Mats Svegfors; Slutet på en era
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MATS SVEGFORS:
Slutet på en era?
Vårens regeringskris innebär att ett nytt
skede i svensk politik inträtt. Detta innebär
inte att den sakpolitiska gemenskapen mellan
de tre borgerliga partierna brutits. Däremot
kommer osäkerheten i positioner att fåra oss
in i en turbulensens tid skriver Mals
Svegfors, en av Svensk Tidskrifts redaktörer,
i denna artikel där han fårsöker belysa
orsaker till regeringskrisen.
Med den regeringskris som utspelade sig i
månadsskiftet april-maj inträdde ett nytt
skede i svensk politik. Ända sedan 1971
hade den borgerliga trepartisamverkan legat fast. Den manifesterades på allvar med
den gemensamma presskonferens som
Thorbjörn Fälldin, Gunnar Helen och
Gösta Bohman arrangerade vid vilkrn
man presenterade ett gemensamt ekonomisk-politiskt program. I och med presskonferensen hade Thorbjörn Fälldin angivit sin tillhörighet i politiken. Han hade
sagt nej till Olof Palme – som kontaktat
honom strax innan – och sagt ja till de
andra borgerliga partierna. Folkpartiet
mer eller mindre tvingades med i denna
samverkan. År efter år har sedan de tre
partierna samsats om det än varit med
återkommande gruffoch ideliga krisungar.
Problemen har dock inte varit störrr än
socialdemokraternas problem till följd av
motsättningar i löntagarfondsfrågan, skattefrågan, boendefrågor m m.
Vad är det då som inträffat och nu slagit
sönder den borgerliga regeringen? Svaret
på frågan är inte så enkelt som inblandade
parter emellanåt tror. Svaret består inte i
att folkpartiet nu slutligt bestämt sig for
att bryta upp trepartisamverkan. Det består inte heller i att Centerpartiet intr
längre tålde nedgången i SIFO-mätnin~?-
arna. Inte heller moderat övermod i krisens högervind förklarar vad som inträffat.
l stället kan spåras ett antal faktorer som
gjort det oundvikligt att sammanbrottet
förr eller senare inträffade. Det är därmed
inget parti som medvetet manövrerat fram
till krisen för trepartisamverkan. Krisea
har istället legat immanent hela tiden i
particrna och dc förutsättningar i olika avseende som dessa givit för samverkan.
sakpolitiska skillnader
Socialdemokraterna – och en hel del politiker i mittenpartierna – odlar med förkärlek tesen att de sakpolitiska skillnaderna inom det borgerliga blocket är stora.
Folkpartisterna ser sig själva gärna som
ett vänsterparti som närmast definitionsmässigt återfinns inom ett helt annat register av den politiska skalan än Moderata
samlingspartiet. Centerpartiet har under
senare år anammat en ekologisk grundsyn
som i sin mest utrerade form närmast utgör en motsats till den ekonomism som
~1oderata samlingspartiet mer än något
annat står för. Trots dessa föreställningar
kan man efter närmare fyra års regeringssamverkan konstatera att de sakpolitiska
skillnaderna mellan dc tre borgerliga partierna är så små att de utan tvekan skulle
kunna tålas i ett och samma parti. I själva
,·erket är skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna mindre än de sakpolitiska skillnader som återfinns det
socialdemokratiska partiet. Man kan gå
igenom område efter område som varit
foremål för de båda trrpartiregeringarnas
åtgärder utan att finna frågor som på allvar hotat samverkan. Ett undantag finns
naturligtvis och det är kärnkraftsfrågan.
Denna fråga har dock både sin speciella
historia och sina speciella politiska egenheter.
I själva verket har den sakpolitiska ge- 283
menskapen blivit mer uppenbar under senare tid än vad den någonsin varit tidigare. De sparprogram som förts fram ställer den politiska samstämmigheten på
större prov än något annat som trepartiregeringarna företagit sig. Den till synes moderata åtstramningspolitiken har hårt drivits av det folkpartistiska budgetdepartementet och vunnit fullt och helt avgörande
stöd hos statsminister Fälldin. Självfallet
har det förekommit motstånd från dc olika
fackdepartementen men det har mer varit
uttryck för det sedvanliga revirförsvaret än
något annat.
De största motsättningarna i sak har
funnits inom bostadspolitiken och industripolitiken. Birgit Friggebo har under
sina nästan fem år som bostadsministn
skytt initiativ som kunnat avskära henne
från det socialdemokratiska arvet på området. Därmed har hon hamnat i situationen att hon i en borgerlig regering inte
kunnat driva borgerlig politik men naturligtvis inte heller socialdemokratisk politik. Resultatet har blivit fem års regerande
utan påtagliga resultat.
Industripolitiken är ett kapitel för sig.
Åsling har återkommande hamnat på konfliktkurs med sina moderata och folkpartistiska regeringskollegor. Även om den
omtalade Åsling-doktrincn skulle kunna
vara uttryck för en speciell centersyn på
industripolitiken är det inte så. Åslingdoktrinen är inte mycket mer än ett fint namn
på ad-hocpolitik. I själva verket vore det
naturligtvis en förolämpning både mot
ils G Åsling och Centerpartiet om man
påstod att den åslingska industripolitiken
284
skulle vara uttryck för en medveten strä-
van.
Ingen som har sett regeringsarbetet inifrån kan med skäl hävda att det förelegat
grundläggande sakpolitiska skillnader –
frånsett kärnkraftsfrågan – som på allvar
har hotat det borgerliga samarbetet. Däremot är skillnaderna till den korporativisriska och kollektivistiska socialdemokratiska politiken så som den började framtona under första hälften av sjuttiotalet
uppenbara.
Politiska skillnader
Även om de sakpolitiska skillnaderna är
små förhindrar inte det att det finns politiska skillnader av annat slag. Det är skillnader ifråga om partiernas egen uppfattning om sin tillhörighet. Därav följer ett
rollspel i politiken som inte alltid har motsvarighet i motsättningar i sak. Väljarna
möter det under valrörelserna när partierna pressas på besked om tänkbara regeringskoalitioner efter valet. Likaså mö-
ter väljarna det i form av de olika partiernas val av motståndare. Genom sitt ordval
i kritiken av andra partier markerar partierna sin uppfattning om det egna partiets
position relativt andra partier.
Folkpartiet har traditionellt sett sig
självt som ett borgerlighetens vänsterparti. Detta har historiska förklaringar och
går tillbaka till den tid då borgerligheten
sönderföll i en politisk vänster och en politisk höger. Ända sedan denna tid uppfattar Folkpartiet den politiska högern som
något a\’ sin huvudmotståndare. l och för
sig står man också i motsatsställning till
socialdemokratin men anser sig ändå ha
en grundläggande progressiv strävan gemensam med det socialdemokratiska partiet. Däremot ser man den politiska hö-
gern som sin motsats även i grundläggandc politiska mål.
Härtill kommer att denna syn kompletteras med en vilja att inta den plats som
Centerpartiet under Gunnar Hedlund intog fram till slutet av sextiotalet. Hedlund
förmådde ligga i lä för den socialdemokratiska kritiken mot borgerligheten. Därmed
kunde Centerpartiet också nå uppgörelser
med socialdemokratin i olika sakfrågor
från tid till annan. l och med att Olof
Palme och Thorbjörn Fälldin efterträtt
Tage Erlander respektive Gunnar Hedlund fanns inte längre förutsättningarna
för denna röd-gröna samverkan. Centerns
plats intill socialdemokraterna var vakant.
l Folkpartiet såg man i intagandet av denna plats en möjlighet till stort sakpolitiskt
inflytande samtidigt som man därmed
också skulle markera sin vänsterposition.
Folkpartiet har aldrig övergivit sin syn
på det egna partiet som ett vänsterparti.
Samverkan med moderater i regeringsställning har uppfattats som ett slags historisk parentes. Den långsiktiga inriktningen har lett annorstädes. Egentligen
har man väl aldrig klarat ut karaktären på
den historiska parentesen. Och det är intr
så konstigt. Samverkan med moderatrr
har tvingats på Folkpartiet av väljare och
politisk verklighet. Den har aldrig \’aril
resultat av något positivt val från partiell
sida.
Denna milt uttryckt bristande entusiasm får trepartisamverkan har fårmodiigen aldrig resulterat i aktiva åtgärder får
att slå ·sönder regeringarna Fälldin. Däremot har viljan till uppoffringar får att
rädda dc båda regeringarna varit svag.
Utrymme har också givits får de folkpartister som har fårsökt manövrera mot regeringsupplösning. Dessa båda faktorer
har spelat roll både 1978 och 1981. Folkpartiets tvehågsenhet har inte varit en tillräcklig, men väl nödvändig, fårutsättning
för regeringskriserna.
Centerpartiet har i huvudsak stått upp
for trepartisamverkan. Till betydande del
kan detta återfåras på den i grunden borgerliga, får att inte säga konservativa, inställning som partiledaren själv har. I
samma utsträckning som det ledande gardet i socialdemokratin är ett slags etatister
är Thorbjörn Fälldin ”anti-etatist”. Han
har en djupt rotad misstro mot all överhet,
inte minst då denna utgörs av statliga byråkrater. Samtidigt som Centerpartiet och
dess ledare hyser denna misstro mot statlig verksamhet saknar man den anhängighet till den liberala marknadsekonomin
som Moderata samlingspartiet och Folkpartiet har. Detta påverkar dock inte Centerpartiets rolluppfattning i särskilt hög
grad. Det har snarare den betydelsen att
man i politiska sakfrågor emellanåt kan
hamna lite var som helst. Det som framfårallt Moderata samlingspartiet kan se
som viktiga principfrågor kan Centerpartiet ofta se som rena lämplighetsfrågor där
man kan göra både si och så.
Moderata samlingspartiets rolluppfatt- 285
mng ar entydig. Man ser sig självt som
den främsta företrädaren får den borgerligt-liberala samhällssyn som i socialismen
har sin huvudmotståndare. Enligt den moderata verklighetsbilden finns det inte utrymme for några partier som inte inordnas
i denna motsättning mellan en liberal och
en socialistisk ekonomisk syn.
Sammantaget ger de olika partiernas
rolluppfattning problem. Folkpartiet står i
sak på en klar borgerlig grund men man
tvingar sig i vissa sakfrågor – läs löntagarfonder – att på grund av egen rolluppfattning driva en ickeliberal politik. Centerpartiet står inte alltid sakpolitiskt på
samma borgerligt-liberala grund men dess
rolluppfattning leder oftast partiet att driva borgerlig politik. Kvar står Moderata
samlingspartiet som ett slags rikslikare får
borgerlig politik, får vilket sakpolitik och
rolluppfattning sammanfaller.
Vad som nu har beskrivits leder till att
Moderata samlingspartiets politik intagit
den position som den socialdemokratiska
politiken intog under lång tid. Det är mot
den moderata politiken som dc andra partierna profilerar sin egen politik. Dc andra
partiernas politik blir i växande utsträckning en funktion av den moderata politiken. Detta i sin tur ger problem får mitten- -partierna som skall samverka med moderaterna. För hur skall man både profilera
sig mot den moderata politiken och fårena
sig med den?
Utövning av regeringsmakten
Om Folkpartiet har berett den borgerliga
samverkan störst problem på det politiska
286
fältet har Centerpartiet svarat fcir problemen i den dagliga hanteringen. Det kan
synas trivialt men Centerpartiets och
Thorbjörn Fälldins ovilja och oförmåga
att skapa vettiga ledningsformer för regeringsarbetet är en inte oväsentlig del av
fårklaringen till problemen i regeringsställning. De tre particrna har i regeringsställning fortsatt att vara just tre partier
och ingenting annat. statsrådsberedningen har varit Centerpartiets samordningskansli och inte i någon utsträckning fungerat som samordningsorgan fcir hela regeringen. Dr tre partiledarna har träffats adhoc när speciella frågor har krävt partilcdarfcirhandlingar. Det har överhuvudtaget
inte funnits några former fcir långsiktig
planering av det gemensamma regeringsarbetet. Anledningen till denna brist på
rationella arbetsformer i regeringen står
direkt att finna i Fälldins egen ovilja att
skapa sådana. Vid båda regeringsbildningarna har fårslag väckts om att skapa
nya arbetsformer men tillbakavisats från
centerhålL Thorbjörn Fälldins egen obestridliga arbetsmässiga och intellektuella
kapacitet har inte räckt till fcir att klara all
planering och samordning. Likväl har han
fcirsökt. Detta har inte bara gällt visavi dc
andra partierna. Han har även fårsökt driva sitt eget parti i regeringsställning som
ett slags enmansföretag. Hans medarbetare i statsrådsberedningen har varit politiska hantlangare.
Dc har inte i någon utsträckning kunnat
ge landets statsminister kvalificerad stabsservice. Mest uppenbart blev Fälldins
”cgcnberocndc” under den fårsta rcgeringen. På ett mycket tidigt stadium desavouerade Fälldin sin egen energiminister
Olof Johansson. Under de fårhandlingar
som fårdes om villkorslagen hade OlofJohansson gjort ansatser att göra upp med
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet
om antalet reaktorer. Fälldin gjorde eftertryckligt klart att detta inte kom på fråga
och underfårstått att OlofJohansson hade
tagit sig en roll som han inte förväntades
spela. Därefter drev Fälldin själv kärnkraftsfrågan. Om hans kunskaper än var
stora kunde de självfallet inte mäta sig
med dem som mobiliserades av hela det
energietablissemang som Fälldin utmanat.
Resultatet blev ju så småningom också ett
totalt nederlag fcir Fälldin. I praktiken
lyckades Thorbjörn Fälldin cementera ett
av världens mest ambitiösa utbyggnadsprogram genom en folkomröstning.
Genom frånvaron av ordnade former for
politisk planering har den offensiva politik
som framfårallt Folkpartiet saknat från regeringens sida åtminstone skenbart uteblivit. Därmed har regeringens sparprogram
bara blivit blod, svett och tårar vilket moderaterna och i viss mån centern kunnat
inpassa i sin politiska förkunnelse.
Det socialreformistiska Folkpartiet har
emellertid lidit av att man inte kunna peka
på en politikens tillgångssida. Dess sociala
reformer utan socialism har – bl a genom
Åslings fårsorg ’- mera blivit socialism
utan sociala reformer. Detta har undergrävt Folkpartiets vilja att fårlänga den
historiska parentes som man egentligen
hela tiden varit tveksam till.
Summan av negativa faktorer
Till de nu anförda faktorerna måste naturligtvis läggas den ekonomiska utvecklingen för att bakgrunden till vårens regeringskris skall bli något så när komplett.
Det är den ekonomiska verkligheten som
konsekvent forstärkt den moderata politikens ställning. På samma sätt som Olof
Palme en gång hävdat att verkligheten är
socialdemokratins största fiende kan Moderata samlingspartiet hävda att verkligheten är dess största anhängare. För varje
vecka som har gått sedan regeringsbildningen 1979 har det blivit mer och mer
uppenbart att den moderata politiken varit riktig. Det är till och med så att den
egna politiken varit mer riktig än vad man
insett i Moderata samlingspartiet. Detta
är naturligtvis tillfredsställande för partiet. Samtidigt har det emellertid skapat
synnerligen stora politiska problem. Vcrkligheten har fortlöpande tvingat mittenpartierna till politisk underkastelse under
verklighetens krav. Inte minst Folkpartiet,
med dess rollproblcm, har lidit svårt härav. Även Centerpartiet med sin traditionella småfolksförankring lider naturligtvis
av att medverka till en åtstramningspolitik
som förr eller senare drabbar även dc sociala utgifterna av olika slag.
Summan av dc angivna faktorerna –
Folkpartiets syn på sig självt som ett vänsterparti, Thorbjörn Fälldins ovilja att på
ett organiserat sätt sammansmälta trepartiregeringens politik till något helt och den
ekonomiska verklighetens krav på höger- 287
politik – har närmast oundvikligt lett
fram till regeringskrisen.
Annorlunda uttryckt. Den ekonomiska
krisen måste oundvikligen leda till regeringskris i trepartiregeringen om inte
statsministern genom stark ledning gav
rcgcrandet en profil som innehöll andra
moment än traditionell åtstramningspolitik. På sikt måste detta bli olidligt för Folkpartiet med dess syn på sig självt och dc
politiska relationerna. statsministern tog
aldrig ledningen för regeringen. Därmed
föll regeringen.
Politiken efter detta
Även om jag inte här skall diskutera en
möjlig eller önskvärd politisk utveckling
efter vad som nu skett vill jag peka på en
komplikation. Som jag redan inledningsvis
pekade på föreligger det en betydande sakpolitisk överensstämmelse mellan dc tre
partierna. Det är i andra avseenden som
förutsättningarna för samverkan har brustit. Risken är nu stor för att mer eller
mindre formella politiska koalitioner under dc kommande åren inte kommer att
följa dc sakpolitiska rågångarna.
Därmed kommer oundvikligen väljarsympaticrna, som av naturliga skäl följer
dc sakpolitiska gränslinjerna, att förskjutas. Sannolikt går vi därmed in i en turbulensens tid i svensk politik. H ur lång tid
det tar innan stabila förhållanden återskapas och hur dessa kommer att se ut är får
tidigt att ens spekulera om.
Slutet på en era?
Vårens regeringskris innebär att ett nytt
skede i svensk politik inträtt. Detta innebär
inte att den sakpolitiska gemenskapen mellan
de tre borgerliga partierna brutits. Däremot
kommer osäkerheten i positioner att fåra oss
in i en turbulensens tid skriver Mals
Svegfors, en av Svensk Tidskrifts redaktörer,
i denna artikel där han fårsöker belysa
orsaker till regeringskrisen.
Med den regeringskris som utspelade sig i
månadsskiftet april-maj inträdde ett nytt
skede i svensk politik. Ända sedan 1971
hade den borgerliga trepartisamverkan legat fast. Den manifesterades på allvar med
den gemensamma presskonferens som
Thorbjörn Fälldin, Gunnar Helen och
Gösta Bohman arrangerade vid vilkrn
man presenterade ett gemensamt ekonomisk-politiskt program. I och med presskonferensen hade Thorbjörn Fälldin angivit sin tillhörighet i politiken. Han hade
sagt nej till Olof Palme – som kontaktat
honom strax innan – och sagt ja till de
andra borgerliga partierna. Folkpartiet
mer eller mindre tvingades med i denna
samverkan. År efter år har sedan de tre
partierna samsats om det än varit med
återkommande gruffoch ideliga krisungar.
Problemen har dock inte varit störrr än
socialdemokraternas problem till följd av
motsättningar i löntagarfondsfrågan, skattefrågan, boendefrågor m m.
Vad är det då som inträffat och nu slagit
sönder den borgerliga regeringen? Svaret
på frågan är inte så enkelt som inblandade
parter emellanåt tror. Svaret består inte i
att folkpartiet nu slutligt bestämt sig for
att bryta upp trepartisamverkan. Det består inte heller i att Centerpartiet intr
längre tålde nedgången i SIFO-mätnin~?-
arna. Inte heller moderat övermod i krisens högervind förklarar vad som inträffat.
l stället kan spåras ett antal faktorer som
gjort det oundvikligt att sammanbrottet
förr eller senare inträffade. Det är därmed
inget parti som medvetet manövrerat fram
till krisen för trepartisamverkan. Krisea
har istället legat immanent hela tiden i
particrna och dc förutsättningar i olika avseende som dessa givit för samverkan.
sakpolitiska skillnader
Socialdemokraterna – och en hel del politiker i mittenpartierna – odlar med förkärlek tesen att de sakpolitiska skillnaderna inom det borgerliga blocket är stora.
Folkpartisterna ser sig själva gärna som
ett vänsterparti som närmast definitionsmässigt återfinns inom ett helt annat register av den politiska skalan än Moderata
samlingspartiet. Centerpartiet har under
senare år anammat en ekologisk grundsyn
som i sin mest utrerade form närmast utgör en motsats till den ekonomism som
~1oderata samlingspartiet mer än något
annat står för. Trots dessa föreställningar
kan man efter närmare fyra års regeringssamverkan konstatera att de sakpolitiska
skillnaderna mellan dc tre borgerliga partierna är så små att de utan tvekan skulle
kunna tålas i ett och samma parti. I själva
,·erket är skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna mindre än de sakpolitiska skillnader som återfinns det
socialdemokratiska partiet. Man kan gå
igenom område efter område som varit
foremål för de båda trrpartiregeringarnas
åtgärder utan att finna frågor som på allvar hotat samverkan. Ett undantag finns
naturligtvis och det är kärnkraftsfrågan.
Denna fråga har dock både sin speciella
historia och sina speciella politiska egenheter.
I själva verket har den sakpolitiska ge- 283
menskapen blivit mer uppenbar under senare tid än vad den någonsin varit tidigare. De sparprogram som förts fram ställer den politiska samstämmigheten på
större prov än något annat som trepartiregeringarna företagit sig. Den till synes moderata åtstramningspolitiken har hårt drivits av det folkpartistiska budgetdepartementet och vunnit fullt och helt avgörande
stöd hos statsminister Fälldin. Självfallet
har det förekommit motstånd från dc olika
fackdepartementen men det har mer varit
uttryck för det sedvanliga revirförsvaret än
något annat.
De största motsättningarna i sak har
funnits inom bostadspolitiken och industripolitiken. Birgit Friggebo har under
sina nästan fem år som bostadsministn
skytt initiativ som kunnat avskära henne
från det socialdemokratiska arvet på området. Därmed har hon hamnat i situationen att hon i en borgerlig regering inte
kunnat driva borgerlig politik men naturligtvis inte heller socialdemokratisk politik. Resultatet har blivit fem års regerande
utan påtagliga resultat.
Industripolitiken är ett kapitel för sig.
Åsling har återkommande hamnat på konfliktkurs med sina moderata och folkpartistiska regeringskollegor. Även om den
omtalade Åsling-doktrincn skulle kunna
vara uttryck för en speciell centersyn på
industripolitiken är det inte så. Åslingdoktrinen är inte mycket mer än ett fint namn
på ad-hocpolitik. I själva verket vore det
naturligtvis en förolämpning både mot
ils G Åsling och Centerpartiet om man
påstod att den åslingska industripolitiken
284
skulle vara uttryck för en medveten strä-
van.
Ingen som har sett regeringsarbetet inifrån kan med skäl hävda att det förelegat
grundläggande sakpolitiska skillnader –
frånsett kärnkraftsfrågan – som på allvar
har hotat det borgerliga samarbetet. Däremot är skillnaderna till den korporativisriska och kollektivistiska socialdemokratiska politiken så som den började framtona under första hälften av sjuttiotalet
uppenbara.
Politiska skillnader
Även om de sakpolitiska skillnaderna är
små förhindrar inte det att det finns politiska skillnader av annat slag. Det är skillnader ifråga om partiernas egen uppfattning om sin tillhörighet. Därav följer ett
rollspel i politiken som inte alltid har motsvarighet i motsättningar i sak. Väljarna
möter det under valrörelserna när partierna pressas på besked om tänkbara regeringskoalitioner efter valet. Likaså mö-
ter väljarna det i form av de olika partiernas val av motståndare. Genom sitt ordval
i kritiken av andra partier markerar partierna sin uppfattning om det egna partiets
position relativt andra partier.
Folkpartiet har traditionellt sett sig
självt som ett borgerlighetens vänsterparti. Detta har historiska förklaringar och
går tillbaka till den tid då borgerligheten
sönderföll i en politisk vänster och en politisk höger. Ända sedan denna tid uppfattar Folkpartiet den politiska högern som
något a\’ sin huvudmotståndare. l och för
sig står man också i motsatsställning till
socialdemokratin men anser sig ändå ha
en grundläggande progressiv strävan gemensam med det socialdemokratiska partiet. Däremot ser man den politiska hö-
gern som sin motsats även i grundläggandc politiska mål.
Härtill kommer att denna syn kompletteras med en vilja att inta den plats som
Centerpartiet under Gunnar Hedlund intog fram till slutet av sextiotalet. Hedlund
förmådde ligga i lä för den socialdemokratiska kritiken mot borgerligheten. Därmed
kunde Centerpartiet också nå uppgörelser
med socialdemokratin i olika sakfrågor
från tid till annan. l och med att Olof
Palme och Thorbjörn Fälldin efterträtt
Tage Erlander respektive Gunnar Hedlund fanns inte längre förutsättningarna
för denna röd-gröna samverkan. Centerns
plats intill socialdemokraterna var vakant.
l Folkpartiet såg man i intagandet av denna plats en möjlighet till stort sakpolitiskt
inflytande samtidigt som man därmed
också skulle markera sin vänsterposition.
Folkpartiet har aldrig övergivit sin syn
på det egna partiet som ett vänsterparti.
Samverkan med moderater i regeringsställning har uppfattats som ett slags historisk parentes. Den långsiktiga inriktningen har lett annorstädes. Egentligen
har man väl aldrig klarat ut karaktären på
den historiska parentesen. Och det är intr
så konstigt. Samverkan med moderatrr
har tvingats på Folkpartiet av väljare och
politisk verklighet. Den har aldrig \’aril
resultat av något positivt val från partiell
sida.
Denna milt uttryckt bristande entusiasm får trepartisamverkan har fårmodiigen aldrig resulterat i aktiva åtgärder får
att slå ·sönder regeringarna Fälldin. Däremot har viljan till uppoffringar får att
rädda dc båda regeringarna varit svag.
Utrymme har också givits får de folkpartister som har fårsökt manövrera mot regeringsupplösning. Dessa båda faktorer
har spelat roll både 1978 och 1981. Folkpartiets tvehågsenhet har inte varit en tillräcklig, men väl nödvändig, fårutsättning
för regeringskriserna.
Centerpartiet har i huvudsak stått upp
for trepartisamverkan. Till betydande del
kan detta återfåras på den i grunden borgerliga, får att inte säga konservativa, inställning som partiledaren själv har. I
samma utsträckning som det ledande gardet i socialdemokratin är ett slags etatister
är Thorbjörn Fälldin ”anti-etatist”. Han
har en djupt rotad misstro mot all överhet,
inte minst då denna utgörs av statliga byråkrater. Samtidigt som Centerpartiet och
dess ledare hyser denna misstro mot statlig verksamhet saknar man den anhängighet till den liberala marknadsekonomin
som Moderata samlingspartiet och Folkpartiet har. Detta påverkar dock inte Centerpartiets rolluppfattning i särskilt hög
grad. Det har snarare den betydelsen att
man i politiska sakfrågor emellanåt kan
hamna lite var som helst. Det som framfårallt Moderata samlingspartiet kan se
som viktiga principfrågor kan Centerpartiet ofta se som rena lämplighetsfrågor där
man kan göra både si och så.
Moderata samlingspartiets rolluppfatt- 285
mng ar entydig. Man ser sig självt som
den främsta företrädaren får den borgerligt-liberala samhällssyn som i socialismen
har sin huvudmotståndare. Enligt den moderata verklighetsbilden finns det inte utrymme for några partier som inte inordnas
i denna motsättning mellan en liberal och
en socialistisk ekonomisk syn.
Sammantaget ger de olika partiernas
rolluppfattning problem. Folkpartiet står i
sak på en klar borgerlig grund men man
tvingar sig i vissa sakfrågor – läs löntagarfonder – att på grund av egen rolluppfattning driva en ickeliberal politik. Centerpartiet står inte alltid sakpolitiskt på
samma borgerligt-liberala grund men dess
rolluppfattning leder oftast partiet att driva borgerlig politik. Kvar står Moderata
samlingspartiet som ett slags rikslikare får
borgerlig politik, får vilket sakpolitik och
rolluppfattning sammanfaller.
Vad som nu har beskrivits leder till att
Moderata samlingspartiets politik intagit
den position som den socialdemokratiska
politiken intog under lång tid. Det är mot
den moderata politiken som dc andra partierna profilerar sin egen politik. Dc andra
partiernas politik blir i växande utsträckning en funktion av den moderata politiken. Detta i sin tur ger problem får mitten- -partierna som skall samverka med moderaterna. För hur skall man både profilera
sig mot den moderata politiken och fårena
sig med den?
Utövning av regeringsmakten
Om Folkpartiet har berett den borgerliga
samverkan störst problem på det politiska
286
fältet har Centerpartiet svarat fcir problemen i den dagliga hanteringen. Det kan
synas trivialt men Centerpartiets och
Thorbjörn Fälldins ovilja och oförmåga
att skapa vettiga ledningsformer för regeringsarbetet är en inte oväsentlig del av
fårklaringen till problemen i regeringsställning. De tre particrna har i regeringsställning fortsatt att vara just tre partier
och ingenting annat. statsrådsberedningen har varit Centerpartiets samordningskansli och inte i någon utsträckning fungerat som samordningsorgan fcir hela regeringen. Dr tre partiledarna har träffats adhoc när speciella frågor har krävt partilcdarfcirhandlingar. Det har överhuvudtaget
inte funnits några former fcir långsiktig
planering av det gemensamma regeringsarbetet. Anledningen till denna brist på
rationella arbetsformer i regeringen står
direkt att finna i Fälldins egen ovilja att
skapa sådana. Vid båda regeringsbildningarna har fårslag väckts om att skapa
nya arbetsformer men tillbakavisats från
centerhålL Thorbjörn Fälldins egen obestridliga arbetsmässiga och intellektuella
kapacitet har inte räckt till fcir att klara all
planering och samordning. Likväl har han
fcirsökt. Detta har inte bara gällt visavi dc
andra partierna. Han har även fårsökt driva sitt eget parti i regeringsställning som
ett slags enmansföretag. Hans medarbetare i statsrådsberedningen har varit politiska hantlangare.
Dc har inte i någon utsträckning kunnat
ge landets statsminister kvalificerad stabsservice. Mest uppenbart blev Fälldins
”cgcnberocndc” under den fårsta rcgeringen. På ett mycket tidigt stadium desavouerade Fälldin sin egen energiminister
Olof Johansson. Under de fårhandlingar
som fårdes om villkorslagen hade OlofJohansson gjort ansatser att göra upp med
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet
om antalet reaktorer. Fälldin gjorde eftertryckligt klart att detta inte kom på fråga
och underfårstått att OlofJohansson hade
tagit sig en roll som han inte förväntades
spela. Därefter drev Fälldin själv kärnkraftsfrågan. Om hans kunskaper än var
stora kunde de självfallet inte mäta sig
med dem som mobiliserades av hela det
energietablissemang som Fälldin utmanat.
Resultatet blev ju så småningom också ett
totalt nederlag fcir Fälldin. I praktiken
lyckades Thorbjörn Fälldin cementera ett
av världens mest ambitiösa utbyggnadsprogram genom en folkomröstning.
Genom frånvaron av ordnade former for
politisk planering har den offensiva politik
som framfårallt Folkpartiet saknat från regeringens sida åtminstone skenbart uteblivit. Därmed har regeringens sparprogram
bara blivit blod, svett och tårar vilket moderaterna och i viss mån centern kunnat
inpassa i sin politiska förkunnelse.
Det socialreformistiska Folkpartiet har
emellertid lidit av att man inte kunna peka
på en politikens tillgångssida. Dess sociala
reformer utan socialism har – bl a genom
Åslings fårsorg ’- mera blivit socialism
utan sociala reformer. Detta har undergrävt Folkpartiets vilja att fårlänga den
historiska parentes som man egentligen
hela tiden varit tveksam till.
Summan av negativa faktorer
Till de nu anförda faktorerna måste naturligtvis läggas den ekonomiska utvecklingen för att bakgrunden till vårens regeringskris skall bli något så när komplett.
Det är den ekonomiska verkligheten som
konsekvent forstärkt den moderata politikens ställning. På samma sätt som Olof
Palme en gång hävdat att verkligheten är
socialdemokratins största fiende kan Moderata samlingspartiet hävda att verkligheten är dess största anhängare. För varje
vecka som har gått sedan regeringsbildningen 1979 har det blivit mer och mer
uppenbart att den moderata politiken varit riktig. Det är till och med så att den
egna politiken varit mer riktig än vad man
insett i Moderata samlingspartiet. Detta
är naturligtvis tillfredsställande för partiet. Samtidigt har det emellertid skapat
synnerligen stora politiska problem. Vcrkligheten har fortlöpande tvingat mittenpartierna till politisk underkastelse under
verklighetens krav. Inte minst Folkpartiet,
med dess rollproblcm, har lidit svårt härav. Även Centerpartiet med sin traditionella småfolksförankring lider naturligtvis
av att medverka till en åtstramningspolitik
som förr eller senare drabbar även dc sociala utgifterna av olika slag.
Summan av dc angivna faktorerna –
Folkpartiets syn på sig självt som ett vänsterparti, Thorbjörn Fälldins ovilja att på
ett organiserat sätt sammansmälta trepartiregeringens politik till något helt och den
ekonomiska verklighetens krav på höger- 287
politik – har närmast oundvikligt lett
fram till regeringskrisen.
Annorlunda uttryckt. Den ekonomiska
krisen måste oundvikligen leda till regeringskris i trepartiregeringen om inte
statsministern genom stark ledning gav
rcgcrandet en profil som innehöll andra
moment än traditionell åtstramningspolitik. På sikt måste detta bli olidligt för Folkpartiet med dess syn på sig självt och dc
politiska relationerna. statsministern tog
aldrig ledningen för regeringen. Därmed
föll regeringen.
Politiken efter detta
Även om jag inte här skall diskutera en
möjlig eller önskvärd politisk utveckling
efter vad som nu skett vill jag peka på en
komplikation. Som jag redan inledningsvis
pekade på föreligger det en betydande sakpolitisk överensstämmelse mellan dc tre
partierna. Det är i andra avseenden som
förutsättningarna för samverkan har brustit. Risken är nu stor för att mer eller
mindre formella politiska koalitioner under dc kommande åren inte kommer att
följa dc sakpolitiska rågångarna.
Därmed kommer oundvikligen väljarsympaticrna, som av naturliga skäl följer
dc sakpolitiska gränslinjerna, att förskjutas. Sannolikt går vi därmed in i en turbulensens tid i svensk politik. H ur lång tid
det tar innan stabila förhållanden återskapas och hur dessa kommer att se ut är får
tidigt att ens spekulera om.