Thede Palm; Norsk efterkrigspolitik


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDEPALM:
Norsk efterkrigspolitik
I sin kommentar till förre norske statsminister Einar Gerhardsens nu också på
svenska utgivna minnen framhåller fil dr
Thede Palm, att där behandlas två frågor
av mycket stort intresse för svenska
läsare. Den första är rättsuppgörelsen,
eller hur man löste problemen med
quislingar och andra som gått tyska
ärenden under den tid, då Norge var
besatt. Han menar att detta kanske är det
vackraste kapitlet i norsk modern
historia. Den andra frågan är den om ett
nordiskt försvarsförbund. Palm antyder,
att Gerhardsen, som länge försökte gå
på den svenska, som även var den danska,
linjen blev överspelad av starkare krafter
i sin egen regering.
I en utredning, som en statssekreterare i
det norska utrikesdepartementet gjorde
om hur Norges anslutning till Atlantpakten gick till, skrev han att ”vägen till
NATO har varit en kamp om Eina: Gerhardsens själ”. Det är ett märkligt uttalande i ett offentligt sammanhang. Dels
antyds det, att den norske statsministern
var den avgörande i frågan; mot honom
skulle det inte ha gått att driva igenom
den. Med all aktning för hans fina personlighet hade man knappast trott att han
betydde så mycket. Dels förutsätts det,
att den norske statsministern hade en själ,
något som väl kunde förmodas också om
hans samtida nordiska kolleger men som
ingen brukade tala om, inte om Tage Erlanders och ännu mindre om Hans Hedtofts.
Einar Gerhardsen var på flera sätt annorlunda. Redan hans bakgrund, som gav
honom statsministerposten, var ovanlig.
Han började som kommunalarbetare i
Oslo och blev så småningom kommunalborgmästare. Han avsattes av tyskarna,
han sattes in på Grini, han torterades i
Möllergatan 19. Han skickades ner till
Tyskland, till koncentrationslägret Sachsenhausen, för att dö; man svälte ihjäl
norska fångar på den tiden. Men när arbetskraftssituationen blev sämre, måste
också fångar få mat för att kunna arbeta.
Gerhardsen överlevde och skickades senare
tillbaka till Grini. När han släpptes vid
befrielsen var det för att direkt bli statsminister i den samlingsregering, som satt
över sommaren 1945; man hade väntat Jatt det skulle bli högsta domstolens ord- ~—-=~——~~~——————————
150
förande Paal Berg. Gerhardsen förblev
statsminister, med korta mellanspel, fram
till 1965.
Hur han orkade detta efter allt vad han
gått igenom förblir något av en gåta. Men
där är det återigen själen som kommer in.
Gerhardsen hade sitt ursprung i den
kroppsarbetande, inte i den akademiska
socialdemokratin och hade gått vidare av
egen fö1måga, omtyckt och oomstridd.
Han hade lärt sig sina socialistiska principer, som han aldrig vikit ifrån, men hans
målsättning var inte att härska utan att
ena. Han var stillsam och tänkande, seg
längst inne, försynt utåt. Någon ansåg att
han använde sin ordförandeklubba alltför
sällan. Det har också sagts om ho:::1om, att
han borde ha räddat den begåvade och
utomordentligt duglige Jens Christian
Hauge för fortsatt arbete för norskl försvar genom att uppfostra honom, något
som han behövde och som statsministern
ensam kunde ha gjort. Men Gerhardsen
försökte respektera människor som de var.
Det låg inte för honom att ingripa.
I sina minnen, som han nu på senare
år givit ut och som i goda översättningar
av Christina Anjou och Kaj Axelsson fö-
religger på svenska i tre delar (Tidens
förlag, 1971-73), märker man hur han
allvarligt söker förmå sig själv att tilltro
vissa politiska motståndare åtminstone nå-
got gott. Särskilt gäller detta C JHambro,
högerman och stortingspresident 1926-
45; han nämns i många sammanhang,
men bara på något enstaka ställe får han
ett erkännande. Rambro var en stot· man
i norsk politik, men personligt tycks Gerhardsen och han inte ha haft mycket
mensamt. Oppositionen, de
var för den socialdemokratiske st2LtSinllicilol
tern alltid någonting en aning
Det var dock hans egen regering som
tid ville och gjorde det bästa. Vi har
den attityden på närmare håll.
Quislingarna
Det finns två stora frågor i norsk
krigspolitik, som har eller borde ha
intresse för Sverige. Den ena dyker
allt oftare: den rör det nordiska försvaJ•
förbund som aldrig blev av. Den
blev utanför fackmannakretsarna
sedd och är praktiskt taget glömd.
rör den s k rättsuppgörelsen, eller hur
behandlade de landsmän, som mer
mindre helt och mer eller mindre
ställt sig till ockupationsmaktens
de. Det finns all anledning att
över hur förhållandena skulle ha varit
Sverige i en liknande situation. Vi var
inte bättre beredda att möta den än
männen, och vi vet inte om vi skulle
skött oss lika bra efteråt som de gjorde.
Norge behöver vi kanske inte
Sverige hade 1940 ett försvar,
i många avseenden och otillräckligt
ett koncentrerat tyskt angrepp, men
alldeles obetydligt. En tysk
skulle ha föregåtts av ett krig, i vilket
mer eller mindre skulle ha blivit
rade. Det hade inte varit lätt att
gå över till fienden och hjälpa
Norge blev angripet då landet var
oförberett och dess försvar var illa
s
b
k
z
n
Sl
n
ti
OJ
v ;
n:
hi
se
sk
si!
ga
fa
so:
ve
ge
de
av
str
bl<
sifl
pr<
av
tv~
·:…
skött. De norska soldater, som tappert
gjorde sitt bästa och snabbt kämpades
ner, kunde bara säga – och de gjorde
det, högt och tydligt – att deras regering
varken gett dem vapen eller utbildning.
Vid krigets slut var det norska motståndet välorganiserat och effektivt och
hade skapat betydande problem för tyskarna och ännu flera för de inhemska nazisterna. Men ingen skall tro, att detta
motstånd fanns från början eller kom av
sig självt. När norrmännen lade ned vapnen i juni 1940, fanns ingenting ~tt falla
tillbaka på vare sig i form av förberedd
organisation eller av moraliskt stöd. Det
var då som många ungdomar sökte sig till
Sverige för att härifrån och över Ryssland
resa till England för att slåss med tyskarna, vilket de inte kunnat göra i sitt eget
härtagna land. När vägen stängdes ett år
senare hade många, vilkas plats självklart
skulle ha varit i hemmafronten, hunnit ge
sig av.
Bland de över 40 000 norska medborgare, som under kriget flydde till ~verige,
fanns t o m ett mindre antal quislingar,
som sökte skydd då de upptäckt vart utvecklingen gick. Efter kriget utreddes ungefär 90 000 fall av misstänkt landsförrä-
deri. Över 54 000 personer åtalades, och
av dem dömdes över 18 000 till frihetsstraff; endast 25 personer avrättades,
bland dem Vidkun Quisling. Till dessa
siffror skall läggas antalet ekonomiska
profitörer och alla som tog ”tyskejobb”,
av vilka dock många gjorde det a” nödtvång.
Gerhardsen anför siffrorna, som före- 151
faller höga, men han ger inga förklaringar. Det är beklagligt, ty han måste ha reflekterat över vad som förmått människor
att bli landsförrädare. Nu kan man bortse
från några av de värsta förbrytarna. De
hade torterat och dödat landsmän; sådana
förvridna existenser kan komma upp till
ytan och få makt i ett laglöst samhälle,
vilket demonstrerades i Hi-tlers Tyskland.
Men åtskilliga förefaller ganska lätt ha
gått över i tyskarnas tjänst.
Mycket berodde detta på Quisling.
Hans namn har blivit symbolen för en
landsförrädare i allmänhet, men det borde
förbehållas kvalificerade sådana. Hans
danske motsvarighet, en försupen nolla,
kunde t ex inte jämföras med honom.
Quisling var en man med intelligens och
en gång känd för sin idealitet. Han hade
deltagit i Nansens hjälpaktion i Ryssland.
Han hade t o m varit statsråd, även om
under den tiden en del underliga drag hos
honom började framträda. Han saknade
sunt förnuft och han förlorade efter hand
alltmera sinne för realiteter. I ett kulturland som Norge skulle han i ett normalt
fall aldrig dömts annat än efter en psykiatrisk undersökning; men nu var tiden inte
normal, och domen över Quisling var
given.
Man måste försöka förstå att det inte
var så alldeles orimligt att folk följde
Quisling, nämligen sådan som de trodde
att han var. Lägger man därtill, att kung
Haakon tvingades att lämna landet och
att regeringen Nygaardsvolds utrikes- och
försvarspolitik f0re kriget omöjligt kunde
ge någon norrman vare sig hopp eller tro

:

i
;
:
:
Il
i
152
– något som Gerhardsen förbigår – är
den osäkerhet, som i många fall ledde till
landsförräderi, mera förklarlig. Försvarbart blev ju brottet aldrig.
Tyvärr är det omöjligt att från det
norska exemplet draga grundade slutsatser
om Sverige. Säkert är emellertid, att våra
inhemska nazistleoare inte var i sin norske
motsvarighets klas~, och svensk försvarspolitik motiverade mera motstånd än uppgivelse. Det skulle ha funnits landsförrä-
dare i ett ockuperat Sverige – folk som
sålt sig, folk som ställt sin egen självgodhet
före landets intres~en, enfaldigt folk som
trodde utan att förstå, och andra. Men
hur många kan man inte veta.
Rättsuppgörelsen
På ett område kan man hoppas, men inte
heller där veta, att Sverige skulle ha nått
upp till Norges nivå. Rättstippgörelsen
hör till de förnämsta kapitlen i norsk
modern historia. Äran härför tillkommer
Einar Gerhardsen själv, hans justitieminister O C Gundersen, det norska domstolsväsendet, och det norska folkets rättskultur.
Norrmän i landsflykt i Sverige sparade
inte på uttalanden om vad de raskt skulle
göra med alla förrädare då de kom hem.
Ibland fick man intrycket att redan detta
att stanna hemma ansågs predestinera till
förräderi. I varje fall spreds misstankar
och anklagelser Himligen vårdslöst. Att
av 90 000 utredningar, en del f ö på:började av norska poli~män redan i Sverige,
om så allvarliga brott endast omkring 60
procent iedde till åtal, förefaller anmärkningsvärt.
Gerhardsen bettecknar det som närmast
ett under att inga egentliga problem uppstod med de s k tyskbarnen – mellan
8 000 och 9 000 norska kvinnor fick barn
med tyska fäder under kriget. Även den
bekante motståndsmannen, överläkare J
Scharffenberg föreslog att dessa barn skul·
le sändas till Tyskiand vid krigsslutet. Ur
humanitär synpunkt var tanken omöjlig.
Inget försök gjorde~ att realisera den. Inte
heller blev det någor. de långa knivarnas
natt. Något övervåld förekom väl och nå-
gon självhämnd, men knappast så mycket
som ens i Danmark, där också bara begränsade fall noterades. Regeringen ingrep snabbt och ordnade att misstänkta
omhändertogs i väntan på utredning. An·
svaret för rättsförfarandet ålåg från november 1945 justitieminister Gundersen.
Denne är föga känd i Sverige. Han har
varit både justitie- och handelsminister,
både medlem av högsta domstolen och
ambassadör. Till Sverige kom han som
flykting 1941 men togs efter en tici över
till England. Då hade han här hjälpt till
att ge fastare form åt det norska flykting·
lägret i Öreryd, vilket var väl behövligt;
det var detta läger som senare flyttades
till Kjesäter. Gundersen hade administrativ förmåga kombinerad med lysande intelligens och en skarp tunga. Han hörde
till de inte alltför många toppmän, som
den norska socialdemokratin hade att laborera med för att få ihop sina regeringar.
Av dem som dömts under rättsuppgö-
relsen lämnade de sista fängelset 1957,
efter 12 år.
Nordiskt försvarsförbund
Den andra stora fråga, som behandlas i
Gerhardsens bok och som direkt berör
Sverige, är den om de nordiska försvarsförhandlingarna, avslutade i januari 1949.
Vad han skriver kompletteras numera av
brev och utdrag ur handlingar som Tage
Erlander hösten 1973 publicerat i andra
delen av sina memoarer, vilka redan behandlats i Svensk Tidskrift (1973, nr 10).
Historien om dessa förhandlingar går väl
ännu inte att skriva. Ytterligare källmaterial finns i UD, och från privat håll
kommer förmodligen en del att komma
fram. Några sidor i tredje delen av Gunnar Hägglöfs minnen har också kommenterats i Svensk Tidskrift (1973, nr 8).
I maj 1948 skrev Erlander till Gerhardsen, att han hade svenska folket med sig i
fråga om ett svenskt försvarsengagemang
med Norge och Danmark. Men den svenska opinionen började också känna att det
kunde röra sig om en äventyrspolitik. Ett
nordiskt försvarsförbund var enligt Erlander ett erbjudande från svensk sida, underförstått ett po~itivt bidrag till nordisk
samhörighet. När han skrev detta, hade
regeringen ännu inte gått så långt som
den gjorde i december samma år, då den
beslöt att detta erbjudande skulle ges förutsättningslöst. Man hoppades på svenskt
håll, men krävde inte, att Norge och Danmark skulle vilja ”skaffa sig ett försvar
som är värt namnet”.
Längre kunde SYerige inte gå. Men i
Norge fanns några starka krafter, som
visste hur man skulle kunna avvisa detta
onekligen generösa förslag. De begärde att
153
de tre nordiska statema tillsammans skulle
undersöka, hur USA och Storbritannien
ställde sig till ett nordiskt, politiskt fristå-
ende försvarsförbund och om särskilt Norge och Danmark skulle kunna få materiel
på hyggliga villkor. Att detta var en form
för att ställa in den nordiska alliansen under den blivande Atlantpakten var väl uppenbart. Med den politik, som Sverige avsåg att föra, kunde man inte gå fram på
det sättet. U trike~minister Lange reste
emellertid själv, fastän sjuk, till Washington för att få det besked, som han utan
tvivel önskade, nämligen ett bestämt avrådande från att räkna med att ett nordiskt försvarsförbund skulle kunna få vapenhjälp. I sammanhanget är det närmast
patetiskt att hos Gerhardsen läsa, hur denne vid ett tillfälle i Oslo uppmanade de
närvarande norska och svenska ambassadörerna i Washington, hrr Morgenstieme
och Boheman, att göra sitt bästa för att
vinna förståelse för en lösning, som skulle
kunna tillfredsställa både Norge och Sverige. Morgenstierne svarade inte, vilket
hedrade nonom. Han hade under sin tid
i Washington veterligen aldrig sagt ett ord
om Sverige annat än till vår nackdel.
Misslyckandet
Många skäl gjorde, att dessa förhandlingar misslyckades. Ett var emellertid den
norska o~enägenheten att komma i något
som helst beroendeförhållande till Sverige.
Gerhardsen antyder, att denna inställning
fanns i första hanrl hos de borgerliga. Det
är möjligt, och den kunde ännu långt senare iakttagas inom en del’industrikretsar.
154
Men man skall inte glömma, att 1948-49
företräddes den i utpräglad grad av den
norske socialdemokratiske utrikesministern.
Om det sedan skulle ha varit en lycka
om förhandlingsresultatet blivit positivt är
en annan sak. Gerhardsen och Erlander
har var för sig och med olika motiveringar
kommit fram till att det nog var bäst som
skedde. En ytterligare motivering kan väl
vara, att ett fördrag, som troligen inte kan
uppehållas, helst inte bör ingås. Sverige
och Norge kunde inte med hopp om
framgång deltaga i Danmarks försvar. Ett
symboliskt deltagande, och mera kunde
det inte bli, vore en dålig grund för en
allians.
En av de svenska delegaterna betecknade den avslutande middagen på Akershus
i Oslo, sedan förhandlingarna definitivt
strandat, som en av de mest makabra tillställningar han varit med om. Einar Gerhardsen minns festen som ”en fin kväll”.
Kampen om hans själ var avgjord. Hans
mera hårdföra regeringskolleger hade vunnit segern. Svenskarna skulle inte få vara
med om att försvara Norge, och vägen till
en allians västerut var jämnad.