Ledare; Demokratiskt underskott


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Demokratiskt underskott
I foregående nummer av Svensk Tidskrift diskuterades på ledarplats ett eventuellt systematiskt samband mellan blandekonomi och underskottsekonomi. Utgångspunkten var att olika institutionella fOrhållanden – politiskt beslutssystem, maktfordelning inom den offentliga sektorn m m – kan forma grundläggande
forklaringar till att underskottsekonomin utvecklas.
I ett inlägg av Olof Ehrenkrona – sakkunnig
ekonomidepartementet och medarbetare till
ekonomiminister Gösta Bohman – antyds en
analys av grundläggande orsaker till att Sveriges och andra länders blandekonomi utvecklas
till underskottsekonomier. Det är bra.
Det är fOrpliktande när en medarbetare till
landets ekonomiminister tar upp diskussionen
om institutionella forklaringar till att Sverige –
och många andra länder med Sverige – ser
underskottet i statsfinanserna och i bytesbalansen växa. Förpliktande därfor att om man väl
gör analysen att det finns institutionella forhållanden, som fOrklarar utvecklingen av underskottsekonomin, tvingas man också inse att det
i längden aldrig kan vara tillräckligt med
”sparpaket” for att lösa Sveriges ekonomi. Så-
dana åtgärd’er innebär endast att symptomen
angrips. Roten till det onda finns då kvar opå-
verkad. Man måste i så fall gå vidare och diskutera varfOr vi till synes systematiskt får riksdagsbeslut som sammantagna leder till underskott i statsfinanserna.
Diskussionen är emellertid svår att fOra. Under efterkrigstiden har varje diskussion som
ifrågasatt de offentliga beslutens absoluta värde tolkats som angrepp på demokratin. Om
man med demokrati just avser att alla beslut i
samhället skall fattas i demokratisk ordning a\·
statsorganen är naturligtvis va~je forslag till
inskränkning av den demokratiskt utövade offentliga makten odemokratisk. Och varje ickesocialistiskt land är därmed också en ofullständig demokrati.
Om man däremot med demokrati menar, att
det skall finnas effektiva möjligheter for medborgarna att i val med lika rösträtt byta riksdagsmajoritet och därmed regering, har demokratin ingenting med omfattningen av den offentliga maktutövningen att göra. Och inget
socialistiskt land är då överhuvudtaget att beteckna som demokratiskt.
Utifrån den senare demokratiuppfattningen
är det naturligt att diskutera den demokratiska
maktutövningen – dess omfattning och formerna for den. Detta är då inget angrepp på
demokratin. Både till avsikt och funktion är
den diskussionen ägnad att stärka demokratin.
Vad det gäller underskottsekonomin och dess
eventuella systematiska samband med formerna fOr den demokratiska maktutövningen
är det helt klart så att diskussion härvidlagjust
är ägnad att stärka och fOrsvara demokratin.
Underskott i statsfinanserna leder regelmässigt
till inflation och historien visar alltfOr väl att en
hög inflationstakt mer än något annat hotar
just demokratin.
Underskott uppstår i ekonomin därför att
statsmakternas beslut inte respekterar de samhällsekonomiska begränsningarna. l en över tiden fortgående process fattas beslut om att öka
de offentliga utgifterna trots att vårt skattesystem – eller överhuvudtaget något tänkbart
alternativt skattesystem – inte formår finansiera dess ökade utgifter. Till detta kommer att
vid forhållandevis snabba scenforändringar i
ekonomin – exempelvis vid snabbt stegrade
oljepriser – inte fattas de nödvändiga besluten
fOr att återställa ekonomisk balans.
Det är inte fårvånande att det politiska spelet
resulterar i denna kombination av fel beslut
som fattas och rätt beslut som inte fattas. Det
finns ett slags politisk marknad där i någon
utsträckning röster erhålls i utbyte mot löften
om offentliga insatser eller löften om uteblivna
beskattningsåtgärder. Det kan med tillhjälp av
denna marknad bli viktigare att komma till
makten än att utforma valrörelsens budskap så
att det i enskildheter låter sig forenas med samhällsekonomins krav. Maktinnehavet är alltid
all politiks forutsättning. Politiken underordnas därfår lätt maktinnehavet. Ingen partistrateg skulle någonsin erkänna dessa enkla fårhållanden. Samtidigt är de så självklara att det
närmast är genant att Sveriges ekonomi skall
ha drivits till 55 miljarder i budgetunderskott
och 25 miljarder i bytesbalansunderskott innan
man uppmärksammar sambandet mellan det
politiska systemets uppbyggnad och den underskottsekonomi som utvecklats.
Så långt är ”analysen” enkel – och formodIigen i stort sett tillräcklig. När man pekat på
den politiska marknaden har man också angett
en fundamental fårklaring till underskottsekonomin. Men vilka åtgärder står då till buds for
att begränsa de politiska partiernas köpslående
om väljarnas gunst på samhällsekonomins bekostnad?
Under senare tid har bl a i Ekonomisk debatt
diskuterats möjligheterna att genom olika
spärrmekanismer i grundlagen forhindra att
beslut fattas som medfor att samhällsekonomin
helt forsätts ur balans. Utan att gå så långt och
utan att egentligen ha ambitionen att peka på •
någon slutlig eller tillnärmelsevis fullständig
411
lösning på de ekonomiska balansproblemen
kan institutionella begränsningar av mer traditionell art diskuteras.
En viktig och grundläggande sådan begränsning skulle kunna åstadkommas genom att avsevärt skärpa grundlagens regler om normgivningsmakten – dvs de regler som styr formerna
får och kraven på själva lagbesluten. Effektiva
krav borde preciseras i grundlagen på att riksdagen verkligen skall forbehållas normgivningsbeslut. Dels borde utrymmet får delegation av ”lagstiftningsmakt” till regering och
verk avsevärt minskas. Dels borde stränga och
precisa krav ställas på att riksdagens lagbeslut
skulle vara lagbeslut i saklig mening och inte
bara till formen. Det skulle inte längre vara
tillfyllest att riksdagen formellt antar en lag,
utan krav skulle därtill ställas på att de olika
lagarna innehöll noga och väl bestämda regler
till direkt ledning for tillämpning i det enskilda
fallet. Det skulle inte vara tillräckligt att i en
lag skriva in krav på att ett beslut i viss fråga
skulle vara skäligt, lämpligt eller tillfredsställande. Sådana angivelser innebär i praktiken
inte normgivning utan delegation av den offentliga makten från riksdagen till den tillämpande myndigheten. Ett fårhöjt krav på normgivningsmaktens utövning skulle i praktiken innebära att politisk maktutövning återfårdes
från fårvattningen till riksdagen. Om väl kravet
hävdades att riksdagen i praktiken skulle utöva
normgivningsmakten, skulle detta innebära en
rent fysisk begränsning av den offentliga sektorns möjligheter att utöva en vittgående makt.
Till den nu forordade skärpningen av regler
om normgivningsmaktens utövning borde fogas en grundlagfåst regel om medborgares rätt
tilllikabehandling. Mönster finns i EuropakonL
412
ventionen. En sådan regel skulle faktiskt innebära restriktioner for offentlig verksamhet som
utövas genom beslut som innebär avgörande
från fall till fall. Slående exempel kan hämtas
från hela faltet for offentlig maktutövning idag
– allt från industripolitik till fordelning av
barndaghemsplatser bryter fundamentalt mot
kravet på likabehandling.
En f<irlängning av mandatperioderna är sannolikt också ett verksamt medel att i någon
utsträckning minska riksdagens och regeringens beroende av den politiska marknaden. Förlängningen kan fareträdesvis vara mera långtgående än en återgång till de fyraåriga mandatperioderna, men även en sådan återgång innebär steg i rätt riktning. Ä\·en en nedbantning
av riksdagen skulle kunna diskuteras. Färre
riksdagsmän skulle måhända innebära större
självständighet genom mer direkt ans\·ar.
De nu angivna åtgärderna kan verka långsökta och kanske även osammanhängande.
Likväl har de ett intimt samband med mqjligheterna att vända den utveckling bort från en
begränsad statsmakt grundad på liberala ideal
in i en godtyckligt utvecklad planlös planhushållning som kännetecknat Sverige och andra
länder under senare år. Den omfattande – och
dyra – offentliga maktexpansionen har närnli- .l{en haft som absolut fOrutsättning en fortgående forflyttning av den reella
maktutövningen från riksdagen till fcin·altningen. En omfattande maktutövning av oflentliga
organ är otänkbar om riksdagen skall forbehållas det effektiva inflytandet över de offentliga
besluten. Vidare innebär – som redan sagts –
likabehandlingskravet utomordentligt långtgå-
t’nde restriktioner for va1je selektiv reglering –
oberoende om denna rör industripolitik, fysisk
planering eller barndaghemsutbyggnad.
Det innebär alltså inte offer av grundläggande principer att forsöka återupprätta samhällsekonomisk balans med hjälp av institutionella
f()rändringar. De institutionella begränsningar
som har forordats här är inte bara ägnade att
~tterställa ekonomisk balans utan också att
återfora det demokratiska rättssamhället till
vad det bör vara – et t samhälle där riksdagen
faktiskt utövar den offentliga makten men under begränsningen att lika fall skall behandlas
lika. Det demokratiska rättssamhället erbjuder
därmed inte bara t’tt politiskt ideal i allmänhet.
Därtill fOrutsätter det och medfor en begränsad
offentlig maktutövning.