Finlands försvarsmakt – förpost i öst eller väst


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINLJ\NDARE:
Finlands försvarsmakt –
förpost i öst eller väst?
Bakom signaturen Finländare döljer
sig tv& skribenter, vilkas ställning gör
det sv&rt för dem att uppträda under
eget namn. Deras artikel, som tillkommit
p& Svensk Tidskrifts initiativ, upptas
till stor del av ett referat av en i Finland
mycket uppmärksammad bok av
professor j Siipi. Boken har knappast
blivit omtalad i Sverige, men den
avslöjar betydande svagheter inom
Finlands försvar. Författarna har tagit
tillfället i akt att avslöja även andra
svagheter i detta sammanhang, s&som
president Kekkonens egendomliga
uttalanden i försvarsfrågor och
bakgrunden till krigsmaktens
överbefälhavares avgång från sin post
i maj i år.
Då marskalk Mannerheim i sina me- ··
moarer analyserade 1930-talets för- ·
svarspolitik, anmärkte han: ”I min
egenskap av försvarsrådets ordförande ·
hoppades jag få möjlighet att uppbygga
ett tillräckligt starkt försvar för att det
finska folket skulle förskonas från ett
liknande (krigs-) öde. De ekonomiska
förutsättningarna härför saknades icke,
men det stöd, som erfordrades från statsmaktens sida. blev på grund av bristande framsynthet halvhjärtat och otillräckligt. Efter åtta års kapplöpning med
den annalkande stormen nödgades jag se
den bryta fram över ett Finland, vars
försvarsförberedelser lämnade mycket
övrigt att önska. Än i dag är jag övertygad om att Finland, ifall dess försvar ·
hade befunnit sig i skick, skulle haft .
stora utsikter att undgå vinterkriget.”
Det självständiga Finlands försvarsmakt firade senaste år sitt halvsekelsjubileum. Från statsmaktens sida betonades i festtal, att försvarsmakten speciellt under svåra tider gjort en avgö-
rande insats för tryggande av Finlands
folks frihet och suveränitet. Det är paradoxalt, att ehuru statsmakten och allmänna opinionen medger försvarets sto- ·
ra betydelse för tryggandet av landets
självständighet, har försvarsmakten alltid flitt kämpa för sin existens, dvs för ·
anslagen.
Förpliktande avtal
Innan vi går in för att granska vissa
av de senaste årens företeelser anknutna till försvaret, är det skäl att nämna
312
två av Finska Staten ingångna fördrag.
Fredsfördraget av år 1947 i Paris och
vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjet sätter sin särprägel på
Finlands neutralitetspolitik.
Enligt Parisfördraget begränsas Finlands fredstida armes styrka enligt följande: land-, sjö- och luftstridskrafterna
34 400, 4 500, respektive 3 000 man,
sammanlagt 41 900 man. Övre gränsen
för krigsflottans totaldeplacement är
10 000 ton. U-båtar är inte tillåtna.
Flottan uppgår f n inte till mera än ca
5 000 ton. Luftstridskrafternas totalstyrka är begränsad till 60 flygplan. F n
uppgår den inte till mera än ca hälften
av det tillåtna. Enligt fredsfördraget får
Finland inte inneha egentliga bombplan.
Då Sovjet i februari 1948 framlade ett
förslag till vänskaps-, samarbets- och
biståndspakt, väckte detta misstro i Finland. I Prag hade strax därförinnan
skett en kommunistisk statskupp, och
innehållet i Stalins utkast var detsamma
som i de fördrag Sovjet ingått med nästan alla östländer. När pakten sedan
ingicks i april, hade på Finlands yrkande gjorts betydande ändringar i de militära klausulerna. Finland ansågs ha undvikit militärförbund med Sovjet och bibehållit sin möjlighet att bedriva neutral politik.
Paktens två s k militära artiklar fick
följande lydelse:
1) Ifall någondera parten genom finländskt territorium skulle bli utsatt för
väpnat angrepp, kommer Finland att,
troget sina förpliktelser som självständig
stat, kämpa för angreppets avvärjande.
Finland sätter härvid in alla sina disponibla styrkor för att försvara sitt områdes integritet på land, till sjöss och i
luften, vid behov och på sätt, varom gemensamt skall överenskommas, med
Sovjetunionens hjälp eller tillsammans
med denna.
I ovannämnda fall ger Sovjetunionen
Finland den hjälp behovet påkallar, om
vilken avtalsparterna gemensamt överenskommer.
2) Avtalsparterna kommer att ha gemensamma överläggningar, ifall i 1) artikeln avsett hot om militärt angrepp
konstaterats.
En förändrad attityd
I samband med presidentvalskampanjen i december 1961 belyste president
Kekkonen försvarsmaktens roll som medel för statsmakten i stödet av Finlands
neutralitetspolitik. Han nämnde bl a
att försvarsmaktens tillstånd och utveckling ingalunda är en likgiltig sak
för statsmakten. – Sålunda har det
inte heller varit likgiltigt för de regeringar, som jag stått i ledningen för
under min presidenttid, försäkrade talaren.
Då president Kekkonen efter sitt statsbesök i Indien år 1965 återvände hem
via Moskva, tolkade han i ett tal Finlands neutralitetsställning på ett sätt,
som väckte stor förvåning. Kekkonen
sade bl a ”ty vi kan upprätthålla vår
neutralitet endast under den förutsättningen att fredstillståndet bevaras i
Europa”. I Finland ställde man sig frå-
gan om inte just en krissituation är
neutralitetens prövosten och förundrade sig över en sådan neutralitet, som
vid ett eventuellt krigsutbrott måste
överges.
Men förvåningen var desto större då
det framgick, att den av utrikesministeriet publicerade svenska översättningen
inte motsvarade talets innehåll. Nämnda
passus hade nämligen översatts ”ty freden i Europa är väsentlig för upprätthållandet av vår neutralitet”. Tidningspressen skrev att felöversättningen var
avsiktlig eftersom- som det påpekades
– utrikesministeriet var väl medvetet
om att den skandinaviska och också den
övriga utländska opinionen om Kekkonens tal i hög grad ~kulle grunda sig på
den svenska översättningen. Belägg för
misstankarna fick man då man i utrikesministeriet närstående kretsar visste
berätta, att tjänstemannen som svarat
för översättningen väl behärskar både
svenska och finska, samt att han i sitt
arbete är synnerligen samvetsgrann.
Tiden från december 1961 till november 1968 var nog för att cirkeln skulle
slutas. I sitt festtal vid Helsingfors universitets studentkårs tOO-årsjubileum
senaste november underminerade försvarsmaktens fredstida överbefälhavare,
Kekkonen, ungdomens försvarsarbete i
följande ordalag: ”Måhända kommer
det i framtiden att finnas orädda människor, som kan och vill bygga på ett
313
av civilmotstånd beroende försvar. Jag
har med tillfredsställelse läst, att studenternas kyrkomöte nyligen beslöt uppmana Finlands evangelisk-lutherska
kyrka att effektivt sprida kunskap om
vapenfri värnplikt.”
Fallet Keinonen
På vårvintern i år kom till allmänhetens kännedom, att pionjärer byggt en
betongkällare på försvarsmaktens kommendör, general Keinonens sommarställe. I offentligheten frågades, om pionjä-
rerna fått full ersättning för sitt arbete
och om det är tillåtet att utnyttja bevä-
ringar för privata ändamål m m. Justitieombudsmanneninleddeundersökningar, som väntas leda till åtal senare i
höst. Likaså väntas på klarhet om de
initierade uppgifter, enligt vilka generalens Afrika-safari och resa till Mexicoolympiaden delvis skulle ha finansierats
med medel, som försvarsmakten erhållit
av industrin. Också byggskandalen väntas växa; beväringarna byggde både väg
och brygga åt generalen.
Den 25 april tillkännagav Keinonen
sin avskedsansökan per 3 juni men angav som orsak försvarsanslagens otillräcklighet. President Kekkonen sammankallade statsrådet till extra möte
och beviljade avskedet från 1 maj. Före
detta hade presidenten i enskilt samtal
meddelat generalen beslutet. Samtalet
skall ha slutat med att Keinonen meddelade, att han senare eventuellt kommer
att avslöja andra liknande ”missbruk”.
Presidenten varnade för detta, men fick
314
inget tysthetslöfte. Vid denna tidpunkt
torde Keinonen ha upplevt den största
förödmjukelsen under sin militärbana.
En morgon förvägrades han tillträde till
sitt arbetsrum; dörren var låst och alla
handlingar ”infrusna”.
Generalmajor Keinonens utnämning
år 1965 väckte på sin tid skarp kritik.
Utnämningen var politisk – framdriven av dåvarande försvarsministern
Pentti (cp) – Keinonen passerade ca ett
halvt dussin generallöjtnanter, av vilka
två anhöll om avsked. Samtidigt framkom, att han tidigare mot föreskrifterna
varit medlem i ett politiskt parti (agrarförbundet- nuv cp).
Det dröjde inte länge, förrän kritiken kom att gälla generalens optimistiska dagordrar om försvarets tillstånd,
i skarp kontrast till de allt mera alarmerande uppgifterna från riksdagens försvarsutskott. Keinonens myckna frånvaro från sin tjänsteplats väckte misstro
i armens inre kretsar.
Under Keinonens tid minskade försvarsanslagen (om vilka riksdagen besluter) för varje år. Under 1960-talets
första hälft utgjorde de i medeltal 1,94
procent av bruttonationalprodukten.
Senaste år var andelen 1,64 procent och
i år kommer den att vara 1,47 procent.
Minimikravet för ett funktionsdugligt
försvar anses vara 2 procent.
En kritisk skrift
Mot bakgrunden av ovan relaterade
händelser och uttalanden, kan det också för en lekman vara av speciellt intresse att ta del av Jouko Siipis okonstlat
kritiska försvarspolitiska analys, fritt
översatt ”Röda armens förpost? Om
Finlands försvarspolitik” (Alea-Kirja
Oy 1968, 111 s). Okonstlat kritisk betyder i detta sammanhang bl a att omskrivningar helt saknas.
Författaren, professor i socialpolitik,
som bedrivit omfattande studier i försvarspolitiska problemställningar, militär strategi och militärpsykologi, kan efter mångårig verksamhet i Reservofficersförbundet presentera en hel del insidesinformation om förhållandena inom
Finlands försvarsväsen. Prof. Siipi utgår från begreppet social trygghet, där
man skiljer mellan realtrygghet och
trygghetskänsla. Realtrygghet behöver
nödvändigtvis inte vara trygghetskänsla, å andra sidan kan vi känna oss trygga även om realtrygghet saknas. Vi vet
inte, att vi är värnlösa. Och just på
känslaplanet härskar politiken. Både i
inrikes- och utrikespolitiken, och i synnerhet inom försvarspolitiken.
Politiken härskar också inom själva
försvarsmakten, fastän militärpersoner i
Finland inte har rätt att delta i partipolitik. En politisk maktkonstellation,
som sprider sina tentakler i olika samhällsfunktioner såsom sjukhusväsendet
osv, lämnar inte försvarsmakten intakt.
Politikernas vapen heter utnämningar
och befordringar. Karriäristen sympatiserar med de rätta åsikterna och visar
det på ett lämpligt sätt, den kritiskt tänkande möter svårigheter av olika slag.
Storebror ser Dig.
I av försvarsmakten anordnade föreläsningar för reservofficerare anförs om
Finlands militärpolitiska ställning helt
realistiskt, att landet inte kan försvara
sig mot ett storanfall understött med
strategiskt kärnvapen, eller ens enbart
med konventionella vapen. Det sista avviker väsentligt från målsättningen ännu
för ett antal år sedan. Då fortsatte man
nämligen med att säga: ”i längre tid än
fem eller sex veckor”, detta för att vinna tid för den politiska ledningen. På
1930-talet övervägde stabsofficerarna
kallt, om åtta veckor var en tillräckligt
lång tid, eller om ytterligare ett par
veckor måste anses vara minimikravet.
Armens roll vid en eventuell konfliktsituation har målmedvetet förringats,
medan utrikespolitiken och diplomatins
möjligheter i stället framhävts. Detta
har inneburit givna konsekvenser för
försvarsanslagens del. Att man i varje
fall inser, att försvarsväsendet och diplomatin inte är varandras alternativ,
antyder de numera inte så sällan förekommande allmänna hänvisningarna till
vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjet. Paktens militära klausuler, deras tillämpning och konsekvenser synes inte inge några som helst farhågor. Faktum är i varje fall, att deras
ensidiga tolkning är ägnad att i allt för
stor grad binda Finland till Warszawapaktens försvarssystem. I våras gjorde
general Keinonen ett uttalande till tidningen Lalli (cp), vilket gick ut på, att
armens uppgift är att motstå ett anfall
endast så lång tid som det behövs för
315
att inleda underhandlingar med Sovjet
om biståndspaktens tillämpning. Detta
rönte skarp kritik i synnerhet på högerhåll och fick generalen att senare delvis
dementera uttalandet.
Men försvarsmakten har också ett behov av att påvisa, att den i varje fall
är så stark, att en eventuell inkräktare
skall överväga två gånger, innan den
fattar något beslut. Man måste naturligtvis samtidigt medge, att försvarets
tillstånd inte är det allra bästa. Men att
kalla det uselt är svartmålande. Och så
hänvisas till arbetet förutvecklandet av
en inhemsk kanon, samt inköp av en
högklassig kanonmodell från utlandet,
projektiler är det visserligen ännu ont
om, men … Pansarvärnet är verksamt
ända upp till 600 m och serietillverkning
av automatvapen har påbörjats –
ingenting sägs om seriernas storlek, kanske är det en militär hemlighet. Siipi:
Ingen vet hur det gick för det finska
får, som innestängdes i ett främmande
lands pansarvagn, vilken sedan besköts.
I slutet av senaste år kritiserade generallöjtnant Hannila-en av de ledande
krafterna i oppositionen mot general
Keinonen – det faktum, att medborgarna ges en felaktig bild av armens
materiella tillstånd. Han tillade, att försvarsmaktens avdelning på mässor och
lantbruksutställningar är en stor bluff.
Besökarna får se modern materiel, som
försvarsmakten i nämnvärd grad inte
förfogar över. Då mässan är slut, forslar representanter för försäljaren bort
utrustningen, sade Hannila.
316
Hur är det med neutraliteten?
Den som har intresse nog att följa med
den militärpolitiska diskussionen i väst
nödgas konstatera, att Finlands neutralitet inte tolkas så entydigt, som man i
officiella kretsar ofta låter påskina. Orsaken till detta ligger inte enbart hos
politikerna. Också militärmyndigheterna får påta sig skulden. Varför t ex utåt
uppträda som något slags associerad
medlem i Warszawapakten? Och varför skall de av försvarsministrarna och
högsta militära befälet titt och tätt företagna resorna i österled mörkläggas?
Inte ens riksdagen får veta, i vilka ärenden man varit. Här hjälper det inte att
säga, att ”saken lätt kunde missförstås
och orsaka onödigt väsen”. Å andra sidan, skriver Siipi, är de personliga kontakterna mycket viktiga, ty då kan man
ju bättre övertyga grannen, ”att vi sätter hårt emot Väst-Tyskland och dess
bundsförvanter när det blir allvar av”.
En tragikomisk episod enligt Siipi: En
marinofficer förklarade i ett föredrag,
att u-båtarna inte är skyddade på öppet
vatten, emedan spionsatelliterna kan avslöja dem. Men i Ålands revfyllda skärgård kan satelliterna inte skilja mellan
u-båtar och skär. Då en frågvis åhö-
rare insisterade att få veta när och av
vem detta experiment utförts, ”kunde
stora karln inte annat än bli mörkröd i
synen”. Endera hade marinofficeraren
presenterat otillförlitliga uppgifter, eller talade han sanning. Men i väst vet
man, att man inte deltagit i dylika experiment kring Åland. Och då återstår
bara ett alternativ.
NATO och Finland
En blick på kartan visar, att gränsen
mellan öst och väst i ingen händelse går
längre österut än till Sveriges östgräns.
Professor Herman Kahn, chef för Hudson-institutet med forskning i militär
strategi och teori som specialitet och
som arbetar för Pentagon, har i ett svagt
ögonblick gjort ett uppmärksammat uttalande: Institutet har strukit Finland
från världskartan. Senare framförda
förklaringar och ursäkter får inte uttalandet ogjort. Prof. Siipi framhåller, att
Finland ur NATO’s synvinkel måste
betraktas som en potentiell fiende, p g a
att landet anses vara Warszawapaktens
något slags stödpunkt eller tvångsallierad. Finland stöder inte väst, ej heller
kan det förbli neutralt i en krissituation,
som vi ju erfarit.
Ur NATO’s synvinkel kan mot denna bakgrund en intervention i Finland
militärpolitiskt räknas som en intern angelägenhet för Warszawapakten, må-
hända ägnad att stärka västs ställning.
Detta beror naturligtvis helt på Sveriges reaktion. Om det ser sig tvingat att
överge sin traditionella neutralitet och
närma sig väst, är resultatet det ovannämnda. Med andra ord: Låt svaga Finland gå, om starka Sverige i stället helt
eller delvis kan vinnas för NATO.
Grannen i öst känner givetvis till dessa spekulationer och vill helt naturligt
inte stärka fiendens läger mera än det
egna. Så kommer det sig, att Sverige i
själva verket ut,gör ett skydd också för
Finland, som kan fortsätta balansgången
på sin säregna neutralitetslinje. Men
Sveriges skydd existerar endast så länge
landet förblir absolut neutralt. Aven en
svag kantring mot NATO medför omedelbart en radikal förändring av läget.
Öppen diskussion
Försvarsmakten säger sig önska diskussion. Allra helst diskuterar man emellertid med försvarsmakten negativt inställda personer, såsom pacifister eller
det s k passiva motståndets anhängare.
Om nämligen motparten i princip förhåller sig positivt till försvaret men dristar sig att kritisera dess förverkligande
och dessutom påtalar den rikliga förekomsten av försvarspolitiska önskedrömmar och fraser i officiella uttalanden, får diskussionen ett snabbt slut.
317
Klimatet i Finland är synnerligen ohälsosamt för kritik av nämnda slag.
Det grundläggande hindret för en öppen diskussion är den officiella ståndpunkten, att Sovjet inte hotar vare sig
Finlands självständighet eller politiska
frihet. Något tryck från öst får officiellt inte beaktas inom försvaret. Dilemmat är att man inte öppet kan deklarera, att möjligheten av ett hot inte tagits i betraktande, utan att förlora sin
good-will hos dem, som hittills ställt sig
positiva till armen.
Både på politiskt och militärt håll är
man väl medveten om den stora opinion, vars åsikt är att inte enbart utrikespolitiken, utan även försvaret utgör
en mycket viktig faktor för att åstadkomma ett största möjliga mått av realtrygghet, i alla väderstreck. Detta inte
minst mot bakgrunden av landets neutralitet. Därför finns det allt skäl att
önska ett snabbt uppvaknande från Finlands statsmakts sida.