilliga Cuba
libre senare, och gråter i sin drink och
mumlar … jävla Che … jävla Lester och
jävla alla jänkare .. . och alla andra jävlar.
Han är som många andra intellektuella,
offer för, och omedvetet driven av, en
åkomma som den tjeckiske författaren
Milan Kundera kallar Lftost.
I fyllan och villan visar han ohämmat
sin underkastelse under Jantes förfärliga
lagar. Ungefär så här; Om nu jag inte får
lov att vara nån, varför ska då Che, eller
Lester, eller någon annan få vara det. Han
lider i alkoholens avslöjande timme av
jämlikhetens Lftost.
449
Ibland undrar jag om inte hatet mot
USA, det stora globala hatet, kan förklaras.på samma sätt. En stor global Lftost?
Annu levde vi likväl i liberalismens och
toleransens tid. Den politiska retoriken i
Sverige var mild och stillsam. Så kom
1965.
Myrdai-Lidman-epoken
Med stigande kunskap om USA:s framfart i Vietnam sprängdes dörrarna vidöppna för fanatikerna, gisslarna, demagogerna och det blev Jan Myrdals tid och
Sara Lidmans epok.
Det enda som gällde var solidaritet
med Vietnams kämpande folk, hat och
kamp mot UsA-imperialismen. Ingen
gråskala, inga nyanser!
Och sådant var grupptrycket på oss,
som ansåg oss stå för godhet och solidaritet och kamp mot förtrycket, att vårt tal
och våra känslor, riktade som flammor av
hat mot USA, ökade långt över gränsen
för vett och sans.
Ropen skallade på gator och torg. Socialdemokratin slöt FNL-rörelsen i sin
famn, och allt var lycka och glädje, då
nordvietnamesiska stridsvagnar bröt ned
grindarna till presidentpalatset i Saigon,
och USA:s ambassadpersonal fick fly per
helikopter från ambassadens tak.
Allt var glädje och gamman tills miljontals kranier blev Pol Pots budskap till
världen om kulturrevolutionens välsignelser.
Socialistiska länder började invadera
varandra. Vietnam drev båtflyktingar ur
landet, invaderade Kampuchea och infiltrerade Laos på bästa amerikanska maner.
j
450
Varför tystnad?
Så anländer vi i åttiotalet.
Scenen är densamma som förut. Det är
bara huvudrollsinnehavarna som bytt roll.
Sovjet har tagit USA:s roll, Afganistan
Vietnams. Rekvisita är desamma. Napalm
över kvinnor och barn. Mördarhelikoptrar, som sveper in över flyende familjer
och pulvriserar dem. Byarna brinner,
åkrar och betesmarker förstörs för generationer framåt.
Dockor och nallebjörnar slängs ned till
barnen. Gåvorna från snälla farbröder i
Kreml briserar i deras händer, sliter av armar och ben.
Och man väntar sig ett kraftfullt rytande från Vietnamkrigets svenska hjältar.
Väntan är förgäves. Det som följer är
Tystnad.
Sara Lidman fortsätter att tala om
USA och Vietnam. Olof Lagercrantz
mumlar om att frihetens principer kanske
inte är så entydiga. Göran Palm och Maj
Wechselman påpekar att Sovjet stöder en
progressiv nation som skall förbättra
kvinnans ställning, i Afganistan.
Och rättrådighetens statsminister, godhetens företrädare på jorden Olof Palme?
Bara hyckleri?
Vad hände med statsministern, och vad
hände med socialdemokratin? Vad blev
det av med de höga principerna? Rätten,
ja den bjudande plikten för OlofPalme att
skydda den plågade mot plågoanden, den
förtryckte mot förtryckaren även om man
riskerade diplomatiska förvecklingar med
en supermakt?
Efter mördardramat på Sveavägen den
29 februari, då minnen, ambitioner och
avsikter slets sönder i samma ögonblick,
som kulan slet sönder statsrrumsterns
hjärta, får vi måhända aldrig något svar på
dessa frågor.
Förrän socialdemokratin öppnar dokumentskåp och garderober- och det lär
dröja med tanke på de skelettdelar vi redan kunnat skymta- kan vi bara spekulera i denna dramatiska ändring i politiska
och moraliska principer hos den man som
så starkt färgat vår tid.
Olof Palmes smeksamhet mot Sovjet,
hans generande tystnad kring supermaktens våldtäkt av grannlandet, var det möjligen en oundgänglig del i en stor global
plan för fred och samförstånd?
Sovjet har tagit USA:s roll, Afganistan Vietnams.
Eller hatade han måhända USA, mätte
supermaktema med olika mått och lurade
oss med några glänsande reptrick att tro
på sitt rättvisepatos?
Var hans engagemang under Vietnamåren bara hyckleri?
Vilka hans motiv än kan ha varit så devalverades vietnamårens heta engagemang för den förtryckte, för fredens sak
och rättfärdigheten?
Det gör ont att ställa dessa frågor för
den som en gång trodde på såväl OlofPalme som rättfärdighetens sak.
Deja vue
Det gamla hatet mot USA sjönk undan
här i Sverige. Det dök upp i Nicaragua.
När kaffet mognar i Jinotegas berg
kring vår juletid kommer solidrite solidaritetsmänniskor från hela världen flygande med Aeroflot för att hjälpa till med att
plocka skörden och ersätta de tiotusentals
soldater, som slåss mot sina bröder contras istället för att plocka kaffe.
Uppehåller man sig tillräckligt länge
kring lunchbaren på Hotell Intercontinental – det enda stället där man ännu
kan få en anständig måltid – så ser man
eller träffar man dem alla. Det är här man
möter de övervintrande USA-hatarna
från barrikadernas år.
Hon är solbränd och inte längre så ung
och vacker som den gången. Hennes händer är märkta av hårt arbete, och det är
med nyfiken beundran jag släntrar fram
och frågar denna vänninafrån gamla tider
hur hon mår, hur hon orkar slita så, och
varför, och till sist om hon varit i det USA
som hon hatar så.
”Åka till USA, det där äckliga landet.
Skulle aldrig falla mig in. Nej, vet du vad
det skulle aldrig falla mig in. Jag har verkligen bättre saker att göra på min fritid.”
I dessa dagar då bara en handfull socialistiska stater odlar sitt gamla USA-hat,
Castros Kuba, Megistus Ethiopien, Nordkorea, Vienam och Nicaragua, är det inte
så konstigt att den hårda kärnan av vietnamgenerationen söker sig till Managua.
I dessa dagar av perestrojka och glasnost då gamla marxistiska vänner i Kreml
och Peking ägnar sin tid åt fredsfördrag
och avspänning, i stället för kampen mot
451
yanquisimperialismen, känns det gott att
stå på revolutionstorget iManagua och lå-
ta slagorden brusa som adrenalin i den
kollektiva berusningen av hat och illvilja.
Kanske är det inte så konstigt då att
sandinisterna, svenska som nicaraguanska, vänder dövörat till när contras indianer ”jordens fördömda” använder samrna
revolutionära jargong om det rättvisa våldet som sandinisterna.
Känslan av deja vue blir outhärdlig.
Under hela denna tid av slagord och
våldsamheter, politiska manipulationer
och hyckleri, engagemang och medkänsla
flöt emellertid en mäktig ström av kärlek
och beundran för det stora landet i väster.
Oberoende av konjunkturhatet och
jantelagens hätskhet bland världens intellektuella, rinner den stora floden av
beundran för Jeans, Big Mae, Coca Cola,
Harley Davidson och allt annat som symboliserar den amerikanska livsstilen.
När vår nye statsminister förlidna vårvinter plockar upp sin företrädares trollstav, höga hatt och amerikahatande retorik, och skriver uppmaningar till den amerikanska kongressen att sluta stödja contras, så har han förmodligen lika små möjligheter att påverka de verkliga folkdjupen som någonsin den store illusionisten
Olof Palme.