Erik Åsard; Kampen mot löntagarfonderna


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

430
ERIK ÅSARD:
Kampen mot löntagarfonderna
Min i våras utkomna bok ”Kampen om löntagarfonderna” (Norstedts) behandlar den statliga fondutredningen under de händelserika
åren 1975-81. I boken analyseras det strategiska manövrerandel och parternas ställningstaganden i – och till någon del också
utanför – utredningen. De centrala kapitlen
tar upp spelet inom och mellan arbetarrörelsen och folkpartiet. Analysen går ut på att
försöka förklara varför det inte blev någon
kompromiss i mitten i denna fråga mellan de
nämnda parterna.
Jag vill inledningsvis poängtera detta för de
läsare, som eventuellt inte har tagit del av
boken annat än genom Erland Waldenströms
artikel i förra numret av denna tidskrift (7/
85). Det mindre avsnitt. som Waldenström
uppehåller sig vid, heter ”Näringslivet och
fonderna”.
Erland Waldenström tillhör de mest erfarna och initierade bedömarna av fondfrågan
inom näringslivet. Redan 1976 var han ordfö-
rande för den grupp, om då lade fram ett
förslag om ett via lagstiftning skapat skattestimulerat lönsparande. Under fondutredningens många år satt han hela tiden med som
representant för Industriförbundet. När han
tar till orda i frågan finns det sålunda all anledning att lyssna.
Låt mig först stanna vid några punkter där
vi uppenbarligen är ense. Det gläder mig för
det första att Waldenström tar avstånd från
de absurda anklagelser om ”historieförfalskning”, som förre Aktiesparchefen Hå-
kan Gergils riktat mot boken. Den typen av
övertramp trodde man sedan länge var försvunnen från debatten. 1
För det andra noterar jag att Waldenström
instämmer i mitt påpekande om att det under
fonddebattens inledande år på många håll
fanns en öppen hållning inom näringslivet i
dessa frågor. Denna öppenhet tog sig uttryck
i en vilja att seriöst diskutera sakfrågorna och
att presentera egna alternativ. Det har varit
en viktig punkt för mig att påvisa detta, och
därför gläds jag åt att Waldenström här helt
tycks dela min uppfattning.
1
Jag har utförligt bemött Gergils anklagelse i radions Obs kulturkvarten (3/6 1985) samt i en artikel
i Göteborgs-Posten (2/8 1985).
För det tredje kan jag bara konstatera, att
Waldenström inte beslår mig med någon enda
felaktighet när det gäller de rena faktauppgifterna. Hans invändningar, till vilka jag nu
övergår, gäller tolkningen av vissa händelseförlopp samt sättet att citera.
Min ”grundtes”, skriver Waldenström, är
att det vid tidpunkten för Meidnerförslagets
publicering inte rådde någon stämning av
konfrontation inom näringslivet. Nej, just
det. Det skriftliga material, som jag har gått
igenom, vittnar inte om att det vid den tiden
fanns någon samlad eller aktiv näringsliv –
opinion i frågan. Däremot fanns det naturligtvis kritik – och stundtals skarp sådan – mot
det första Meidnerförslaget. Båda dessa saker – kritik såväl som en öppen och avvaktande hållning – går att spåra i de skriftliga
dokumenten. Detta har jag försökt återge genom en rad citat i böljan av avsnittet ( id 102
ff).
Waldenström klagar nu på mitt sätt att citera en av honom skriven artikel i Fackföreningsrörelsen nr 27 1975. Enligt Waldenström är den enda mening som jag citerar den
där han skriver att det finns ”mycket i
Meidners brett upplagda, välskrivna framställning som jag [Waldenström] tror varje
läsare . . . måste finna tankeväckande och
kan instämma i”.
Men detta är felaktigt. Den första mening
som jag citerar ur Waldenströms artikel är
hans synpunkt att Meidners förslag, om det
genomfördes, skulle få ”omvälvande konsekvenser”. Detta är ett direktcitat och återfinns på sid 103 i boken. Först därefter citeras
Waldenströms beröm över Meidners framställning.2
På liknande sätt är det med de övriga citat
och referat, som kortfattat återges i avsnittets
inledning. Bara ett exempel till. På hösten
1975 organiserade Industriförbundet ett större antal regionala konferenser om fonderna.
Nära 500 representanter från drygt 300 av
förbundets medlemsföretag ute i landet deltog i diskussionerna. Utfallet summerade å
2
Näringslivets kritiska hållning gentemot kollektivistiskt inriktade fondförslag, från Meidner och
framåt, kommer fram i min bok på olika ställen.
t ex på sid 57, 104, 110 f och 114 f.
här i Industriförbundets egen verksamhetsberättelse:
Resultatet av överläggningarna var ett entydigt avböjande av den meidnerska konstruktionen, men däremot en varierad inställning till
hur man i övrigt skulle se på dessa frågor. Från
en stor grupp företag uttalades en förståelse för
vissa av de motiv som ligger bakom Meidnerför laget och efterlystes förslag till sy tern som
ger de anställda delaktighet i företagens resultat, utan att hämma företagens effektivitet.3
Detta citeras ordagrant i boken på sid 104.
Här ser vi ånyo prov på den blandning av
kritik och öppenhet, somjag tidigare var inne
på. Waldenströms anmärkning att mitt sätt
att citera skulle vara ”vilseledande” saknar
alltså grund.
Waldenström förvånar när han skriver att
den ”öppna hållning”, som inledningsvis
fanns inom näringslivet, ”består oförändrad
också i dag” . Skulle med andra ord stämningarna inom dagens näringsliv präglas av samma öppenhet som kom till synes i Industriförbundets verksamhetsberättelse 1975? Hur,
kan man fråga, manifesterar sig då denna
”öppna hållning” år 1985? Knappast genom
något överdrivet intresse för att diskutera
sakfrågorna. Inte heller genom någon markerad vilja att framlägga egna positivt utformade förslag. Eller menar Waldenström att
det idag skulle vara möjligt för det samlade
näringslivet att tillsätta en motsvarighet till
70-talets ”Waldenström-grupp”, med uppgift
att om något år eller så presentera ett alternativ till någon typ av ”fonder”? Varför ker
inte det då, i så fall?
Waldenströms allmänna invändning går ut
på att jag skulle ha givit ”en i viktiga avseenden felaktig bild av näringslivets inställning
till fondfrågan” samt hur denna kom till synes i fondkommitten. Låt mig, för att reda ut
detta, göra en distinktion mellan ståndpunkter i sakfrågan och det strategiska agerande!.
Det framgår klart av min bok, att näringslivets inställning i sak föga ändrades från den
s k Waldenström-rapporten 1976 och fram till
3
Industriåret 1975 (Stockholm: Sveriges Industriförbund, 1976), sid 28.
431
ställningstagandena i kommitten 1980-81. På
sin höjd var det i de olika dokumenten fråga
om marginella språkliga förändringar och
nyansförskjutningar. Ingenstans i framställningen sägs det som Waldenström påstår,
nämligen att näringslivet efterhand skulle ha
”svängt om” och intagit ”en helt annan ställning till fonderna” än vad som var fallet i
början.
Vad som däremot undergick en klar förändring var själva strategin, sättet att uppträ-
da i debatten och presentera egna förslag. Jag
har urskiljt två riktningar inom näringslivet i
frågan, en ”diskussionsvillig” och en mera
”konfrontationsbenägen”. Under fonddebattens inledande år var det den förstnämnda
falangen som satte sin prägel på agerande!. I
ett senare skede fick, menar jag, de konfrontationsorienterade allt större genomslag för
sin annorlunda linje. Detta kom väl till uttryck hösten 1980, då näringslivets representanter i utredningen fann det nödvändigt att
stiga ned från den redan accepterade ”modellplatsen” och i stället omvandla det egna
förslaget till ett ”särskilt yttrande”.
Vilken var skillnaden mellan de två nä-
ringslivsriktningar som nyss utskiljts? Som
jag förstått saken var den avgörande skillnaden att de diskussionvilliga var angelägna om
att man skulle delta aktivt i utredningen, lägga fram och argumentera för egna förslag
samt söka bidra till ett i någon mening konstruktivt slutresultat. De mera konfrontationsbenägna var däremot inte intresserade
av något närmare samtal med andra parter,
såg med skepsis på hela utredningsarbetet
och ville helst att man skulle hoppa av kommitten . Tongivande i denna senare grupp var
främst företrädarna för de mindre företagen.
Så har jag, i största korthet, skildrat skeendet i boken. Jag kan inte finna att Waldenström, när det gäller just de strategiska bedömningarna, har någon i grunden annan
uppfattning. Han nämner själv att det fanns
olika meningar om de taktiska frågorna och
preciserar sig sålunda:
Vad som i första hand föranledde meningsskiljaktigheter i referensgruppen var inte näringslivets egna förslag till en spridning av ägandet,
inte heller dess inställning till LO/SAP-förslagen utan den taktiska frågan huruvida näringsli- 432
vet … överhuvud taget borde sitta kvar i utredningen och inom denna presentera något som
kunde betecknas som ”näringslivets alternativ”.
Detta avviker inte på någon central punkt
från vad jag har framhållit i min bok.
Jag kan slutligen bara försäkra Waldenström och andra om, att jag inte känt mig
frestad att skänka mening åt mitt arbete ”genom att i möjligaste mån ingjuta dramatik i
skeendet”. Jag har gått till verket med en
mycket konventionell och odramatisk ambition: att så opartiskt och objektivt som möjligt söka beskriva och förklara vad som hänERLAND WALDENSTRÖM:
o
Replik till Asard
Först citatfrågan. ur min artikel i Fackföreningsrörelsen nr 27, 1975 citerar Åsard i sin
bok den näst sista meningen, den enda där jag
har något positivt att säga om Meidner-rapporten – att den också innehåller synpunkter
som är tankeväckande. Det är riktigt att
Åsard också tagit med vad han kallar ett direktcitat av de två orden ”omvälvande konsekvenser” men vad Åsard inte säger ett ord
om är de 98% av min artikel där jag levererar
en i sak nedgörande kritik av Meidnerförslagens huvudpunkter. Jag vidhåller att detta
sätt att citera är vilseledande. Det gäller i
ännu högre grad det av mig i artikeln påtalade
citeraodet av ett par meningar ur Nils Henrik
Schagers artikel i Arbetsgivaren 1977, som
leder tanken till att man på SAF:s kansli vid
denna tidpunkt skulle anse att det rådde politisk enhet om behovet av löntagarfonder och
de i fondkommitten. Skeendet var alldeles
tillräckligt intressant i sig självt utan attjag på
något sätt behövde ”dramatisera” det.
Jag inbillar mig inte att jag i alla detaljer
givit en helt definitiv eller slutgiltig skildring
av alla turerna och av alla parter manövreranden i utredningen. Det vore an aning förmätet med tanke på att skeendet ligger så
nära i tiden och att mycket material ännu inte
är tillgängligt. Men jag menar mig bestämt ha
givit en korrekt och rättvisande bild av huvuddragen i utvecklingen. Det blir nu efterföljande forskares uppgift att försöka fylla de
återstående lakunerna.
att sådan enighet också förelåg mellan Waldenström-gruppen och Meidner! Jag tror varje oförvillad läsare måste hålla med om att i
avsaknad av ordentlig analys av det sätt på
vilket ordet löntagarfonder vid denna tid användes blir citat av detta slag inte bara vii eledande utan närmast obegripliga.
Men detta med citaten är en detalj. Det
viktiga är det mönster i vilket de ingår. Åsard
gör nu det enligt min mening förvånande uttalandet att det av hans bok klart skulle framgå
att näringslivets inställning i fondfrågan under den tid boken behandlar inte ändrades i
sak annat än ”på sin höjd ifråga om marginella språkliga förändringar och nyansförskjutningar”. De förändringar i näringslivets
inställning som författaren syftar till i boken
skulle endast gälla ”sättet att uppträda i debatten och presentera egna förslag”.