Niels Jörgen Haagerup; Det sorglösa Danmark

— — ——————————–~
NIELSJ0RGEN HAAGERUP:
Det sorglösa Danmark
Öresund har blivit bredare, konstaterar
Svensk Tidskrifts danske medarbetare redaktör Niels j~rgen H aagerup. Men det är inte
danskarnas fel utan beror på svensk utrikespolitiks växande radikalisering. Av sitt medlemskap i EG har Danmark däremot fått
även andra fördelar än ekonomiska, vilket
Jöifattaren kunnat konstatera under en studieresa i höstas. I övrigt visar Danmark vid
årsskiftet upp paradoxen av en svag ekonomi
och en nästan lättsinnig optimism. Dessutom
är den socialdemokratiska regeringenförsiktig, samtidigt som en god uppgörelse skymtar
iförsvarsfrågan.
Danskarna beskyller emellanåt varandra för
att vara sura. Gudarna skall veta, att man
utan svårighet kan finna surhet i det danska
samhället. Men är det i alla fall ett karakteristiskt drag? Av de nordiska folkslagen finner man utan tvivel det ljusaste sinnet och
det mest utpräglade lätt innet hos danskarna.
Då den ekonomiska krisen satte in för ett
par år sedan träffade den danskarna mer än
de flesta andra. Energimässigt är Danmark
särskilt fattigt, ty det har inga egna resurser
av något slag utom den eviga västvinden,
som tydligen knappast låter sig utn yt~a.
Därtill kom, att Danmark nästan stod på arabernas svarta lista för sin proisraeliska hållning. Ett tal i Middelfart av dåvarande (och
nuvarande) statsminister Anker j0rgensen
på hösten 1973 var mycket kritiskt mot araberna, och detta kunde ha stått Danmark
dyrt. En annan framträdande dansk politiker, som senare besökte Mellersta Östern,
har berättat att man där nere bara tänkte på
Danmark i två sammanhang, nämligen i förbindelse med H C Andersen och Anker
j0rgensens tal i Middelfart. Samme politiker
tillade: Och då var många ändå osäkra på H
C Andersen.
Men Danmark klarade sig, och med den
karakteristiska danska sorglösheten fortsatte
debatten om huruvida Danmark över huvud
taget skall ha atomkraftverk eller ej. Som om
det skulle kunna råda något tvivel för ett
land, som är helt blottat på egna energiresurser. Vildskotten i den svenska atomkraftdebatten har knappast hjälpt danskarna till
en mera realistisk uppfattning. Men nu är
äntligen ett lagförslag på väg på våren 1976,
\
·l
84
som skall ·bana väg för det första danska
atomkraftverket i början av 1980-talet. Hastverk kan man inte påstå att danskarna gör
sig skyldiga till. Under tiden fortsätter debatten med de vanliga starkt känsloladdade
övertonerna. En eventuell katastrof i Barsebäcksverket och följderna för Köpenhamn
har också använts av atomkraftmotståndarna, bland annat i ett radioprogram, som fick
de danska atomkraftsakkunniga på atomförsöksstationen Rise att reagera skarpt och
omgående.
Men i och med beslutet om att uppföra
det första atomkraftverket löses naturligtvis
inte Danmarks energiproblem slutgiltigt –
och dessutom finns det visst en möjlighet att
tillräckligt många av Folketingets medlemmar (minst 60 av Folketingets 179 medlemmar) går in för att låta saken avgöras med
folkomröstning. Då kan saken ytterligare
förhalas eller helt tappas bort; det finns alltid ett element av hasard i varje folkomröstning. Detta kan norrmännen också instämma i efter sin folkomröstning om EG 1972.
Det är nu klart, att Danmark har blivit sittande med den minst givande delen av kontinentalsockeln i Nordsjön. Hoppet om att
finna olja, som bara tillnärmelsevis skulle
kunna likna de stora norska fynden, håller
på att försvinna. Om bara gränsen mellan
den danska och norska sektorn på sin tid hade ändrats en smula i den nordligaste delen,
kunde mycket ha sett annorlunda ut. Men
det blev inte så, även om danskarna försökte. Historien om förhandlingarna om kontinentalsockeln är ännu inte skriven, men kan
tids nog utan tvivel bjuda på spännande läsning.
Danskarna bär dock i stort sett sin motgång med jämnmod. De satsar på att det kan
finnas olja och värdefulla mineral utanför
Grönland och låter sig inte påverkas av att
det grönländska ”landsrådet” högtidligt har
förkunnat, att sådana naturrikedomar tillhör grönländarna. Grönland är på väg mot
en starkt utvidgad form av oavhängighet,
men det är inte på Grönland utan snarare på
Island som man i vissa kretsar ser en parallell mellan de tidigare dansk-isländska och
de nuvarande grönländsk-danska relationerna. Detta torde vara en förenkling, men
vem törs spå om sådana känsloladdade problem?
För att nu tala färdigt om energiproblemet: det finns antagligen också en god portion gas i Nordsjön, som även i den fattiga
danska sektorn skulle kunna utnyttjas med
fördel. Staten har råkat i klammeri med A P
Mallers stora firma Dansk Undergrundskon~ortium om ensamrätten till utvinningen. Denna utvinningsrätt gavs på sin tid A P
Meller på mycket fördelaktiga villkor i förlitande på att det inte fanns något under havet som var värt att hämta upp. Nu utvecklar
sig det trots allt litet annorlunda, och det är
inte svårt att piska fram en ilsken stämning
mot en stor firma hur dansk den än är. Det
kan vara, att danskarna både har ett ljust sinne och lättsinne. Men storsinnade är de nu
inte alltid …
Ekonomiska problem
Den danska ljusa synen kom också till uttryck i en opinionsmätning, som Gallupinstitutet lät företa för Berlingske Tidende vid
årsskiftet. Trots den rekordstora arbetslösheten, som mycket få väntar sig skall avta
inom rimlig tid, visade de tillfrågade en relativt optimistisk syn på den ekonomiska framtiden. När allt kommer omkring kan man
dra den slutsatsen, hette det i sammanfattningen av undersökningen, att danskarna
vid början av det nya året har skakat av sig
de psykologiska efterverkningarna av oJ.iekrisen och nu – oaktat den låga sysselsättningen – ser på framtiden med ”vanlig optimism”.
Men de danska ekonomiska problemen är
sanningen att säga långtifrån lösta. Det bästa
man kan säga är att det under 1975 lyckades
att dämpa de allt kraftigare löneökningarna
– detta är, som på andra håll, den enda nyttiga ekonomiska effekten av en stor arbetslöshet. Ändå steg lönerna under årets lopp
med 11 %, vilket är lågt i förhållande till de
21 % (!) under 1974, det första krisåret. Priserna på bruksvaror steg med 9 % mot 15%
1974.
Betalningsunderskottet växte ”bara” med
2 milliarder mot 6 milliarder året förut, och
Danmark har nu en rekordstor utlandsskuld, som det inte finns någon utsikt att få
avvecklad inom överskådlig framtid men
som å den andra sidan heller inte kan bli
oändligt mycket större. Men kostnadsdämpningen borde skapa bättre exportmöjligheter efter den tillbakagång, som noterades
1975. Danska exportörer lade vid årsskiftet
fram en optimistisk värdering – nu är vi där
igen! – som baseras på förtröstan på att man
skall kunna avsätta mera varor till de två
stora huvudmottagarna Förbundsrepubliken Tyskland och Sverige, som tillsammans
85
mottar ungefär en tredjedel av all dansk industriexport.
Det är anmärkningsvärt, att den stora
danska arbetslösheten – upp mot 150 000
människor – inte har betytt ökad anslutning
till de politiska ytterflyglarna. Tendensen är
snarare den motsatta. Det danska politiska
systemet har sina klara svagheter, och ett folketing med inte mindre än tio olika politiska
partier är på många sätt ohyggligt svårt att
arbeta med. Men det har också sin styrka i
en viss flexibilitet, som låter den utbredda
otillfredsställelsen göra utslag i bildandet av
nya partier och i existensen av en minoritetsregering, som smidigt måste kryssa sig fram
från fall till fall.
Regeringen och den offentliga sektorn
Venstreregeringen under Paul HartJing
från december 1973 till januari 1975 måste
naturligtvis visa en alldeles särskilt stor smidighet, eftersom den bara rådde över 22
mandat, en situation, som man aldrig hört
talas om i något som helst land. Den levde
också bara i 14 månader.
Anker Jergensen II har visat sig besitta en
större moderation och smidighet än Anker
Jergensen I (1972-73). Samarbetet med de
tre yttersta vänsterpartierna (Socialistiskt
Folkeparti, Venstresocialisterna och kommunisterna) kan efter hand vara ett mycket
litet stöd. De många partierna till höger om
socialdemokraterna utgör de enda möjligheterna till majoritet. Detta har Anker Jergensen klokt nog utnyttjat med det oundvikliga
och nyttiga resultatet, att dansk politik har
närmat sig mitten.
—————————————-~~———
86
En socialdemokratisk regering har dessutom traditionellt den fördelen att den har
lättare att komma till tals med fackföreningarna, och med hjälp av arbetslösheten har
det därför lyckats att bromsa löneökningarna. Det föreligger en bred politisk enighet
om att näringslivet inte skall belastas med
nya stora dyrtidsavgifter. I januari upptogs
förhandlingar om hur näringslivet skulle befrias från den belastning som utbetalningen
av hela två dyrtidstillägg den l april skulle
kunna betyda. Lösningen blev att staten
gottgör näringslivet med det ena dyrtidstilllägget.
Penningsomsättningen på hösten 1975,
som bia visade sig i frigivandet av det nyligen genomförde tvångssparandet och i en
tillfällig nedsättning av momsen till 10 %,
väntas dock inte hållas kvar i hittillsvarande
omfattning trots LO-chefens begäran om
förlängd momsnedsättning för sysselsättningens skull.
Men om det kommer att lyckas att bromsa
tillväxten inom den offentliga sektorn, som
en icke-socialistisk majoritet i Folketinget
önskar, är väl tvivelaktigt. Den nyligen avgångne chefen för Danmarks ”ekonomiska
visa män”, professor Anders 011gaard, som
inte kan placeras i någon bestämd politisk
fålla (men inte hör hemma bland de rent socialistiska ekonomerna) förklarade vid årsskiftet, att statens utgifter kommer att öka
under de närmaste åren oberoende av alla
sparkampanjer.
Jag kan hålla vad om att den offentliga andelen av nationalprodukten kommer att
växa, sade han enligt Politiken. Det finns
ingenting så svårt som att stoppa den offentliga tillväxten, i synnerhet inte när gratisprincipen är satt i högsätet. Man tiger inte
heller stilla om det allmänna försöker att begränsa en eller annan aktivitet. 0llgaards
egen tanke är att det allmänna i framtiden
måste ställa in sig på arbetsgivarbidrag i en
eller annan form, då ytterligare inkomstskatt (Danmark innehar världsrekordet!) eller nya avgifter i detaljhandeln inte skulle
vara tillräckligt. Om det kan genomföras i
form av ”ekonomisk demokrati” anser
011gaard tvivelaktigt.
Partierna
Tendensen i riktning av moderation och de
politiska ytterlighetsgruppernas stagnation
framgår också av de politiska opinionsmätningarna, där enligt Gallup och Berlingske
Tidende tendensen från folketingsvalet i januari har stärkts. Det finns tre stora partier i
Danmark och det är (siffran inom parentes
är valprocenten frånjanuari 1975) Socialdemokratiet, som i lätt avrundade tal från januariundersökningen 1976 kan samla gott
och väl 32 % av rösterna (30), Venstre, Danmarks liberala parti, som uppgår till 22%
(23,3) och Mogens Glistrups Fremskridtsparti, som skulle få 16,5% (13,6). Därefter
följer Det radikale Venstre med 6% (7), Det
konservative Folkeparti med 4,5 (5,5), SF
med 4,5 (5), kommunisterna med 4 (4), Kristeligt Folkeparti 3,5 (5,3), Centrumdemokraterna 2,5 (2,2) och Venstresocialisterna 2
(2,1).
Poul Hartting talade vid årskiftet i förbigående om möjligheten av val, men han fick
– – – – – – – ———
ringa anslutning till den tanken. Den politiska barometern pekar i riktning mot en Anker Jergensen-regering året ut.
Om denna som det kan tyckas politiska
stabilitet kommer att medföra större dansk
beslutsamhet t ex i frågan om de stora trafikinvesteringarna, däribland Saltholm, är
emellertid inte alls givet. Det är inte bara
moderation, som präglar dansk politik, det
är också försiktighet. Saltholmsprojektet är
för den närmaste framtiden mycket osäkert
och den fasta förbindelsen över Stora Bält
verkar knappast vara så säker som för ett eller två år sedan och den gamla diskussionen
om tunnel eller bro har blossat upp på nytt.
Antagligen är det här bara tal om en viss förskjutning i tid, men det är i och för sig symptomatiskt för det politiska klimatet i dagens
Danmark.
Försvarsfrågan
Däremot ser det ut som om det skulle bli en
ny bred förlikning i försvarsfrågan. Detta är
den socialdemokratiska försvars- (och justitie-)ministern Orla M0ller mycket ivrig för
och han har en god medagerande i ordfö-
randen i Folketingets försvarsutskott, Venstremannen Arne Christiansen. Tillsamman
har Socialdemokratier och Venstre majoritet
i Folketinget (ryktena om en gemensam regering finns ständigt levande fast knappast
så livligt som 1975), och stämningen för försvaret är ganska positiv.
Danmark har ofta i utlandet fått ett sämre
rykte för försvarsinsats och försvarsvilja än
som är helt rättvist. De positiva verkningarna av den fyraåriga försvarsöverenskom- 87
melsen, som löper ut 31 mars 1977, har klart
visat sig i form av en effektivisering av särskilt den materiella sidan av försvaret och av
ett bredare erkännande bland Danmarks allierade i NATO, särskilt som inflationen och
energikrisen inte som på andra ställen har
urholkat försvaret i Danmark.
Orla M011er ser gärna en 6-årig försvarsöverenskommelse nästa gång och han önskar om möjligt att förhandlingarna härom
skulle vara avslutade före den innevarande
folketingssessionens slut. Det radikale
Venstres deltagande är denna gång mer än
tveksamt. Ju mindre partiet blivit de senaste
åren, dess starkare har partiets försvarsfientliga hårda kärna blivit. Att det här finns
en direkt relation är partiets egna medlemmar, möjligen frånsett den tidigare statsministern Hilmar Baunsgaard, tydligen helt
blinda för.
Det kan dock inte utslutas, att en eventuell
politisk uppgörelse kring den ekonomiska
politiken (vilket är tänkbart om den danska
optimismen visar sig ogrundad) kan göra en
ny försvarsöverenskommelse vansklig att genomföra. Men för ögonblicket är utsikterna
ganska goda.
EG och Norden
Utrikespolitiskt finns inget tecken på större
förändringar. Danmark dras ständigt allt
starkare in i de nio EG-ländernas utrikespolitiska samarbete, även om Danmark i fortsättningen intar en ”pragmatisk”, vilket i
praktiken vill säga en rätt försiktig hållning
till en snabb utvidgning av EG-samarbetet.
Men fördelarna med samarbetet med de
88
andra EG-länderna är uppenbara och inte
bara ekonomiska. I FN och på andra håll har
EG-Iändernas konsultationer blivit en i synnerhet för de små EG-länderna mycket givande rutin, som i högre grad är en inspira- ,
tion än en börda.
Det kommer då och då kritik över att Danmark inte längre är så nordiskt som förut.
Men kritiken kommer huvudsakligen från
de yttersta vänsterpartierna. Och svensk utrikespolitiks växande radikalisering och
mycket bastanta närmande till de asiatiska
och afrikanska alliansfria länderna anses
också i danska socialdemokratiska regeringskretsar för ett större hinder för en gemensam nordisk utrikespolitik än det danska
EG-medlemskapet.
Om Öresund fortsätter att bli bredare,
känner danskarna att det inte är deras skull.
De tänker på avgiften på import av skor till
Sverige och på den svenska röstningen i frå-
gan om PLOs deltagande i säkerhetsrådet.