Amerikas negrer
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NILS-ERIC BRODIN:
Amerikas negrer
Under vilka förMilanden lever
egentligen negerbefolkningen i USA?
Förbättras situationen i storstäderna?
l svenska massmedia bibringas
allmänheten lätt den föreställningen
att några framsteg inte görs. Detta
är emellertid i grunden felaktigt,
påvisar i denna artikel fil.mag.
Nils-Eric Brodin, visiting schalar vid
Hooverinstitutionen, Stanford
University. Förf redogör också för
opinionsundersökningar i USA, vilka
klart ger vid handen, att den
överväldigande majoriteten av negerbefolkningen själv anser sina levnadsförhållanden avsevärt förbättrade
i jämförelse med för några år sedan.
Likaledes är, tvärt emot vad som ofta
göres gällande från extremt håll
i Sverige, det stora flertalet värnpliktiga
negrer fullt villiga att göra sina
insatser i Vietnamkriget.
I svenska tidningar och tidskrifter har
man ofta tillfälle att läsa om Amerikas
stora negerproblem. Ofta sensationsartade reportage beskriver livet i negerslummen i de stora städerna. Det är
sällan man läser att regeringen eller frivilliga resurser har använts för att förbättra storstadsnegerbefolkningens förhållanden. Det talas om ”andlig och
fysisk misär” men sällan om de förbättringar på olika områden som skett.
Vad anser den färgade befolkningen
i USA själv (c:a 10 procent, eller 20
miljoner) om sina nuvarande levnadsförhållanden i jämförelse med för några
år sedan. I en opinionsundersökning
1967 (utförd av den berömda Harris
Poll) svarade inte mindre än 74 procent av de tillfrågade att i jämförelse
med några år tidigare hade de sett betydliga förbättringar i sina levnadsförhållanden. Endast fem procent tyckte
sig inte förmärka någon förbättring. I
en annan undersökning, utförd av University of California, svarade fyra av
fem negrer att deras sociala och ekonomiska omständigheter hade förbättrats. Och oaktat vad som påståtts, har
inte mindre än 83 procent av New
Yorks manliga negrer i värnpliktsåldern
och 91 procent av samma grupp i Birmingham, Alabama, visat sig helt beredvilliga att ta del av Amerikas insatser i Vietnamkriget. De i Sverige mycket populära meningsyttringar från några få färgade desertörer att detta krig
”är den vite mannens krig” har alltså
32
mycket litet stöd bland den vanlige
manlige amerikanske negern.
Attitydförändring i Södern
Det är inte några tvivel om att diskriminering p g a ras fortfarande existerar
bland många i USA, särskilt då i sydstaterna. (Argumenteringen bland dem
är förresten mycket lik den som den
vanlige svensken hade gentemot zigenare för inte så länge sedan). Genom opinionsundersökningar i USA har det
emellertid gång efter annan visat sig
att denna diskriminering, t o m bland
vad som gäller som reaktionära kretsar,
börjar ge vika för mera upplyst tänkande. I en Texasundersökning t ex visade det sig att attityderna hos de vita
i sydstaterna gentemot sina neger-grannar på många sätt förbättrats. sjuttiofyra procent accepterade nu full integrering på allmänna färdmedel mot 49
procent 1963; 69 procent accepterade
helt integrerade samfundslokaler mot 46
procent 1963; 20 procent skulle inte ha
något emot att deras son hade en svart
rumskamrat mot 80 procent 1963.
osv. För en svensk kan det kanske synas egendomligt att dessa diskrimineringsattityder över huvud taget skulle
finnas, men företeelserna bör alltid ses
mot de ekonomiska och sociala förhållandena i sydstaternas våldsamma historia. De kan inte förstås emot en jämförelse med svenska förhållanden, där
liknande historiska eller ekonomiska utvecklingar inte existerat. Man borde
också komma ihåg att rasdiskriminering
är kännetecknande för endast en liten
del av Amerikas befolkning, huvudsakligen den i sydstaterna som har endast
en mindre del av Amerikas 200 miljo• o
ner mnevanare.
För att se hur dessa förbättringar för
Amerikas negrer har skett, låt oss ta en
titt på två områden; utbildningen och
ekonomin.
Southern Education Reporting Service, en organisation som verkar för negrernas fullständiga integration inom de
olika delstaternas utbildningssystem, på-
pekade 1967, att 16 procent av sydstaternas tre miljoner färgade skolbarn
fanns i integrerade skolor mot sex procent 1966. T o m i ”the deep South”
i Mississippi har allvarliga försök och
insatser ägt rum för att förbättra utbildningen för den färgade delstatsbefolkningen. 1950 var t ex utbildningskostnaderna för delstaten 375 miljoner
kronor. 70 procent av denna summa gick till skolans färgade barn som
endast var 39 procent av skolornas enrollering. Skolåret 1961-1962 blev
kostnaderna 2 500 kronor per färgad
elev. Av de 7 382 färgade, som studerade för fil mag-examen (M A) vid delstatens universitet, fick inte mindre än
5 000 studiemedel från delstatliga stipendiefonder, ett mycket högt procenttal inom amerikansk utbildning där
självförsörjning är vanligast bland universitetsstuderande.
Little Rock
Ett dramatiskt exempel på förbättringar inom utbildningsväsendet finns i
Little Rock, Arkansas, där 1957 och
1958 negerbarn kunde inskrivas i stadens ”high-school” (gymnasier) endast
med militär hjälp från centralregeringens sida. Från åtta studerande då har
antalet färgade inskrivna vid skolan stigit till mer än 400 och är nu 18 procent
av studentantalet. Och vita barn undervisas av färgade lärare, en sak otänkbar 1957.
1967 blev inte mindre än 305 655 negerbarn inplacerade inom tidigare helt
vita skolor. Där s k de facto-segregering
existerar är detta p g a den vita stadsbefolkningens flykt mot förorterna som
en del av den ekonomiska förbättringen. Deras villor och lägenheter fylls då
av färgade som kommit upp från landsbygden i sydstaterna för att få bättre
betalda yrken i nordstaternas storstäder.
Om denna typ av segregering uppstår
är det alltså inte nödvändigtvis p g a
inhemska förflyttningar som resultat av
ekonomiska förbättringar. För att motverka detta har skoldistrikten ofta försökt att forsla barn från sina hem till
andra områden, men dessa försök till
konstlad integrering är föga populära
varken bland vita eller färgade föräldrar eller barn.
Problemet med neger-vit integrering
ligger ju inte endast i diskriminering
p g a ras utan består framför allt på
grund av olika utbildnings- och arbetsskicklighetsnivåer. Det är därför högst
viktigt att integrering av Amerikas negerbefolkning inom amerikanskt nä-
33
ringsliv förberedes genom vidgade utbildningsmöjligheter. Det är för den sakens skull glädjande att se en betydande tillväxt av negrer inom amerikanska
colleges och universitet. I juli 1966 rapporterades det att det fanns 207 316
färgade i Amerikas colleges och universitet. Det är 4,6 procent av den totala amerikanska universitetsenrolleringen. Detta är ett betydligt högre procent-tal än de tillfällen till högre utbildning som ges många afrikaner, asiater och t o m europeer. Och t o m i sydstaterna finns det en lärare per 27 elever, medan genomsnittet i Europa var
en på trettio elever.
Negerungdomen favoriserad
”Den mest favoriserade skolungdomen
i USA idag är negerungdom med bra
betyg som söker sig in till ett av de
bättre universiteten”, säger en artikel
nyligen i ”Time”. Detta gäller de mest
prestigeberättigade utbildningsanstalterna i USA, de dyraste och, i de flesta
fall, de privatägda. Räntefria lån, stipendier från både central- och delstatsregeringen, och många olika privata
fonder och stiftelser (United Negro College Fund) bereder väg för de mindre
bemedlade. Yaleuniversitetet, som för
fem år sedan endast hade tio färgade
studenter, har nu fyrtio; Columbias antal har gått upp från sexton till 56;
Chicagas från tio till 75. I Kalifornien
har de större och mindre universiteten.
privata såväl som delstatliga, gjort speciella insatser på detta område. Och de
34
är endast några av en likartad tendens
i större delar av USA. Speciella undantag för färgade studenter gör det lättare
för dem att klara inträdesproven, och
i många städer finns en stab av collegeungdomar som frivilligt ger sin tid för
att ge speciella lektioner (tutorial service) utan ersättning till färgade jämnåriga och yngre, så att de kan klara sig
i den nya utbildningsmiljön.
Genom dylika privata och statliga
insatser får den amerikanska negerungdomen möjligheter som aldrig var tillgängliga för deras föräldrar. Genom lån
från Office of Economic Opportunity
(OEO), genom privata fonder och organisationer, genom tiotusentals frivilliginsatser från loger, kyrkor, välgörenhetsgrupper, ges tillfälle till ökad och
fortsatt teknisk och akademisk utbildning för Amerikas negerminoritet. Att
detta på så många områden kunnat effektivt utföras genom frivillig och ickestatlig verksamhet har gjort programmen av värde både för den vite och för
den färgade deltagaren.
En ordentlig utbildning måste ligga
till grund för verkligt ekonomiskt framåtskridande. För att den amerikanska
negerbefolkningen skall kunna ta del av
den amerikanska arbetsmarknadens
möjligheter, måste facklig och akademisk utbildning för de färgade ökas.
Detta har också skett. Labor Department har visat att lönen för den amerikanska negerkvinnan (traditionellt den
färgade familjens huvudsakliga inkomsttagare och försörjare) har fyrdubblats
mellan 1939 och 1956. Färgad arbetskraft inom kontorsyrken har procentuellt stigit från 13 procent 1950 til123
procent 1965. På samma gång har utbildningsskillnadema mellan vita och
färgade kvinnor minskats, den är nu
endast 1,2 år.
Mellan 1960 och 1966 steg antalet
arbetare inom manschettyrken hastigare
bland färgade än bland vita. I akademiska, tekniska och förmansbefattningar steg antalet icke-vita 13 procent
1960-1966, medan de vitas antal steg
endast 11 procent. Inom kontorsarbeten
steg det med 50 procent medan de vitas
andel var endast 13 procent. I försäljningsarbeten steg de färgade med 48
procent, men de vita med endast ro
procent. Tjänstebefattningar inom hushåll gick däremot ned med 7 procent
för färgade, medan de däremot steg med
10 procent för vita mellan 1960 och
1966.
Lokala och privata initiativ effektivast
Det finns många planer på att påskynda negrernas plats inom arbetsmarknaden. De som har visat sig mest effektiva är ofta de lokala samt de som har
organiserats av privata intressen, handelskammare, industrier, fabriker, och
välgörande stiftelser och andra organisationer. Centralregeringens miljarddollarinsatser i Wattsområdet av Los
Angeles, efter de stora upploppen där,
hade mycket litet effektivitet i jämfö-
relse med vad de kostade medan de omskolningsarbeten och träningstillfällen
som erbjöds av privata fonder eller arbetsgivare har visat glänsande resultat.
351 av de största affärs- och industriföretagen i USA deltar i träningsprogram för minoritetsgrupper under
namnet ”Plans for Progress”. I Atlanta,
Georgia, kom genom dylikt samarbete
mellan privata intressen och ansvariga
negerledare 5 000 nya befattningar för
negrer till i programmet ”Operation
Bread Basket”, som gav dessa nya arbetstagare en kombinerad årslön av 110
miljoner kronor. Samma program i Chicago hade inom femton månader funnit
2 200 arbeten för färgade. Affärs- och
industriintressen i sydstaterna har lärt
sig att det bästa sättet att minska risken för rasoroligheter är att förebygga
dessa med full sysselsättning, i den mån
detta är möjligt. 1963 hade t ex inom
en femmånadersperiod 65 procent av
afärsmännen i 556 städer givit tillfälle
till nya arbetsmöjligheter för tusentals
färgade.
”Black Capitalism”
Dessa privatstyrda program är en del av
den nya iden ”Black Capitalism”. De
mest militanta inom Amerikas negerbefolkning har ofta gjort gällande, att
”välfärdsiden” är förnedrande och att
vad som behövs istället är något som
kan inge stolhet hos de färgade, i vad
de själva kan göra för att bättra sin
ställning. Negerägda affärsföretag,
”svart” kapitalplacering, är huvudpunkter som förenar olika intressen, som
på andra områden har vitt skilda in- 35
tressen. Amerikas nye president Richard
Nixon har sagt: ”Det är inte nog att
vitägda affärsföretag anställer mer negrer vare sig som arbetare eller i andra
befattningar . . . vad som behövs är en
expandering av svarta ägare, vi behö-
ver mer svarta arbetsgivare och flera
negerägda affärsföretag.” Detta är inte
en ny ide bland amerikanska ekonomer,
men det är en ny ide i amerikansk politik och en djärv och revolutionär tanke.
Den färgade befolkningen i USA börjar alltmer att skapa sitt eget kapital,
öppna egna affärsföretag och bli arbetsgivare åt både vita och färgade arbetare. En betydande ökning av dessa
företeelser har skett under de senaste
fem åren, men så tidigt som 1960 fanns
det 33 negerägda banker och kreditinstitut och 53 negerägda försäkringsbolag, med tillgångar på mer än 1,1 miljarder kronor. Det fanns 100 negerägda
radiostationer och 172 negerägda tidningar, med två miljoner prenumeranter. Liknande hög statistik gäller veckotidningar, den största som heter
”Ebony” i miljonupplaga, och med 30
miljoner kronor i annonsintäkter. Dessa
siffror gäller 1960, och nuvarande statistik skulle vara mycket högre. Av 22
miljoner amerikanska aktieägare (elva
procent av befolkningen) börjar allt fler
negrer att ”spekulera på marknaden”.
1960 fanns det 1O000 negrer med en
årsinkomst på mellan 50 000-250 000
kronor, 400 med mellan 250 000 och
500 000 kronor och 45 amerikanska neg- 36
rer med en årlig inkomst på fem miljoner kronor, alltså äkta dollarmiljonärer.
Man borde också komma ihåg att av
världens 308 miljoner negrer bor endast
ca 20 miljoner i USA. Men de gjorde
1960 av med 100 miljarder kronor, och
sju år senare hade denna summa stigit
till150 miljarder. Amerikas 20 miljoner
negrer har mer bilar än världens övriga
färgade. Det behöver inte sägas att de
också har mer televisionsapparater, egna hem, lägenheter, telefoner, radioap~
parater än hela den övriga negerbefolkningen i hela världen.
Resultatet har blivit en växande färgad medelklass. Nästan obefintlig under 1950-talet, fanns det 1966 inte
mindre än 1,8 miljoner icke-vita familjer med en årsinkomst av.mer än 30 000
kronor.
Rasupploppen
Men är inte de svåra rasupploppen i
Amerikas storstäder de sista två årens
somrar bevis på att det finns ekonomiskt
förtryckta? Det är en naturlig fråga.
Detta har blivit en populär myt men
ingalunda en sann förklaring på dessa
upplopp som har ett vida mer komplicerat orsaksförlopp. För att se hur de ekonomiska faktorerna spelar en roll inom
de grupper som deltog i större upplopp,
låt oss ta som exempel två städer, Detroit och Washington DC.
I båda dessa städer hade mer pengar
gjutits in från såväl olika statliga myndigheter som frivilliga resurser, än inom andra städer. Ett större allmänt vå-
ningsantal hade blivit byggt, det fanns
mer lekplatser och friluftsområden än
inom de flesta storstäder. Men vid slutet av upploppen i Washington DC
upptäcktes det, att det ingalunda var
de förtryckta fattiga som deltagit. Inte
heller var det de missmodigt arbetslösa.
Bl a hade 13 av de första 119 som anhölls arbete inom den federala regeringen. Många hade så mycket som ett tusen
kronor på fickan, och genomsnittet var
350 kronor, knappast en summa man
hade räknat att finna i fickorna på
Amerikas fattiga och färgade befolkmng.
I Washington DC, som har Amerikas högsta procentuella färgade befolkning, är 61 procent av stadsbefolkningen färgad och inte mindre än 90 procent
av dess skolbarn. Enligt 1960 års folkräkning fanns det 22 000 icke-vita familjer med en årslön på mer än 40 000
kronor; 10 800 familjer med en årslön
på över 50 000 kronor, och 141 med en
årslön på 125 000 kronor. I en undersökning 1966 fann man att genomsnittslönen för en negerfamilj inom staden var
33 250 kronor. Det finns villor och insatslägenheter som bebos av både vita
och färgade som ligger i prislägen mellan 85 000-545 000 kronor. Sveriges
”favoritneger”, Stokeley Carmichael,
köpte nyligen en villa för 350 000 i stadens utkanter. Man kan undra om dessa
pengar kom från hans vänskapsbesök på
Kuba, eller från Clarteframträdanden
i Uppsala.
Inte heller gav undersökningarna vid
handen att fattigdom låg till grund för
sommarens upplopp i Detroit. Enligt en
undersökning av University of Michigan var negerfamiljens genomsnittslön
31 000 kronor inom upploppsområdet.
Detta är endast 1000 kronor mindre än
genomsnittslönen för negerfamiljer inom hela staden och inte mycket mindre
än den vita familjens genomsnittslön
(34 000). 70 procent av negerfamiljerna inom upploppsområdet hade bil
och hade det ekonomiskt bättre ställt
än de vita inom samma område. Att
dylika sociala problem kan motarbetas
endast genom ekonomiska resurser har
gång efter annan visats sig inte kunna
bli bevisat genom fakta. Dock är det
sant att både ekonomisk integration och
37
andra resurser måste användas för att
göra den färgade amerikanen socialt,
akademiskt och ekonomiskt likställd
med vita amerikanska medborgare. Det
finns fortfarande skillnader mellan genomsnittslönerna för den vita och den
färgade familjen (31 000 mot 17 000
1965). Dessa klyftor minskas emellertid
snabbare än dylika klyftor minskas mellan medelinkomsterna för socialgrupperna I och III i Sverige (28 000 mot
16 000 kronor 1966).
Det är ingen tvekan om att USA fortfarande har en lång väg att gå. Men
ovanstående fakta visar, att allvarliga
försök görs, som i stället för att bli ihärdigt bortförklarade och nedtystade borde bli uppmärksammade och sannfärdigt redovisade i Sverige.
Amerikas negrer
Under vilka förMilanden lever
egentligen negerbefolkningen i USA?
Förbättras situationen i storstäderna?
l svenska massmedia bibringas
allmänheten lätt den föreställningen
att några framsteg inte görs. Detta
är emellertid i grunden felaktigt,
påvisar i denna artikel fil.mag.
Nils-Eric Brodin, visiting schalar vid
Hooverinstitutionen, Stanford
University. Förf redogör också för
opinionsundersökningar i USA, vilka
klart ger vid handen, att den
överväldigande majoriteten av negerbefolkningen själv anser sina levnadsförhållanden avsevärt förbättrade
i jämförelse med för några år sedan.
Likaledes är, tvärt emot vad som ofta
göres gällande från extremt håll
i Sverige, det stora flertalet värnpliktiga
negrer fullt villiga att göra sina
insatser i Vietnamkriget.
I svenska tidningar och tidskrifter har
man ofta tillfälle att läsa om Amerikas
stora negerproblem. Ofta sensationsartade reportage beskriver livet i negerslummen i de stora städerna. Det är
sällan man läser att regeringen eller frivilliga resurser har använts för att förbättra storstadsnegerbefolkningens förhållanden. Det talas om ”andlig och
fysisk misär” men sällan om de förbättringar på olika områden som skett.
Vad anser den färgade befolkningen
i USA själv (c:a 10 procent, eller 20
miljoner) om sina nuvarande levnadsförhållanden i jämförelse med för några
år sedan. I en opinionsundersökning
1967 (utförd av den berömda Harris
Poll) svarade inte mindre än 74 procent av de tillfrågade att i jämförelse
med några år tidigare hade de sett betydliga förbättringar i sina levnadsförhållanden. Endast fem procent tyckte
sig inte förmärka någon förbättring. I
en annan undersökning, utförd av University of California, svarade fyra av
fem negrer att deras sociala och ekonomiska omständigheter hade förbättrats. Och oaktat vad som påståtts, har
inte mindre än 83 procent av New
Yorks manliga negrer i värnpliktsåldern
och 91 procent av samma grupp i Birmingham, Alabama, visat sig helt beredvilliga att ta del av Amerikas insatser i Vietnamkriget. De i Sverige mycket populära meningsyttringar från några få färgade desertörer att detta krig
”är den vite mannens krig” har alltså
32
mycket litet stöd bland den vanlige
manlige amerikanske negern.
Attitydförändring i Södern
Det är inte några tvivel om att diskriminering p g a ras fortfarande existerar
bland många i USA, särskilt då i sydstaterna. (Argumenteringen bland dem
är förresten mycket lik den som den
vanlige svensken hade gentemot zigenare för inte så länge sedan). Genom opinionsundersökningar i USA har det
emellertid gång efter annan visat sig
att denna diskriminering, t o m bland
vad som gäller som reaktionära kretsar,
börjar ge vika för mera upplyst tänkande. I en Texasundersökning t ex visade det sig att attityderna hos de vita
i sydstaterna gentemot sina neger-grannar på många sätt förbättrats. sjuttiofyra procent accepterade nu full integrering på allmänna färdmedel mot 49
procent 1963; 69 procent accepterade
helt integrerade samfundslokaler mot 46
procent 1963; 20 procent skulle inte ha
något emot att deras son hade en svart
rumskamrat mot 80 procent 1963.
osv. För en svensk kan det kanske synas egendomligt att dessa diskrimineringsattityder över huvud taget skulle
finnas, men företeelserna bör alltid ses
mot de ekonomiska och sociala förhållandena i sydstaternas våldsamma historia. De kan inte förstås emot en jämförelse med svenska förhållanden, där
liknande historiska eller ekonomiska utvecklingar inte existerat. Man borde
också komma ihåg att rasdiskriminering
är kännetecknande för endast en liten
del av Amerikas befolkning, huvudsakligen den i sydstaterna som har endast
en mindre del av Amerikas 200 miljo• o
ner mnevanare.
För att se hur dessa förbättringar för
Amerikas negrer har skett, låt oss ta en
titt på två områden; utbildningen och
ekonomin.
Southern Education Reporting Service, en organisation som verkar för negrernas fullständiga integration inom de
olika delstaternas utbildningssystem, på-
pekade 1967, att 16 procent av sydstaternas tre miljoner färgade skolbarn
fanns i integrerade skolor mot sex procent 1966. T o m i ”the deep South”
i Mississippi har allvarliga försök och
insatser ägt rum för att förbättra utbildningen för den färgade delstatsbefolkningen. 1950 var t ex utbildningskostnaderna för delstaten 375 miljoner
kronor. 70 procent av denna summa gick till skolans färgade barn som
endast var 39 procent av skolornas enrollering. Skolåret 1961-1962 blev
kostnaderna 2 500 kronor per färgad
elev. Av de 7 382 färgade, som studerade för fil mag-examen (M A) vid delstatens universitet, fick inte mindre än
5 000 studiemedel från delstatliga stipendiefonder, ett mycket högt procenttal inom amerikansk utbildning där
självförsörjning är vanligast bland universitetsstuderande.
Little Rock
Ett dramatiskt exempel på förbättringar inom utbildningsväsendet finns i
Little Rock, Arkansas, där 1957 och
1958 negerbarn kunde inskrivas i stadens ”high-school” (gymnasier) endast
med militär hjälp från centralregeringens sida. Från åtta studerande då har
antalet färgade inskrivna vid skolan stigit till mer än 400 och är nu 18 procent
av studentantalet. Och vita barn undervisas av färgade lärare, en sak otänkbar 1957.
1967 blev inte mindre än 305 655 negerbarn inplacerade inom tidigare helt
vita skolor. Där s k de facto-segregering
existerar är detta p g a den vita stadsbefolkningens flykt mot förorterna som
en del av den ekonomiska förbättringen. Deras villor och lägenheter fylls då
av färgade som kommit upp från landsbygden i sydstaterna för att få bättre
betalda yrken i nordstaternas storstäder.
Om denna typ av segregering uppstår
är det alltså inte nödvändigtvis p g a
inhemska förflyttningar som resultat av
ekonomiska förbättringar. För att motverka detta har skoldistrikten ofta försökt att forsla barn från sina hem till
andra områden, men dessa försök till
konstlad integrering är föga populära
varken bland vita eller färgade föräldrar eller barn.
Problemet med neger-vit integrering
ligger ju inte endast i diskriminering
p g a ras utan består framför allt på
grund av olika utbildnings- och arbetsskicklighetsnivåer. Det är därför högst
viktigt att integrering av Amerikas negerbefolkning inom amerikanskt nä-
33
ringsliv förberedes genom vidgade utbildningsmöjligheter. Det är för den sakens skull glädjande att se en betydande tillväxt av negrer inom amerikanska
colleges och universitet. I juli 1966 rapporterades det att det fanns 207 316
färgade i Amerikas colleges och universitet. Det är 4,6 procent av den totala amerikanska universitetsenrolleringen. Detta är ett betydligt högre procent-tal än de tillfällen till högre utbildning som ges många afrikaner, asiater och t o m europeer. Och t o m i sydstaterna finns det en lärare per 27 elever, medan genomsnittet i Europa var
en på trettio elever.
Negerungdomen favoriserad
”Den mest favoriserade skolungdomen
i USA idag är negerungdom med bra
betyg som söker sig in till ett av de
bättre universiteten”, säger en artikel
nyligen i ”Time”. Detta gäller de mest
prestigeberättigade utbildningsanstalterna i USA, de dyraste och, i de flesta
fall, de privatägda. Räntefria lån, stipendier från både central- och delstatsregeringen, och många olika privata
fonder och stiftelser (United Negro College Fund) bereder väg för de mindre
bemedlade. Yaleuniversitetet, som för
fem år sedan endast hade tio färgade
studenter, har nu fyrtio; Columbias antal har gått upp från sexton till 56;
Chicagas från tio till 75. I Kalifornien
har de större och mindre universiteten.
privata såväl som delstatliga, gjort speciella insatser på detta område. Och de
34
är endast några av en likartad tendens
i större delar av USA. Speciella undantag för färgade studenter gör det lättare
för dem att klara inträdesproven, och
i många städer finns en stab av collegeungdomar som frivilligt ger sin tid för
att ge speciella lektioner (tutorial service) utan ersättning till färgade jämnåriga och yngre, så att de kan klara sig
i den nya utbildningsmiljön.
Genom dylika privata och statliga
insatser får den amerikanska negerungdomen möjligheter som aldrig var tillgängliga för deras föräldrar. Genom lån
från Office of Economic Opportunity
(OEO), genom privata fonder och organisationer, genom tiotusentals frivilliginsatser från loger, kyrkor, välgörenhetsgrupper, ges tillfälle till ökad och
fortsatt teknisk och akademisk utbildning för Amerikas negerminoritet. Att
detta på så många områden kunnat effektivt utföras genom frivillig och ickestatlig verksamhet har gjort programmen av värde både för den vite och för
den färgade deltagaren.
En ordentlig utbildning måste ligga
till grund för verkligt ekonomiskt framåtskridande. För att den amerikanska
negerbefolkningen skall kunna ta del av
den amerikanska arbetsmarknadens
möjligheter, måste facklig och akademisk utbildning för de färgade ökas.
Detta har också skett. Labor Department har visat att lönen för den amerikanska negerkvinnan (traditionellt den
färgade familjens huvudsakliga inkomsttagare och försörjare) har fyrdubblats
mellan 1939 och 1956. Färgad arbetskraft inom kontorsyrken har procentuellt stigit från 13 procent 1950 til123
procent 1965. På samma gång har utbildningsskillnadema mellan vita och
färgade kvinnor minskats, den är nu
endast 1,2 år.
Mellan 1960 och 1966 steg antalet
arbetare inom manschettyrken hastigare
bland färgade än bland vita. I akademiska, tekniska och förmansbefattningar steg antalet icke-vita 13 procent
1960-1966, medan de vitas antal steg
endast 11 procent. Inom kontorsarbeten
steg det med 50 procent medan de vitas
andel var endast 13 procent. I försäljningsarbeten steg de färgade med 48
procent, men de vita med endast ro
procent. Tjänstebefattningar inom hushåll gick däremot ned med 7 procent
för färgade, medan de däremot steg med
10 procent för vita mellan 1960 och
1966.
Lokala och privata initiativ effektivast
Det finns många planer på att påskynda negrernas plats inom arbetsmarknaden. De som har visat sig mest effektiva är ofta de lokala samt de som har
organiserats av privata intressen, handelskammare, industrier, fabriker, och
välgörande stiftelser och andra organisationer. Centralregeringens miljarddollarinsatser i Wattsområdet av Los
Angeles, efter de stora upploppen där,
hade mycket litet effektivitet i jämfö-
relse med vad de kostade medan de omskolningsarbeten och träningstillfällen
som erbjöds av privata fonder eller arbetsgivare har visat glänsande resultat.
351 av de största affärs- och industriföretagen i USA deltar i träningsprogram för minoritetsgrupper under
namnet ”Plans for Progress”. I Atlanta,
Georgia, kom genom dylikt samarbete
mellan privata intressen och ansvariga
negerledare 5 000 nya befattningar för
negrer till i programmet ”Operation
Bread Basket”, som gav dessa nya arbetstagare en kombinerad årslön av 110
miljoner kronor. Samma program i Chicago hade inom femton månader funnit
2 200 arbeten för färgade. Affärs- och
industriintressen i sydstaterna har lärt
sig att det bästa sättet att minska risken för rasoroligheter är att förebygga
dessa med full sysselsättning, i den mån
detta är möjligt. 1963 hade t ex inom
en femmånadersperiod 65 procent av
afärsmännen i 556 städer givit tillfälle
till nya arbetsmöjligheter för tusentals
färgade.
”Black Capitalism”
Dessa privatstyrda program är en del av
den nya iden ”Black Capitalism”. De
mest militanta inom Amerikas negerbefolkning har ofta gjort gällande, att
”välfärdsiden” är förnedrande och att
vad som behövs istället är något som
kan inge stolhet hos de färgade, i vad
de själva kan göra för att bättra sin
ställning. Negerägda affärsföretag,
”svart” kapitalplacering, är huvudpunkter som förenar olika intressen, som
på andra områden har vitt skilda in- 35
tressen. Amerikas nye president Richard
Nixon har sagt: ”Det är inte nog att
vitägda affärsföretag anställer mer negrer vare sig som arbetare eller i andra
befattningar . . . vad som behövs är en
expandering av svarta ägare, vi behö-
ver mer svarta arbetsgivare och flera
negerägda affärsföretag.” Detta är inte
en ny ide bland amerikanska ekonomer,
men det är en ny ide i amerikansk politik och en djärv och revolutionär tanke.
Den färgade befolkningen i USA börjar alltmer att skapa sitt eget kapital,
öppna egna affärsföretag och bli arbetsgivare åt både vita och färgade arbetare. En betydande ökning av dessa
företeelser har skett under de senaste
fem åren, men så tidigt som 1960 fanns
det 33 negerägda banker och kreditinstitut och 53 negerägda försäkringsbolag, med tillgångar på mer än 1,1 miljarder kronor. Det fanns 100 negerägda
radiostationer och 172 negerägda tidningar, med två miljoner prenumeranter. Liknande hög statistik gäller veckotidningar, den största som heter
”Ebony” i miljonupplaga, och med 30
miljoner kronor i annonsintäkter. Dessa
siffror gäller 1960, och nuvarande statistik skulle vara mycket högre. Av 22
miljoner amerikanska aktieägare (elva
procent av befolkningen) börjar allt fler
negrer att ”spekulera på marknaden”.
1960 fanns det 1O000 negrer med en
årsinkomst på mellan 50 000-250 000
kronor, 400 med mellan 250 000 och
500 000 kronor och 45 amerikanska neg- 36
rer med en årlig inkomst på fem miljoner kronor, alltså äkta dollarmiljonärer.
Man borde också komma ihåg att av
världens 308 miljoner negrer bor endast
ca 20 miljoner i USA. Men de gjorde
1960 av med 100 miljarder kronor, och
sju år senare hade denna summa stigit
till150 miljarder. Amerikas 20 miljoner
negrer har mer bilar än världens övriga
färgade. Det behöver inte sägas att de
också har mer televisionsapparater, egna hem, lägenheter, telefoner, radioap~
parater än hela den övriga negerbefolkningen i hela världen.
Resultatet har blivit en växande färgad medelklass. Nästan obefintlig under 1950-talet, fanns det 1966 inte
mindre än 1,8 miljoner icke-vita familjer med en årsinkomst av.mer än 30 000
kronor.
Rasupploppen
Men är inte de svåra rasupploppen i
Amerikas storstäder de sista två årens
somrar bevis på att det finns ekonomiskt
förtryckta? Det är en naturlig fråga.
Detta har blivit en populär myt men
ingalunda en sann förklaring på dessa
upplopp som har ett vida mer komplicerat orsaksförlopp. För att se hur de ekonomiska faktorerna spelar en roll inom
de grupper som deltog i större upplopp,
låt oss ta som exempel två städer, Detroit och Washington DC.
I båda dessa städer hade mer pengar
gjutits in från såväl olika statliga myndigheter som frivilliga resurser, än inom andra städer. Ett större allmänt vå-
ningsantal hade blivit byggt, det fanns
mer lekplatser och friluftsområden än
inom de flesta storstäder. Men vid slutet av upploppen i Washington DC
upptäcktes det, att det ingalunda var
de förtryckta fattiga som deltagit. Inte
heller var det de missmodigt arbetslösa.
Bl a hade 13 av de första 119 som anhölls arbete inom den federala regeringen. Många hade så mycket som ett tusen
kronor på fickan, och genomsnittet var
350 kronor, knappast en summa man
hade räknat att finna i fickorna på
Amerikas fattiga och färgade befolkmng.
I Washington DC, som har Amerikas högsta procentuella färgade befolkning, är 61 procent av stadsbefolkningen färgad och inte mindre än 90 procent
av dess skolbarn. Enligt 1960 års folkräkning fanns det 22 000 icke-vita familjer med en årslön på mer än 40 000
kronor; 10 800 familjer med en årslön
på över 50 000 kronor, och 141 med en
årslön på 125 000 kronor. I en undersökning 1966 fann man att genomsnittslönen för en negerfamilj inom staden var
33 250 kronor. Det finns villor och insatslägenheter som bebos av både vita
och färgade som ligger i prislägen mellan 85 000-545 000 kronor. Sveriges
”favoritneger”, Stokeley Carmichael,
köpte nyligen en villa för 350 000 i stadens utkanter. Man kan undra om dessa
pengar kom från hans vänskapsbesök på
Kuba, eller från Clarteframträdanden
i Uppsala.
Inte heller gav undersökningarna vid
handen att fattigdom låg till grund för
sommarens upplopp i Detroit. Enligt en
undersökning av University of Michigan var negerfamiljens genomsnittslön
31 000 kronor inom upploppsområdet.
Detta är endast 1000 kronor mindre än
genomsnittslönen för negerfamiljer inom hela staden och inte mycket mindre
än den vita familjens genomsnittslön
(34 000). 70 procent av negerfamiljerna inom upploppsområdet hade bil
och hade det ekonomiskt bättre ställt
än de vita inom samma område. Att
dylika sociala problem kan motarbetas
endast genom ekonomiska resurser har
gång efter annan visats sig inte kunna
bli bevisat genom fakta. Dock är det
sant att både ekonomisk integration och
37
andra resurser måste användas för att
göra den färgade amerikanen socialt,
akademiskt och ekonomiskt likställd
med vita amerikanska medborgare. Det
finns fortfarande skillnader mellan genomsnittslönerna för den vita och den
färgade familjen (31 000 mot 17 000
1965). Dessa klyftor minskas emellertid
snabbare än dylika klyftor minskas mellan medelinkomsterna för socialgrupperna I och III i Sverige (28 000 mot
16 000 kronor 1966).
Det är ingen tvekan om att USA fortfarande har en lång väg att gå. Men
ovanstående fakta visar, att allvarliga
försök görs, som i stället för att bli ihärdigt bortförklarade och nedtystade borde bli uppmärksammade och sannfärdigt redovisade i Sverige.