Bo Siegbahn; Socialdemokratiska bekymmer i Frankrike – och Sverige

BO SIEGBAHN:
Socialdemokratiska bekymmer i
Frankrike – och Sverige
Ambassadör Bo Siegbahn rapporterar
från Frankrike där den socialistiska
regeringen har allt svårare att bemästra
situationen. Efter denförsta tidens
expansionistiska politik tvingades
regeringen att slå till bromsarna och den
redan kraftiga skattesmitningen har nu
tagit väldiga proportioner. Frågan är
hur länge kommunisterna i regeringen
skalllyckas tygla sina fackförbund att
acceptera åtstramningen. Sverige kan
lära en del av de franska socialisternas
misstag inte minst då det gäller den
misslyckade banksocialiseringen.
Det är intressant att jämföra den pci
tiska och ekonomiska utvecklingen
Sverige och Frankrike under senare k
När de icke-socialistiska partierna iS1t
rige tog över regeringsansvaret 1976 ~
ter 40 års socialistiskt styre, tedde sigt
många den ekonomiska situationen gallt
ka hygglig. I själva verket hade emelllt
tid olika åtaganden under det gångnam.
mognat ut och började vid denna tj
punkt avspegla sig i ett starkt stigani
underskott i budgeten och utlandsbe•
ningarna. Till detta kom att de borge~
partierna, på grund av den socialist”
hårda propagandan om att ett borge
Sverige var liktydigt med en social
rustning, till varje pris måste visa
denna propaganda saknade grund.
en ganska kort tid kom dessutom
andra oljechocken. Resultatet var Pli
stegringar och betalningsunderskott sal
inom en koalitionsregerings ram vi
sig svåra att behärska.
· 1982 var utgångsläget helt annorlunci
De ekonomiska svårigheterna var 6
alla uppenbara och regeringen hade IJIW.
jat genomföra en allmän åtstranutiJt
Icke desto mindre tog den socialdemt
kratiska ledningen, trots försiktiga
tester från vissa, mer realistiska kretslr,
i valkampanjens hetta avstånd från lA
besparingssträvanden och kom sålwå
till makten på ett helt orealistiskt p1t
gram. Det dröjde heller inte många veci
or innan man tvingades.lägga om rodM
totalt. För de socialistiska väljarna bl
uppenbarligen detta, troligen medveu..
bondfångeri inneburit ett smärts~mt Upt
vaknande och allt tyder på att ett val idil
skulle innebära regeringsskifte.
~lyckad socialistisk politik .
l Frankrike rådde ingen ekonomisk kris
vid valet av Fran~ois Mitterand till president i maj 1981 och det strax därpå följande socialistiska segervalet med en absolut majoritet för den socialistiska falangen. De borgerliga regeringarna hade
istort sett lyckats klara de olika oljekriaema och undvika allvarlig obalans. Arbetslösheten hade dock under de senaste
ken kraftigt stegrats från omkring
500000 till 1800 000. Den nya socialistkommunistiska regeringen, som heligt
lovat bia att sänka arbetslösheten, sökte
lösa problemet genom en nykeynesiansk
töpkraftshöjning. Minimilönerna höjdes
iksom alla sociala bidrag, valjämte man
lkulle sänka arbetstiden och pensionsåldern.
Denna glädjetid varade dock inte
linge. Redan följande vår stod det klart
att alla kurvor pekade nedåt: arbetslösbeten nådde över det magiska tvåmiljooerstrecket, budgetunderskottet närmade sig 100 miljarder och betalningsbalansen framtvingade två devalveringar.
Regeringen Mauroy sökte slå till
bromsarna. Under förklaring om att man
skulle fortsätta den gamla politiken med
”en andra fas” införde man ett tidsbeSfånsat pris- och lönestopp och några
andra smärre åtgärder..Mycket tack vare
att kommunisterna ingick i regeringen
lyckades man i stort sett få dessa steg
accepterade av fackföreningarna.
Det blev dock ganska snart uppenbart
att de vidtagna åtgärderna var helt otillräckliga. Pris- och lönestopp kan nämligen aldrig, vilket socialister tycks ha så
svårt att förstå, vara annat än andhämtningspauser i avvaktan på genomförandet av strukturella ändringar. De leder
291
tämligen snabbt till snedvridningar och
minskning av produktionen samt till
otyglade prishöjningar när man så små-
ningom, särskilt i ett privatkapitalistiskt
samhälle, tvingas släppa dem.
Redan efter kort tid blev det även klart
att företagna devalveringar inte varit tillräckliga. En mer realistisk anpassning
försvårades emellertid av de till mars
detta år utsatta kommunalvalen. Dessa
brukar i Frankrike vara ganska lokala
företeelser, men den borgerliga oppositionen sökte denna gång ge dem en rikspolitisk karaktär för att på denna väg få
fram ett synligare bevis än opinionsundersökningar på att socialisterna förlorat
väljarnas förtroende. Så småningom
tvingades regeringen att acceptera denna
inställning. Det betydde bl a att man inte
före valen ville vidta impopulära åtgärder. Franska nationalbanken tvingades
därför till jättelika stödköp av valutan.
Inte desto mindre gick valen dåligt.
Oppositionen återerövrade ~ästan allt
som man förlorat i de föregående kommunalvalen 1977 och det blev uppenbart
att regeringen inte längre hade en väljarmajoritet bakom sig. Till en tid sökte
man på en del håll med hänvisning härtill, precis som socialdemokraterna i
Sverige under åren 1980-82, hävda att
regeringen icke .längre var legitim utan
borde avgå och ordna nyval.
Förnyad devalvering
Inför öppen ridå, dvs vid EG-sammanträde i Bryssel tvingades man nu erkänna det ohållbara läget. Av psykologiska
men även ekonomiska skäl tillmättes
francs-markkursen särskild betydelse
och det var inte tilltalande att för en tredje gång inom mindre än två år tvingas
292
göra en ensidig fransk devalvering. Slutet på de hårda diskussionerna blev en
förhållandevis liten fransk devalvering,
kombinerad med en något större tysk
appreciering.
I marginalen till dessa förhandlingar
kan man notera några mindre tilltalande
förlöpningar. statsministern Pierre
Mauroy sökte kasta skulden för valutasituationen på Västtyskland och fick här
märkligt nog stöd av sin i övrigt klartänkte finansminister med det lämpliga
namnet Delors (av guld). Denne hävdade
att tyskarna var arroganta och att de inte
visade solidaritet med de länder som ej
lyckades hålla sin prisutveckling under
kontroll. Det är naturligtvis bekvämt att
skylla sina misslyckanden på omvärlden
och ibland kan detta även innehålla en
viss sanning. Vanligen brukar det vara
Schweiz som i Frankrike kritiserats för
egennytta.
Det dröjde inte många dagar förrän
man hittade en annan syndabock. De vikande oljepriserna hade väckt förhoppningar om att man i sin stabiliseringspolitik skulle få draghjälp härigenom och
man angav tom hur många miljarder
man skulle spara. Härvid hade man räknat med en oförändrad dollarkurs. I de
yttersta av dessa dagar har denna emellertid stigit kraftigt och finansministern
kritiserade inför senaten hårt den amerikanska politiken som inte var i stånd att
hålla en fast kurs och som härigenom
fördröjde det europeiska tillfrisknandet.
Ändrades ej läget kunde man tvingas
vidta åtgärder, dvs en ny devalvering.
Försök till åtstramning
En hel serie andra åtgärder föreslogs
också. Skatterna på bensin, tobak och
sprit skulle höjas, likaså avgifterna för
olika offentliga tjänster. Vidare skulle
alla de som hade en årlig skatt på över
5000 kronor tvingas att ge staten eU
tvångslån på lO procent av sin skatt, alla
inkomsttagare skulle vidare drabbas af
en tilläggsskatt med en procent av sia
skattepliktiga inkomst. Det som mest
tycks ha upprört andarna var en start
begränsning av den årliga valutatillddo
ningen för utlandsresor.
Stormen här blev så kraftig att bety.
dande uppluckring företogs innan rego.
ringen ens hunnit lägga fram lagförslaget
för parlamentet.
Det är väl naturligt att oppositioi!CI
skulle ställa sig kritisk till de föreslaga
åtgärderna. Men förre statsministe~
· professor Barre, nöjde sig signifikati
nog med att framhålla att flera av dt
föreslagna åtgärderna inte var lämplial
och att han skulle löst problemet på
delvis annorlunda sätt. Den allmänaa
kritiken var dock att det var socialist«
och kommunister som genom oskickJt
skötsel av ekonomin framkallat det iJi.
kade läget och att det därför inte VII
rättvist att följderna härav skulle drabba
även de oskyldiga.
Fackföreningsrörelsen var till en bör·
jan ganska försiktig i sina kommentarer
och man inskränkte sig vanligen till kravet på att få medverka till modifikationer
i skatterna för de sämst ställda. En visentlig orsak till denna stillsamhet bar
varit det kommunistiska medverkandet1
regeringen, vilket gjorde det ganska
svårt för den annars så militanta korrnDitnistiska fackföreningsrörelsen CGT alt
gå till frontalattack. Det börjar emellcrtid nu bli tydligt att det råder en stigande
olust bland kommunisterna och att di
inte i längden går för partibossarna att
bålla locket på. Tills vidare nöjer man sig
dock med avledningsmanövrer som bl a
hotar att bringa bilindustrin på fall.
legeringens popularitet är sjunkande
De första opinionsundersökningarna om
den folkliga reaktionen på åtstramningen
bar nyligen kommit. De visar att över 50
procent av medborgama är kritiska mot
de genomförda åtgärderna mot endast 30
procent positiva. En majoritet tror inte
heller att dessa åtgärder på ett nämnvärt
sätt kommer att lösa Frankrikes ekonollDiska bekymmer. Intressant är dock att
tlommunistema uppvisar en högre positiv procentsiffra än socialisterna på alla
punkter. Ännu värre är kanske att presi- -denten och regeringen, som ännu förra
sommaren åtnjöt förtroende hos halva
det franska folket, nu ligger betydligt
sämre till. En klar majoritet anser att
dessa över huvud taget inte kommer att
tunna lösa krisen och en lika stor grupp
tror inte att regeringen har färdriktningen klar för sig.
l så måtto ligger det något i denna
misstro då man vet att meningarna inom
regeringen – och partierna bakom den –
ir delade. En stark falang ville välja en
annan linje än Delors och införa traditioneDa planekonomiska restriktioner: importkontroll m m. Man vet inte med sä-
kerhet hur länge den nuvarande politiken
vidmakthålles och tvära kast är inte uteslutna om svårigheterna tornar upp sig.
Ökad skattesmitning
Även på en annan punkt kan det finnas
anledning att vara kritisk. Frankrike är
293
ett land där skattesmitning tagit väldiga
proportioner, trots att inkomstskatten är
betydligt lägre än i Sverige. Med hänsyn
härtill kommer de hederliga deklaranterna att drabbas förhållandevis hårt av
skattehöjningen som ju dessutom i detta
fall är proportionell, utan undre gräns.
Detta gör att de verkliga låginkomsttagama får ett högre skattetillägg även i
absoluta siffror än de högre. l sådana
situationer kan det ofta vara rättvisare
att höja ”momsen” och ge vissa grupper
någon kompensation. Mot detta kanske
kan sägas att de verkligt låga inkomsttagama – liksom i Sverige – egentligen
mest är deltidsarbetande hemmafruar
och studenter etc där arbetsinkomsten
endast utgör en del av de disponibla tillgångarna.
Den skarpa kritiken mot valutaransoneringen har ofta motiverats med att åtgärden är en inskränkning av individens
frihet etc. l själva verket mildrades det
ursprungliga förslaget på väsentliga
punkter. studenter och affärmän som
kan framlägga godtagbara skäl för sitt
resebehov får tex inga svårigheter; kreditkort kan i sådana fall också användas,
charterresor hindras inte osv. Förmodligen har ett väsentligt syfte varit att klargöra för fransmännen situationens allvar
och mindre förhoppningar om att kunna
spara de beräknade miljarderna ty fransmännen är ett uppfinningsrikt släkte.
Med de reservationer somjag här gjort
förefaller mig den franska regeringens
senkomna åtgärder vara ganska vettiga
och opinionssiffrorna något orättvist negativa. Kanske har de berott just på att
man inte litat på att politiken kommer att
kunna fullföljas. Den svagaste länken är
kanske valutasituationen. Den senaste
294
devalveringen var nog alltför liten och
det hade varit riktigare att på en gång
göra den större i stället för att pressa
tyskarna till bistånd.
Jämförelse med svenska förhållanden
Om man vill jämföra den politiska utvecklingen i Sverige och Frankrike kan
man konstatera att de olika partierna hos
oss 1976 inte hade det faktiska långsiktiga läget klart för sig och att det på en
del håll tog orimligt lång tid innan sjukdomsinsikten medförde den nödvändiga
omläggningen.
Om man sedan jämför socialdemokratins ställning i Sverige 1982 och i Frankrike 1981 kan man konstatera, att någorlunda insiktsfulla socialdemokrater i
Sverige före valet klart måste ha insett
lägets allvar men ändå utlovade ekonomiska förmåner som man visste ej skulle
kunna genomföras; allt i en önskan att
till varje pris åter komma i regeringsställning. De franska socialisterna övertog
ett land som, med undantag huvudsakligen för den stora arbetslösheten, fungerade ganska väl. De kan däremot inte
ursäktas för den hämningslösa löfteskampanj som fördes och som dessutom
genomfördes efter valet. När Mauroy i
april i år skulle redogöra för det iråkade
läget försvarade han sig med att först
presidentkandidaten och sedan de samverkande socialistpartierna hade ställt ut
så stora växlar på framtiden som det därför var politiskt oundgängligt att senare .
honorera. Även här var längtan efter
makt, inte minst hos Mitterand, en ursäkt för långtgående eftergifter mot kommunisterna i syfte att få deras stöd.
Ett av de på sikt allvarligaste misstagen var att socialisera nästan samtliga
ännu enskilda banker och dessutom
nyckelföretag i alla branscher. Alla dessa hade tidigare gått bra eller ganska bra,
men statsövertagandet blev omedelbart
en katastrof; de gamla cheferna byttes ut
eller avgick och de nya har ännu inte ran
något grepp om verksamheten trots löf.
ten om hart när obegränsade krediter
från de nu statliga bankerna. De nya cheferna blev dessutom föremål för minister- och tjänstemannastyrelse även 1
dagsfrågor som gjorde att samtliga vid ea
sammankomst med presidenten förklart
de att läget var ohållbart. Detta ledde ti
att presidenten i ett publicerat uttalande
vid ett regeringssammanträde förklarade
att företagens chefer skulle stå självstät
diga inom ramen för sina uppdrag ocl
vid regeringsombildningen fick den teoretiskt begåvade men opraktiske indt
striministern Chevenement avgå.
I Frankrike tog det nästan ett helt i
innan man insåg lägets allvar och nästal
ännu ett innan seriösa åtgärder kom Ii
stånd. l Sverige tog det inte mer än någn
månader men i sanningens namn måsle
man tillägga att kunskapen redan fanm
vid makttillträdet.
Om olika åtgärders klokhet och helande effekt kan man naturligtvis ha oJi.
ka uppfattning, beroende på de politisb
’utgångspunkterna. Vad som tycks van
gemensamt för partierna är uppfattnitt
en att investeringar i näringslivet kott
mer igång bara det finns pengar och al
räntabiliteten är en sekundär fråga.
En annan faktor som synes vara,.
mensam är den amatörmäs.siga pr”
på politikens handhavande. För Fnuirikes del kan detta vara naturligt. Fle
let ministrar har aldrig haft något re,
ringsansvar. Många har dessutom en begränsad politisk träning. Detta gäller
även de tjänstemän som de anställt.
I Sveriges fall är detta mer oväntat.
Flera statsråd har för bara sex år sedan
varit i regeringsställning och många av
de socialdemokratiska tjänstemännen
har kunnat övervintra. Även om tidigare
295
socialdemokratiska regeringar gjorde sig
skydliga till åtskilliga tekniska missar
och slarvigheter (s k Lidbommeri) var
exempelvis utrikespolitiken inte som
idag en fyrstämmig kör och propositionsutkast var vanligen, om än sakligt diskutabla, någorlunda logiska.