Margaretha af Ugglas; Om en resa i västerled
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
t
en resa i västerled
som gav anledning till funderingar kring
den sjukdom som anses ha drabbat även Sverige, nämligen den engelska.
Medan vi i Sverige i yrvaken häpnad nödgas inse att allt inte står väl till i vår ekonomi
och att vi inte automatiskt är världsbäst på
export, börjar det sedan länge krisdrabbade
och nedtryckta England att skönja en
strimma av hopp vid horisonten. Den strimman beror inte bara på Nordsjö-oljan utan
också på bättre handelssiffror och en lägre
inflationstakt.
Sverige av i dag har en hel del att lära a1
England, både hur det går till all komma i
kt-is och hur den mödosamma vägen ut ur
krisen ser ut. Engelsmännen har under 70-
talet fått lära sig att levnadsstandarden inte
bara går upp utan att den också kan sjunka.
Med Internationella Valutafondens benägna bistånd har den engelska regeringen
vidtagit åtgärder som än så länge ter sig
otänkbara i svensk debatt. Hösten l976 genomfördes betydande nedskärningar i statsbudgetens kapitalsida. Investeringar i administrativa byggnader, skolor, parker, simhallar, sjukhus m m ströks bort eller sköts på
framtiden. Men Internationella Valutafonden lät sig inte nöja med detta. Även statsutgifterna på driftsbudgeten måste minska.
Labourregeringen fick bita i det sura äpplet
och göra det för en modern välfärdsstat
drastiska att gå in i och skära ner i de lö-
pande välfärdsprogrammen.
Det för en svensk mest påfallande, och för
England kanske på sikt mest hoppingivande
är den anda av realism som i dag tycks prägla såväl administration som politiker och allmänhet. Medan vi i Sverige fortfarande diskuterar politikens mål, som om vi i landet
hade obegränsade resurser och frågan bara
gäller vilka reformer vi först skall genomfö-
ra, så är tonläget i England ett helt annat.
Ansvariga diskuterar sina uppgifter och sina
planer mot bakgrund av att respektive program kanske får m i n d r e resurser i framtiden.
Och ändå präglas inte engelskt samhällsliv
ar stagnation eller bristande innovationslusta. Bostadspolitiken är i flera avseenden
en fröjd för ett moderat hjärta. Engelsmännen, som redan i dag hat· ett bostadsbestånd
som till 60-70 procent består av enfamiUsfastigheter, vill inte längre veta av de människoovänliga höghusen. De flesta kommuner har satt stopp för byggandet av annat
155
än markbostäder och låga hyreshus.
Ett sorgligt kapitel i England liksom i Sverige är den statliga företagsamheten . Bredvid British Steels dagliga förlust om cirka lO
miUoner kr ter sig svensk stålindustris bekymmer nästan beskedliga. Det stora bilföretaget British Leyland befinner sig i kaos, och
engelsmännen vågar knappast köpa engelska bilar av oro för att det inte skall finnas
reservdelar om några år.
England är en stor nation med i många
avseenden långt svårare problem än Sverige.
Men vi har att lära av engelsmännens realism, stryktålighet och samhällsanda. Det är
vi svenskar som avgör om vi återigen skall få
fart på den svenska välfärdsutvecklingen.
Margaretha af Ugglas
t
en resa i västerled
som gav anledning till funderingar kring
den sjukdom som anses ha drabbat även Sverige, nämligen den engelska.
Medan vi i Sverige i yrvaken häpnad nödgas inse att allt inte står väl till i vår ekonomi
och att vi inte automatiskt är världsbäst på
export, börjar det sedan länge krisdrabbade
och nedtryckta England att skönja en
strimma av hopp vid horisonten. Den strimman beror inte bara på Nordsjö-oljan utan
också på bättre handelssiffror och en lägre
inflationstakt.
Sverige av i dag har en hel del att lära a1
England, både hur det går till all komma i
kt-is och hur den mödosamma vägen ut ur
krisen ser ut. Engelsmännen har under 70-
talet fått lära sig att levnadsstandarden inte
bara går upp utan att den också kan sjunka.
Med Internationella Valutafondens benägna bistånd har den engelska regeringen
vidtagit åtgärder som än så länge ter sig
otänkbara i svensk debatt. Hösten l976 genomfördes betydande nedskärningar i statsbudgetens kapitalsida. Investeringar i administrativa byggnader, skolor, parker, simhallar, sjukhus m m ströks bort eller sköts på
framtiden. Men Internationella Valutafonden lät sig inte nöja med detta. Även statsutgifterna på driftsbudgeten måste minska.
Labourregeringen fick bita i det sura äpplet
och göra det för en modern välfärdsstat
drastiska att gå in i och skära ner i de lö-
pande välfärdsprogrammen.
Det för en svensk mest påfallande, och för
England kanske på sikt mest hoppingivande
är den anda av realism som i dag tycks prägla såväl administration som politiker och allmänhet. Medan vi i Sverige fortfarande diskuterar politikens mål, som om vi i landet
hade obegränsade resurser och frågan bara
gäller vilka reformer vi först skall genomfö-
ra, så är tonläget i England ett helt annat.
Ansvariga diskuterar sina uppgifter och sina
planer mot bakgrund av att respektive program kanske får m i n d r e resurser i framtiden.
Och ändå präglas inte engelskt samhällsliv
ar stagnation eller bristande innovationslusta. Bostadspolitiken är i flera avseenden
en fröjd för ett moderat hjärta. Engelsmännen, som redan i dag hat· ett bostadsbestånd
som till 60-70 procent består av enfamiUsfastigheter, vill inte längre veta av de människoovänliga höghusen. De flesta kommuner har satt stopp för byggandet av annat
155
än markbostäder och låga hyreshus.
Ett sorgligt kapitel i England liksom i Sverige är den statliga företagsamheten . Bredvid British Steels dagliga förlust om cirka lO
miUoner kr ter sig svensk stålindustris bekymmer nästan beskedliga. Det stora bilföretaget British Leyland befinner sig i kaos, och
engelsmännen vågar knappast köpa engelska bilar av oro för att det inte skall finnas
reservdelar om några år.
England är en stor nation med i många
avseenden långt svårare problem än Sverige.
Men vi har att lära av engelsmännens realism, stryktålighet och samhällsanda. Det är
vi svenskar som avgör om vi återigen skall få
fart på den svenska välfärdsutvecklingen.
Margaretha af Ugglas