Augusti 1968 – en studie i sovjetologi
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
T NORWID:
Augusti 1968 -en studie
i sovjetologi
De skakande händelserna i Tjeckoslovakien för ett år sedan söker fortfarande sin förklaring. I augusti 1968
störtades inte bara Dubceks verk, utan
tilltron till Sovjetunianens fredsviija
störtade också samman. Reaktionen inte
minst inom världens kommunistpartier
blev stark. Hur kunde detta ödesdigra
beslut fattas? V em gjorde det? Redaktör
T N orwid, en av våra bästa kännare
av utvecklingen inom Sovjetunionen,
söker giva ett svar. Samtidigt begagnar
han tillfället att förklara hur den s k
”sovjetologen” arbetar, alltså hur det
går till att tränga bakom all
mörkläggning av arbetsformerna bakom
järnridån.
När Sovjetunionen i augusti 1968 bestämde sig för att tillsammans med begränsade styrkor från sina satellitländer
rycka in i Tjeckoslovakien, fattades
beslutet härom av den s k politbyrån.
Man skulle tro att ett beslut som aktiviserade armen och påverkade hela staten
skulle ha fattats av ett regeringsorgan.
Men så förhöll det sig ej. Politbyrån är
ett partiorgan. Där placerades den ledande eliten inom det sovjetryska kommunistpartiets centralkommitte.
Det formellt högsta organet i den sovjetryska partihierarkin är partikongressen. Den skall samlas vart fjärde år. Här
är ej platsen att diskutera hur delegaterna till kongressen utses – att där finns
plats för manipulationer är uppenbart,
och partimedlemmar, som inte passar
partifunktionärerna, har knappast möjlighet att bli valda. När kongressen sammanträder, väljer den som fungerande
högsta organ mellan kongressens sessioner centralkommitten (CK). När denna
i sin tur sammanträder är dess plenum
kongressens ställföreträdare och alltså
högsta beslutande organ. Detta gäller i
dag, men under Stalin gällde det inte,
ty han sammankallade praktiskt taget
aldrig CK:s plenum. Det var Chrustjov
som återupprättade CK och återinsatte
den i dess stadgeenliga position. Det var
med dess hjälp som han eliminerade Molotov, Malenkov och Kaganovitj år
1957.
CK väljer i sin tur ett antal verkställande organ, av vilka politbyrån med
sina f n 11 medlemmar är det viktigaste.
Den drar upp riktlinjerna för partiets
politik och därmed för regeringens. Genom att vissa av dess medlemmar placeras ut i andra organ har politbyrån insyn i och kontroll över dessa. Så utgörs
f n tre av politbyråns medlemmar av en
premiärminister, Kosygin, och två vice
premiärministrar. Men det förtjänar
alltså att understrykas, att dessa tre har
sin myndighet inte av att de sitter i regeringen utan av att de tillhör de 11 i
politbyrån.
Utöver de 11 sitter i politbyrån 6
suppleanter. De är ej röstberättigade, veterligen inte ens när ordinarie medlemmar av politbyrån är frånvarande från
ett sammanträde. De utövar sitt inflytande genom att de är specialister eller
politiska personligheter, såsom Grisjin,
fackföreningsmannen, eller Ustinov. Avgörandet ligger hos de 11. Och eftersom för närvarande, och inte sedan Stalins tid, någon medlem i politbyrån utövat absolut diktatur, fäller politbyrån
sina avgöranden när så är nödvändigt
efter omröstning. En majoritet på 6 rå-
der alltså över, eller kan i vissa fall
komma att råda över, en minoritet på 5.
Vi kan här förbigå att CK också utser
andra organ, av vilka sekretariatet och
partiets kontrollbyrå får anses vara de
viktigaste. Alla, som kommer så högt
upp som till dessa organ, utövar inflytande och har makt. De regerar, vare sig
de sitter i regeringen eller inte. Men var
de än sitter, eller vilken deras skicklighet och förmåga är, lyder de under
de 11.
319
Hur fungerar politbyrån?
Vad som just nu i första hand intresserar oss är hur politbyråns maskineri
fungerar. Vilka faktorer gör att vissa
medlemmar har större inflytande än
andra? Hur utjämnas åsiktsmotsättningarna mellan medlemmarna, och hur
reagerar minoriteter mot majoriteter?
Kan det finnas en inre opposition inom
politbyrån, och hur mycket inflytande
kan en sådan ha? Och av vilka personer
består eventuella grupperingar, och vilka förankringar har de inom analoga
grupperingar inom CK i första hand och
inom det sovjetiska samhället?
Att få sådana frågor direkt besvarade är omöjligt. CK omger sig med all
tänkbar hemlighetsfullhet. Vi kan spekulera och gissa. Efter någon tid, som
kan variera mellan månader och år, kan
den politiska utvecklingen visa om vi
gissat rätt eller fel. Ibland får vi också
grundvalar och premisser, som duger
för att vi skall kunna bedöma aktuella
situationer. Chrustjovs avstaliniseringstal
1956 kunde inte döljas länge, och partikrisen 1957, den s k Malenkov-Molotov-krisen, publicerades ju omedelbart.
Samma gäller Chrustjovs fall 1964, där
skeendet kunde bedömas bland mycket
annat genom att studera hans efterträ-
dare. Vid sådana tillfällen finns alltså
möjlighet till mera omedelbar konfrontation mellan våra spekulationer och
prognoser å ena sidan och Sovjetpolitikens verkliga förlopp å den andra.
Dessutom är mörkläggning av händelserna i Sovjetunionen inte hundra- 320
procentigt effektiv. Misstag kan begås
av landets massmedia. Fler sovjetmedborgare än förr reser utomlands. Avhoppare berättar mycket och gärna, fastän
kanske inte alltid korrekt. Vad som
händer inom CK och dess organ är naturligtvis svårast att få reda på, och
därvidlag rör det sig oftare om indicier
än om riktiga informationer: ingen har
så vitt man vet suttit gömd under bordet då politbyrån sammanträtt.
Sovjetologens villkor
skeptiker i väster använder ofta uttrycket, att det inte existerar något vetande
om Sovjetunionen, endast olika grader
av icke-vetande. Men detta är en sanning med modifikation. Allt är inte spekulerande. Man kan skaffa sig rätt
exakta kunskaper om sovjetsystemet, om
doktrinen och om det sätt, på vilket
denna doktrin influerar olika miljöer
och omständigheter. En hjälp är också
orientering i Sovjetunionens historia, politisk personkunskap samt konsten att
läsa och förstå sovjetpressen och att känna den kommunistiska politiska jargongen, dubbelspråket. Lång erfarenhet och
omdömesförmåga behövs hos sovjetelogen som hos andra. Men allt spekulerande kräver dessutom konstruktiv fantasi,
så att man kan skapa en bild, en trovärdig vision att hålla fast vid i väntan
på att den blir bekräftad – eller visar
sig vara oriktig. Sovjetologien är kanske
snarare konst och andlig disciplin än
systematiserat vetande. Det finns lyckade konstverk och misslyckade. Men
det finns inget annat val än att utöva
sin konstnärliga verksamhet.
Frågan om politbyråmedlemmarnas
makt och inflytande kan inte besvaras
enbart med hänvisning till deras begåvning, ålder, erfarenhet eller partiförtjänster. Varje medlem av politbyrån
har redan då han väljs en förankring
inom någon grupp, som inom CK representerar vissa intressen, som kan
vara politiska eller ekonomiska. CK utgör ett litet parlament för sig med 195
medlemmar samt 165 ej röstberättigade
s k kandidater. Det är uppenbart att
här måste olika grupper inom samhället vara representerade, sådana som
partiapparaten, armen, säkerhetsorganen, teknokraterna, massorganisationerna eller andra. En politbyråmedlem om
vilken man vet att han har stöd t ex
inom armen eller inom partiapparaten,
anses ha en starkare ställning än den
som saknar sådant stöd. Man kan t o m
ställa upp en rangordning mellan de olika maktgrupperna. Den blir ungefärligen: partiapparaten, säkerhetsorganen,
armen, teknokrater och vetenskapsmän,
olika slag av inrikes polisorgan, ekonomiska företagsledare och slutligen massmedia.
Det är en känd företeelse i Sovjets
historia att politiska ledare, som strävat
efter ensam diktatorisk makt, börjat sin
verksamhet med att samla ”maktens instrument” i sin hand. Stalin koncentrerade sig på partiapparaten och säkerhetsorganen i deras dåtida utformning.
Detta räckte för att han skulle kunna
kontrollera alla andra maktinstrument.
Under partikrisen 1957 stödde sig
Chrustjov pa armen och teknokraterna
– han hyste da inte tillräckligt förtroende för partiapparaten och för säkerhetsorganen, vilkas chef var den beryktade general Serov. Tack vare detta lyckades han oskadliggöra andra maktinstrument, som den s k antipartigruppen
stödde sig på. Bresjnjev och Kosygin
utnyttjade, då de 1964 störtade Chrustjov, partiapparaten och säkerhetstjänsten. Det är tydligt, att partiapparaten
normalt utgör maktinstrumentet nr 1.
De andra varierar vad beträffar politisk
effektivitet beroende på omständigheterna. Den politiska styrkan hos armen eller hos säkerhetsorganen kan vara större eller mindre under olika historiska
etapper, och detsamma kan sägas om de
andra maktgrupperna.
Efter den politiska utveckling som
försiggick i Tjeckoslovakien efter Novotnys fall har sålunda sovjetarmens
politiska inflytande ökat betydligt. Detta är naturligt, ty vad som hände i Tjeckoslovakien föreföll kunna ifrågasätta
den sovjetiska kontrollen över satellitbältet både på det militära planet och
på det politiska.
Augusti 1968
Mot denna bakgrund är det kanske lättare att söka skapa sig en uppfattning
om styrkeförhållandena mellan de olika grupperingarna inom politbyrån, och
detsamma kan naturligtvis göras inom
sekretariatet. Det är betydligt svårare
321
att göra samma försök inom CK som
helhet: dess politiska geografi är både
komplicerad och mera flytande. Åsiktsbildningens fördelning mellan olika
grupper inom CK bottnar i olika utvecklingstendenser och strävanden inom
hela sovjetsamhället, och sådana tendenser förändras ibland mycket snabbt. Vi
vet, att någon gång mellan den 1 och 21
augusti 1968 bildades en majoritet inom
CK, och den tvingade politbyrån att
ändra sitt beslut om den politiska linje
som skulle följas gentemot Tjeckoslovakien. Det finns också indicier på hur
denna majoritet var sammansatt.
Allt tyder på, att denna majoritet bestod av CK-medlemmar, som på ett eller annat sätt var knutna till armen –
dvs de höga militärer som finns inom
CK -, vidare medlemmar som var
knutna till säkerhetsorganen, och slutligen av talrika partifunktionärer, som
tillhörde den äldre generationen. Inom
dessa grupperingar finns en tradition för
att lösa politiska tvister med våld. Dessa grupper hade också sina företrädare
inom politbyrån.
Ungefär tre veckor före invasionen i
Tjeckoslovakien accepterade politbyrån
den handlingslinje i den tjeckoslovakiska frågan, som framgick av den s k
Bratislawa-resolutionen. I Bratislawa
beslöt ett toppmöte, i vilket satellitländernas partier var företrädda, att reformprogrammet i Tjeckoslovakien
skulle i princip få fortsätta. Det anses,
att inom politbyrån skall rösterna härför ha stått 6 mot 5. Bland de 6 befann
322
sig otvivelaktigt Kosygin, som redan
utomlands hunnit avge löften om att
en militär aktion mot Tjeckoslovakien
inte skulle komma i fråga. Vidare torde
Suslov ha hört dit; han måste ha varit
medveten om vad ett militärt ingripande skulle ha för följder på det världskommunistiska planet. På samma sätt
bör Sjelepin ha röstat, eftersom han
måste ha förstått hur reaktionen skulle
bli på fackföreningsplanet över hela
världen. Till dessa tre anses ha slutit sig
politbyråmedlemmarna Masurov, Kirilenko och Voronov, alla tre typen tjänstemän, som knappast kan ha talat för
någon militär aggression. Mot dessa 6
kunde alltså ha stått Bresjnjev, som är
känd för att ha stöd inom armen och
som måste taga hänsyn till militärernas
krav, Pelsje, som har en bakgrund i stalintidens säkerhetsorgan NKVD, och
Sjelest, som är den ukrainska republikens ledare och som bör ha haft all anledning att frukta att smittan från
Tjeckoslovakien skulle nå gränslandet
Ukraina. Återstår Podgorny, som i varje fall är känd för att hålla på Sovjetimperiets prestige, och slutligen Polianskij, om vilken man egentligen inte vet
något alls.
Den 20 augusti sammanträdde så CK
i plenum och förkastade Bratislawabesluten. Därmed var politbyrån desavouerad. Teoretiskt kunde den ha vidhållit sin ståndpunkt, men då hade en
maktkamp uppstått som i varje fall
skulle ha medfört att någon eller några
av politbyråns medlemmar hade fallit. I
praktiken sammanträdde den och ändrade sitt tidigare beslut. Majoriteten
inom politbyrån förändrades. Envisa
rykten vill göra gällande, att detta skedde genom att en man förändrade sitt votum, och denne man skall ha varit Kosygin. Han bör i sin ställning ha insett att
det inte fanns någon möjlighet att göra
motstånd mot CK:s majoritet, alldeles
särskilt inte som till denna majoritet
hörde armen. En kris mellan armen och
delar av partiet måste till varJe pns
undvikas.
Det som hände förra året, förklarar i
sin tur åtskilligt av vad som nu i år utmärkt sovjetisk både inrikes- och utrikespolitik. Tendenserna är uppenbart
”neo-stalinistiska”. Det förefaller vara
den äldre generationen inom partiapparaten som dominerar, en generation som
inte glömt den stalinistiska epoken och
den absoluta makt som partiapparaten,
under Stalin, då hade i sin hand. Det är
också denna grupp av partifunktionärer
som i strid mot partiets tradition tillåtit
armens politiska aktivisering. Denna aktivisering utgör i sin tur priset för det
stöd som armen kan väntas prestera som
skydd mot en väntad politisk offensiv
från den yngre generationen inom partiapparaten, vilken har mera förståelse
för moderna tiders krav och sluter
sig till teknokraterna och de intellektuella.
Augusti 1968 -en studie
i sovjetologi
De skakande händelserna i Tjeckoslovakien för ett år sedan söker fortfarande sin förklaring. I augusti 1968
störtades inte bara Dubceks verk, utan
tilltron till Sovjetunianens fredsviija
störtade också samman. Reaktionen inte
minst inom världens kommunistpartier
blev stark. Hur kunde detta ödesdigra
beslut fattas? V em gjorde det? Redaktör
T N orwid, en av våra bästa kännare
av utvecklingen inom Sovjetunionen,
söker giva ett svar. Samtidigt begagnar
han tillfället att förklara hur den s k
”sovjetologen” arbetar, alltså hur det
går till att tränga bakom all
mörkläggning av arbetsformerna bakom
järnridån.
När Sovjetunionen i augusti 1968 bestämde sig för att tillsammans med begränsade styrkor från sina satellitländer
rycka in i Tjeckoslovakien, fattades
beslutet härom av den s k politbyrån.
Man skulle tro att ett beslut som aktiviserade armen och påverkade hela staten
skulle ha fattats av ett regeringsorgan.
Men så förhöll det sig ej. Politbyrån är
ett partiorgan. Där placerades den ledande eliten inom det sovjetryska kommunistpartiets centralkommitte.
Det formellt högsta organet i den sovjetryska partihierarkin är partikongressen. Den skall samlas vart fjärde år. Här
är ej platsen att diskutera hur delegaterna till kongressen utses – att där finns
plats för manipulationer är uppenbart,
och partimedlemmar, som inte passar
partifunktionärerna, har knappast möjlighet att bli valda. När kongressen sammanträder, väljer den som fungerande
högsta organ mellan kongressens sessioner centralkommitten (CK). När denna
i sin tur sammanträder är dess plenum
kongressens ställföreträdare och alltså
högsta beslutande organ. Detta gäller i
dag, men under Stalin gällde det inte,
ty han sammankallade praktiskt taget
aldrig CK:s plenum. Det var Chrustjov
som återupprättade CK och återinsatte
den i dess stadgeenliga position. Det var
med dess hjälp som han eliminerade Molotov, Malenkov och Kaganovitj år
1957.
CK väljer i sin tur ett antal verkställande organ, av vilka politbyrån med
sina f n 11 medlemmar är det viktigaste.
Den drar upp riktlinjerna för partiets
politik och därmed för regeringens. Genom att vissa av dess medlemmar placeras ut i andra organ har politbyrån insyn i och kontroll över dessa. Så utgörs
f n tre av politbyråns medlemmar av en
premiärminister, Kosygin, och två vice
premiärministrar. Men det förtjänar
alltså att understrykas, att dessa tre har
sin myndighet inte av att de sitter i regeringen utan av att de tillhör de 11 i
politbyrån.
Utöver de 11 sitter i politbyrån 6
suppleanter. De är ej röstberättigade, veterligen inte ens när ordinarie medlemmar av politbyrån är frånvarande från
ett sammanträde. De utövar sitt inflytande genom att de är specialister eller
politiska personligheter, såsom Grisjin,
fackföreningsmannen, eller Ustinov. Avgörandet ligger hos de 11. Och eftersom för närvarande, och inte sedan Stalins tid, någon medlem i politbyrån utövat absolut diktatur, fäller politbyrån
sina avgöranden när så är nödvändigt
efter omröstning. En majoritet på 6 rå-
der alltså över, eller kan i vissa fall
komma att råda över, en minoritet på 5.
Vi kan här förbigå att CK också utser
andra organ, av vilka sekretariatet och
partiets kontrollbyrå får anses vara de
viktigaste. Alla, som kommer så högt
upp som till dessa organ, utövar inflytande och har makt. De regerar, vare sig
de sitter i regeringen eller inte. Men var
de än sitter, eller vilken deras skicklighet och förmåga är, lyder de under
de 11.
319
Hur fungerar politbyrån?
Vad som just nu i första hand intresserar oss är hur politbyråns maskineri
fungerar. Vilka faktorer gör att vissa
medlemmar har större inflytande än
andra? Hur utjämnas åsiktsmotsättningarna mellan medlemmarna, och hur
reagerar minoriteter mot majoriteter?
Kan det finnas en inre opposition inom
politbyrån, och hur mycket inflytande
kan en sådan ha? Och av vilka personer
består eventuella grupperingar, och vilka förankringar har de inom analoga
grupperingar inom CK i första hand och
inom det sovjetiska samhället?
Att få sådana frågor direkt besvarade är omöjligt. CK omger sig med all
tänkbar hemlighetsfullhet. Vi kan spekulera och gissa. Efter någon tid, som
kan variera mellan månader och år, kan
den politiska utvecklingen visa om vi
gissat rätt eller fel. Ibland får vi också
grundvalar och premisser, som duger
för att vi skall kunna bedöma aktuella
situationer. Chrustjovs avstaliniseringstal
1956 kunde inte döljas länge, och partikrisen 1957, den s k Malenkov-Molotov-krisen, publicerades ju omedelbart.
Samma gäller Chrustjovs fall 1964, där
skeendet kunde bedömas bland mycket
annat genom att studera hans efterträ-
dare. Vid sådana tillfällen finns alltså
möjlighet till mera omedelbar konfrontation mellan våra spekulationer och
prognoser å ena sidan och Sovjetpolitikens verkliga förlopp å den andra.
Dessutom är mörkläggning av händelserna i Sovjetunionen inte hundra- 320
procentigt effektiv. Misstag kan begås
av landets massmedia. Fler sovjetmedborgare än förr reser utomlands. Avhoppare berättar mycket och gärna, fastän
kanske inte alltid korrekt. Vad som
händer inom CK och dess organ är naturligtvis svårast att få reda på, och
därvidlag rör det sig oftare om indicier
än om riktiga informationer: ingen har
så vitt man vet suttit gömd under bordet då politbyrån sammanträtt.
Sovjetologens villkor
skeptiker i väster använder ofta uttrycket, att det inte existerar något vetande
om Sovjetunionen, endast olika grader
av icke-vetande. Men detta är en sanning med modifikation. Allt är inte spekulerande. Man kan skaffa sig rätt
exakta kunskaper om sovjetsystemet, om
doktrinen och om det sätt, på vilket
denna doktrin influerar olika miljöer
och omständigheter. En hjälp är också
orientering i Sovjetunionens historia, politisk personkunskap samt konsten att
läsa och förstå sovjetpressen och att känna den kommunistiska politiska jargongen, dubbelspråket. Lång erfarenhet och
omdömesförmåga behövs hos sovjetelogen som hos andra. Men allt spekulerande kräver dessutom konstruktiv fantasi,
så att man kan skapa en bild, en trovärdig vision att hålla fast vid i väntan
på att den blir bekräftad – eller visar
sig vara oriktig. Sovjetologien är kanske
snarare konst och andlig disciplin än
systematiserat vetande. Det finns lyckade konstverk och misslyckade. Men
det finns inget annat val än att utöva
sin konstnärliga verksamhet.
Frågan om politbyråmedlemmarnas
makt och inflytande kan inte besvaras
enbart med hänvisning till deras begåvning, ålder, erfarenhet eller partiförtjänster. Varje medlem av politbyrån
har redan då han väljs en förankring
inom någon grupp, som inom CK representerar vissa intressen, som kan
vara politiska eller ekonomiska. CK utgör ett litet parlament för sig med 195
medlemmar samt 165 ej röstberättigade
s k kandidater. Det är uppenbart att
här måste olika grupper inom samhället vara representerade, sådana som
partiapparaten, armen, säkerhetsorganen, teknokraterna, massorganisationerna eller andra. En politbyråmedlem om
vilken man vet att han har stöd t ex
inom armen eller inom partiapparaten,
anses ha en starkare ställning än den
som saknar sådant stöd. Man kan t o m
ställa upp en rangordning mellan de olika maktgrupperna. Den blir ungefärligen: partiapparaten, säkerhetsorganen,
armen, teknokrater och vetenskapsmän,
olika slag av inrikes polisorgan, ekonomiska företagsledare och slutligen massmedia.
Det är en känd företeelse i Sovjets
historia att politiska ledare, som strävat
efter ensam diktatorisk makt, börjat sin
verksamhet med att samla ”maktens instrument” i sin hand. Stalin koncentrerade sig på partiapparaten och säkerhetsorganen i deras dåtida utformning.
Detta räckte för att han skulle kunna
kontrollera alla andra maktinstrument.
Under partikrisen 1957 stödde sig
Chrustjov pa armen och teknokraterna
– han hyste da inte tillräckligt förtroende för partiapparaten och för säkerhetsorganen, vilkas chef var den beryktade general Serov. Tack vare detta lyckades han oskadliggöra andra maktinstrument, som den s k antipartigruppen
stödde sig på. Bresjnjev och Kosygin
utnyttjade, då de 1964 störtade Chrustjov, partiapparaten och säkerhetstjänsten. Det är tydligt, att partiapparaten
normalt utgör maktinstrumentet nr 1.
De andra varierar vad beträffar politisk
effektivitet beroende på omständigheterna. Den politiska styrkan hos armen eller hos säkerhetsorganen kan vara större eller mindre under olika historiska
etapper, och detsamma kan sägas om de
andra maktgrupperna.
Efter den politiska utveckling som
försiggick i Tjeckoslovakien efter Novotnys fall har sålunda sovjetarmens
politiska inflytande ökat betydligt. Detta är naturligt, ty vad som hände i Tjeckoslovakien föreföll kunna ifrågasätta
den sovjetiska kontrollen över satellitbältet både på det militära planet och
på det politiska.
Augusti 1968
Mot denna bakgrund är det kanske lättare att söka skapa sig en uppfattning
om styrkeförhållandena mellan de olika grupperingarna inom politbyrån, och
detsamma kan naturligtvis göras inom
sekretariatet. Det är betydligt svårare
321
att göra samma försök inom CK som
helhet: dess politiska geografi är både
komplicerad och mera flytande. Åsiktsbildningens fördelning mellan olika
grupper inom CK bottnar i olika utvecklingstendenser och strävanden inom
hela sovjetsamhället, och sådana tendenser förändras ibland mycket snabbt. Vi
vet, att någon gång mellan den 1 och 21
augusti 1968 bildades en majoritet inom
CK, och den tvingade politbyrån att
ändra sitt beslut om den politiska linje
som skulle följas gentemot Tjeckoslovakien. Det finns också indicier på hur
denna majoritet var sammansatt.
Allt tyder på, att denna majoritet bestod av CK-medlemmar, som på ett eller annat sätt var knutna till armen –
dvs de höga militärer som finns inom
CK -, vidare medlemmar som var
knutna till säkerhetsorganen, och slutligen av talrika partifunktionärer, som
tillhörde den äldre generationen. Inom
dessa grupperingar finns en tradition för
att lösa politiska tvister med våld. Dessa grupper hade också sina företrädare
inom politbyrån.
Ungefär tre veckor före invasionen i
Tjeckoslovakien accepterade politbyrån
den handlingslinje i den tjeckoslovakiska frågan, som framgick av den s k
Bratislawa-resolutionen. I Bratislawa
beslöt ett toppmöte, i vilket satellitländernas partier var företrädda, att reformprogrammet i Tjeckoslovakien
skulle i princip få fortsätta. Det anses,
att inom politbyrån skall rösterna härför ha stått 6 mot 5. Bland de 6 befann
322
sig otvivelaktigt Kosygin, som redan
utomlands hunnit avge löften om att
en militär aktion mot Tjeckoslovakien
inte skulle komma i fråga. Vidare torde
Suslov ha hört dit; han måste ha varit
medveten om vad ett militärt ingripande skulle ha för följder på det världskommunistiska planet. På samma sätt
bör Sjelepin ha röstat, eftersom han
måste ha förstått hur reaktionen skulle
bli på fackföreningsplanet över hela
världen. Till dessa tre anses ha slutit sig
politbyråmedlemmarna Masurov, Kirilenko och Voronov, alla tre typen tjänstemän, som knappast kan ha talat för
någon militär aggression. Mot dessa 6
kunde alltså ha stått Bresjnjev, som är
känd för att ha stöd inom armen och
som måste taga hänsyn till militärernas
krav, Pelsje, som har en bakgrund i stalintidens säkerhetsorgan NKVD, och
Sjelest, som är den ukrainska republikens ledare och som bör ha haft all anledning att frukta att smittan från
Tjeckoslovakien skulle nå gränslandet
Ukraina. Återstår Podgorny, som i varje fall är känd för att hålla på Sovjetimperiets prestige, och slutligen Polianskij, om vilken man egentligen inte vet
något alls.
Den 20 augusti sammanträdde så CK
i plenum och förkastade Bratislawabesluten. Därmed var politbyrån desavouerad. Teoretiskt kunde den ha vidhållit sin ståndpunkt, men då hade en
maktkamp uppstått som i varje fall
skulle ha medfört att någon eller några
av politbyråns medlemmar hade fallit. I
praktiken sammanträdde den och ändrade sitt tidigare beslut. Majoriteten
inom politbyrån förändrades. Envisa
rykten vill göra gällande, att detta skedde genom att en man förändrade sitt votum, och denne man skall ha varit Kosygin. Han bör i sin ställning ha insett att
det inte fanns någon möjlighet att göra
motstånd mot CK:s majoritet, alldeles
särskilt inte som till denna majoritet
hörde armen. En kris mellan armen och
delar av partiet måste till varJe pns
undvikas.
Det som hände förra året, förklarar i
sin tur åtskilligt av vad som nu i år utmärkt sovjetisk både inrikes- och utrikespolitik. Tendenserna är uppenbart
”neo-stalinistiska”. Det förefaller vara
den äldre generationen inom partiapparaten som dominerar, en generation som
inte glömt den stalinistiska epoken och
den absoluta makt som partiapparaten,
under Stalin, då hade i sin hand. Det är
också denna grupp av partifunktionärer
som i strid mot partiets tradition tillåtit
armens politiska aktivisering. Denna aktivisering utgör i sin tur priset för det
stöd som armen kan väntas prestera som
skydd mot en väntad politisk offensiv
från den yngre generationen inom partiapparaten, vilken har mera förståelse
för moderna tiders krav och sluter
sig till teknokraterna och de intellektuella.