Ledare; Fred i vår tid


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Fred i vår tid
••
O
verenskommelsen mellan USA
och Sovjetunionen angående
medeldistansrobotar är ett framsteg på nedrustningsarbetets område. För
det första är det något positivt i sak att de
medeldistansrobotar som Sovjetunionen
började utplacera under 70-talet nu tillsammans med motsvarande och senare
utplacerade amerikanska robotar tas bort
från Europa. Kärnvapenhotet kvarstår
men tröskeln för att kärnvapen skall användas i ett eventuellt krig mellan öst och
väst har gjorts något högre. För det andra
är det ett värde i sig att supermakterna inför sig själva och inför andra har visat att
nedrustning dem emellan är möjlig.
Framsteget med medeldistansrobotarna
ger bränsle till den fortsatta nedrustningsprocessen.
Det är emellertid viktigt att de förhoppningar som nu väcks inte framställs
som större löften om fred i vår tid än vad
överenskommelsen ger anledning till. Avtalet mellan USA och Sovjetunionen måste sättas in i sitt perspektiv samtidigt som
förutsättningarna för dess tillkomst och
dess konsekvenser måste analyseras. För
svensk utrikespolitik finns det i hög grad
anledning att reflektera över avtalets förutsättningar. För svensk försvars- och sä-
kerhetspolitik ger avtalets konsekvenser
motsvarande anledning till analys.
Avtalet om medeldistansrobotar avser
en mycket marginell del av stormakternas
kärnvapenarsenal, som högst 5 %av densamma. De strategiska kärnvapenarsenalerna kvarstår intakta. De konventionella
styrkorna på ömse sidor kvarstår likaledes intakta.
Europa återgår därmed till den situation som rådde före Sovjetunionens utplaceringar av SS-20 under 70-talet. Det
finns emellertid en viktig skillnad. Västalliansens försvarsdoktriner förutsätter i
dag i högre grad än då en förmåga att med
konventionella styrkor kunna försvara
Västeuropa utan användning av amerikanska kärnvapen. Till en del beror detta
på det farliga i att vara beroende av en
konfliktupptrappning till kärnvapen-nivå,
till en annan på en ökande osäkerhet till
om en sådan avskräckning är tillräckligt
trovärdig – och därmed tillräckligt avskräckande – inför hotet av en konflikt
begränsad till Europa. NATOs utplacering av medeldistansrobotar kom till just
som ett svar på den osäkerhet som beroendet av den strategiska avskräckningen
gav och som växte när Sovjetunionen genom sin utplacering av ”europeiska” SS- 20-robotar skapade en kärnvapenöverlägsenhet förbehållen den europeiska
scenen.
NATOs förändrade doktriner har lett
till en taktisk och militärteknisk utveckling men inte till sådana ekonomiska satsningar som nämnvärt kan bidra till att
rubba Warzawapaktens överläge vad gäller konventionella styrkor. Den konventionella obalansen kvarstår alltså, samtidigt som den strategiska tyngdpunkten i
styrkerelationen mellan öst och väst alltmer har förskjutits mot det konventionella slagfältet. Avtalet om medeldistansrobotarna sätter på en gång detta förhållande i blickpunkten.
Till skillnad från kärnvapenförsvaret
är det i praktiken enbart de västeuropeiska nationerna själva som kan uppfylla
kravet på ökad konventionell försvarsförmåga. Avtalet mellan USA och Sovjetunionen innebär helt enkelt en överflyttning av en del av ansvaret för västalliansens försvar, från USA till de allierade i
Europa. Den överbryggning av det konventionella gapet som amerikanska medeldistansrobotar gett i form av avskräckning måste nu ersättas med västeuropeiska förband, som i stället för att överbrygga gapet minskar det. Det är både
rimligt och nödvändigt att västalliansens
europeiska nationer tar detta ansvar. En
bestående konventionell obalans är inte
bara en risk för freden utan försvårar
också nya förhandlingsgenombrott på
kärnvapenområdet Samtidigt underlättar
en betydande sovjetisk konventionell
överlägsenhet knappast arbetet på en
nedrustning av de konventionella styrkorna i Europa. Det som gällde medeldistansrobotarna gäller också de konventionella styrkorna. Sovjetunionen hade
knappast varit berett att förhandla bort sina medeldistansrobotar om inte NATO,
trots livlig kritik, utplacerat motsvarande
vapen.
Under förutsättning av att de västeuropeiska staterna tar ett ökat ekonomiskt
ansvar för den egna försvarsförmågan är
avtalet om medeldistansrobotar ett framsteg för freden och säkerheten i Europa.
Samtidigt är detta framsteg avslöjande
för ytligheten i den nedrustningspolitik
som socialdemokratin i Sverige och andra
västeuropeiska länder gjort till sin. Oppositionen mot och kritiken av den så kalla- 483
de nollösningen har i praktiken inneburit
att man genom sitt agerande verkat för ett
bestående sovjetiskt nukleärt övertag i
Europa. Svensk utrikespolitik har långt
ifrån någon del i det framsteg som så
många nu knyter förhoppningar till.
Avtalet innebär inte bara en möjlig lärdom för svensk utrikespolitik utan också
en utmaning av svensk säkerhetspolitik.
En ökad förskjutning mot det konventionella området ökar behovet av ett starkt
konventionellt försvar samtidigt som ökade konventionella militära satsningar
kommer att påverka hotbilden i vår närmiljö. Det finns dessutom en risk för att
supermakterna försöker kompensera
borttagandet av medeldistansrobotarna
med en ökad närvaro av marint burna
strategiska kärnvapen i vår närhet. Vår
del av Europa blir därmed än mer central
i stormakternas strategiska kraftmätning.
Avtalet mellan USA och Sovjetunionen ger inget löfte om fred i vår tid. Det
ger emellertid förhoppningar om fortsatta
framsteg, framsteg som förutsätter att de
västeuropeiska nationerna tar ett ökat ansvar för freden i Europa. Det alliansfria
Sverige har en stor del i det ansvaret. Så
länge Sverige inte kan värna sig mot
u-båtskränkningar och samtidigt accepterar en relativ försvagning av försvarsförmågan sviker vi det ansvaret.