Håkan Hagwall; Dagens namn – Ludvig Jönsson


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens namn:
HÅKAN HAGWALL:
Ludvig Jönsson
Pastor Ludvig Jönsson har upprepade
gånger forsäkrat att han icke söker
blåsvädret. Ändå har det for det mesta
stått friska vindar kring hans person.
Ludvig Jönsson brukar uppfattas och
beskrivas som oppositionell. Oppositionen
riktar sig mot en del gamla invanda kristliga föreställningar och traditioner. Oppositionen har blivit besvarad ibland. Någon
gång rentav från ledande håll inom kyrkan, men i så fall tämligen stillsamt.
För det mesta har Ludvig Jönsson haft
åtskillig uppbackning. Som när han for ett
par decennier sedan gick till angrepp mot
biskopsmötets uttalande om äktenskap,
föräktenskapliga förbindelser, skilsmässa
mm. För detta blev Ludvig Jönsson berömd, bokstavligen mycket berömd. Och
han framställdes som modig.
Det är ju så i Sverige att den som i
kyrkliga och religiöst-etiska frågor förfåktar allmänna opinionens ståndpunkter
anses modig, medan den som i strid med
samma opinion intar en mer traditionell,
”dogmatisk”, ”gammaldags” ställning
anses företräda etablissemanget.
Det är detta klimat som får Ludvig
Jönsson eller t ex Rune Pär Olofsson att
framstå som utmanare och Stanley Sjö-
berg och Bertil Gärtner som slentrianmässiga forsvarare av det etablerade.
Det har blåst kring Ludvig Jönsson,
men mest har det varit medvind.
Ludvig Jönsson är skåning. Han växte
upp i ett fromt tantbrukarhem och fick
enligt egna ord en sträng men kärleksfull
uppfostran. Han blev mycket tidigt faderlös. Detta har lämnat fåltet fritt for allsköns spekulationer om att hans myckna
opponerande (hur mycket och hur oppositionellt det nu är) skulle vara den vuxna
mannens kompensation for ett uteblivet
fadersuppror i ungdomen. (Ludvig Jönsson har själv ägnat åtskilligt intresse åt
psykoanalys, men det är inte känt vad han
anser om dylika funderingar om hans egen
person.) Vad man däremot vet är att Ludvig Jönsson uttryckligen sagt att ”bilden
av Gud som far är ganska otäck”.
Han blev kristen. Han blev student.
Han blev teolog. Han blev präst. Sin forsta ~änst fick han i domkyrkan i Lund, ett
härdande jobb, ty på söndagarna fick han
predika inför bänkar fyllda av teologiprofessorer och pensionerade biskopar.
Han kom till Stockholm och blev studentpräst. I praktiken innebar det lika
mycket att vara kurator. Sedan dess har
Ludvig Jönsson flitigt ägnat sig åt individuella och allmänna sociala forhållande
ofta under stark återhållsamhet, när det
gällt den speciellt kristna aspekten.
Ludvig Jönsson blev ”Någon att tala
med” i radion. Som Lis Asklunds efterträ-
dare satt han i många år och läste brev
från bekymrade människor. Som arbetsprincip hade han att sällan ge några råd,
det fick stanna vid kommentarer. Det var
viktigare for den skrivande att få skrivet än
att få svarat. Svagheten i denna metod –
om det nu är en svaghet – är naturligtivs
intrycket av relativism, brist på konsistens
etc. Men dess terapeutiska verkan lär vara
obestridlig. Ludvig Jönsson blev och forblev en uppskattad brevläsare. Men alla
var inte entusiastiska. Just for att han var
536
präst, fanns lyssnar~ som krävde rakare
besked: bch så fick han varje vecka i upphetsade brev känna på vad han själv kallar
”den kristna elåkheten”.
Nu var det ifigen prästroll han skulle
fylla som brevläsare. Det var det inte heller när hån stärtade sin Stiftelse Arbetsetik, soth hjälpte fåretag och anställda
med de inbartles vardagliga relationerna.
Den betydande efterfrågan på stiftelsens
tjänster visade att den fyllde ett behov.
Han fick inte bara kritik får bristande
prästerlighet utan även från LO för att gå
arbetsgivåmas ärenden. I båda fallen var
kritiken missriktad.
Principiellt betydligt allvarligare har
det naturligtvis varit när Ludvig Jönsson
kritiserats föf just relativism och bristande
fasthet i detl egentliga prästrollen.
– Tror han egentligen på Gud? finns
det folk som frågat.
-Ja förvisso, svarar Jönsson. Han har
blivit alltmet religiös med åren men allt
mindre säker i utsagorna om trons inneUll, säger han.
Så här kah det låta:
– Under bönen svarar mig tillvarons
innersta söm jag kallar Gud. I den dialogen blirJagjag. Detta är något som för mig
aldrig kan utplånas. Vi upplever identiteten här på jorden i en hudsäck under några år. Menjag är inte bara denna hudsäck
utan ett unikt mönster. Det mönstret kan
aldrig utplånas utan förblir evigt i tillvaron. Detta är för mig identitetsaspekten.
Säga vad man vill, men inte kännetecknas en sådan utsaga av störande entydighet.
För några år sedan blev Ludvigjönsson
utskälld av författaren Gunnar Sandgren,
som hört pastor Jönsson hållajulpredikan
i radio. ” Svamlig, obegriplig, ordfylld i
den sämsta bemärkelsen, allmänt välvillig.
Hur ljusomkransad ter sig inte en ateistisk
ståndpunkt, en hederlig och genomtänkt
fårnekelse, mot dessa grå halvUumma
skvättar ur en jönssonskt svabbig källa?”
Detta är den mest vildsinta sammanfattningen av en kritik som inte är alldeles
ovanlig, när det gäller Ludvig Jönssons
religiösa förkunnelse.
Allvarligare har sådan kritik inte tagits
upp än att Ludvig Jönsson ändå kunnat
göra en framgångsrik prästerlig karriär.
Han är nu pastor primarius och domprost
i Stockholms stift, förordad av biskop och
domkapitel, vald av församlingen (med 95
röster av 179) och utsedd av regeringen.
Visserligen var det en del bråk om utnämningen men det var av den art som hanteras under MBL-förhandlingar.
Installationen företogs under stor grandezza i närvaro av förutom det självklara
även det folkpartistiska etablissemanget.
Statsrådet, pianisten, filmordföranden,
skådespelerskan etc.
Och sedan kom med tiden astrologi·
gudstjänsten, spiritismsamtalen osv.
Och vindarna fortsätter att blåsa.