Spionage för fred och frihet
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NILS PALMSTIERNA:
Spionage för fred och frihet
l en nyligen i Schweiz utkommen bok
avslöjas för första gången något av den
aktivitet, som bedrevs under andra
världskriget av den numera nästan
legendariska Byrå Ha. Denna leddes av
majoren Hans Hausamann.
Överstelöjtnant Nils Palmstierna, som
läst boken, frågar vilken drivkraften
var till denna framgångsrika
verksamhet, som åtminstone i början
skedde i opposition mot den officiella
politiken. Han finner den i den
schweiziska viljan att sätta ”Hårt mot
Hårt” och att driva en aktiv
neutralitetspolitik, manifesterad främst
hos general Guisan och hos dennes
närmaste medarbetare. l Sverige, säger
han, kom en liknande vilja till öppet
uttryck först då den värsta faran
var över.
Det fanns m~nga likheter mellan de tv~
neutrala staterna Schweiz och Sverige
under andra världskriget. B~da lyckades
genom en kombination av eftergifter
gentemot Tyskland och upprustning av
en försummad krigsmakt h~lla sig utanför kriget s~ länge att Tyskland blev s~
försvagat, att det inte längre var i st~nd
att angripa. B~da var under kriget för
sin försörjning till stor del beroende av
Tyskland, utan vars medgivande knappast n~gon import kunde ske, och b~da
var under stor del av krigstiden helt inringade av Tyskland eller av tyska
krigsmakten besatt omr~de.
Det militära läget i Schweiz var dock
än sv~rare än Sveriges. Efter segern i
väster och Italiens inträde i kriget 1940
stod tyska eller italienska trupper vid
landets alla gränser. Tyskarna utnyttjade ocks~ detta till att vid flera tillfällen förstärka sina diplomatiska p~?-
tryckningar genom truppförflyttningar
mot schweiziska gränsen.
Transiteringsfr1gan
Schweiz hade liksom Sverige sitt transiteringsproblem. I Schweiz gällde det
inte s~ mycket transitering av tysk trupp
utan av material och förnödenheter mellan Tyskland och Italien. Särskilt efter
de allierades invasioner i Italien och
södra Frankrike var Tyskland nästan
helt beroende av de schweiziska järnvägarna för att kunnna underh~lla
sina förband i Italien. M~natligen sände Tyskland förutom en miljon ton kol,
35 000 ton st~l, 5 000 ton järn, 5 000
324
ton andra divaror samt stora mängder
vapen, ammunition och olja. Detta förMilande utnyttjade emellertid överbefälhavaren, general Henri Guisan. Han
beslöt nämligen att samla försvaret till
det inre av Schweiz- redutten- och
att förbereda de stora Gotthard- och
Simpiontunnlarna till förstöring. Han
lät också tyskarna veta, att dessa tunnlar skulle sprängas vid minsta tecken till
tyskt anfall. Härigenom vändes det tyska behovet till fördel för Schweiz, ty
tyskarna kunde inte ta risken att få sina
förbindelser till Italien genom Schweiz
avbrutna.
Tyska påtryckningar och schweizisk
motståndsvilja
De tyska metoder som brukades mot
Schweiz överensstämde helt med vad vi
känner från vårt eget land. I första hand
riktades anklagelserna mot pressen, som
sades inta en oneutral hållning genom
att den tog ställning mot nazismen. De
tyska anklagelserna stöddes av bland
andra schweiziske ministern i Berlin,
vars uppfattning i denna fråga var som
ett eko av den svenska Berlinlegationens. Förbundsregeringen och en del av
den allmänna opinionen ansåg, att pressen bar ansvaret för Tysklands hotande
hållning. Att denna mening delades av
de omkring 200 000 tyskar som bodde
i landet – en farlig femte kolonn, av
vilka omkring 25 000 var organiserade
nazister – är uppenbart. Från militär
sida avvisades försöken att kväva det
fria ordet i en skrivelse den 10 april
1940, ur vilken några ord kan vara
värda att citera i dag: ”Vi måste försvara inte bara våra geografiska gränser utan också våra demokratiska grundsatser. Det första är försvarets uppgift,
det andra är pressens”.
Det tyska anfallet mot Danmark och
Norge och den följande segern mot
Frankrike bringade Schweiz under allt
starkare tyskt tryck. Anpasslingar och
missmodiga fick allt mera inflytande
liksom de tyska och italienska minoriteterna. General Guisan utfärdade redan den 10 april order, att varje meddelande om eftergift mot några främmande krav var falskt och att motstånd
skulle bjudas till det yttersta i varje
läge. Denna order skärptes ytterligare
dagen före det tyska anfallet i väster.
Alla förbjöds att ge sig och ingen fick ge
order att lägga ned vapnen. Men trots
detta spred sig defaitism, sedan förbundspresidenten Pilet-Golaz och medlemmar av förbundsregeringen givit uttryck för uppfattningen, att det nu var
nödvändigt att anpassa sig efter det segrande Tyskland.
I Sverige utgavs motsvarande klara
signaler om motstånd till varje pris inte
förrän 1943, då faran praktiskt taget
redan var över.
Officerssammansvärjningen
I juni 1940 meddelades plötsligt, att
fyra officerare arresterats, misstänkta
för sammansvärjning i avsikt att störta
regeringen. Dessa fyra var ledare för en ·
grupp på omkring 40 huvudsakligen generalstabsofficerare, som förpliktat sig
att var och en på sin ort ansvara för att
eld öppnades om Schweizangreps ochorder om motstånd uteblev. De skulle även
övervaka officerare som misstänktes för
defaitism eller tyskvänlighet och hindra
att dessa inställde motståndet. De arresterade sattes inom kort på fri fot sedan
de ådömts kortare arreststraff. En av
motståndsgruppens ledare var kaptenen
Hans Hausamann, skapare av och chef
för ”byrå Ha”.
Hausamann och den schweiziska
underrättelsetjänsten
Hansamann var en framstående industriman, som redan under 1920-talet
hade ägnat sina krafter åt försvarets
stärkande, då i skarp opposition till socialdemokraterna. Han hade tagit verksam del i arbetet på den nya härordning
med utökad utbildningstid, som antogs
efter folkomröstning i februari 1935 –
ett år före 1936 års försvarsordning i
vårt land. Senare knöt han under resor
i Europa förbindelser inte minst inom
de kretsar i Tyskland som stod i opposition till Hitler. I sin egenskap av presschef i schweiziska officersförbundet
kunde han skaffa värdefulla militära
informationer och bygga ut ett nät av
förtroendemän, som var beredda att i
händelse av krig lämna vidare upplysningar. Dessa personer, som givetvis inte
kunde betalas utan som åtog sig arbetet av övertygelse, försågs i god tid före
krigsutbrottet med radio. På egen bekostnad upprättade Hansamann med
325
de schweiziska myndigheternas goda
minne en central i Teufen, nära St Gallen.
Den officiella schweiziska underrättelse- och säkerhetsorganisationen ingick
som en sektion i generalstaben. Som i de
flesta andra demokratiska stater hade
den före kriget behandlats ytterst styvmoderligt och hade att bedriva sin verksamhet inom en ekonomisk ram på omkring 20 000 francs per år och med en
personal, som sammanlagt uppgick till
6 personer. Därför skedde redan före
kriget ett nära samarbete mellan denna
officiella underrättelsetjänst och ”byrå
Ha”. Vid krigsutbrottet kvarblev denna
i Teufen, underställdes generalstaben
men arbetade som förut självständigt
och på Hausamanns ansvar.
I en i år utkommen bok av Alphons
Matt, Zwischen allen Fronten. Der
Zweite W eltkrieg aus der sicht des Buros Ha. (Verlag Huber, Frauenfeld und
Stuttgart, 1969) har förlåten lyfts för
Hausamanns och byrå Ha:s verksamhet,
som nu framlagts för offentligheten.
Inget försök skall här göras att redogöra
för byråns normala verksamhet, som naturligtvis inte nämnvärt skiljer sig från
andra underrättelseorganisationers. Det
må vara nog att nämna, att den kunde
ge exakta informationer om tidpunkterna för Tysklands anfall mot Polen,
Skandinavien och i väster 1940. Likaså
följdes den tyska uppmarschen i öster
fram till anfallet mot Sovjetunionen den
22 juni 1941.
326
De in extenso återgivna lägesöversikterna och bedömningarna är av största
intresse att läsa. Av dessa framgår hur
realistiskt Hausamann bedömde styrkeförhållandena. Han överskattade heller inte de stora tyska begynnelseframgångarna utan ansåg att de överlägsna
ryska reserverna i det långa loppet skulle fälla utslaget. Vidare må nämnas, att
byrå Ha liksom generalstabens underrättelsesektion även ägnade sig åt säkerhetstjänsten i samverkan med polisen
och bidrog till att 383 schweizare, 142
tyskar och 40 andra utlänningar kunde
dömas för högförräderi eller spwnage
för axelmakternas räkning.
Neutralitet och underrättelsetjänst
Åtskilliga reflexioner kan knytas till det
sätt varpå underrättelsetjänsten utnyttjades i Schweiz. Efter Tysklands seger
i väster stod det klart för den schweiziska ledningen, att en slutseger för Hitler skulle innebära ett slut på både neutralitet och oberoende för Schweiz. Det
som hotade landets självständighet var
en tysk seger. Därför, menade general
Guisan och med honom de av motståndsvilja besjälade medlemmarna av
regeringen, måste Schweiz göra allt intill gränsen för krig för att medverka
till Tysklands nederlag. Det var nödvändigt att se verkligheten i ögonen och
inse, att neutralitet är ett led i landets
utrikespolitik och inte en etisk eller moralisk fråga. Man måste sluta tro att
neutralitet är någon slags högre livsform, som automatiskt ställer den neutrale på ett högre plan än andra och
skyddar honom från allt ont. Vad det
här gällde var att bevara landets oberoende, utan vilket ingen neutralitet
finnes, och detta gjorde man bäst genom att bidra till att det största hotet
avlägsnades. Med andra ord, Schweiz
skulle begagna sin neutrala ställning för
att bli en bas i kampen mot Hitler. Detta innebar att ge de allierade – England, USA och det fria Frankrike och
Sovjetunionen – all möjlig hjälp.
Vilken hjälp kunde då ges?
Militärt måste Schweiz begränsa sig
till att upprusta så snabbt som möjligt
och till att försvara redutten. Men på
underrättelsesidan kunde man hjälpa,
och här kunde Hausamann och byrå Ha
användas. Dess friare ställning kom i
detta sammanhang väl till pass, ty om
något gick på tok, kunde både överbefälhavaren och förbundsregeringen
lättare ta avstånd från vad som skett,
än om den officiella underrättelsesektionen varit inblandad. Förutom att underrättelser om Tyskland vidarebefordrades till de allierade, samarbetade Hausamann med Allen Dulles, som i slutet av
1941 kommit till Schweiz som representant för USA:s underrättelsetjänst.
Han förmedlade kontakt mellan Dulles
och representanter för olika tyska motståndsgrupper. Både Dulles och Hausamann liksom general Guisan var emellertid av den uppfattningen, att motståndsrörelsen inte skulle lyckas störta
Hitler och nazismen, förrän Tyskland
avgörande besegrats på slagfältet, en
åsikt som Dulles med skärpa företrädde i Washington och som torde ha bidragit till USA:s och Englands obenä-
genhet att stödja eller ge några löften
till den tyska motståndsrörelsen.
Det viktigaste bidrag till den allierade
segern som Schweiz lämnade var i form
av stöd åt en tysk, som före kriget kom
till Schweiz som flykting från Tyskland.
Hans namn var Rudolf Rössler, en av
andra världskrigets ännu inte helt lösta
gåtor, men den vid sidan av Sorge, som
verkade i Japan, sannolikt mest betydelsefulle spionen, känd under täcknamnet Lucy. Han hade förbindelser,
som nådde ända in i de innersta kretsarna kring Hitler och i det tyska högkvarteret. Dessa fungerade snabbt och
säkert under hela kriget, ja, Rössler hade
vid flera tillfällen kännedom om fattade
beslut och utgivna order, innan berörda
tyska förband ännu delgivits dessa. Vilka hans källor var, vet man inte. Kanske tog han hemligheten härom med sig
i graven, när han dog 1958, kanske finns
uppgifterna fortfarande i byrå Ha:s arkiv.
Rössler bedrev uppenbarligen olovlig
underrättelseverksamhet i Schweiz för
rysk räkning. Han samarbetade med
ungraren Alexander Rado, som med radio vidarebefordrade Lucys underrättelser till Moskva. Hausamann höll emellertid sin skyddande hand över honom
och han tilläts ostörd fortsätta sin verksamhet. När tyska agenter till slut spå-
rade honom, sattes han i skyddshäkte så
att han kunde överleva kriget.
327
Neutralitet och självständighet
De länder som utom Schweiz i Europa
kunde bevara sin neutralitet, Spanien,
Portugal, Turkiet och Sverige, låg utanför stormcentrum. Tyskland kunde under framgångens tid från dessa stater
få nästan allt det önskade. Hitler ansåg,
att han hade mer att vinna från dessa
stater som neutrala än som underkuvade områden. Kort före sin död sade
han till Bormann, att det varit bättre,
om Mussolini förblivit neutral. Då hade
Tyskland kunnat utnyttja Italien mycket mer. Men för Schweiz var läget ett
annat. Redan från krigets början var
dess strategiska läge betydelsefullt, och
efter hand blev det självständiga
Schweiz ett allt större problem för
Tyskland. I ”Fästningen Europa” behärskade Schweiz förbindelserna mellan
axelmakterna.
Den schweiziska ledningen förstod
detta och insåg också, att en passiv neutralitetspolitik inte var nog för att trygga landets frihet. Ett politiskt beslut
måste fattas: vilket var viktigast, den
formella neutraliteten eller landets
självständighet. Också på detta område
manifesterades en schweizisk vilja till
självständighet och ett mod att taga risker. Dessa både begrepp sammanföll
inte längre helt. Den fasta beslutsamheten att försvara landet mot varje angrepp bevarade dess självständighet.
Denna starka försvarsvilja uttrycktes
klart och otvetydigt, redan då Schweiz
var militärt svagt.
Spionage för fred och frihet
l en nyligen i Schweiz utkommen bok
avslöjas för första gången något av den
aktivitet, som bedrevs under andra
världskriget av den numera nästan
legendariska Byrå Ha. Denna leddes av
majoren Hans Hausamann.
Överstelöjtnant Nils Palmstierna, som
läst boken, frågar vilken drivkraften
var till denna framgångsrika
verksamhet, som åtminstone i början
skedde i opposition mot den officiella
politiken. Han finner den i den
schweiziska viljan att sätta ”Hårt mot
Hårt” och att driva en aktiv
neutralitetspolitik, manifesterad främst
hos general Guisan och hos dennes
närmaste medarbetare. l Sverige, säger
han, kom en liknande vilja till öppet
uttryck först då den värsta faran
var över.
Det fanns m~nga likheter mellan de tv~
neutrala staterna Schweiz och Sverige
under andra världskriget. B~da lyckades
genom en kombination av eftergifter
gentemot Tyskland och upprustning av
en försummad krigsmakt h~lla sig utanför kriget s~ länge att Tyskland blev s~
försvagat, att det inte längre var i st~nd
att angripa. B~da var under kriget för
sin försörjning till stor del beroende av
Tyskland, utan vars medgivande knappast n~gon import kunde ske, och b~da
var under stor del av krigstiden helt inringade av Tyskland eller av tyska
krigsmakten besatt omr~de.
Det militära läget i Schweiz var dock
än sv~rare än Sveriges. Efter segern i
väster och Italiens inträde i kriget 1940
stod tyska eller italienska trupper vid
landets alla gränser. Tyskarna utnyttjade ocks~ detta till att vid flera tillfällen förstärka sina diplomatiska p~?-
tryckningar genom truppförflyttningar
mot schweiziska gränsen.
Transiteringsfr1gan
Schweiz hade liksom Sverige sitt transiteringsproblem. I Schweiz gällde det
inte s~ mycket transitering av tysk trupp
utan av material och förnödenheter mellan Tyskland och Italien. Särskilt efter
de allierades invasioner i Italien och
södra Frankrike var Tyskland nästan
helt beroende av de schweiziska järnvägarna för att kunnna underh~lla
sina förband i Italien. M~natligen sände Tyskland förutom en miljon ton kol,
35 000 ton st~l, 5 000 ton järn, 5 000
324
ton andra divaror samt stora mängder
vapen, ammunition och olja. Detta förMilande utnyttjade emellertid överbefälhavaren, general Henri Guisan. Han
beslöt nämligen att samla försvaret till
det inre av Schweiz- redutten- och
att förbereda de stora Gotthard- och
Simpiontunnlarna till förstöring. Han
lät också tyskarna veta, att dessa tunnlar skulle sprängas vid minsta tecken till
tyskt anfall. Härigenom vändes det tyska behovet till fördel för Schweiz, ty
tyskarna kunde inte ta risken att få sina
förbindelser till Italien genom Schweiz
avbrutna.
Tyska påtryckningar och schweizisk
motståndsvilja
De tyska metoder som brukades mot
Schweiz överensstämde helt med vad vi
känner från vårt eget land. I första hand
riktades anklagelserna mot pressen, som
sades inta en oneutral hållning genom
att den tog ställning mot nazismen. De
tyska anklagelserna stöddes av bland
andra schweiziske ministern i Berlin,
vars uppfattning i denna fråga var som
ett eko av den svenska Berlinlegationens. Förbundsregeringen och en del av
den allmänna opinionen ansåg, att pressen bar ansvaret för Tysklands hotande
hållning. Att denna mening delades av
de omkring 200 000 tyskar som bodde
i landet – en farlig femte kolonn, av
vilka omkring 25 000 var organiserade
nazister – är uppenbart. Från militär
sida avvisades försöken att kväva det
fria ordet i en skrivelse den 10 april
1940, ur vilken några ord kan vara
värda att citera i dag: ”Vi måste försvara inte bara våra geografiska gränser utan också våra demokratiska grundsatser. Det första är försvarets uppgift,
det andra är pressens”.
Det tyska anfallet mot Danmark och
Norge och den följande segern mot
Frankrike bringade Schweiz under allt
starkare tyskt tryck. Anpasslingar och
missmodiga fick allt mera inflytande
liksom de tyska och italienska minoriteterna. General Guisan utfärdade redan den 10 april order, att varje meddelande om eftergift mot några främmande krav var falskt och att motstånd
skulle bjudas till det yttersta i varje
läge. Denna order skärptes ytterligare
dagen före det tyska anfallet i väster.
Alla förbjöds att ge sig och ingen fick ge
order att lägga ned vapnen. Men trots
detta spred sig defaitism, sedan förbundspresidenten Pilet-Golaz och medlemmar av förbundsregeringen givit uttryck för uppfattningen, att det nu var
nödvändigt att anpassa sig efter det segrande Tyskland.
I Sverige utgavs motsvarande klara
signaler om motstånd till varje pris inte
förrän 1943, då faran praktiskt taget
redan var över.
Officerssammansvärjningen
I juni 1940 meddelades plötsligt, att
fyra officerare arresterats, misstänkta
för sammansvärjning i avsikt att störta
regeringen. Dessa fyra var ledare för en ·
grupp på omkring 40 huvudsakligen generalstabsofficerare, som förpliktat sig
att var och en på sin ort ansvara för att
eld öppnades om Schweizangreps ochorder om motstånd uteblev. De skulle även
övervaka officerare som misstänktes för
defaitism eller tyskvänlighet och hindra
att dessa inställde motståndet. De arresterade sattes inom kort på fri fot sedan
de ådömts kortare arreststraff. En av
motståndsgruppens ledare var kaptenen
Hans Hausamann, skapare av och chef
för ”byrå Ha”.
Hausamann och den schweiziska
underrättelsetjänsten
Hansamann var en framstående industriman, som redan under 1920-talet
hade ägnat sina krafter åt försvarets
stärkande, då i skarp opposition till socialdemokraterna. Han hade tagit verksam del i arbetet på den nya härordning
med utökad utbildningstid, som antogs
efter folkomröstning i februari 1935 –
ett år före 1936 års försvarsordning i
vårt land. Senare knöt han under resor
i Europa förbindelser inte minst inom
de kretsar i Tyskland som stod i opposition till Hitler. I sin egenskap av presschef i schweiziska officersförbundet
kunde han skaffa värdefulla militära
informationer och bygga ut ett nät av
förtroendemän, som var beredda att i
händelse av krig lämna vidare upplysningar. Dessa personer, som givetvis inte
kunde betalas utan som åtog sig arbetet av övertygelse, försågs i god tid före
krigsutbrottet med radio. På egen bekostnad upprättade Hansamann med
325
de schweiziska myndigheternas goda
minne en central i Teufen, nära St Gallen.
Den officiella schweiziska underrättelse- och säkerhetsorganisationen ingick
som en sektion i generalstaben. Som i de
flesta andra demokratiska stater hade
den före kriget behandlats ytterst styvmoderligt och hade att bedriva sin verksamhet inom en ekonomisk ram på omkring 20 000 francs per år och med en
personal, som sammanlagt uppgick till
6 personer. Därför skedde redan före
kriget ett nära samarbete mellan denna
officiella underrättelsetjänst och ”byrå
Ha”. Vid krigsutbrottet kvarblev denna
i Teufen, underställdes generalstaben
men arbetade som förut självständigt
och på Hausamanns ansvar.
I en i år utkommen bok av Alphons
Matt, Zwischen allen Fronten. Der
Zweite W eltkrieg aus der sicht des Buros Ha. (Verlag Huber, Frauenfeld und
Stuttgart, 1969) har förlåten lyfts för
Hausamanns och byrå Ha:s verksamhet,
som nu framlagts för offentligheten.
Inget försök skall här göras att redogöra
för byråns normala verksamhet, som naturligtvis inte nämnvärt skiljer sig från
andra underrättelseorganisationers. Det
må vara nog att nämna, att den kunde
ge exakta informationer om tidpunkterna för Tysklands anfall mot Polen,
Skandinavien och i väster 1940. Likaså
följdes den tyska uppmarschen i öster
fram till anfallet mot Sovjetunionen den
22 juni 1941.
326
De in extenso återgivna lägesöversikterna och bedömningarna är av största
intresse att läsa. Av dessa framgår hur
realistiskt Hausamann bedömde styrkeförhållandena. Han överskattade heller inte de stora tyska begynnelseframgångarna utan ansåg att de överlägsna
ryska reserverna i det långa loppet skulle fälla utslaget. Vidare må nämnas, att
byrå Ha liksom generalstabens underrättelsesektion även ägnade sig åt säkerhetstjänsten i samverkan med polisen
och bidrog till att 383 schweizare, 142
tyskar och 40 andra utlänningar kunde
dömas för högförräderi eller spwnage
för axelmakternas räkning.
Neutralitet och underrättelsetjänst
Åtskilliga reflexioner kan knytas till det
sätt varpå underrättelsetjänsten utnyttjades i Schweiz. Efter Tysklands seger
i väster stod det klart för den schweiziska ledningen, att en slutseger för Hitler skulle innebära ett slut på både neutralitet och oberoende för Schweiz. Det
som hotade landets självständighet var
en tysk seger. Därför, menade general
Guisan och med honom de av motståndsvilja besjälade medlemmarna av
regeringen, måste Schweiz göra allt intill gränsen för krig för att medverka
till Tysklands nederlag. Det var nödvändigt att se verkligheten i ögonen och
inse, att neutralitet är ett led i landets
utrikespolitik och inte en etisk eller moralisk fråga. Man måste sluta tro att
neutralitet är någon slags högre livsform, som automatiskt ställer den neutrale på ett högre plan än andra och
skyddar honom från allt ont. Vad det
här gällde var att bevara landets oberoende, utan vilket ingen neutralitet
finnes, och detta gjorde man bäst genom att bidra till att det största hotet
avlägsnades. Med andra ord, Schweiz
skulle begagna sin neutrala ställning för
att bli en bas i kampen mot Hitler. Detta innebar att ge de allierade – England, USA och det fria Frankrike och
Sovjetunionen – all möjlig hjälp.
Vilken hjälp kunde då ges?
Militärt måste Schweiz begränsa sig
till att upprusta så snabbt som möjligt
och till att försvara redutten. Men på
underrättelsesidan kunde man hjälpa,
och här kunde Hausamann och byrå Ha
användas. Dess friare ställning kom i
detta sammanhang väl till pass, ty om
något gick på tok, kunde både överbefälhavaren och förbundsregeringen
lättare ta avstånd från vad som skett,
än om den officiella underrättelsesektionen varit inblandad. Förutom att underrättelser om Tyskland vidarebefordrades till de allierade, samarbetade Hausamann med Allen Dulles, som i slutet av
1941 kommit till Schweiz som representant för USA:s underrättelsetjänst.
Han förmedlade kontakt mellan Dulles
och representanter för olika tyska motståndsgrupper. Både Dulles och Hausamann liksom general Guisan var emellertid av den uppfattningen, att motståndsrörelsen inte skulle lyckas störta
Hitler och nazismen, förrän Tyskland
avgörande besegrats på slagfältet, en
åsikt som Dulles med skärpa företrädde i Washington och som torde ha bidragit till USA:s och Englands obenä-
genhet att stödja eller ge några löften
till den tyska motståndsrörelsen.
Det viktigaste bidrag till den allierade
segern som Schweiz lämnade var i form
av stöd åt en tysk, som före kriget kom
till Schweiz som flykting från Tyskland.
Hans namn var Rudolf Rössler, en av
andra världskrigets ännu inte helt lösta
gåtor, men den vid sidan av Sorge, som
verkade i Japan, sannolikt mest betydelsefulle spionen, känd under täcknamnet Lucy. Han hade förbindelser,
som nådde ända in i de innersta kretsarna kring Hitler och i det tyska högkvarteret. Dessa fungerade snabbt och
säkert under hela kriget, ja, Rössler hade
vid flera tillfällen kännedom om fattade
beslut och utgivna order, innan berörda
tyska förband ännu delgivits dessa. Vilka hans källor var, vet man inte. Kanske tog han hemligheten härom med sig
i graven, när han dog 1958, kanske finns
uppgifterna fortfarande i byrå Ha:s arkiv.
Rössler bedrev uppenbarligen olovlig
underrättelseverksamhet i Schweiz för
rysk räkning. Han samarbetade med
ungraren Alexander Rado, som med radio vidarebefordrade Lucys underrättelser till Moskva. Hausamann höll emellertid sin skyddande hand över honom
och han tilläts ostörd fortsätta sin verksamhet. När tyska agenter till slut spå-
rade honom, sattes han i skyddshäkte så
att han kunde överleva kriget.
327
Neutralitet och självständighet
De länder som utom Schweiz i Europa
kunde bevara sin neutralitet, Spanien,
Portugal, Turkiet och Sverige, låg utanför stormcentrum. Tyskland kunde under framgångens tid från dessa stater
få nästan allt det önskade. Hitler ansåg,
att han hade mer att vinna från dessa
stater som neutrala än som underkuvade områden. Kort före sin död sade
han till Bormann, att det varit bättre,
om Mussolini förblivit neutral. Då hade
Tyskland kunnat utnyttja Italien mycket mer. Men för Schweiz var läget ett
annat. Redan från krigets början var
dess strategiska läge betydelsefullt, och
efter hand blev det självständiga
Schweiz ett allt större problem för
Tyskland. I ”Fästningen Europa” behärskade Schweiz förbindelserna mellan
axelmakterna.
Den schweiziska ledningen förstod
detta och insåg också, att en passiv neutralitetspolitik inte var nog för att trygga landets frihet. Ett politiskt beslut
måste fattas: vilket var viktigast, den
formella neutraliteten eller landets
självständighet. Också på detta område
manifesterades en schweizisk vilja till
självständighet och ett mod att taga risker. Dessa både begrepp sammanföll
inte längre helt. Den fasta beslutsamheten att försvara landet mot varje angrepp bevarade dess självständighet.
Denna starka försvarsvilja uttrycktes
klart och otvetydigt, redan då Schweiz
var militärt svagt.