Greta Lovén; Betyg och sunt förnuft

GRETA LOVEN:
Betyg och sunt förnuft
En intensiv debatt om betygens vara eller icke
vara harförts under senare år. Trots den
kraftiga kampanjen mot betygen vill bara en
avfem avskaffa dem. Folkhögskollärare
Greta Loven analyserar betygsavskaffarnas
grumliga motiv. Hon poängterar det positiva
i ett välfungerande betygssystem, dvs ett
system som skiljer sigfrån det nuvarande
relativa betygssystemet.
Ganska få människor i vårt land vill avskaffa
betygen, faktiskt bara en av fem, trots en
intensiv antibetygskampanj under de senaste åren. Det gäller i alla åldrar och inom alla
partier, även inom socialdemokratin, van
valda representanter dock som vanligt anser
sig veta bättre än sina väljare vad som är bra
för dem.
Vilka motiv driver betygsavskaffarna?
Högst grumliga, vill jag påstå.
Vi har den stora gruppen sentimentalt välmenande. De tycker synd om elever som
aldrig kan få höga betyg hur de än anstränger sig, som ”slås ut” av ettor och tvåor i
betyg. Konstigt nog tänker de inte på eller
känns inte vid det verkliga skälet till att det
är synd om dessa elever, nämligen att de har
otillräckliga eller dåliga kunskaper och fårdigheter och att de aldrig har en chans att
knappa in på andras försprång så länge de
måste undervisas i sammanhållna klasser.
Man kan också förundras över detta förakt för betyget 2, ja för allt utom högsta
betyget. Det är högst osannolikt att en elev
som verkligen anstränger sig får lägre betyg
än 2, vilket betyder litet under genomsnittet.
Att kalla det utslagning är verkligen att överdriva. Men för den som får en tvåa därför
att han inte arbetat, är tvåan en signal att
han skall anstränga sig mer.
Vi har gruppen avundsjuka, de som inte
står ut med att somliga är uppenbart mycket
mer läsbegåvade och flitiga än de flesta. Det
är dessa som förtrytsamt hävdar att eliten
ändå alltid ”klarar sig”, det är de som hatar
premier och stipendier. Att hela samhäll~
är beroende av att alla, således även eliten,
kämpar sig upp på så hög nivå som är
mänskligt möjligt, vill de inte erkänna. De
påstår mot bättre vetande att eliten utbildas
för sin egen skull, för att ”ta” de högst betalda jobben. I själva verket är det ju så att vi
kostar på eliten hög utbildning för att den
skall Uäna oss.
Vi har slutligen den kunskapsfientliga falangen, som hittar på de mest befängda argument för att nedvärdera kunskaper: ”baskunskaper är ett så luddigt begrepp, det är
värdelöst” eller ”det mesta man lär i skolan
blir inaktuellt om några år, så det vore bättre
att lära eleverna hur man söker kunskap”
eller ”den som har fyra i snittbetyg skulle bli
en mycket bättre läkare än den som har
fem.”
Låt mig punktera dessa struntbubblor.
Vikten av kunskaper
Basfärdigheter är att kunna läsa, skriva och
räkna. Utan att kunna läsa är man effektivt
utestängd från att skaffa sig kunskaper.
Utan att kunna skriva är man hjälplös i samhället och handikappad i umgänget med
andra människor. Detsamma gäller de fyra
räknesätten. Exempel på baskunskaper: att
Washington är huvudstad i USA, att spanska
är språket i många länder förutom i Spanien
och var dessa länder finns, hurdant klimatet
är i trakterna kring ekvatorn, var de stora
pulsådrorna finns i kroppen, världskrigens
orsaker och förlopp. Dessa exempel visar
också att det allra mesta som skolan lär ut
inte blir inaktuellt. Politiska gränser må ändras ibland, statsskick likaså, men artärerna
ligger kvar liksom de stora världsstäderna.
Eller den blivande läkaren med femmor
all, som påstås vara mindre mänsklig och
429
därför sämre vårdare. För det första finns
inget samband mellan högsta betyg och
känslokyla, respektive lägre betyg och större
värme. För det andra: visst är det skönt och
oftast nödvändigt att doktorn lyssnar, men
han skall kunna och veta alldeles förbluffande mycket för att kunna ställa diagnos och
föreskriva behandling – med höga betyg
har han visat redan i förväg att han kan lära
sig ovanligt mycket. Det får inte heller vara
för stor ansträngning att kontinuerligt tillägna sig nya forskningsrön vid sidan om ett
krävande yrkesarbete.
Bland lärarna finns det en något högre
andel betygsavskaffare än bland övriga. I
lärarrummen suckas det och stönas väldeliga
vid terminssluten. Vad svårt att sätta betyg!
Om man ändå sluppe! Kanske klagandet
bara är ett sätt att lätta på trycket och inte är
så allvarligt menat? Eller spelar en viss lättja
in? Tänk efter, kära lärare: hur skapar genomsnittsläraren motivation hos eleverna
för det hårda vardagsarbete som måste till,
pluggandet? Det är inte alla lärare som kan
få alla elever att tycka om alla moment i alla
ämnen. De allra flesta elever behöver näraliggande delmål att arbeta för, alltså förhör,
prov och betyg.
Lyckligtvis tycks det sunda förnuftet ha en
stark ställning i betygsfrågan. Av skoleleverna, de mest direkt berörda, vill fyra av
fem ha kvar betyg (fastän inte det dåliga
relativa betygssystemet). Bland de elever
som vill ha betygsfri skola finns en hel del
välartikulerade uppenbara högbetygtagare.
Således är det långtifrån bara de som får
höga betyg, som vill behålla dem, utan lika
mycket medelmåttorna och de svagpreste- …_
430
rande. De vet och erkänner att prov och
betyg är ett stöd för att man skall komma sig
för med det ibland tråkiga vardagsarbetet.
Belöningen kan bli dubbel: man får bättre
provresultat och bättre betyg än utan plugg,
och man får framför allt ut myckt mer av det
fortsatta arbetet. Tänk så mycket roligare
matten blir för den som behärskar multiplikationstabellen eller tyskan för den som kan
böjningsmönstren.
Socialdemokratisk skolpolitik
De socialdemokratiska utbildningspolitikerna hävdar ihärdigt att betyg skapar konkurrens och att konkurrens är skadligt. I
lärarutbildningsutredningens (LUT -74) betänkande läser man på flera ställen att examination och betygsättning försvårar samarbetet mellan de studerande. Det är horribelt
att ett så felaktigt påstående får stå oemotsagt.
Det eländiga relativa betygssystemet bär
en del av skulden. Både lärare och elever
har fått den uppfattningen att man måste
sänka Stefans betyg för att kunna höja Annas. I själva verket borde prov stimulera till
samarbete, och det vet var och en som själv
har studerat. ”Att slå sina kloka huvuden
ihop” är ett gammalt uttryck för hur samarbete ger bättre resultat. Om tre samarbetar
inför ett prov eller en tentamen, är det ingalunda så att A, som från början kan mest ger
åt B och C så att han själv får mindre kunskaper kvar. I stället får han tillfälle att tänka
igenom stoffet för att kunna förmedla det
till de andra. Dessutom är det troligt att de
två som från början kan mindre ändå har
snappat upp någon del som A försummat
eller funderat över något sammanhang som
ger en ny infallsvinkel. Resultatet blir att
nivån höjs för alla tre. Ingen kan förlora på
samarbete inför prov, men utan ett närliggande mål är det svårt att komma sig för
med samarbetet och att koncentrera sig på
uppgiften.
Vi måste fostra våra barn till en sund konkurrensanda, sportsmanship, en glad och
positiv tävlan, där de som lyckas bäst blir
gratulerade utan avund av ”förlorarna”.
Nästa gång är det vår tur! Kanske inte i
samma ämne, men i något annat: vi måste
lära oss och våra barn att det alltid finns
något som varje människa är bra på. Det
skall vi locka fram.
Samtidigt som socialdemokratin klagar
över snedrekryteringen till högre utbildning
gör de allt för att försvåra processen. Det
började med att läxorna skulle bort. Följden
har blivit att barn med stöd hemma av utbildade och intresserade föräldrar går förbi
dem som har lågutbildade, alltför trötta eller
likgiltiga föräldrar. Krav på hemarbete från
skolans sida är ett stöd när föräldrarna inte
räcker till.
Nu vill de socialdemokratiska skolpolitikerna också ta bort det stöd som bra betyg
har utgjort för flera generationer studiebegåvade ungdomar från hem utan studietraditioner. Tack vare betygen har de vågat
satsa på studier.
Vi som inser värdet och betydelsen av kunskaper får inte tröttna i kampen för betyg
och därmed en hög kunskaps- och fårdighetsnivå hos alla människor i vårt land.